Titanics undergång

Titanics undergång - Holger Nilsson

Publicerad februari 2002

Anton Johansson

Den så kallade Finnmarksprofeten, Anton Johansson, fick en profetisk uppenbarelse om Titanics öde. Denna fick han natten mellan den 13 och 14 november 1907. Han berättar själv att: ”Från denna natt fick jag veta vad som skulle ske i framtiden, förut hade jag endast fått reda på händelser i samma ögonblick de tilldrog sig.” Angående uppenbarelsen om Titanics undergång har Anton Johansson berättat följande: ”I anden blev jag förd till den plats på Atlanten nära den amerikanska kusten, där olyckan inträffade. Runt omkring på havet drev större eller mindre isblock. Natten var mörk och full av tjocka. Ur de täta nattdimmorna såg jag plötsligt ljusen från båten och de tända lanternornas sken bryta fram. Det närmade sig hastigt, och jag varseblev konturerna av en jättelik ångare. Samtidigt reste sig ett väldigt isblock ur havet ett stycke längre bort i fartygets kursriktning. Det rasslade och smällde kring fartyget, som gick fram med en förfärlig fart. Några ögonblick därefter hade olyckan inträffat, och ett väldigt dån trängde genom natten. Det stora isblock, som jag kort förut sett resa sig ur havet, hade rammats av ångaren, som nu snabbt började sjunka. Jag greps av en förfärlig ångest, och samtidigt begynte människorna i vattnet en förtvivlad kamp för sina liv. Jag såg hela denna händelse som i ljuset av en strålkastare. Rösten sade mig, att olyckan kom som ett straff för engelsmännens högmod. Namnet på flera av passagerarna hörde jag nämnas, och särskilt namngavs med stor tydlighet Astor, den amerikanske mångmillionären. Jag blev nämligen i anden uppmanad att telegrafera till denne man och fartygets rederi, och sades det, att han skulle ha varit en av dem, som trott och blivit räddad, och efteråt skulle ha ersatt mig mina telegramkostnader. Namnet på fartyget såväl som dess rederi och den stad i England där detta var beläget, blev mig nämnt med stor tydlighet. När jag några år efter denna syn hemma i Lebesby fick läsa i tidningen om det stora fartyget, som gått av stapeln i England, och som erhållit namnet Titanic, blev jag alldeles som förlamad och sjönk ner i bön till herren, att han måtte bevara fartyget och människorna, som skulle resa med detsamma. Jag bad sedan flera gånger till Herren för detta fartyg, men underlät att telegrafera, ty dels var jag svag i min tro och tänkte, att ingen skulle tro mig, dels trodde jag, att olyckan skulle avvändas genom min bön. Men – måhända var min tro för svag.

Den natt, då fartyget förliste, natten mellan en söndag och en måndag, kunde jag omöjligt få sova utan kände mig mycket ängslig och erinrade mig gång på gång namnet Titanic. Det stod klart för mina tankar så starkt, att jag omöjligt kunde få dem därifrån. Jag kände mig ytterst olycklig, för att jag icke gjort min plikt och telegraferat. Jag började då på nytt bedja till Herren för fartyget, men efter en stund kände jag att olyckan var fullbordad. Det kändes som en kallvattenvåg slagit över mig, och en isande köld gick genom själen. Därefter kände jag ett stilla lugn.” Så långt Anton Johanssons berättelse. Titanic körde in i isberget sent på kvällen den 14 april 1912 och sjönk fyra timmar efter kollisionen.