Vad stundar?

Vi behöver nu vara redo ifall denna syn snart kommer att gå i uppfyllelse.

Naturligtvis skall även denna uppenbarelse prövas, men inte förkastas. Stämmer uppenbarelsen så

kan det kan vara så att en fruktansvärd pandemi kommer att drabba jorden, det är inte bara denna berättelse som har samma budskap, det är flera som fått förvarning om en stor pandemi kommer. Men vi ger här en länk till videon som bilden här ovan är hämtad ifrån: https://www.youtube.com/watch?v=lkYGnO5Gb-k&t=879s

Om du har svårt för att förstå engelska kommer här en Översatt och korrekturläst text:

Om du just har öppnat den här videon, lyssna noga på det jag nu ska säga. Det är ingen tillfällighet att du är här just nu.

I dag behöver jag berätta något för dig som Gud har lagt på mitt hjärta med en angelägenhet som jag aldrig tidigare har känt. Rubriken är ingen överdrift. Det handlar inte om sensationsmakeri. Och jag är inte här för att skrämma någon.

Jag är här därför att Gud talade tydligt till mig. Före slutet av 2026 kommer något värre än covid. Och när han talar lyder jag.

Innan jag fortsätter, skriv gärna i kommentarerna varifrån du tittar. Jag vill be för dig och din familj.

Det här budskapet är inte bara information. Det är en förberedelse. Och om du stannar kvar till slutet kommer du att förstå varför Gud lät den här videon nå dig just i dag, vid just den här tidpunkten i ditt liv.

Det han visade mig var inte lätt att ta emot. Jag såg saker som skakade mig, saker som fick mig att stanna upp och fråga:

”Herre, vad vill du att jag ska göra med detta?”

Svaret var enkelt och direkt:

”Varna. Förbered. Väck.”

Jag är ingen berömd predikant. Jag har ingen stor verksamhet. Jag står inte på stora scener. Och de flesta som känner mig skulle aldrig kunna föreställa sig att jag skulle sitta här och spela in något sådant här.

Jag är bara en människa som ber, någon som genom åren har lärt sig att när Gud insisterar på något är det inte klokt att ignorera honom.

Det jag nu ska berätta hände under en helt vanlig kväll då jag bad ensam på mitt rum. Jag bad helt enkelt Herren att leda mig under årets sista månader.

Det var sent. Huset var tyst.

Jag minns klockans tickande på väggen och det svaga ljudet från en bil som körde förbi ute på gatan. Jag knäböjde bredvid min säng, så som jag har gjort i många år, och började be för min familj, min stad och de människor jag älskar.

Ingenting skilde sig från någon annan kväll. Jag fastade inte.

Jag bad inte om att få en syn. Jag sökte inte efter något övernaturligt. Jag kände bara i mitt hjärta att jag för ett ögonblick behövde sluta tala och i stället lyssna.

Och det var då någonting förändrades.

Det är svårt att beskriva. Det var som om allt oväsen i mitt huvud plötsligt tystnade. Och i den tystnaden fanns en närvaro – tung men inte skrämmande, allvarlig men samtidigt full av kärlek.

Jag visste att det var Gud. Och jag visste att han ville säga mig något viktigt, något som inte bara skulle påverka mitt liv utan miljontals människors liv över hela världen.

Jag höll ögonen slutna, tog ett djupt andetag och sa:

”Herre, jag är här. Tala.”

De första orden som kom till mitt hjärta var:

”Var uppmärksam.”

Bara två ord.

Men de kom med en sådan tyngd att hela min kropp blev stilla. Det var ingen röst utifrån. Det var en röst inom mig – fast, lugn och omöjlig att förväxla med mina egna tankar.

Jag hade tidigare hört människor beskriva något sådant, men jag hade aldrig riktigt förstått det förrän den natten. Det var som om rummet blev mindre och Gud kom närmare.

Och jag visste att vad som än skulle komma härnäst skulle jag behöva bära det.

I det ögonblicket visade Gud mig något om en ny pandemi, olik allt vi tidigare hade upplevt.

Jag såg människor instängda i sina hem, inte därför att någon hade beordrat dem att stanna inne, utan därför att de själva var rädda för att gå ut.

Det kändes som om hela världen hade blivit förlamad, som om varje stängd dörr var ett tecken på förtvivlan.

Det som slog mig var att till skillnad från under covid, då många trotsade reglerna, ville ingen i den här synen ta någon risk.

Sjukdomen angrep flera delar av kroppen samtidigt och försvagade människor snabbt. Det skapade en tyst panik.

Det var en tung och sorglig syn. Allting verkade stå stilla – gatorna, husen, byggnaderna.

Det var som om världen höll andan och väntade på ett mirakel.

Sedan fick Gud mig att se på kalendern.

Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. I synen såg jag årets sista månader passera som sidor som vändes av vinden:

Oktober. November. December.

Och jag förstod i min ande att det var denna tid det handlade om. Inte någon avlägsen framtid. Inte något som skulle drabba våra barnbarn.

Slutet av 2026.

En rysning gick genom hela min kropp när jag insåg att Gud inte talade om någonting långt borta. Han talade om nu. Om den här julen. Om de dagar då familjer vanligtvis samlas runt bordet.

Och jag såg dessa bord stå tomma.

Jag frågade honom:

”Herre, varför visar du mig detta?”

Och i mitt hjärta svarade han:

”Därför att mitt folk har somnat.”

Den meningen gjorde ont, därför att jag visste att den var sann.

Efter covid lovade många människor att de aldrig mer skulle bli desamma. De lovade att be mer, värdesätta sina familjer mer och söka Gud mer.

Men tiden gick. Livet återgick till det normala. Och lite i taget kom samma kyla tillbaka. Samma distraktion. Samma jäkt.

Gud visade mig att församlingen hade somnat igen och att tiden som låg framför oss skulle kräva att hans folk var vaket.

Sedan fortsatte synen.

Gud förde mig till veckorna före krisen och visade mig de tecken som först skulle komma.

Jag såg nyhetsrapporter som ingen tog på allvar. Små rubriker gömda bland andra nyheter.

En märklig sjukdom här. Ett kluster av sjukdomsfall där.

Experter sa att det förmodligen inte var någonting att oroa sig för. Människor scrollade förbi, skrattade och delade skämt.

Och Gud sa till mig:

”Det börjar alltid i det lilla, och det börjar alltid med att människor ignorerar det.”

Jag såg människor på fester, arenor och köpcentrum leva som om ingenting någonsin skulle kunna drabba dem igen.

Inte därför att glädje är synd, utan därför att deras hjärtan inte längre hade någon plats för Gud.

Allting var fullt – fullt av oväsen, fullt av underhållning, fullt av bekymmer – men tomt på hans närvaro.

Sedan såg jag något annat som fick mig att bäva.

Innan sjukdomen spreds, spreds rädslan.

Jag såg den spridas genom skärmar, telefoner och meddelanden som skickades från den ena människan till den andra.

Rykten. Panik. Falsk information. Människor som anklagade varandra.

Och Gud visade mig att fienden skulle använda rädslan som sitt första vapen, redan innan själva sjukdomen kom.

Han sa:

”Rädslan kommer att nå deras hem innan viruset gör det.”

Och jag förstod att striden inte bara skulle utkämpas på sjukhusen. Den skulle utkämpas i människors tankar, i deras hjärtan och i deras familjer.

En annan sak jag lade märke till i synen var att människor, trots all rädsla, försökte kommunicera genom internet, telefoner och appar.

Men på många platser fungerade ingenting.

Gud visade mig hela områden där systemen inte längre underhölls därför att ingen vågade gå ut och arbeta. Det var som om hela världen hade stängts ner.

Jag kände ett tryck över bröstet när jag såg familjer försöka kontakta sina anhöriga utan att lyckas.

Det var en blandning av ångest och hjälplöshet som gör ont bara att minnas.

Sedan lyfte Gud min blick och jag såg en stor stad om natten, sedd ovanifrån.

Först var den fylld av ljus – miljontals ljus som lyste från fönster och gator.

Men sedan började ljusen slockna, ett efter ett.

Först ett kvarter.

Sedan ett annat.

Sedan hela stadsdelar.

Ingen explosion. Inget oväsen.

De bara försvann tyst, som om någon långsamt slöt sina ögon.

Men mitt i det växande mörkret lade jag märke till någonting.

Några små ljus slocknade inte.

De var utspridda här och där – i lägenheter, i enkla hus, på platser som man annars aldrig skulle lägga märke till.

De var svaga, men de fortsatte att lysa.

Och jag hörde Herren viska:

”Det är mitt folk som ber. När allt annat mörknar kommer de fortfarande att brinna.”

Jag såg en äldre kvinna sitta vid ett fönster med en telefon i handen som inte fungerade. Hon försökte gång på gång ringa någon. Hennes händer skakade.

Hon tryckte på skärmen, väntade och försökte igen.

Ingen svarade.

Och jag kände i min ande att hon försökte nå sina barn som bodde långt borta.

Mitt hjärta brast.

För hur många av oss lever inte så redan i dag?

Vi är omgivna av kontakter, meddelanden och notiser. Men om allt detta försvann i morgon – vem skulle vi egentligen ha kvar? Vem skulle vi verkligen kunna nå?

Och Gud viskade till mig:

”När alla andra förbindelser bryts kommer förbindelsen med mig fortfarande att vara öppen.”

När jag hörde det brast något inom mig.

För det är sant.

Ingen storm, ingen kris och inget sammanbrott i något mänskligt system kan bryta förbindelsen mellan ett bedjande hjärta och Guds tron.

Det som tyngde mig allra mest var när Gud visade mig matbristen.

Jag såg tomma butikshyllor och lastbilar som stod stilla därför att leveranskedjorna hade brutit samman.

Det var som om allting hade stannat på en gång.

Människor lämnade inte sina hem, och de som arbetade med transporter vågade inte ge sig ut.

Det kändes som om rädslan hade tagit över allt och familjer försökte överleva på det lilla de hade sparat.

Det var ingen högljudd kaosscen utan en djup tystnad.

En sådan tystnad som talar högre än vilket skrik som helst.

Jag såg en pappa öppna ett tomt skåp och snabbt stänga det igen så att hans barn inte skulle se hans ansikte.

Jag såg en mamma dela upp en enda måltid i små portioner för att få den att räcka i flera dagar.

Jag såg köer utanför de få butiker som fortfarande var öppna.

Människor stod långt ifrån varandra med masker över ansiktet och blicken riktad mot marken.

Ingen talade. Ingen log.

Och priserna steg för varje dag.

Det som tidigare hade varit självklart – en påse ris, en liter mjölk, ett bröd – hade blivit dyrbart.

Medan jag såg allt detta kunde jag bara säga:

”Gud, vad vill du att jag ska göra med detta?”

Det var då Gud talade till mitt hjärta med något som gav mig styrka:

”Detta är fiendens plan, men jag uppenbarar den för att ni ska kunna be och förbereda er.”

Jag förstod att syftet inte var att skapa panik utan att väcka vaksamhet.

Gud gjorde det tydligt att detta scenario inte var definitivt och att han ger styrka att ta sig igenom svåra tider.

Jag fick en djup övertygelse om att de som har gått igenom covid kan möta vad som än kommer när de är med Gud.

Inte genom mänskligt mod, utan därför att han uppehåller dem.

Synen visade ett enormt problem, men budskapet Gud lade inom mig var större än problemet.

När synen försvann stannade jag länge kvar på knä.

Mina ben hade domnat bort. Mitt ansikte var vått.

Jag skakade inte av rädsla utan av ansvarets tyngd, därför att jag visste att det jag hade sett inte var avsett att stanna kvar i det rummet.

Gud visar inte sådana saker för att vi ska lägga dem i en låda.

Han visar dem för att hans folk ska resa sig och be innan stormen kommer.

Jag viskade:

”Herre, vem är jag att bära detta?”

Och han svarade med en frid som jag fortfarande inte kan förklara.

Det var som om han sa:

”Du behöver inte bära det ensam. Berätta bara för dem.”

Nästa morgon försökte jag leva en vanlig dag. Jag gjorde kaffe. Jag svarade på meddelanden. Jag gjorde det jag alltid brukar göra.

Men ingenting kändes normalt längre.

Varje gång jag gick förbi en mataffär såg jag de tomma hyllorna framför mig. Varje gång min telefon ringde tänkte jag på den äldre kvinnan vid fönstret.

Varje gång jag såg en familj skratta tillsammans ute på gatan fylldes jag av en blandning av kärlek och angelägenhet.

Och jag ska vara ärlig mot dig: en del av mig ville glömma alltihop.

En del av mig ville tro att det bara hade varit min fantasi, stress eller helt enkelt en dålig natt.

Men varje gång jag försökte skjuta det ifrån mig hörde jag samma röst igen:

”Jag visade dig detta för att du inte skulle ignorera det.”

Så jag gick tillbaka till bönen, och den här gången bad jag om en bekräftelse.

Jag sa:

”Herre, om detta verkligen kommer från dig, bekräfta det. Jag vill inte tala i mitt eget namn. Jag vill inte skrämma någon med något som bara kommer från mitt eget sinne.”

Och Gud svarade mig i sin godhet.

Inte med åska. Inte med något tecken på himlen.

Utan med frid och med fler detaljer.

Den tredje natten öppnade jag min Bibel utan att välja något särskilt ställe.

Mina ögon föll på Psalm 91:

”Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar mitt på dagen.”

Jag hade läst den psalmen hundratals gånger. Men den natten var det som om varje ord var skrivet i eld.

Jag stängde Bibeln och satt länge på golvet, därför att jag visste att Gud talade.

Han förnekade inte det han hade visat mig.

Han visade mig var jag skulle söka skydd när det kom.

Under hans vingar.

I hans skugga.

I hans närvaro.

Samma vecka hände något annat som jag inte kan bortse ifrån.

En person som jag inte hade talat med på nästan två år skickade plötsligt ett meddelande till mig.

Det var någon som bor i ett annat land. Någon som inte visste någonting om det jag hade sett.

Meddelandet var kort:

”Jag drömde om dig i natt. I drömmen sa du till människor att förbereda sina hem för en lång vinter. Jag vet inte vad det betyder, men jag kände att jag måste berätta det för dig.”

Jag läste meddelandet tre gånger.

Sedan lade jag ifrån mig telefonen och satt bara där i tystnad, överväldigad.

Jag hade inte berättat för någon.

Inte en enda människa.

Och Gud hade använt någon på andra sidan jordklotet för att bekräfta det han hade lagt på mitt hjärta.

När jag fortsatte att söka honom började Gud förklara något som jag aldrig tidigare hade förstått.

Han visade mig att det som skulle komma inte var hans plan.

Sjukdom, rädsla och förtvivlan är inte hans vilja för sina barn.

Men han låter oss se vad fienden förbereder för att vi ska kunna ställa oss i gapet innan det sker.

Det var som om en slöja lyftes från mina ögon.

Synen var ingen dom.

Den var en inbjudan.

En inbjudan att be.

Att gå i förbön.

Att kämpa i anden.

Sedan sa han något till mig som jag aldrig kommer att glömma:

”Bön är inte bara att be om något. Bön är också att göra motstånd.”

Från den stunden slutade jag fråga varför.

I stället började jag fråga hur.

Hur ska jag förbereda mig?

Hur ska jag varna?

Hur ska jag hjälpa andra att stå fasta?

Den femte natten kom synen tillbaka.

Men den här gången var den annorlunda.

Gud förde mig in på ett sjukhus.

Jag såg långa korridorer med svag belysning. Jag såg läkare och sjuksköterskor gå långsamt genom korridorerna, utmattade, med röda ögon och ansikten märkta av munskydd.

Jag såg en ung sjuksköterska sitta på golvet i en korridor med huvudet i händerna.

Hon grät inte högt.

Hon bara satt där och andades och försökte samla kraft för att resa sig igen.

Och en röst inom mig sa tydligt:

”Be för dem som kommer att stå i gapet.”

Jag förstod att många återigen skulle befinna sig i frontlinjen, precis som under covid.

Läkare.

Sjuksköterskor.

Städare.

Chaufförer.

Människor som skulle hålla samhället igång medan alla andra stannade hemma.

Och Gud ville att hans folk skulle omsluta dem med bön.

I samma syn såg jag något vackert.

Mitt i det utmattade sjukhuset fanns ett rum där ljuset var annorlunda – varmare och mjukare.

Där inne låg en äldre man i en säng. Han var mycket svag.

Bredvid honom stod en ung städerska som för ett ögonblick hade lagt sitt arbete åt sidan.

Hon höll hans hand och bad med låg röst.

Ingen hade sagt åt henne att göra det.

Ingen såg henne.

Men hon bad.

Och medan hon bad såg jag hur mannens andning blev lugnare. Jag såg färgen återvända till hans ansikte.

Sedan hörde jag orden:

”Det är så jag kommer att verka. Genom de små. Genom de undangömda. Genom dem som fortfarande tror.”

Jag vaknade ur synen med tårar på kudden.

Jag vill vara mycket tydlig med en sak, därför att Gud var mycket tydlig med mig.

Han sa aldrig åt mig att förakta medicin, läkare eller vishet.

Han sa aldrig åt mig att handla vårdslöst.

Tvärtom visade han mig att vishet och tro går hand i hand.

Samme Gud som helar genom bön ger också kunskap åt dem som vårdar de sjuka.

Det han sa till mig var att jag inte enbart skulle sätta mitt hopp till människor.

För när systemen sviktade – och i synen gjorde de det – var det bara de som hade sin grund i Gud som stod fasta.

Under de dagarna förde Gud hela tiden covid tillbaka till mitt minne.

Inte för att göra mig rädd, utan för att påminna mig om något.

Han sa:

”Minns du hur jag bar dig då?”

Och jag mindes.

Jag mindes nätterna av ovisshet.

Jag mindes människorna vi förlorade.

Jag mindes rädslan över att inte veta vad morgondagen skulle föra med sig.

Men jag mindes också att Gud aldrig lämnade oss.

Inte en enda dag.

Och inom mig sa han:

”Om jag bar dig genom det, kommer jag också att bära dig genom detta. Du är inget offer. Du är en segrare.”

De orden stannade kvar i mitt hjärta som ett sigill.

Jag upprepade dem medan jag diskade, medan jag gick på gatan och medan jag låg i sängen på kvällen:

”Du är inget offer. Du är en segrare.”

Det jag nu ska berätta känner mycket få människor till.

Jag tvekade länge innan jag berättade den här delen, eftersom det var den som skakade mig allra mest.

Så om du funderar på att lämna videon, stanna kvar några minuter till.

Det är detta ögonblick jag har väntat på att få berätta om.

Den sjunde natten hann jag inte ens gå ner på knä.

Så snart jag slöt ögonen stod jag ovanpå en stor mur.

Det var muren runt en gammal stad, mycket hög och byggd av enorma stenar.

Det var natt och en kall vind blåste.

Längs muren, så långt jag kunde se, stod människor på vakt.

Väktare.

Var och en hade en fackla i handen.

Men när jag gick längs muren lade jag märke till något fruktansvärt.

Nästan alla sov.

Några satt med huvudet lutat mot stenarna.

Andra låg på marken.

Deras facklor hade fallit bredvid dem och de flesta hade slocknat.

Sedan såg jag ut över muren, in i mörkret.

Där såg jag någonting röra sig.

Det var ingen armé.

Det var ingen människa.

Det liknade en tjock, tung och grå dimma som långsamt rullade mot staden.

Överallt där dimman drog fram bleknade gräset och träden förlorade sin färg.

Jag ville ropa, men inget ljud kom ur min mun.

Jag sprang fram till den närmaste väktaren och skakade honom, men han vaknade inte.

Jag sprang till nästa.

Och nästa.

Ingenting hände.

Då hörde jag Guds röst starkare än jag någonsin tidigare hade hört den:

”På dina murar har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna.”

Jag kände omedelbart igen orden.

Det var Jesaja 62.

Och jag förstod att väktarna var vi – församlingen, Guds folk, de som ska hålla sig vakna och be för sina städer, sina nationer och sina familjer.

Och de flesta av oss sov.

Men synen slutade inte där.

Långt borta på muren såg jag en enda fackla som fortfarande brann.

Den hölls av en helt vanlig människa som skakade av köld men fortfarande var vaken.

Den personen gick fram till väktaren bredvid sig, tände den slocknade facklan och skakade försiktigt väktaren tills han öppnade ögonen.

Sedan gick de två tillsammans till nästa.

Och sedan till nästa.

Och nästa.

En efter en började facklorna åter tändas längs muren.

Och ju starkare ljuset blev, desto mer bromsades dimman utanför muren.

Den försvann inte genast.

Men den slutade röra sig framåt.

Den kunde inte komma närmare ljuset.

Gud sa till mig:

”Det är därför jag visar dig detta. Väck en människa, och den människan kommer att väcka en annan.”

Jag öppnade ögonen i mitt rum och mitt hjärta slog snabbt.

Jag förstod att den här videon, det här budskapet, var min fackla.

Och nu när du har hört det är det också din fackla.

Du behöver inte väcka hela världen.

Väck bara människan bredvid dig.

Sedan kom den del av uppenbarelsen som jag tror är den viktigaste av alla.

Gud började visa mig vad som skulle hända i människors hjärtan före slutet av detta år.

Han visade mig tre saker.

Tre andliga tecken som skulle komma före krisen.

Och han sa att den som känner igen dessa tecken inte kommer att bli överraskad.

Det första tecknet var kyla.

Gud visade mig församlingar som utåt sett var fulla av människor men som inombords var tomma.

Människor sjöng sånger som de inte kände något inför.

Människor bad böner som de själva inte trodde på.

Människor gick på gudstjänster av vana, inte därför att de hungrade efter Gud.

Och Gud sa:

”Många av mina barn har lärt sig att leva utan mig samtidigt som de fortfarande använder mitt namn.”

Den meningen träffade mig hårt, för jag var tvungen att se på mitt eget hjärta och fråga:

”Herre, är det jag?”

Och nu frågar jag dig, med kärlek och inte för att döma:

Är det du?

När bad du senast därför att du längtade efter Gud och inte bara därför att du behövde någonting?

När öppnade du senast Bibeln därför att du ville höra hans röst och inte bara därför att du kände dig skyldig att läsa?

Kylan kommer långsamt.

Den tillkännager inte sin ankomst.

Och när stormen kommer har ett kallt hjärta ingen eld att värma sig vid.

Det andra tecknet var distraktion.

Gud visade mig miljontals människor med blicken fäst vid skärmar.

Scrollande.

Scrollande.

Scrollande.

Timme efter timme, varje dag.

Och han visade mig att fienden inte behöver förstöra en människas tro direkt.

Han behöver bara hålla människan distraherad.

Tillräckligt upptagen för att aldrig ha tid att be.

Tillräckligt underhållen för att aldrig känna något behov av Gud.

Tillräckligt orolig för att inte kunna höra hans röst.

Herren sa:

”De kommer att tillbringa timmar med att se på sådant som inte kan rädda dem och inte ens en minut med att se på mig.”

Och jag förstod att denna distraktion var en del av planen, därför att ett distraherat folk är ett oförberett folk.

När krisen kommer kommer de inte att veta vart de ska fly, därför att de aldrig har lärt sig vägen till den fördolda platsen.

Det tredje tecknet var splittring.

Gud visade mig familjer som splittrats på grund av små gräl.

Syskon som inte längre talade med varandra.

Föräldrar och barn som skilts åt på grund av stolthet.

Församlingar som splittrats på grund av olika åsikter.

Vänner som blivit fiender på grund av politik, pengar eller oförrätter.

Och Gud sa:

”Fienden skiljer dem åt nu för att de ska vara ensamma när de svåra dagarna kommer.”

Det skakade mig djupt.

Jag tänkte på synen av den äldre kvinnan vid fönstret som försökte ringa någon som inte svarade.

Och jag insåg att många människor kommer att möta slutet av det här året isolerade – inte på grund av ett virus utan på grund av en trasig relation som de aldrig gjorde upp.

Gud kallade sitt folk att försonas nu, medan det fortfarande finns tid.

Att ringa den där släktingen.

Att förlåta den där människan.

Att lägga stoltheten åt sidan.

För när dörrarna stängs kan det vara för sent att knacka på dem.

När Gud hade visat mig dessa tre tecken blev rummet fullständigt tyst.

Jag kände tyngden av det jag hade sett.

Men jag kände också hans kärlek.

För en Gud som varnar är en Gud som bryr sig.

Om han inte älskade oss skulle han vara tyst.

Men han talar.

Han visar.

Han varnar därför att han vill att vi ska vara redo.

Innan jag fortsätter med det Gud har visat mig vill jag be dig som är här tillsammans med mig om en enkel sak.

Skriv i kommentarerna varifrån du tittar på den här videon. Det kan vara din stad, ditt landskap eller ditt land.

Jag vill verkligen veta hur långt det här budskapet når, eftersom jag i dag ska avsätta tid för att be för var och en som skriver i kommentarerna.

Det spelar ingen roll om du tittar från Brasilien, Portugal, USA eller någon annanstans i världen. Skriv namnet på platsen där du befinner dig.

Jag ber för ditt hem, din hälsa och din familj.

Och jag ber också att Gud ska ge dig urskiljning så att du kan förstå varje del av denna uppenbarelse.

Om det här budskapet berör dig, dela det med någon du älskar. Du vet aldrig vem som behöver höra detta just i dag.

Och om du ännu inte prenumererar på kanalen, gör det nu.

Jag säger inte detta för siffrornas skull. Jag säger det därför att Gud har visat mig mer än vad som ryms i en enda video.

Under de kommande veckorna, före slutet av detta år, kommer jag att fortsätta dela varje varning och varje ord som han ger mig.

Om internet blir instabilt, så som jag såg i synen, kommer du att vilja ha hört dessa budskap medan det fortfarande fanns tid.

Så prenumerera, slå på aviseringarna och stanna kvar hos mig, för nu kommer en av de vackraste delarna av allt det Gud uppenbarade.

Nu när jag vet att du är kvar kan jag berätta vad som hände sedan.

Några nätter senare återkom synen ännu en gång.

Men den här gången visade Gud mig inte gatorna, butikshyllorna eller sjukhusen.

Han visade mig ansikten.

Tusentals ansikten.

Och han fick mig att noga se på vad som fanns i deras ögon.

Det var inte bara rädslan för att bli sjuk.

Det var något djupare.

Rädslan för att förlora kontrollen.

Rädslan för att bli bortglömd.

Rädslan för att ingen skulle komma och hjälpa.

Jag såg starka människor bryta samman.

Jag såg människor som alltid hade varit självsäkra plötsligt stå rådvilla utan att veta vad de skulle göra.

Och jag hörde honom säga:

”Det är här den verkliga striden kommer att stå. Inte i deras lungor, utan i deras hjärtan.”

Jag förstod att fiendens främsta mål inte var att göra människor sjuka.

Det var att få dem att känna sig övergivna.

För ett hjärta som känner sig övergivet slutar att tro.

Men sedan förändrades synen, och mitt hjärta förändrades tillsammans med den.

Medan jag betraktade allt detta visade Gud mig grupper av människor som bad i sina egna hem.

Några bad ensamma.

Andra bad tillsammans med sina familjer.

Ytterligare andra bad tillsammans över internet, så länge det fortfarande fungerade.

Och den här delen berörde mig djupt.

Det var som om en andlig eld började tändas på olika platser över hela världen samtidigt, mitt i all rädsla.

Det var ingen organiserad rörelse.

Det var inget evenemang.

Det var ingen församlingskampanj.

Det var något spontant som föddes i enkla hem, i vanliga bostadsområden, på platser där ingen skulle ha väntat sig det.

Och Gud fick mig att förstå att detta uppvaknande skulle bli ett av de största i historien.

Där rädslan försökte tränga in skulle han sätta tro.

Där ensamheten försökte ta över skulle han låta sin närvaro komma.

Jag såg en liten lägenhet där en familj som inte hade bett tillsammans på flera år satt på golvet i vardagsrummet och höll varandra i händerna.

Tonårssonen, som alltid hade hånat sina föräldrars tro, var den som ledde bönen.

Hans röst darrade.

Han visste inte vilka ord han skulle använda.

Men han bad.

Och jag såg hans mamma gråta, därför att hon hade bett om detta ögonblick under lång tid.

Då kom orden till mitt hjärta:

”Det som åratal av lugn inte kunde åstadkomma kommer några veckors kris att göra.”

Och jag förstod att Gud skulle vända fiendens plan emot honom.

Den isolering som var avsedd att förstöra familjer skulle i stället bli den plats där familjer återupprättades.

Jag såg också en man sitta ensam i ett mörkt rum.

Han hade ingen familj i närheten.

Inga vänner ringde.

Det fanns ingenting på bordet.

Han hade vänt Gud ryggen många år tidigare och hade sagt till alla att han inte behövde någon tro.

Men i synen såg jag honom långsamt glida ner från stolen och falla på knä.

Han visste inte längre hur man bad.

Så han upprepade bara ett enda ord:

”Hjälp.

Hjälp.

Hjälp.”

Och jag såg hur rummet fylldes av ett mjukt ljus.

Inget dramatiskt.

Inga änglar som sjöng.

Bara ljus.

Och mannen började gråta som ett barn.

Och Gud förklarade:

”Ingen som ropar till mig i mörkret kommer att lämnas kvar i mörkret.”

Jag vill att du ska höra detta i dag.

Om du känner dig långt borta från Gud, om du känner att du har gått för långt, om du känner att det är för sent – så är det inte det.

Ett enda ord räcker:

”Hjälp.”

Och han kommer.

Sedan övergick synen till en scen av helande.

Gud visade mig människor som bad för sjuka i sina hem och lade händerna på dem i enkel tro.

Ingen teknik.

Ingen formel.

Bara förtröstan.

Och han visade mig att många skulle bli helade på detta sätt.

Jag såg människor återfå sin styrka.

Jag såg familjer bevittna under.

Jag såg grannar söka hjälp hos varandra.

Och Gud förklarade för mig i mitt hjärta att han, även inför en så allvarlig pandemi, inte skulle låta sin smörjelse försvinna.

Tvärtom.

Han skulle utgjuta helande just där fienden försökte föra in död.

Den delen berörde mig, därför att jag förstod att Gud visade mig att han fortfarande har allting under kontroll.

Ingenting ligger utanför hans räckvidd.

Inte ens i kristider.

Det fanns en annan bild som jag aldrig kan glömma.

Gud visade mig dörrar.

Tusentals ytterdörrar i alla slags områden – hos rika och fattiga, i städer och på landsbygden.

Och på några av dörrarna fanns ett märke.

Det var inte målat.

Det var ingenting som människor kunde se med sina naturliga ögon.

Det var något andligt, som ett sigill av olja som lyste svagt över dörrkarmen.

Och omedelbart kom jag att tänka på berättelsen om påsken i Egypten, när Guds folk märkte sina dörrar och fördärvaren gick förbi deras hem.

Jag frågade:

”Herre, vad är detta för märke?”

Och han svarade:

”Det är bönen från dem som bor därinne.”

Jag förstod att Gud inte lovade att hans folk aldrig skulle möta svårigheter.

Men han visade att hem som var omslutna av bön skulle vara tillflyktsorter.

Platser där rädslan inte fick regera.

Platser där hans närvaro skulle förbli, oavsett vad som hände utanför.

Efter detta talade Gud till mig om barnen.

Det var ett av de ömmaste ögonblicken i hela uppenbarelsen.

Jag såg små barn sitta vid fönster och titta ut på tomma lekplatser utan att förstå varför de inte fick gå ut.

Jag såg hur de tog in de vuxnas rädsla.

De oroliga ansiktena.

De viskande samtalen.

Nyheterna som stod på hela dagarna.

Och Herren sa till mig:

”Skydda deras hjärtan. De ser på er.”

Jag förstod att barnen under de kommande dagarna inte främst skulle lära sig om Gud genom predikningar, utan genom hur deras föräldrar och mor- och farföräldrar reagerade på krisen.

Om de vuxna greps av panik skulle barnen lära sig panik.

Men om de vuxna bad skulle barnen lära sig att Gud är en tillflykt.

I synen såg jag en liten flicka, kanske sex eller sju år gammal, som knäböjde bredvid sin mormors eller farmors säng.

Hon bad en enkel bön, en sådan som bara ett barn kan be:

”Jesus, gör min mormor stark.”

Och jag såg den äldre kvinnan le och krama hennes hand.

Gud sa till mig:

”De små barnens böner når mig först.”

Så om du har barn eller barnbarn i ditt liv – be tillsammans med dem nu.

Undervisa dem nu.

Låt dem se din tro nu.

För det de lär sig under dessa månader kommer att följa dem under resten av deras liv.

Sedan riktade Gud min uppmärksamhet mot de äldre.

Han visade mig så många av dem ensamma.

De bodde i lägenheter där ingen kom på besök.

På äldreboenden där dörrarna skulle stängas.

I små hus långt utefter vägar, långt från sina familjer.

Det var de som drabbades hårdast under covid.

Och i synen var det återigen de som löpte störst risk.

Inte bara på grund av sjukdomen.

Utan på grund av ensamheten.

Gud sa:

”Glöm inte dem som bar er.”

Mina ögon fylldes av tårar när jag tänkte på de äldre människorna i mitt eget liv.

De som bad för mig när jag själv inte visste hur man bad.

De som lärde mig de första bibelverserna jag någonsin lärde mig.

Och jag insåg hur ofta vi glömmer dem.

Hur ofta vi är för upptagna för att ringa.

Gud bad sitt folk att komma ihåg dem nu.

Att besöka dem nu.

Att försäkra sig om att de, om dörrarna stängs, inte blir bortglömda bakom dem.

Det fanns också ett ord till dem som redan är trötta.

Gud visade mig människor som var utmattade redan innan någon kris hade kommit.

Människor som bar på skulder.

Sjukdomar.

Trasiga äktenskap.

Förlorade arbeten.

Sorg som aldrig hade läkt.

Och jag hörde deras hjärtan säga:

”Jag klarar inte en sak till.

Inte en storm till.”

Och Gud svarade med en sådan mildhet att jag var tvungen att stanna upp och andas.

Han sa:

”Jag vet. Jag ser dig.

Och jag kommer inte att ge dig mer än jag ger dig styrka att bära.”

Om det är du i dag – om du redan är utsliten, om du känner att du knappt står på benen – vill jag att du ska höra detta tydligt:

Det här budskapet är inte till för att lägga ytterligare bördor på dina axlar.

Det är till för att påminna dig om att du har en Far som ser dig, som känner dina gränser och som har lovat att aldrig lämna dig.

Du behöver inte vara stark i dig själv.

Du behöver bara hålla dig nära honom.

Och Gud talade ytterligare ett ord om den tid som ligger framför oss, och jag måste berätta det.

Han sa att månaderna före slutet av 2026 skulle vara ett fönster.

Ett nådens fönster.

En tid då han skulle vara särskilt nära dem som söker honom.

En tid då böner snabbt skulle bli besvarade.

Då hjärtan skulle mjukna.

Då människor som hade stått emot honom i åratal plötsligt skulle öppna sig.

Han sa:

”Ta vara på den här tiden. Slösa inte bort den.”

Jag tror att vi befinner oss i det fönstret just nu, medan du tittar på detta.

Det är därför jag känner en sådan angelägenhet i mitt hjärta.

Inte därför att Gud vill skrämma dig.

Utan därför att han vill omfamna dig före stormen, inte efter den.

Sedan började Gud tala till mig om förberedelser.

Inte den sorts förberedelser som kommer ur rädsla, utan sådana som kommer ur vishet.

Han lade sju saker på mitt hjärta som hans folk skulle göra före slutet av 2026.

Och jag vill dela dem med dig nu, eftersom jag tror att detta är den mest praktiska delen av budskapet.

Om du bara kommer ihåg en del av den här videon, kom ihåg detta.

Det första Gud sa till mig var:

Bygg ett altare i ditt hem.

Inte ett altare av sten, utan en plats och en tid för bön.

Ett hörn av ditt rum.

En stol i köket.

En stund varje morgon eller kväll då du möter honom.

Gud sa:

”När församlingarnas dörrar stängs måste hemmens dörrar öppnas för mig.”

Under covid insåg många människor att de inte visste hur de skulle be utan en pastor, utan en gudstjänst, utan en byggnad.

Gud vill inte att det ska hända igen.

Han vill att varje hem ska vara en plats för hans närvaro.

Börja nu.

Vänta inte tills krisen tvingar dig att lära dig.

Det andra var:

Fyll dig med Ordet.

Gud visade mig att många under isoleringens dagar inte skulle ha någonting inom sig att hålla fast vid.

Deras tankar skulle vara tomma och rädslan skulle fylla tomrummet.

Men de som hade gömt Ordet i sina hjärtan skulle ha styrka.

Läs Psaltaren.

Läs löftena.

Lär dig bibelverser utantill.

Skriv ner dem på papper.

Sätt upp dem på väggarna.

För när telefonen inte fungerar och nyheterna bara förmedlar rädsla kommer Ordet som finns inom dig att tala högre.

Det tredje var:

Försonas.

Kom ihåg det tredje tecknet – splittringen.

Gud sa till mig:

”Laga det som är trasigt medan dörrarna fortfarande är öppna.”

Om det finns någon du behöver förlåta – förlåt.

Om det finns någon du behöver be om förlåtelse – gör det.

Om det finns en släkting som du inte har talat med på månader eller år – ring.

Låt inte stoltheten beröva dig de människor Gud har gett dig.

För under svåra dagar kommer ni att behöva varandra.

Det fjärde var:

Ta hand om din nästa.

Gud visade mig att de människor som klarade sig bäst genom krisen inte var de som hade mest, utan de som hade gemenskap med andra.

Grannar som kände varandra.

Gemenskaper där människor hjälpte varandra.

Församlingar som tog hand om änkor, äldre och ensamma.

Gud sa:

”Lär känna namnen på människorna som bor nära dig.”

I dag vet många inte ens vem som bor i lägenheten eller huset bredvid.

Börja förändra det.

En enkel hälsning.

Ett samtal.

Ett erbjudande om hjälp.

Du vet inte hur mycket det kan komma att betyda när dagarna blir svåra.

Det femte var:

Förbered ditt hem med vishet, inte med panik.

Gud påminde mig om Josef i Egypten, som samlade förråd under de goda åren för att kunna försörja många under hungersnödens år.

Han sa inte åt mig att rusa till mataffären och tömma hyllorna.

Det skulle vara rädsla, inte tro.

Han sa åt mig att vara förståndig.

Att ha ordning.

Att inte leva som om morgondagen alltid kommer att se ut precis som i dag.

Och framför allt:

Att ha något att dela med sig av.

För Gud visade mig att de som förberedde sig med vishet skulle bli till välsignelse för andra.

Det sjätte var:

Vakta dina tankar.

Gud visade mig att rädslan skulle spridas genom skärmarna innan sjukdomen spreds genom människors kroppar.

Var därför försiktig med vad du tar in.

Var försiktig med vad du delar vidare.

Alla meddelanden är inte sanna.

Alla videor kommer inte från Gud.

Alla röster förtjänar inte din uppmärksamhet.

Stäng av bruset.

Tillbringa mindre tid med sådant som gör dig orolig och mer tid med det som gör dig stark.

Gud sa:

”Den som livnär sig på rädsla kommer att styras av rädsla. Den som livnär sig på mig kommer att styras av frid.”

Det sjunde var det som berörde mig allra mest.

Gud sa:

”Förkunna mina löften över ditt hem varje dag.”

Säg dem högt.

Inte som en magisk formel, utan som en handling i tro.

Ställ dig vid dörren till ditt hem och säg:

”Detta hus tillhör Herren.

Ingen plåga ska komma nära min boning.

Ingen rädsla ska regera över min familj.

Herren är min tillflykt och min borg.”

Gud visade mig att trons ord skapar en andlig atmosfär.

Och medan världen skulle fyllas av ord av rädsla skulle hans folk fyllas av ord av liv.

När Gud hade visat mig dessa sju saker kände jag något som jag bara kan beskriva som lättnad.

För jag insåg att Gud inte bara visade mig problemet.

Han gav mig också svaret.

Han lämnade inte sitt folk utan vägledning.

Han gav oss en karta för dagarna som ligger framför oss.

Och jag vill berätta något som jag själv gjorde direkt efter detta.

Jag väntade inte.

Nästa morgon valde jag ut ett hörn i mitt sovrum. Jag ställde dit en liten stol, lade fram en Bibel och ett anteckningsblock.

Det blev mitt altare.

Sedan tog jag upp telefonen och ringde en person i min familj som jag länge hade undvikit.

Vi hade grälat om något litet – något som jag knappt ens kunde komma ihåg längre.

Men stoltheten hade hållit oss åtskilda i flera månader.

När personen svarade blev det först alldeles tyst.

Sedan sa jag bara:

”Förlåt mig. Jag saknar dig.”

På andra sidan hörde jag gråt.

Vi pratade i nästan en timme.

När jag lade på kände jag mig lättare än jag hade gjort på flera år.

Det var då jag förstod att den förberedelse Gud kallade oss till inte bara handlade om den kommande krisen.

Den handlade om våra liv här och nu.

Han skyddade oss inte bara inför det som skulle komma.

Han helade oss från det som redan fanns här.

Så låt mig fråga dig innan vi går vidare:

Vem behöver du ringa?

Vem behöver du förlåta?

Var i ditt hem ska ditt altare finnas?

Titta inte bara på den här videon och gå sedan vidare som om ingenting har hänt.

Gör något redan i dag.

Även om det bara är något litet.

För små steg av lydnad som tas i dag kommer att bli fast mark under dina fötter när de svåra dagarna kommer.

Allteftersom dagarna gick förstod jag mer och mer att Gud inte bara varnade för en ny pandemi.

Han förkunnade att en särskild tid låg framför oss.

En tid av skakningar, ja – men också en tid av uppvaknande.

Han sa till mig att många som aldrig hade känt honom skulle finna honom mitt i denna kris.

Många som hade gått bort från honom skulle komma tillbaka hem.

Slutet av 2026 och början av det följande året skulle präglas av helande, återupprättade familjer och människor som upptäckte en tro som de aldrig trodde att de kunde ha.

Mitt hjärta fylldes av hopp.

För fienden förberedde mörker, men Gud förberedde ett ljus som skulle lysa ännu starkare mitt i mörkret.

Gud visade mig också hur andliga ledare oväntat skulle resas upp.

Enkla människor som aldrig hade kunnat föreställa sig att de skulle predika eller undervisa skulle användas med auktoritet.

Gud talade till mitt inre och sa att det inte skulle bli en tid för titlar, utan för kallelse och uppgift.

Han visade mig män och kvinnor fyllda av mod att hjälpa sina grannar, sina vänner och sina familjer.

Jag såg människor dela med sig av mat.

Dela Ordet.

Dela tröst.

Jag såg hem återupprättas mitt i stormen.

Jag såg tron födas på nytt hos människor som redan hade gett upp allt hopp.

Och Gud sa till mig:

”Jag förbereder ett starkt folk.”

De orden ekade inom mig i timmar.

De gav mig en visshet om att synen inte slutade i lidande.

Den pekade mot återupprättelse.

Jag såg en äldre kvinna i en liten stad som i årtionden hade bett i det tysta utan att någon lagt märke till henne.

Plötsligt blev hennes hem den plats dit hela gatan kom för att få tröst.

Jag såg en ung arbetare som aldrig tidigare hade talat offentligt om Gud börja skicka enkla böner till sina arbetskamrater varje morgon.

Jag såg en kvinna som hade förlorat allt öppna sitt kök för att ge mat åt barnen i huset där hon bodde.

Ingen av dem hade någon titel.

Ingen av dem hade någon plattform.

Men Gud använde dem på mäktiga sätt.

Och han sa till mig:

”Under dagarna som ligger framför er kommer jag inte att söka efter de mest berömda. Jag kommer att söka efter de mest trofasta.”

Kanske är det du.

Kanske tycker du att du är för liten.

För enkel.

För trasig för att Gud skulle kunna använda dig.

Men i synen var det just sådana människor han valde.

Det fanns en sista scen som Gud visade mig, och jag har burit den i mitt hjärta sedan den natten.

Jag såg krisens slut.

Jag såg dörrarna öppnas igen.

Jag såg människor långsamt och försiktigt gå ut i solljuset, som om de såg världen för första gången.

Och jag såg dem omfamna familjemedlemmar som de hade varit skilda från.

Grannar som hade bett för varandra genom väggarna.

Vänner som hade försonats över telefon under de mörkaste dagarna.

Och jag såg församlingarna fyllas igen.

Men den här gången var det annorlunda.

Människorna var inte där av gammal vana.

De var där därför att de hade mött Gud i sina hem.

I sina kök.

I sina sovrum.

I tystnaden.

Och de hade kommit ut ur krisen förändrade.

Inte svagare, utan starkare.

Inte kallare, utan brinnande.

Gud sa till mig:

”Det är detta jag gör.

Fienden planerar förstörelse, men jag kommer att använda det till ett uppvaknande.”

I det ögonblicket ersattes all den tyngd jag hade burit sedan den första natten av hopp.

Jag förstod att slutet av 2026 inte skulle innebära slutet för dem som är i Gud.

Det skulle bli en början.

Det är därför jag är här.

Det är därför jag bestämde mig för att spela in den här videon.

Jag vet att en del kommer att håna detta.

En del kommer att kritisera det.

Andra kommer bara att scrolla förbi utan att lyssna.

Jag hade kunnat vara tyst.

Det hade varit enklare.

Men jag kunde inte.

För om Gud visade mig detta var det därför att någon behövde höra det.

Och om någon behövde höra det måste jag tala.

För mig är detta inte längre ett val.

Det är lydnad.

Kanske är du anledningen till att den här videon finns.

Kanske lät Gud detta budskap nå dig därför att du har börjat glida bort.

Därför att du har kallnat.

Därför att du har varit så upptagen och så distraherad att du har glömt hur det är att bli stilla inför honom.

Om det är du säger jag inte detta för att ge dig skuldkänslor.

Jag säger det därför att Gud kallar dig tillbaka i dag.

Inte i morgon.

Inte när krisen kommer.

I dag.

Han väntar på dig med öppna armar, på samma sätt som fadern väntade på den förlorade sonen.

Du behöver inte först ordna upp ditt liv.

Du behöver bara komma.

Om du vill be tillsammans med mig just nu, var du än befinner dig – i bilen, i köket eller i sängen – slut då ögonen ett ögonblick och be tillsammans med mig:

”Herre, jag vill inte sova när du verkar.

Väck mig.

Förlåt min kyla.

Förlåt min distraktion.

Hela det som är trasigt i min familj.

Gör mitt hem till en plats för din närvaro.

Sätt ditt beskyddande tecken över min dörr.

Beskydda mig och dem jag älskar.

Och vad som än händer före slutet av detta år, låt mig bli funnen trofast.

I Jesu namn.

Amen.”

Om du bad den bönen, skriv ”amen” i kommentarerna.

Jag vill se det och jag vill be särskilt för dig.

När allt Gud hade visat mig var över kände jag ingen rädsla.

Jag kände klarhet.

En djup visshet om att detta budskap inte var avsett att skapa panik, utan att väcka Guds folk.

Inget av detta överraskar honom.

Ingenting som fienden planerar är dolt för hans ögon.

Det jag såg om det som skulle komma före slutet av 2026 var allvarligt.

Det var tungt.

Men det jag hörde från Gud var ännu större:

”Mitt folk kommer att övervinna.”

Och det är detta jag vill att du ska ta med dig från den här videon.

Du är inte ensam.

Och vad du än kommer att möta behöver du inte möta det ensam.

Gud är redan framför dig.

Han förbereder.

Han beskyddar.

Han styrker.

Det gör han alltid.

Alltid.

Om det här budskapet talade till dig, lämna gärna en kommentar.

Berätta varifrån du tittar.

Jag vill be för dig, din familj och din hälsa.

Jag ber verkligen för dem som skriver kommentarer, och jag gör det med ansvar inför Gud.

Prenumerera på kanalen, för Gud har visat mig mer och jag kommer att fortsätta dela det han uppenbarar.

Och bevara nu detta i ditt hjärta:

Bygg ditt altare.

Fyll dig med Ordet.

Försonas.

Ta hand om din nästa.

Förbered dig med vishet.

Vakta dina tankar.

Förkunna hans löften över ditt hem.

Förbered din ande.

Stärk din tro.

Var vaksam – inte för att leva i rädsla, utan för att leva medvetet.

Gud kommer att uppehålla dig varje steg på vägen.

Må hans frid vila över dig och ditt hem.

Stå fast.

Mycket ligger fortfarande framför oss.

Men Gud är redan där innan du kommer dit.” Slut på budskapet.

Det finns några avsnitt som vi återupprepar:

”Det som tyngde mig allra mest var när Gud visade mig matbristen.”

Det är det svåra och det blir hemskt då man inte kan få tag i mat, då affärerna inte kan släppa in folk.  Därför bör varje kristen nu bygga upp ett matförråd, annars kommer man att få hungra.

Det positiva är att nöden kommer att göra att människor vänder sig till Gud och blir bärgade för himlen:  Gud sa till mig: ”Det är därför jag visar dig detta. Väck en människa, och den människan kommer att väcka en annan.” Och Gud fick mig att förstå att detta uppvaknande skulle bli ett av de största i historien. Bygg ett altare i ditt hem. Inte ett altare av sten, utan en plats och en tid för bön. Ett hörn av ditt rum. En stol i köket. En stund varje morgon eller kväll då du möter honom.