Varningar

Inför Jerusalems undergång år 70 så var det många varningar som gavs.

Historikerna Josefus och Tacitus skriver om detta och vi skall återge dessa från boken Judarnas historia skriven av professor J.G Princell:

”Varningar i ord hade judafolket länge haft; varningar av andra slag saknades nu icke heller. Efter Josefus vilja vi här omtala vad han kallar "de tecken och under, som i sanning voro fruktansvärda och förebådade olyckor". Jesus hade även förutsagt att "stora skräcksyner och tecken från himmelen skola visa sig". Sju olika förebådande olyckstecken, som visade sig tid efter annan dels före, dels under själva kriget: omtalar Josefus.

- Första: ett helt år syntes, liksom stående stilla på himmelen mitt över staden, en stjärna, en komet; liknande ett upplyftat svärd.

- Andra: Strax före de första utbrotten, av kriget; eller dagar före påsken i april år 66 e. Kr. kringstrålades vid 9:de timmen på natten, altaret och templet av ett så, stort och starkt ljus; att man trodde att det var ljusa dagen, och detta fortfor en halvtimme.

- Tredje: Under samma högtid: föddes ett lamm av en ung ko, just i detsamma som översteprästen höll på att framföra henne till offer.

- Fjärde: Även hände det klockan tolv en natt vid samma högtid, att den stora östra porten till den inre tempelförgården öppnade sig helt och hållet av sig själv.   Denna port var av koppar och så tung; att om aftnarna, när den skulle tillstängas, det fordrades tjugo män för att tillsluta den; den var nattetid tillbommad med järnbeslagna tvärbjälkar, och dessutom fästad med djupt nedträngande järnbultar eller riglar i det av en enda stor sten bestående golvet därunder.

Då nu porten av sig själv hade sprungit upp, var det med stor svårighet; som tempeluppsyningsmannen med sina biträdens tillhjälp förmådde åter tillstänga den. Det allmänna folket tydde denna händelse såsom ett tecken, att Gud skulle öppna för dem en väg till lycka och befrielse; men de insiktsfullare förstod detta tecken såsom tydande därpå, att det heliga husets trygghet nu var av sig själv försvunnen samt att porten skulle komma att öppna sig för deras fienders inträdande. 

- Femte: Omkring en månad efter den ovannämnda högtiden ”visade sig en underbar, all tro överstigande företeelse, såsom Josefus uttrycker sig. "Man såg nämligen före solens nedgång i hela    trakten runtomkring i luften stridsvagnar och skaror av krigare i full rustning framtåga genom och springa omkring bland skyarna samt sluta kretsar omkring städer" - alltså en högst märkvärdig hägring.  

- Sjätte: Då den följande pingsthögtiden firades, förnummo prästerna just som de en afton gingo in i den inre tempelförgården till de gudstjänstliga förrättningarna först en skakning eller darrning av allting   omkring dem, sedan   hörde de stort buller och dån samt strax därpå det starkt ljudande ropet såsom  av en väldig skara, sägande:  "Låt oss draga härifrån!" Vad som slutligen var ännu mera förfärligt och varnande var det

- Sjunde olycksbådande tecknet: den märkvärdiga händelsen med en viss obildad lantman vid namn Jesus,  som  under sju  års tid vistades i  Jerusalem, i synnerhet  vid högtiderna, och  oupphörligt  ibland folkmassorna   framstötte ett enformigt, allvarligt verop över stad och folk. Det var vid den glada   lövhyddohögtiden av det förstnämnda året, då   staden ännu befann   sig i den djupaste fred och i det bästa välstånd, som denne man började ibland det församlade folket plötsligt ropa med hög  röst: "En  röst från öster, en röst från väster; en röst från de fyra vindarna, en  röst mot Jerusalem  och mot  templet,  en röst mot  brudgummar    och brudar,  en  röst  mot hela folket". Dessa   ord ropade han dag och natt under högtiden, i det att han drog omkring   på stadens alla gator och gränder.   Några av de mest ansedda   invånarna, mycket uppbragta över hans olycksbådande skri, grepo honom och misshandlade honom med   många slag, men likväl varken jämrade han sig eller sade någonting, vare sig till sitt försvar eller emot dem som misshandlade honom, utan fortfor att ropa såsom förut.  Folkets överstar, förmodande att mannen besjälades av ett slags gudaingivet raseri, förde honom därpå inför landshövdingen, vilken då var Albinos.

Denne lät gissla honom tills benknotorna syntes men ändå varken bad han om förskoning eller smärtan avpressa sig en tår, utan med den allra jämmerligaste ton i rösten skrek han vid varje slag: "Ve, ve Jerusalem!" 

På landshövdingens tillfrågan om vem han var, varifrån han kom och varför han ropade, sådana ord, svarade han intet annat än de upprepade orden: "Ve, ve Jerusalem!”

- I sju år och fem månader fortfor den arme mannen att ropa högt samma ord dag och natt   stadens gator, blev aldrig hes, vilade högst litet, förtärde blott vad han kunde plocka upp eller vad sam kastades till honom såsom föda, sa varken ont eller gott, vare sig till dem som hånade och misshandlade  honom eller till dem som bevisade   honom  deltagande.  - "Ve, ve Jerusalem” voro städse hans klagande   ord, vilkas ständiga uttalande var honom en helig plikt.

Under högtiderna ljöd hans hemska sång högljuddast, ända tills högtiderna såg sin spådom gå i den gräsliga fullbordan. 

Ty då mannen under den förfärliga belägringen gick omkring på stadsmuren  och all den kraft han hade  ropade: "Ve, ve denna staden  återigen och  folket och det heliga huset  stannade  han plötsligt och tillade: "Ve, ve även mig  själv!"  Och medan orden voro på hans läppar, blev den profetiska tungan för alltid tystad av en sten från en av romarnas kastmaskiner, som träffade honom så att han ögonblickligen dog.

Icke blott Josefus, utan även Tacitus omtalar i allmänna ordalag några  underbara händelser, som föregingo Jerusalems förstöring. Att judarna så litet aktade på dessa och  andra varningstecken tillskriver Josefus till en stor del och det med rätta de många   falska profeter, som ofta, till och är under  den värsta nöden,  uppträdde  och  blevo av folket allmänt trodda. Bland annat  säger Josefus: Nu var  där en stor mängd  falska profeter, som   mutades  av upprorsledarna till  att förföra folket och som   förkunnade för det  att det skulle vänta befrielse från  Gud.   Därtill hade de blivit lejda för att  hindra folkets avfall och förskingring och att i stället hålla det vid mod och oförskräckthet genom   sådana  förhoppningar.”

I vår tid har vi fått varningar från profant håll, militära ledare och politiker samt flera profetiska tilltal. Ett av dessa är denna syn som kvinnan hade i Valdres 1968: Allvarlig profetia om vår tid - Holger Nilsson    | Flammor - profetisk tidskrift

Ingen skall behöva säga att vi inte blivit varnade – frågan är bara om vi lyssnat till dessa varningar.