Mitt i prick!

Nu är det dags för frikyrklig frimodighet!

Pelle Hörnmark, tillförordnad föreståndare för Pingst FFP Fria församlingar i Samverkan, skriver i Dagen följande: ”

Min oro är att kristenheten kommer att backa in i framtiden som en blek kopia av det omgivande samhället och sin egen historia. Jag frågar mig om hon kommer att anpassa sig för att inte väcka anstöt. Kommer hon att anpassa sig till sitt eget sätt att vara på, eller vara modig nog att vilja förvandlas genom nya tankar?

Uttrycken lånar jag från Romarbrevet 12:2 där anpassning och förvandling står i motsats till varandra i en dragkamp mellan världens, vår egen och Guds vilja.

Kommer kyrkan att betyda något på riktigt för vanliga människor? Har vi något att berätta som berör? Kommer vi att kunna förklara vår tro, inte bara teoretiskt, utan också genom att leva ut evangeliet så att de människor som vi möter i vardagen förstår den?

Det är i vår del av västvärlden som vi tycks ha fått för oss att lidande och förföljelse inte tillhör ett kristet liv.

I Sveriges, numera, vackraste stad Växjö, kom Musikhjälpen på besök i förra veckan. I glasburen stod Carola och sjöng ”Go tell it on the mountain that Jesus Christ is born” och utanför fanns ett hav av människor som gungade med och klappade i händerna.

Vår egen kyrka fylldes fyra gånger av julkonserternas besökare. Domkyrkan packades till bredden flera gånger under Luciafirandet och i huvudstaden fylldes Globen under Hillsongs julshow This is Christmas. Uppräkningen av platser där människor samlas i Jesu närhet kan bli oändlig.

Frågan är om kyrkan är benägen att se och möta människors längtan, eller om hon kommer att vara fullt upptagen av anpassningen? Kommer hon att fokusera på behovet av väckelse och förvandling hos sig själv och sin nästa, eller förminskas och försvagas hon till att bli en försvarare av de egnas ”så har vi alltid gjort” eller omgivningens ”så borde ni vara”?

Nils Bolander sätter ord på detta i sin dikt Örnevangelium. Han skriver: ”Kristendomen var ett örnevangelium, sprunget ur den högsta klippspetsens näste på blanka störtflyktsvingar. Men vi tuktade dess djärva fjädrar, rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb, och se – det blev en svart fågel, en pratsam och tam korp.”

Scenen i filmen Jesus Revolution när pastorn Chuck Smith tittar ut över de väletablerade människorna på den ena sidan och de vilsna, sökande hippiesarna på den andra, beskriver ett avgörande ögonblick i pastorns liv. Han brottas med sitt eget inre, beräknar kostnaden, och vänder sig slutligen till hippiesarna och säger: ”You will find freedom and forgiveness here” (”Ni kommer finna frihet och förlåtelse här”).

Hälften av besökarna lämnar sina platser och går ut ur kyrkan i protest, för att aldrig mer komma tillbaka. Kvar fanns de som längtade.

Scenen påverkade mig starkt, då den påminde mig om uppdraget i eget mitt liv och adelsmärket i den kyrka jag längtar att få tillhöra. En kyrka som frimodigt berättar att det finns frihet och förlåtelse i namnet Jesus. För alla.

Jag tror att anpassning ibland odlas fram och drivs på av rädsla. Rädsla för vad medlemmarna ska säga, för vad tidningarna ska skriva eller för vad familjen ska tycka, men också vår egen rädsla för att göra bort oss.

Om man har fått förmånen att möta kristna i olika delar i världen – som Iran, Kina, Eritrea eller arabvärlden – så vet man att förföljelse och utsatthet tillhör vardagen för en kristen. Det är i vår del av västvärlden som vi tycks ha fått för oss att lidande och förföljelse inte tillhör ett kristet liv. Detta är en lyx som vi värnar och vårdar ömt. Risken finns att den långsamt men säkert gör oss till en pratsam och tam korp, i stället för den örn vi är bestämda till att vara.

Om jag får önska något om kristenheten i Sverige inför ett nytt år så är det förvandling. Helst i form av en ny Jesusrörelse som orkar älska alla människor och predika evangelium om frihet och förlåtelse. Inte minst till dem som förlorat hoppet och tron på sig själva och på samhället.

Får jag önska något mer så är det en orädd kyrka som inte anpassar sig efter omvärldens norm. Folket i världen och i Sverige är räddare än någonsin och vad en rädd värld behöver är en orädd kyrka. Om kyrkan är rädd, behöver hon orädda ledare. Och alla behöver vi Jesus, som med sin kärlek kan fördriva all fruktan.” Slut citat.

Med tanke på det nya året så får det inte bli ett förlorat sådant, det måste bli framgångar för Guds rike. Dessa vinns med frimodighet: ”Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön”. Hebr 10:35. Utan frimodighet händer det inte mycket.

Detta borde vara undervisning om detta på pastorsutbildningen. Förr var pastorerna frimodiga i sin predikan, idag är det tvärtom. Lyssnarna vet att det inte kommer något som är frimodigt eller utmanande i predikan. Så skall det inte vara, läs hur ordet predikades i Bibeln och studera också hur det varit tidigare i frikyrkorna.

Förr vara det frikyrklig frimodighet, nu är det frikyrklig försiktighet!

En ny ton av klar, frimodig predikan, där man inte väjer för att säga vad bibelordet säger, det kommer att skapa en ny friskhet och förväntan på att få höra Guds ord.  

Inför de årsmöten som nu skall hållas i församlingarna, så uppmanar vi er som läser detta att påpeka vikten av frimodighet från pastorn och församlingsledningen och att församlingen vill stödja radikal tydlig och frimodig förkunnelse. Säg det inte i kritisk ande utan med uppriktig kärlek och omsorg om församlingen, detta kan sägas under övriga frågor på årsmötet. Kanske kan du kopiera av artikel och få dela ut Hörnmarks inlägg, fråga församlingsledningen.

Det kan vara avgörande för församling – om den skall gå framåt eller bakåt, därför är din röst så viktig.