Skärpning!

Ingen som kallar sig kristen kan och skall inte göra det!

Att Anna-Karin Hatt fick avgå på grund av hat och hot på sociala medier och på andra sätt är en fruktansvärd bild av de som ligger bakom detta, stackars människor som inte klarar av att tåla att det finns andra uppfattningar än deras egna!

Det finns även kristna som inte gör det, de tror att det är bara de som har den sanna och riktiga uppfattningen av Guds ord, de stinker många gånger av en kritikens ande som är fruktansvärd. En hel del av dem anser sig så för mycket mer att man kan inte kallar av att var med i en församling, de har ju rätt och andra fel – vilken total andlig förblindelse man drabbats av – och ändå menar man att man är andligt seende – det är istället så att man är förblindad av högmod, samma synd som Lucifer föll i synda på grund av detta.

Att dessa häver ur sig sitt högmod och hat, det är bara vad Jesus säger: ” En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” Luk 6:45.

Det är också att betänka hur man talar och uttrycker sig om andra, så här säger Jesus: ”den som säger ’dåre’ är skyldig och döms till det brinnande Gehenna.” Matt 5:28

Nog om detta, så här skriver Dagen på ledarplats den 17 oktober: ” Farbröderna söker inte debatt – de vill dominera  Chefredaktören har ordet: Ta ett kliv tillbaka från tangentbordet

De är där varje morgon, innan kaffet ens kallnat på redaktionen. ”Anders” skriver: Tragiskt!

”Robert”: Hur kan Dagen publicera den här skiten! ”Nicklas”: Ankmammorna bara maler på som vanligt! Och i min inkorg väntar deras kusiner.

”Peter” mejlar: Hur kan du publicera sådant skräp, skämmes! ”Per”: Hur kan du ens kalla dig kristen?! ”Bo”: Jag kommer aldrig mer att prenumerera på den här blaskan! Ledsna emojis. Arga emojis. Gapskratt- och kräks-emojis. En vanlig dag.

Vi är alla luttrade vid det här laget. ”Farbröderna i kommentarsfälten” kallar vi dem, väl medvetna om att det är lite nedsättande. Men också tröttsamt sant. Det är inte vetenskapligt belagt men det känns som att ett femtiotal herrar med namn som Anders, Robert, Stefan, Bo och Nicklas dominerar bland de kommentarer våra digitala redaktörer får moderera, dölja och ibland blockera.

Herrarna sitter redo dygnet runt och är alltid missnöjda. Med rubriken, bilden, språket, teologin och eventuellt också vädret. De kan inte låta en text passera utan att sätta ner foten, gärna med utropstecken och en arg emoji som final.

Missförstå mig inte: vi vill ha samtal. Vi vill ha debatt. Vi vill att texter ska väcka reaktioner och kritik. Men det är en hårfin skillnad mellan att samtala och att dominera. Och just där har vissa herrar gått vilse.

Det är ju inte så att alla män är otrevliga. Många, för att inte säga de flesta, är kloka, varma, eftertänksamma och kommenterar med respekt och har i åratal försökt bidra till samtal som faktiskt leder någonstans. Men de tröttas ut. De goda rösterna tystnar, medan de arga ropar vidare.

Den här veckan fick vi ännu en påminnelse om priset för det hårda tonläget. Centerledaren Anna-Karin Hatt avgick efter hot och hat. När inte ens partiledare längre känner sig trygga i samtalet, då borde alla som bidrar till det råa klimatet stanna upp och fundera på sin roll.

Forskning visar att män är mer aktiva i nätdebatter än kvinnor och särskilt i politiska och samhälleliga diskussioner. Kvinnor väljer oftare att avstå eller uttrycka sig mer försiktigt. Man kan nästan se det framför sig: när diskussionen börjar hetta till, loggar kvinnorna ut – och ”Anders” loggar in.

På Dagen har vi prövat allt. Öppna kommentarsfält under varje artikel, stängda kommentarsfält som kräver inlogg eller till och med bank-id, hårt modererade kommentarsfält och allt däremellan. Men gång på gång tvingas vi konstatera att det inte går att upprätthålla en vettig ton. Facebook-kommentarer är det som återstår i dag och otaliga gånger har jag fått frågan: ”Men … är det där på riktigt Dagenläsare?”

Jag svarar alltid att det finns mängder av fantastiska, konstruktiva läsare. Det är bara det att de inte hörs lika mycket som ”Anders”.

Visst finns det också kvinnor som uttrycker sig otrevligt. Men vår statistik tyder på att de är i klar minoritet. Kvar står farbröderna – beväpnade med utropstecken, indignation och ett outtröttligt behov av att sätta andra på plats.

Det kanske finns något i vår tid som gör att vissa män känner ett behov av att ta ton när de upplever sig marginaliserade. Men det berättigar dem inte att dominera samtalet. Tvärtom är det just då samtalet behöver bli bredare, klokare och mindre bullrigt.

Kanske är det vår tids variant av hyckleriet som Frida Park skrev om i en ledare nyligen: ”Undra om inte Facebook tar priset, där hycklare i kommentarsfält efter kommentarsfält med berått mod dömer andra människor … Hur kan någon som kallar sig kristen bete sig så kärleks- och huvudlöst mot trossyskon?”

Det är en fråga värd att ställa – särskilt för den som just skrivit tre arga kommentarer innan frukost.

Så, kära farbröder i kommentarsfälten: det är dags. Ta ett kliv tillbaka från tangentbordet. Eller ännu bättre – prova att lyssna.” Slut citat.

Bibeln har sagt hur vi skall vara istället för det som beskrivits här: ”Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er.” Efs 4:32. Herre förlåt oss och förbarma dig över oss!