Lewi Pethrus om varför domen kommer Vi behöver i vår tid lyssna till pingstpionjären Lewi Pethrus ord om varför domen kan komma över ett land. I boken ”Bönens makt i nödens tider” skriver Lewi Pethrus: ”Goda ekonomiska tider, kulturell uppblomstring, långvarig fred medför ofta gudsförgätenhet, högmod, vällevnad och last, vilka företeelser alltid är föregångare till tider av straffdom och nöd. När ödeläggelsen kom på Noas tid, hjälpte inga böner från Noas sida. Folket hade förhärdat sitt hjärta mot hans förkunnelse och vänt sig bort från levande Gud. Likaså var det med Sodom och Gomorra på Lots tid. Man förstår mycket väl, att dessa städer var mogna för undergången, när man läser deras historia om deras gruvliga leverne. Månne icke vår tid ha gjort sig skyldig till samma synder. Man har använt den rikedom av välsignelse, som Gud givit oss, på ett orätt sätt. Man har förgätit Gud, eller åtminstone har man icke på allvar mottagit Honom. Man har uteslutit Honom från sina stora avgörande rådslag. Förhållandet blir till slut, att Gud överlämnar människorna åt sig själva. När släktet intar en sådan inställning till Gud, då står straffdom för dörren och då hjälper det icke med några böner. Men där det finns förutsättningar för bönhörelse, där svarar Gud på bön. En av dessa förutsättningar är, att man sökt Gud, innan nöden kommer. Många människor bedja aldrig till Gud oftare än då det är nöd på färde De går inte i kyrkan oftare än vid julottan och vid något nytt krigsutbrott.” Så långt Lewi Pethrus träffande och talande beskrivning. Vi skall också ta med två versar från en gammal psalm som är talande: Men det land där Gud förgätes, röner snart vad ofrid är. Först av egna det uppfrätes, sedan av förtryckarns här. Skylar trampas ner i blod, högar stå där bygden stod. Ack, där synd och otro råda hjälpa icke svärd och spjut. Skulder uppå skulder båda, nöd och undergång till slut. Världslig klokhet, världsligt mod, hämma ej fördärvets flod.