Vittnesmål om andra sidan
48 timmar i helvetet är ett av dessa.
Det är ett av kapitlen från boken här ovan, den är utgiven på Evangeliipress.
”Ett av de mest intressanta fall av återvaknande till livet, som jag någonsin hört talas om, var fallet Georg Lennox, en allmänt känd hästtjuv från Jefferson County. Han avtjänade andra resan för stöld.
Vintern 1887-1888 arbetade han i kolgruvorna. Han tyckte, att den plats, där han arbetade, verkade farlig. Han anmälde saken för den tjänsteman som svarade för säkerhetsanordningarna. Sedan denne låtit göra en undersökning, förklarade han, att rummet var säkert, och befallde Lennox att återgå till arbetet. Fången lydde men hade inte fortsatt sitt arbete mer än en halvtimme, då taket störtade in och fullständigt begravde honom. Han blev liggande där i hela två timmar. Då han saknades vid middagen, började man leta efter honom och fann honom under grushögen. Han tycktes vara död. Han fördes upp ur gruvan, och då fängelseläkaren undersökt honom, förklarades han vara död.
Hans kropp fördes till sjukhuset, där han tvättades och sveptes. Föreståndaren för sjukhuset befallde några fångar att lyfta den döde från båren, bära honom tvärs över rummet och lägga honom i kistan. De lydde. En bar vid huvudet, en annan vid fötterna.
De hade kommit halvvägs över rummet, då den, som bar vid huvudet, råkade snava, förlorade balansen och tappade liket. Den döde slog huvudet i golvet, och till de närvarandes ytterliga förvåning hörde de ett djupt stönande. Snart öppnade han ögonen och visade andra livstecken.
Man skickade omedelbart efter läkaren, och när denne en halvtimme senare anlände, höll den döde på att dricka vatten. Man befriade honom genast från svepningen och lät honom åter iföra sig sin fångdräkt En undersökning visade, att han brutit sitt ena ben på två ställen och för övrigt var litet mörbultad. Han fick stanna sex månader på sjukhuset och återvände sedan till arbetet.
Kort tid efteråt fick en av hans arbetskamrater i gruvan höra talas om den egendomliga upplevelse han haft som skendöd. Driven av nyfikenhet försökte jag att bli bekant med Lennox, för att av hans egen mun få höra hans erfarenhet. Först efter flera månader fick jag mitt sökta tillfälle. Jag förflyttades från gruvan till ett av fängelsets kontor för att sammanställa några årliga rapporter.
En dag diskuterade vi denne mans återvändande till livet. Just då råkade han gå förbi kontorsdörren och utpekades för mig. Det dröjde inte länge, förrän jag sändebud på honom och bad honom komma till min arbetsplats. Han kom, och jag blev nära bekant med honom och fick från hans egna läppar höra berättelse om hans underbara upplevelse. Han är en ung man knappast över trettio år. Han är ingen förhärdad brottsling, är glad av naturen och har fått en god uppfostran. Den märkligaste delen av hans historia handlar om hans tid som död. Då jag är stenograf, skrev jag ned hans berättelse direkt. Så lyder den:
— Hela morgonen hade jag en förkänsla av att något förskräckligt skulle hända. Jag kände mig så illa till mods, att jag gick till herr Grason, gruvförmannen, berättade för honom hur jag kände mig och frågade om han inte ville komma och undersöka mitt "kolrum", den plats där jag hugger kol. Han kom och tycktes göra en grundlig undersökning. Därefter sade han åt mig att gå tillbaka till arbetet och tillade, att han trodde, jag började få griller. Jag började arbeta igen och hade väl grävt ungefär en timme, då det plötsligt blev alldeles mörkt. Sedan tyckte jag att en stor järndörr öppnades, och att jag gick igenom den. Då trodde jag att jag dött och kommit till den andra världen. Jag kunde inte se någon eller höra något slags ljud. Av något för mig själv okänt skäl började jag gå bort från dörren, och när jag hade gått ett stycke, kom jag till stranden av en bred flod. Det var varken ljust eller mörkt. Det var ungefär som en klar stjärnljusnatt. Jag hade inte länge stått vid stranden, förrän jag kunde höra ljudet av åror i vattnet, och snart rodde en person i en båt fram till den plats, där jag stod. Han såg ett ögonblick på mig och sade sedan, att han kommit för att hämta mig. Han sade åt mig att gå i båten och ro över till andra sidan.
Jag lydde. Vi sade inte ett ord. Jag ville gärna fråga honom, vem han var, och var jag var, men min tunga tycktes låda fast vid gommen. Slutligen nådde vi den motsatta stranden. Jag steg ur båten, och roddaren försvann ur synhåll.
Sedan jag på detta sätt lämnats ensam, visste jag inte, vad jag skulle göra. Då jag såg framför mig, såg jag två vägar, som ledde genom en mörk dal. Den ena av dessa var bred och tycktes vara mycket trafikerad. Den andra var en smal stig, som gick i motsatt riktning. Jag följde den väl banade vägen. Jag hade inte gått, långt, då det tycktes bli mörkare. Då och då flammade emellertid ett ljus till på avstånd, och på det sättet vägleddes jag på min färd. Strax därefter mötte jag en varelse, som det är fullkomligt omöjligt för mig att beskriva. Jag kan bara ge er en svag föreställning om hans fruktansvärda utseende. Han liknade på något sätt en människa men var mycket större än någon mänsklig varelse jag sett Han måste ha varit åtminstone tio fot lång. Han hade stora vingar på ryggen. Han var svart som det kol jag brukat gräva, och var fullständigt naken. I handen hade han ett spjut, vars handtag måste ha varit gott och väl femton fot långt. Hans ögon lyste som eldklot. Hans näsa, om man kan kalla det en näsa, var mycket stor, bred och flat. Hans tänder, som var vita som pärlor, tycktes vara en tum långa. Hans hår var mycket grovt, tungt och långt. Det hängde ner på kraftiga skuldror.
Hans röst liknade mer rytandet av ett lejon på ett menageri än något annat jag kan minnas. Det var under en av de där plötsliga ljusglimtarna jag först fick syn på honom. Han hade lyft sitt spjut, som om han skull kasta det rakt igenom mig. Jag darrade som ett asplöv och stannade genast. Med den fruktansvärda röst jag ännu tycker mig kunna höra, tillsade han mig att följa honom. Han sade, att han skickats för att vara min väg visare på färden. Jag följde honom, ty vad annan kund jag göra.
Sedan vi gått ett stycke, tycktes ett stort berg resa sig framför oss. Den del som var vänd mot oss, tycktes var lodrät, som om ett berg hade huggits mitt itu och en del tagits bort. På denna lodräta vägg kunde jag tydligt urskilja orden: "Detta är helvetet." Min vägvisare närmade sig denna lodräta vägg och bankade ljudligt tre gånger med spjutets handtag. En stor massiv dörr svängde inåt, och vi gick in. Sedan fördes jag vidare på vad som tycktes vara en gång genom berget. En stund vandrade vi i ett egyptiskt mörker.
Jag hörde min vägvisares tunga fotsteg och kunde på det sättet följa efter honom. Hela vägen kunde jag höra djupa stönanden som från döende. Längre fram steg dessa stönanden, och jag kunde tydligt höra rop på vatten, vatten, vatten. Då vi kom till en annan port och gick genom den, kunde jag höra vad som tycktes mig vara en miljon röster, och ropet gällde vatten, vatten. Kort därefter öppnades på min vägvisares knackning en annan stor port, och jag såg, att vi hade gått igenom berget, och att en stor slätt nu låg framför oss. Här lämnade min vägvisare mig för att leda andra förlorade själar till samma plats.
Jag stod kvar på denna plats en stund, då en varelse, som liknade den förre kom fram till mig, men i stället för ett spjut hade han ett väldigt svärd. Han kom för att meddela mig mitt blivande öde. Han talade med en röst, som slog mig med skräck. — Du är i helvetet, sade han — för dig är allt hopp ute. Då du gick genom berget på din färd hit, hörde du de fördömdas stönanden och skrik, när de ropade efter vatten för att svalka sina förtorkade tungor. Längs den där gången är en dörr, som leder ut till sjön av eld. Detta skall snart bli ditt öde.
Innan du förs till denna plågas plats för att aldrig mer komma upp ur den — för det finns intet hopp för dem som kommer dit — tillåtes du stanna på denna öppna plats, där det tillåtes alla de fördömda att få se, vad de kunde ha fått njuta av i stället för vad de måste lida.
Därefter lämnades jag ensam. Om det berodde på den fruktansvärda skräck jag gått igenom, vet jag inte, men jag blev som bedövad. En dov matthet smög sig över mig. All min kraft lämnade mig, och mina lemmar vägrade att bära mig. Överväldigad sjönk jag ner i en hjälplös hög. Sömnigheten besegrade mig. Halvt vaken, halvt sovande tyckte jag mig drömma. Högt ovanför mig och långt borta såg jag den underbara stad som vi läser om i Bibeln. Hur underbart vackra var inte dess vägar av jaspis. Jag såg stora slätter, som sträckte sig långt bort och var täckta med vackra blommor. Jag såg också livets flod och sjön av glas. Stora mängder av änglar gick ut och in genom stadens portar och sjöng så underbara sånger.
Bland dem såg jag också min kära gamla mor, som dog för några år sedan av brustet hjärta på grund av mitt syndiga liv. Hon såg på mig och tycktes nicka åt mig; att jag skulle komma till henne, men jag kunde inte röra mig. Jag kände det, som om en stor tyngd höll mig nere.
Nu förde en mild bris till mig doften av de ljuvliga blommorna, och jag kunde tydligare än någonsin höra de ljuva änglarösternas melodi, och o, vad jag önskade att jag kunde vara en av dem. Då jag drack av denna sällhetens bägare, rycktes den plötsligt från mina läppar.
Jag väcktes ur min slummer och fördes tillbaka från mitt lyckliga drömland av en invånare i min mörka boning, som sade, att det nu var tid för mig att träda in i min blivande hemvist. Han befallde mig att följa honom. Jag gick tillbaka och kom åter in i den mörka gången och följde min vägvisare en stund. Vi kom till en dörr som öppnades i sidan på gången. Då vi gick framåt kom vi genom en annan dörr, och där såg jag sjön av eld. Rakt framför mig, så långt ögat nådde, såg jag denna verkliga sjö av eld och svavel. Väldiga böljor av eld rullade över varandra, och stora vågor av glödande flammor bröts mot varandra och slog högt upp som vågorna på ett hav i våldsam storm. Jag kunde se mänskliga varelser lyftas högst upp på vågornas kammar för att sedan kastas ner i denna hemska eldsjös avlägsnaste djup. När de för ett ögonblick befann sig på toppen av dessa hemska böljor, var deras förbannelser mot en rättvis Gud förfärande, och deras ömkliga rop efter vatten hjärtskärande. Detta väldiga område av eld genljöd av dessa fördömdas klagorop.
Därefter vände jag mina blickar mot den dörr, genom vilken jag för några ögonblick sedan kommit in och läste där dessa fruktansvärda ord: "Detta är din dom; evigheten upphör aldrig." Ögonblicket därefter kände jag, hur jorden gav vika under mina fötter, och jag märkte, hur jag började sjunka ner i sjön av eld. En obeskrivlig törst grep mig och just då jag ropade på vatten, slog jag upp ögonen i fängelsets sjukhus. Jag har aldrig talat om denna min upplevelse förut av rädsla att fängelsets tjänstemän skulle få reda på den och tro mig vara tokig och spärra in mig på sinnessjukhuset. Jag upplevde allt detta, och jag är lika säker som att jag lever, att det finns en himmel och ett helvete, som vi läser om i Bibeln.
Men en sak är säker: jag skall aldrig mer komma till den platsen. Så snart jag slog upp ögonen och förstod, att jag levde och var på sjukhuset på jorden ännu en gång, gav jag omedelbart mitt hjärta åt Gud, och nu skall jag leva och dö som en kristen. Ty de hemska synerna i helvetet kan aldrig utplånas ur mitt minne lika litet som de underbara glimtarna jag såg av himlen. Jag skall efter en tid råka min kära gamla mor. Att få sitta på stranden av den där underbara floden, att få vandra med änglarna över slätterna, genom dalarna och över kullarna med doftande blommor, vars skönhet vida överträffar allt en dödlig kan föreställa sig, att få lyssna till de frälstas sånger, allt detta skall mer än gottgöra mig att leva en kristens liv här på jorden, även om jag måste avstå från många världsliga nöjen, som jag njutit av, innan jag kom i fängelse. Jag har övergivit mina brottsliga kamrater, och jag skall umgås med goda människor, när jag åter en gång blir fri.
Då han var färdig med sin underbara berättelse frågade jag honom, om han ämnade berätta den för andra, när han kom ut. Hans svar blev, att folk inte skulle tro honom, och att han ämnade behålla den för sig själv. Om denna lilla bok skulle falla i hans händer, och ha skulle läsa om sin upplevelse i helvetet under fyrtioåtta timmar, kommer han utan tvivel att bli överraskad. Vi har berättat händelsen för läsaren just så, som vi hörde den av Lennox. Vi gör inte anspråk på att kunna lösa mysteriet. ” Slut citat.
Hjälper varken vad Jesus säger om helvetet eller detta och andra vittnesbörd – då är frågan vad som skall till för ett uppvaknande om evighetsallvaret och den viktigast av alla livets frågor: Var skall jag tillbringa evigheten?
Du som inte har tagit emot Jesus och omvänt dig, kontakta någon att tala med och om du vill kan be för dig via telefon: Kontakta Flammor: 0383 - 161 64. Du kan också söka kontakt och förbön via dessa kontaktvägar: Bönemobilen: 073 - 748 0 753. Ring eller skicka sms om ditt böneämne.
På detta nummer kan du få vägledning och själavårdssamtal. Tiderna för denna tjänst är: måndagar 18.00-20.00, tisdagar 09.00-11.00, onsdagar 09.00-11.00, torsdagar 18.00-20.00. Du kan vara anonym om du så önskar.
Det är ett av kapitlen från boken här ovan, den är utgiven på Evangeliipress. ”Ett av de mest intressanta fall av återvaknande till livet, som jag någonsin hört talas om, var fallet Georg Lennox, en allmänt känd hästtjuv från Jefferson County.... EU och Romarriket jämförs med varandra
EU och Romarriket jämförs med varandra - Holger Nilsson Publicerad mars 2002 Vi har här ovan med e... Inför Jesu andra tillkommelse
Inför Jesu andra tillkommelse Det är dags att vara tydlig: Vi tror att Jesu andra tillkommelse ligger nära i tiden! Vi vågar inte tiga med denna övertygelse. Vi har fått flera samtal f... Profetior om andra världskriget
Profetior om andra världskriget - Holger Nilsson Vi skall här redovisa tre mycket gamla profetior so... Jesus andra tillkommelse
Debattinlägg i Hemmets Vän: ”Många bär på oro inför framtiden, skriver insändarskribenten, som lyfter fram Bibelns profetior som vägledning och tidstecken. (Personerna på bilden har ingen direkt koppling till artikeln.) Foto: Christine Olsson/...