Vittnesmål om andra sidan

Det är ett av kapitlen från boken här ovan, den är utgiven på Evangeliipress.

”Ett av de mest intressanta fall av återvaknande till livet, som jag någonsin hört talas om, var fallet Georg Lennox, en allmänt känd hästtjuv från Jefferson County. Han avtjänade andra resan för stöld.

Vintern 1887-1888 arbetade han i kolgruvorna.  Han tyckte, att den plats, där han arbetade, verkade farlig. Han anmälde saken för den tjänsteman som svarade för säkerhetsanordningarna. Sedan denne låtit göra en undersökning, förklarade han, att rummet var säkert, och befallde Lennox att återgå till arbetet. Fången lydde men hade inte fortsatt sitt arbete mer än en halvtimme, då taket störtade in och fullständigt begravde honom. Han blev liggande där i hela två timmar. Då han saknades vid middagen, började man   leta efter honom och fann honom under grushögen.  Han tycktes vara död.   Han fördes upp ur gruvan, och då fängelseläkaren undersökt honom, förklarades han vara död.

Hans kropp fördes till sjukhuset, där han tvättades och sveptes. Föreståndaren för sjukhuset befallde några fångar att lyfta den döde från båren, bära honom tvärs över rummet och lägga   honom i kistan. De lydde. En bar vid huvudet, en annan vid fötterna.

De hade kommit halvvägs över rummet, då den, som bar vid huvudet, råkade snava, förlorade balansen och tappade liket. Den döde slog huvudet i golvet, och till de närvarandes ytterliga förvåning hörde de ett djupt stönande. Snart öppnade han ögonen och visade andra livstecken.

Man skickade omedelbart efter läkaren, och när denne en halvtimme senare anlände, höll den  döde på att dricka  vatten. Man befriade honom   genast från svepningen och lät   honom åter iföra sig sin fångdräkt En undersökning visade, att han brutit sitt ena ben på två ställen och för övrigt var litet mörbultad. Han fick stanna sex månader    på sjukhuset och återvände sedan till arbetet.

Kort tid efteråt fick en av hans arbetskamrater i gruvan höra talas om den egendomliga   upplevelse han haft som skendöd.  Driven av nyfikenhet försökte jag att bli bekant med Lennox,  för  att av hans egen mun   få höra hans erfarenhet. Först efter flera månader fick jag mitt sökta tillfälle. Jag förflyttades från gruvan till ett av fängelsets kontor för att sammanställa några årliga rapporter.

En dag diskuterade vi denne   mans återvändande till livet. Just då råkade han gå förbi kontorsdörren och utpekades för mig.  Det dröjde inte länge, förrän jag sändebud på honom och   bad honom   komma till min arbetsplats. Han kom, och jag blev nära   bekant med honom och fick från hans egna läppar höra berättelse om hans   underbara upplevelse. Han är en ung man knappast över trettio år. Han är ingen förhärdad brottsling, är glad av naturen och har fått en god uppfostran. Den märkligaste delen av hans historia handlar om hans tid   som död. Då   jag är stenograf, skrev jag ned hans berättelse direkt. Så lyder den:

—  Hela morgonen hade jag en förkänsla av att något förskräckligt skulle hända.  Jag kände mig så illa till mods, att jag gick till herr Grason, gruvförmannen, berättade för honom hur jag kände   mig och frågade  om han  inte ville komma  och undersöka  mitt "kolrum", den plats  där jag hugger kol.  Han kom och tycktes göra en grundlig undersökning.  Därefter sade han åt mig att gå tillbaka till arbetet och tillade, att han trodde, jag började få griller. Jag började arbeta igen och hade väl grävt ungefär en   timme, då det plötsligt blev alldeles mörkt.   Sedan tyckte jag att en stor järndörr öppnades, och att jag gick igenom den. Då trodde jag att jag dött och kommit till den andra världen.  Jag kunde inte se någon eller höra något slags ljud. Av något för mig själv okänt skäl började jag gå bort från dörren, och när jag hade gått ett stycke, kom jag till stranden av en bred flod. Det var varken ljust eller mörkt. Det var ungefär som en klar stjärnljusnatt. Jag hade inte länge stått vid stranden, förrän jag kunde höra ljudet av åror i vattnet, och snart rodde en person i en båt fram till den plats, där jag stod. Han såg ett ögonblick   på mig och sade sedan, att han kommit   för att hämta mig.   Han sade åt mig att gå i båten och ro över till andra sidan.

Jag lydde. Vi sade inte ett ord. Jag ville gärna fråga honom, vem han var, och var jag var, men min tunga tycktes låda fast vid gommen.  Slutligen nådde vi den motsatta stranden. Jag steg ur båten, och roddaren försvann ur synhåll.

Sedan jag på detta sätt lämnats ensam, visste jag inte, vad jag skulle göra. Då jag såg framför mig, såg jag två vägar, som ledde genom   en mörk dal. Den ena av dessa var bred och tycktes vara mycket trafikerad. Den andra var en smal stig, som gick i motsatt riktning. Jag följde den väl banade vägen. Jag hade inte gått, långt, då det tycktes  bli mörkare. Då och  då flammade  emellertid ett ljus till på avstånd, och på det sättet vägleddes jag på min färd.  Strax därefter mötte jag en varelse, som det är fullkomligt omöjligt för mig att beskriva. Jag kan bara ge er en svag föreställning om hans fruktansvärda utseende. Han liknade på något sätt en människa men var mycket större än någon mänsklig varelse jag sett Han   måste ha varit åtminstone tio fot lång.  Han hade stora vingar på ryggen.  Han   var svart som det kol jag brukat  gräva, och var fullständigt naken. I handen hade han ett  spjut, vars handtag måste ha  varit gott och väl femton   fot långt. Hans ögon  lyste som eldklot.  Hans näsa, om   man kan kalla det en näsa, var mycket stor, bred och flat. Hans  tänder,  som var  vita som pärlor, tycktes  vara en tum långa.   Hans hår var mycket grovt, tungt och  långt. Det  hängde  ner på kraftiga skuldror.

Hans röst liknade mer rytandet av ett lejon på ett menageri än något annat jag kan   minnas. Det  var under en av  de där plötsliga ljusglimtarna jag först fick syn på honom.   Han   hade lyft sitt spjut, som  om  han skull kasta det  rakt igenom  mig. Jag darrade  som ett asplöv och   stannade genast. Med   den fruktansvärda  röst jag ännu  tycker mig   kunna höra, tillsade han mig att följa honom.   Han sade, att han skickats för att vara min väg visare på färden. Jag följde honom, ty vad annan kund jag göra.

Sedan vi gått ett stycke, tycktes ett stort berg resa sig framför  oss. Den del som var vänd mot oss, tycktes var lodrät, som om ett berg hade huggits mitt itu och en del tagits bort. På denna lodräta vägg kunde jag tydligt urskilja orden: "Detta är helvetet." Min  vägvisare närmade  sig denna  lodräta vägg  och bankade  ljudligt tre gånger  med spjutets handtag. En stor massiv dörr svängde inåt, och vi gick in.  Sedan fördes jag vidare på vad som  tycktes vara en gång genom  berget. En stund  vandrade vi i ett egyptiskt mörker.

Jag hörde min vägvisares tunga fotsteg och kunde  på det  sättet följa efter honom. Hela vägen kunde jag höra djupa  stönanden som från döende. Längre fram steg dessa stönanden,   och jag kunde  tydligt höra rop  på vatten, vatten, vatten.   Då vi kom till en  annan port och gick genom   den, kunde jag höra vad  som tycktes mig vara en miljon  röster, och ropet gällde vatten, vatten. Kort därefter  öppnades på  min vägvisares  knackning  en  annan stor port, och  jag såg, att vi hade gått igenom berget, och att en   stor slätt nu låg framför oss. Här  lämnade min  vägvisare   mig för att leda andra förlorade själar till samma plats.

Jag stod kvar på denna  plats en stund, då en varelse, som  liknade  den förre kom  fram till mig, men i stället för ett spjut hade  han ett väldigt svärd. Han   kom för att  meddela  mig mitt blivande öde.   Han talade med en röst, som  slog mig med skräck. —  Du är i helvetet, sade han   — för dig är allt hopp ute. Då du gick genom berget på din färd hit, hörde du de   fördömdas stönanden och skrik, när de ropade efter vatten för att svalka sina förtorkade tungor. Längs   den där  gången är en dörr,  som leder ut till sjön av eld. Detta skall snart bli ditt öde.

Innan   du förs till denna plågas plats för att aldrig mer komma    upp ur den — för det finns intet hopp för dem som   kommer dit — tillåtes du stanna på denna   öppna plats, där det tillåtes alla de fördömda att få se, vad de kunde   ha fått njuta av i stället för vad de måste lida.

Därefter  lämnades jag ensam.  Om  det berodde på  den fruktansvärda  skräck jag gått igenom, vet  jag inte, men jag  blev som  bedövad. En   dov  matthet smög  sig över mig. All min  kraft lämnade  mig, och  mina  lemmar vägrade att bära mig. Överväldigad sjönk jag ner  i en hjälplös hög. Sömnigheten besegrade mig.  Halvt   vaken, halvt sovande  tyckte jag mig drömma.   Högt ovanför mig och långt borta såg jag den underbara stad som vi läser om i Bibeln. Hur  underbart vackra var inte dess vägar  av jaspis. Jag såg stora slätter, som sträckte sig långt bort och  var täckta med vackra blommor.   Jag såg också livets flod och sjön av glas. Stora mängder av änglar gick ut och in genom stadens portar och sjöng så underbara sånger.

Bland  dem såg  jag också min  kära gamla mor,  som  dog för  några år sedan av  brustet hjärta på grund  av mitt syndiga  liv. Hon såg på  mig och tycktes nicka åt mig; att jag skulle komma till henne, men jag kunde inte röra mig. Jag kände det, som om en stor tyngd höll mig nere.

Nu förde en mild  bris till mig doften av de ljuvliga blommorna,  och   jag kunde  tydligare än någonsin  höra de ljuva änglarösternas melodi, och o, vad  jag  önskade att jag  kunde vara en  av dem.  Då jag drack  av  denna sällhetens bägare, rycktes den plötsligt från mina läppar.

Jag  väcktes ur min   slummer  och fördes  tillbaka från mitt lyckliga  drömland av en invånare i  min  mörka boning, som sade, att det nu var tid för mig  att träda in i min  blivande hemvist. Han befallde mig  att följa honom.  Jag gick tillbaka och kom åter in i den mörka  gången och  följde min vägvisare en stund. Vi kom  till en dörr som  öppnades   i sidan på  gången. Då  vi  gick  framåt kom  vi  genom en annan dörr, och där såg jag sjön av eld. Rakt   framför mig, så långt ögat nådde, såg jag denna verkliga sjö av eld och svavel. Väldiga böljor av eld rullade över varandra, och stora vågor av glödande flammor bröts mot varandra   och slog högt upp som vågorna på ett hav i våldsam storm.  Jag kunde se mänskliga varelser lyftas högst upp på vågornas kammar för att sedan kastas ner i denna hemska eldsjös avlägsnaste djup. När de för ett ögonblick   befann sig på toppen av dessa hemska böljor, var deras förbannelser mot en rättvis Gud förfärande, och deras ömkliga   rop efter vatten hjärtskärande. Detta väldiga område av eld genljöd av dessa fördömdas klagorop.

Därefter vände jag mina blickar mot den dörr, genom vilken jag för några ögonblick sedan kommit in och läste där dessa fruktansvärda ord:  "Detta är din dom; evigheten upphör aldrig." Ögonblicket därefter kände jag, hur jorden gav vika under   mina fötter, och jag märkte, hur jag började sjunka ner i sjön av eld. En obeskrivlig törst grep mig och just då jag ropade på vatten, slog jag upp ögonen i fängelsets sjukhus. Jag har aldrig talat om denna min upplevelse   förut av rädsla att fängelsets tjänstemän skulle få reda på den och tro mig vara tokig och spärra in mig på sinnessjukhuset. Jag upplevde allt detta, och jag är lika säker som att jag lever, att det finns en himmel och ett helvete, som vi läser om i Bibeln.

Men en sak är säker: jag skall aldrig mer komma till den platsen. Så snart jag slog upp ögonen och förstod, att jag levde och var på sjukhuset på jorden ännu en gång, gav jag omedelbart mitt hjärta åt Gud, och nu skall jag leva och dö som en kristen. Ty de hemska synerna i helvetet kan aldrig utplånas ur mitt minne lika litet som de underbara glimtarna jag såg av himlen. Jag skall efter en tid råka min kära gamla mor. Att få sitta på stranden av den där underbara floden, att få vandra med änglarna över slätterna, genom dalarna och över kullarna med doftande blommor, vars skönhet vida överträffar allt en dödlig kan föreställa sig, att få lyssna till de frälstas sånger, allt detta skall mer än gottgöra mig att leva en kristens liv här på jorden, även om jag måste avstå från många   världsliga nöjen, som jag njutit av, innan jag kom i fängelse. Jag har övergivit mina brottsliga kamrater, och jag skall umgås med goda människor, när jag åter en gång blir fri.

Då   han var färdig med sin underbara berättelse frågade jag honom, om han   ämnade berätta den för andra, när han kom ut. Hans svar blev, att folk inte skulle tro honom, och att han ämnade   behålla den för sig själv. Om denna lilla bok skulle falla i hans händer, och ha skulle läsa om sin upplevelse i helvetet under fyrtioåtta timmar, kommer han utan tvivel att bli överraskad. Vi har berättat händelsen för läsaren just så, som vi hörde den av Lennox. Vi gör inte anspråk på att kunna lösa mysteriet. ” Slut citat.

Hjälper varken vad Jesus säger om helvetet eller detta och andra vittnesbörd – då är frågan vad som skall till för ett uppvaknande om evighetsallvaret och den viktigast av alla livets frågor: Var skall jag tillbringa evigheten?

Du som inte har tagit emot Jesus och omvänt dig, kontakta någon att tala med och om du vill kan be för dig via telefon: Kontakta Flammor: 0383 - 161 64. Du kan också söka kontakt och förbön via dessa kontaktvägar: Bönemobilen: 073 - 748 0 753. Ring eller skicka sms om ditt böneämne.

På detta nummer kan du få vägledning och själavårdssamtal. Tiderna för denna tjänst är: måndagar 18.00-20.00, tisdagar 09.00-11.00, onsdagar 09.00-11.00, torsdagar 18.00-20.00.  Du kan vara anonym om du så önskar.