Mordet på Gustav den III

Alla känner till hur Ankarström sköt kung Gustav den III 1792, men det ärt inte så många som vet att Ankarström omvände sig till Gud.

Vi skall här återge hur det gick till då Ankarström blev omvänd. Texten är hämtad från boken Vårt kristan av Per-Eric Lindom, boken utgavs 1952. I den berättas om denna händelse från ett brev skrivit på den tiden av C.C. Gjörwell, Vi har behållit den något ålderdomliga texten:

”Pastor Roos blev tillförordnad att tala med Ankarström och förbereda honom för döden innan avrättningens skulle ske och deras först möte börjar så här: ”Ankarström frågar pastor Roos som kunde vara hans ärende? Svaret blev, att på befallning bereda honom till döden. Då blev Anckarström helt ond steg upp, gick av och an och sade: min kropp har jag givit till spillo åt plågor och död, men min själ hörer mig själv till, och jag vill ej hava annan präst, än den jag har förtroende till, och det är D. Petrejus.

Pastorn bad honom sakta sitt sinne och föreställde honom, att det vore honom ingalunda betaget att jämte honom nyttja D. Petrejus; men bad honom betänka, att denne sistnämnde var en gammal man, att han bodde långt borta och allt vid Maria, och att såsom en sjuk icke borde klaga däröver, att tvenne 'läkare skötte hans kropp, så borde han icke heller anse det såsom skadeligt, att tvenne prästen drogo omsorg för hans själ, helst tiden, han ägde att vidare leva, vore ganska kort; och vad det åberopandet av sin egen själs ägo beträffade, så vore det en dubbel villfarelse, samt frågades: vem ägde er själ, då ni begick det gruvliga mordet, och under hela tiden, då ni umgicks med detsamma? Visserligen ingen annan än mörksens furste.

Vidare: om Guds ande får väcka och draga er utur detta mörker, till liv och salighet, då äger ni ännu mindre er själ, en själ, som utom dess i alla fall tillhör er frälsare, vilken lidit och dött för densamma. Så börjades detta samtal.

De övriga dagarna gås förbi; jag torde utomdess kunna skaffa en fullständig berättelse över hela detta omvändelseverk. Allt nog: inom ett par dagar hade pastor Roos bragt honom till full känsla av sin synd, till fullt begär efter Guds nåd, vilken ock tilldelades honom uti ett det rikaste mått, som han behöll allt sedan och ända till under bödelsyxan.

Innan pastor Roos om lördagsaftonen gick ifrån honom, kommo vederbörande tjänstemän in och satte och läste järnblacken omkring bägge fötterna på honom; vilken besvärliga och tunga boja ej avlöstes förrän följande fredagsmorgonen, då han skulle utföras; måste även ligga med den om nätterna, ehuru vakten stod inne natt och dag med dragna sablar. Hans läge var ock svårt, ty på den slagna ryggen kunde han icke ligga utan måste vända sig med kroppen på sidan, fastän fötterna för blacken måste ligga rätt ut, detta ständigt ett icke ringa lidande.

Nu kommer ål rörande scen av annat slag. En enda gång fick hans fru komma till honom och det för att taga avsked. Det skedde onsdagsförmiddagen och i pastor Roos' närvaro. Det borde efter order icke räcka längre än en kvart, men pastorn ansvarade för en halvtimme. Då var Anckarström redan försonad med sin Gud och stod i full känsla av sin tillkommande salighet. Hennes sinnesställning vill jag ej omnämna — den är på mer än ett sätt beklagansvärd — utan när hon kom in, kastade hon sig över honom, där han satt tvärs över sängen, och döljde sitt ansikte mot hans bröst. Han tog henne i famn och ropade: Min Stava! Se upp, se på mig, min Stava! Och när hon det äntligen gjorde, sade han: Känner du igen mig, min Stava? Nej, det gör du inte, ty sådan har du aldrig sett mig, ty nu ser du uti mig ett Guds barn.

Han talte sedan fast beständigt om både sin och hennes själ, hennes framtida vandel inför Guds ansikte och om deras barns uppfostran; tröstade henne därmed, att hon och barnen fingo behålla allt sitt timliga goda, och begärde till slut av henne ett visst lintyg för att bära på sin dödsdag. När den halva timmen var förliden, påminte polisbetjäningen om skilsmässan, då slutkyssen och famntaget gåvos, samt pastor Roos följde henne både ut och hem i vagnen.

Hon var naturligtvis mycket bestört och nedslagen, men grät icke mycket. Du minnes väl, att hennes sinne var ganska hårt, eller, kanske rättare sagt, mera karlvulet än kvinnligt.

När Roosen kom hem, bad han få se hennes barn: de kommo alla in och voro fyra, det äldsta, om jag minnes rätt, åtta, det yngsta två år: alla vackra barn. Han tog dem alla i sin famn, kysste och välsignade dem på deras faders vägnar, for sedan åter till Smedjegården och gav fadern dessa kyssar tillbaka. Jag åhörde allt hittills denna berättelse av prästens egen mun med  uppmärksamhet och rörelse, men här måste jag gråta.

Ehuru regeringen önskade en skyndsam exekution ville den dock lämna Anckarström allt möjligt rådrum för att frälsa sin själ, vadan ock baron Armfelt, vilken hade såsom överståthållare haft befälet i hela detta ärende, föll i förundran, att Anckarström var nöjd och färdig att så snart gå ut, ty så snart Roosen hade fått honom på en god väg, frågade han honom själv kort före hans frus besök: När vill ni själv dö? — Ack, uti denna vecka, om det låter sig göra för de därvid nödiga anstalterna, och när prästen sade, det de icke hindrade, sade han åter: Om fredag vill jag dö, under åskådandet av den på en fredag för hans synder korsfäste frälsaren. Det skedde ock.

Om torsdagen voro bägge prästerna hos honom om förmiddagen, då kommunicerade. Om middagen åt han intet, sägandes sig hava blivit så överflödigt mättad vid Guds nåds bord. Om eftermiddagen var Roosen åter hos honom, talte med honom långt in på kvällen, och Anckarström bad honom gå hem till sade Roosen, att hans uppsåt var att bringa hela natten hos honom, såsom av andra förfarenhet visste, att dödsfångar, ehuru väl beredde, ändå sista natten mestadels kvaldes av ängsliga anfall, som voro en naturlig följd av den förestående avrättningen. Nej, sade Anckarström,  det skall ni intet göra, ty jag får en ganska rolig (lugn på 1700-tals svenska) natt, utan gör mig till viljes och ät med mig och gå sedan till vila, på det jag må få se eder munter här i morgon igen, då jag bättre behöver er.

Nu om morgonen, först eller före omklädningen, miste han järnblacken, som också icke litet bidrog till hans glädje. Han bar samma kläder som på schavotten, blott med den skillnad, att han i stället för stövlar bar skor och ett par vita strumpor. Han hade önskat och begärt att få gå ut hela den långa vägen, men det förnekades; däremot, på pastor Roos' bön hos den närvarande polismästaren, fick han åka ut med hatten på sig och utan förbundna ögon, då likväl första befallningen var, att han skulle åka ut med bart huvud och med förbundna ögon.

Klockan nio öppnades dörren och han gick ut, satte sig baklänges på rackarekärran, men nu helt allena, dock med löst påskruvade handklovar, så att han kunde ledigt röra händerna, uti vilka han höll en bönbok. Under hela vägen hade han en både manlig och kristlig kontenans, såg stundom upp och omkring sig, hälsade på en och annan; eljest hade han ögonen merendels ner uti boken.

När kärran höll stilla, voro bägge prästerna D. Petrejus och pastor Roos honom till mötes, då han, lossad ifrån sina handklovar, full av glädje att vara sitt mål så nära och se dem åter, sprang upp såsom en ung gosse av kärran och ner på backen, ställde sig emellan prästerna och gick så fram, som är ett gott stycke. Under den vägen talte pastor Roos över psalmen 141 i svenska psalmboken. Jesus är mitt liv och hälsa — — och versen 6.

”Din, min Jesus, vill jag bliva, här i tid och evigt där. ty du är min Jesus kär; när nu döden kväver livet, jag för ingen rädes här; Jesus du mitt goda är.”

Sedan de således kommit in, föllo de alla tre på knä på granrishögen, då han själv gjorde en bön, avbad än en gång sina många och svåra synder och kastade sig med förtröstan uti Guds och Jesu armar, varefter prästerna läste över honom Fader vår och välsignelsen; varpå han steg upp, tog bägge prästerna i famn, kastade av sig surtuten, tog upp en vit mössa utur fickan, satte den på sig och strök håret i nacken upp under densamma; varpå pastor Roos tog ett ärmkläde eller en långhalsduk och band för hans ögon, sägandes därvid, att detta mörker skulle snart förvandlas till det eviga och saliga ljuset, varvid han uppräckte bägge armarna högt till himmelen.

Således färdig ledde de honom upp på själva avrättsplatsen, behållandes därvid röda västen på sig, såsom den var ganska mycket urringad omkring halsen, lade honom ner, och sedan huvudet var väl passat på sin block och handen lagd på den andra, lutade sig pastor Roos ner, strök med sin hand över hans bara hals och sade: Dig är förvarad härlighetens krona, vartill han med tydelig och oförfärad röst svarade: Pris och ära vare dig, herre Jesu innerlig! Då i detsamma mästermannen och rackaren skilde huvudet och handen ifrån kroppen. Alla åsågo med största förundran hans frimodighet och synbara glädje.” Slut citat.

Mördaren Jonas Falk var också en som bekände sin synd och blev räddad och även han avrättades för sitt mord. Läs om hans gripande avskedsbrev via denna länk: Rånmördaren | Flammor - profetisk tidskrift

Det handlar om att bekänna sin synd oavsett om den är liten eller stor. Det är lättare för en mördare för han kan lätt inse att det han begått en stor synd. Det är svårare för andra som ser mellan fingrarna på sina synder. Det finns kristna som gör så, de tycker inte det är så farlig – men det är precis det som den är!

Tillhör du dem så är det dags att bekänna och komma som en syndare med din syn inför Guds tron och be om förlåtelse genom Jesus som tog synden på sig. Guds ord är tydligt: Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 1 Joh 1:9.

Observera villkoret att välja frivilligt: Om står det, om vi gör det finns det förlåtelse. Om inte så finns det inte förlåtelse. Valet borde vara enkelt!

Lapplisa sjunger: Om jag ägde allt men icke Jesus