Vill vi ha väckelse?

Den behöver också ett ärligt svar. (Bild från Inblick).

Det kanske inte är så självklart att vi önskar en väckelse som vi kanske först tror att det är.

Väckelse innebär nästan alltid en förändring och frågan är om vi är villiga att det sker? Historien igenom kan vi se att det är så. Låt oss bara tänka på reformationen som skedde för 500 år sedan. Det som betecknar den var att den innebar en genomgripande förändring av de kristnas liv och för de kyrkor som blev en del av den.

Idag är vi tacksamma att den förändringen kom till stånd, den innebar en begynnelse för evangelii frihet, från det formella gudstjänstfirande som hade haft sitt grepp över kyrkan i många århundranden.

Människor fick syn på evangeliets budskap och det fick följder i deras liv. Det innebar också ett uppbrott från den traditionella ordning som varit förhärskande i kyrkan.

Kanske är det så att vi inte bara behöver glädjas över reformationen och se tillbaka på den, utan att vi kanske mer eller mindre är i behov av en ny reformation, jag tänker nu främst i ett frikyrkligt perspektiv.

Är det inte så att vi har i dessa kyrkor också kommit in i en gudstjänstform som har blivit allt mer formell och förutsägbar allt eftersom åren har gått. Jämför man med frikyrkornas begynnelse och genombrottsår, kan man nästan tala om att det är en himmelsvid skillnad.

Ingen som nu lever var naturligtvis med då, men det finns en myckenhet av litteratur att tillgå för att få inblick i hur hela frikyrkorörelsen började.  Det finns alltså möjlighet för den som vill ta del av denna insikt och det är inte bara en möjlighet, utan det borde vara ett allmänt intresse att göra det. När vi gör det kommer vi att finna nycklar och insikt till vad som kan åstadkomma väckelseskeenden. Därför är det av vikt att få del av detta.

En förutsättning var den andliga hunger som fanns hos allt fler människor, många hade tagit del av andlig litteratur som kolportörer spred i byar och samhälle. Denna lade en grund för andlig förståelse. Alltså en andlig hunger, är en förutsättning och detta leder till en längtan efter en djupare andlighet. Har vi den hungern och denna längtan, det är alltså något som vi behöver fråga oss.

Motsatsen till hunger är mättnad. Kanske det är så att vi känner en mättnad, vi är belåtna med det andliga liv som vi befinner oss i, den form av kristet liv som blivit vår del efter några år som kristna?

Skulle det vara så, är det inte en bra grund för att söka mer av Gud och andlighet, vi är då troligen inte motiverade att göra det.

Det allvarliga är att vi då kan känna igen den ton som fanns i församlingen i Laodikeia. Herren kände den andlig mättnad och hur man var nöjd med det tillstånd som rådde där och som Han avslöjade på följande sätt: ”Du säger: Jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting.” Upp. 1:17.

Det fanns i denna församling en andlig mättnad som gjorde att man inte längre var behovets barn; ”jag behöver ingenting”. Det var i den falska andliga tryggheten som man levde. Då kommer Herrens profetiska tilltal och avslöjande som vi finner i fortsättningen av den vers som vi citerade inledningen av, den lyder: ”Och du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, blind och naken.”

På ett kraftfullt och tydligt sätt avslöjas alltså den falska föreställningen som man levde i och den andliga fattigdomen blev avslöjad. Det är så lätt att vi läser, predikar och kanske förfasar oss över denna församlings eländiga tillstånd. Kanske det är på plats att inte se detta som en predikotext, utan att den får vara en andlig tankeställare – är tillståndet i vår församling liknande den i Laodikeia?

Svaret behöver inte vara ett självklart: nej, så är det inte. Varför skulle det vara så givet att det inte är det? Låt oss tänka oss in i denna församling, den var en relativt nybildad församling, det var bara några årtionden sedan den grundades, då den får detta budskap i slutet av det första århundradet.

I regel är det så att pionjäranda, hängivenhet och andlig hunger präglar den skara av människor som bildar en församling. Det är historiens vittnesbörd och vi kan bara granska de första frikyrkobildningarna i vårt land såsom exempel på det.

Nu har flesta församlingar i de svenska samfunden en längre tidsperiod bakom sig än församlingen i Laodikeia hade. Om den församlingen hade kommit på avvägar när det gällde sin andliga ställning efter den kortare tiden, vad är det som då säger att inte församlingar med en längre verksamhetstid skulle har gjort det?

Här finns det verkligen en grund för andlig självrannsakan. En sådan är nyttig och vi behöver ta och stanna upp mitt i vår verksamhet och ställas oss frågan – hur står det till med andligheten idag i församlingarna?

En sådan rannsakan är både nyttig och hälsosam. Den kan vara grunden till en andlig förnyelse och ett steg tillbaka till den första kärleken som gudsordet talar om. Det kan också vara det första steget emot en väckelse och i så fall behöver vi ta detta självprövande på allvar och göra den.