Frimodighet

Pastorerna behöver var frimodiga och leda församlingar in i detta.

Inte bara profeter skall vara frimodiga utan den kallelsen gäller oss alla, medlemmar såväl som pastorer. Denna frimodighet får vi genom dopet i den Helige Ande och när vi fylls av Anden, vi ser det hur det skedde med de första kristna: ”När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet.” Apg. 4:31.

Naturligtvis skall pastorerna vara föredömen i frimodighet, det har stor betydelse för församlingen och den kristna saken i vårt land.

En allt för stor försiktighet kan vi tyvärr märka bland pastorerna. Det är inte bara i predikstolen som man är försiktig, det är sällan man höjer sin röst utanför kyrkans väggar. Att exempelvis skriva insändare och debattartiklar är något som man i det stora hela inte sysslar med. Inte ens i den kristna tidningspressen ser man så många pastorer göra inlägg.

Är man rädd för att höja sin röst och ge uttryck för sina åsikter? Som kristna ledare behöver vi ta bladet från munnen och höja våra röster i olika frågor där vi har Bibelns grund att stå på. En tystnad är att inte utnyttja vår rätt att driva opinion i frågor som är angelägna utifrån ett kristet perspektiv. Redan på 40-talet skrev missionssekreteraren inom Svenska Baptistsamfundet, Hjalmar Danielson, så här i sin bok I tidens smältdegel: ”Det vore huvudlöst, att i en tid, när pressen spelar en så stor roll, låta denna källa till inflytande och påverkan vara oss främmande.” Här finns alltså stora möjligheter, att utan några kostnader vara med och påverka, det är ett instrument som vi skall ta vara på.  

Vi får inte vara rädda för att sticka ut hakan. Rädsla för att få mothugg får inte vara det som håller tillbaka oss för att använda tidningarnas debatt- och insändarsidor.  Om det skulle vara en rädsla som ligger till grund för att man inte höjer sin röst bör vi inse att våra föregångare och andliga ledare har fått kämpa i motvind i pressen.  Man kan exempelvis bara läsa i pastor Lewi Pethrus memoarer, inte minst i den del som bär titeln Den anständiga sanningen.  I den ges flera exempel på hur Pethrus utan grund blev beskylld med osanning och fick utstå spott och spe, förtal och förföljelse i profanpressen. Det kan vara nyttigt att ta del av vad han fick genomlida, då förstår vi att vi aldrig kommer att få en sådan gensägelse och motstånd som han fick. Trots skriverierna stod Pethrus fast och fick utföra mer än kanske någon annan frikyrkoledare har genomfört. Utan kamp och strid vinnes inga segrar, vi får inte dra oss undan den kamp som vi behöver utkämpa som kristna.

Även i predikandet behöver vi vara frimodiga om något skall förändras och ge andliga resultat. Charles Haddon Spurgeon konstaterade att det även på hans tid fanns en alltför stor försiktighet och han saknade frimodigheten hos sina pastorskollegor. Han skriver angående en del av dem och deras sätt att förkunna: ”Det är som när en åsna äter tistel, det är mycket, mycket försiktigt.”

Jesus är vår förebild, även då det gäller att predika ordet, vi läser om honom hur han gjorde: ”…för han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.” Matt. 7:29. Jesus frambar alltså ordet med auktoritet. Guds ord har auktoritet och skall också bäras fram med myndighet och naturligtvis på bibelordets grund. Om vi förkunnar ordet med tveksamhet, osäkerhet och tvivel så skapar det osäkerhet hos åhörarna. Det blir då motsatsen till vad en predikan skall skapa, nämligen tro.

Att predika ordet med auktoritet är inte något tecken på att man inte skulle vara ödmjuk, det är snarare så att om man tror på ordets auktoritet, då kan man frimodigt bära fram det.