Skenet skall blända ögonen våra, himmeln skingras och skyarna brista, då är det slut på tiden, den svåra, och då är timmen slagen, den sista. Detta sker i en flyende sekund, uppbrottets tid, när stunden är inne, för då har vi nått avgörandets stund, låt oss alltid ha detta i minne. En tages upp och en lämnas kvar, detta är vad skrifterna säger, och då får vi lämna allt som vi har, intet behålla av det som vi äger. Och då är ju frågan vad som är vinst, om vi förlorar vår själ som vi har, ty allt kan ske när vi anar det minst - att en tages upp och en lämnas kvar. Skriv ut

Ett nytt år för oss har begynt och blicken framåt vi vända, för att om möjligt se en skymt om det som oss nu kan hända. Men som i den täta dimma vi intet av detta kan se, ty ej ens den närmsta timma vi vet vad som oss skall ske. Men att ta vara på tiden det är detta vi kan göra, ty i tid redan förliden kan ingen något utföra. Nu är nuets dyra gåva ty nu är det tid att göra, och bättre än löften lova är att en rätt levnad föra. Om vi med detta ej lyckas så finns en som kan oss stötta, det verkar enkelt kan tyckas men tröst för vandrare trötta. Det är han som är herden god och som för oss sitt liv utgav, han som kom ned till denna jord vill leda från vagga till grav. Skriv ut

Jag skulle vilja tvätta bort alla ord alla ord som jag dränkes av från det evigt brusande mediahav. Jag skulle vilja tvätta bort alla ord som under dagen tränger sig på borta och där hemma i hemmets vrå. Jag skulle vilja tvätta bort alla ord som strömmar från luftens korridor och träffar mig där jag vandrande går. Jag skulle vilja tvätta bort alla ord samt vandra de ljudlösas gång och lyssna till tystnadens bländande sång. Skriv ut

En röst genom rymden hördes viska och endast de vakande den hörde men orden de var som en piska för det hjärtats innersta rörde Dess stämma var som kristallen så klar den skingrade vardagens dimma grå genom rymden ett budskap den bar och det träffade stora och små Och orden var få och frågade så: "O, min dyre vän - älskar Du mig än?” och de som hörde viskade då: "Är det Du? - Min brudgum - min vän!” Skriv ut

       Skriv ut

Högmodets gudinna denna hemska kvinna! Förnam hennes vindfläkt med henne är jag släkt! Snabbt var hon borta hade hon kommit till korta? Men spegeln jag tittade i jag såg att där var vi! Till sist en god regel - titta i din spegel! Skriv ut

Mästaren, han skrädde ej på orden och för månglare välte han borden, han gav dem ett tydligt exempel när han drev dem ut ur Guds tempel. Han gjorde sig då ett gissel av tåg inför det förfall som hans ögon såg, och med detta i hand han drev dem ut det skulle på skändande bliva ett slut. Men idag prästerna kappan vänder, och i oro man vrider darrande händer samt frågar sig vad folket vill höra och ger dem det som kliar i deras öra. Stackars dessa som svikit mästaren så, men så är det när man vill tjäna herrar två, men bäst är dock att vara honom till behag om man vill frimodig vara på domens dag. Skriv ut