Dikt

Konstnären

Konstnären stod där med pensel i hand

han målande landskapets bländande vy

då han blickade ut över hav och land

och målade landskap och himmelens sky.

Han målade även den dalande sol

för att skapa en skönhetens scen

det gjorde han där på sin målarestol

medan vindarna kring honom ven.

Han såg mot den blånande himlen upp

men ock på det stormande havets vik

granskade allt som i en målares lupp

och tänkte på vad som är estetik.

Han satt vid sitt rangliga målarstativ

och försökte med penseldrag trevande

få fullborda verket med mera av liv

för att skapa ett landskap så levande.

Han tänkte på den som gjort allt det sköna 

att han endast var en liten skugga därav

målande de blånande hav och det gröna

för att skildra både land, himmel och hav.

Han tänkte på konstnären där i det höga

han blickar nog ner på tavlan och ler

och tycker att jag med mitt mänskliga öga

gjort en skiss av det som mitt öga ser.

Ja, han den främste, av alla den störste

denne väldige konstnär och skapare

han som är Alfa, bland alla den förste,

tänker nog – en sån liten efterapare.