Dikt
Konstnären

Konstnären
Konstnären stod där med pensel i hand
han målande landskapets bländande vy
då han blickade ut över hav och land
och målade landskap och himmelens sky.
Han målade även den dalande sol
för att skapa en skönhetens scen
det gjorde han där på sin målarestol
medan vindarna kring honom ven.
Han såg mot den blånande himlen upp
men ock på det stormande havets vik
granskade allt som i en målares lupp
och tänkte på vad som är estetik.
Han satt vid sitt rangliga målarstativ
och försökte med penseldrag trevande
få fullborda verket med mera av liv
för att skapa ett landskap så levande.
Han tänkte på den som gjort allt det sköna
att han endast var en liten skugga därav
målande de blånande hav och det gröna
för att skildra både land, himmel och hav.
Han tänkte på konstnären där i det höga
han blickar nog ner på tavlan och ler
och tycker att jag med mitt mänskliga öga
gjort en skiss av det som mitt öga ser.
Ja, han den främste, av alla den störste
denne väldige konstnär och skapare
han som är Alfa, bland alla den förste,
tänker nog – en sån liten efterapare.

















