Dikt

Karl-Johans avsked

Karl-Johan satt där på verandan

och kunde knappt hålla andan

solen stekte hans febriga kropp

han tycktes vara helt utan hopp

Han förstod att slutet var nära

och det fick brista eller bära

och så ropade han till Gud:

jag har brutit mot dina bud

Jag tar på mig min stora skuld

Herre var mig nådig och huld

förlåt en syndare som jag

jag önskar bli dig till behag

Tårarna rann på hans kind

han kände en värmande vind

som fyllde honom med frid

och tog bort hans inre strid

Han fick en salig hädanfärd

då han lämnade denna värld

då den försvann som i ett dis

och mötte ett lysande paradis