Våga våga!
Vi kristna måste våga!
Frimodighet var något som präglade den första kristna tiden – man vågade stå för sin tro.
När de hotades var deras svar klart och tydligt: Vi måste lyda Gud mer än människor!
Ingemar Helmner skrev i sin krönika i Hemmets Vän den 22 augusti så här: ”Vågar våra snälla, vänliga och lågmälda kyrkor utmana sin samtid. Är det ett steg till som behövs för att i ska få se tydliga andliga resultat i vårt arbete?
Det är två frågor som han ställer, den först var om vi vågar utmana samtiden?
Hitintills har det inte verkat så – istället för att utmana har man blivit ett med samtiden. Då HBTQ-rörelsen och pridefestivaler, som tex Stockholms Pride, är ett stort uppvisande av sex i alla upptänkliga former, då är man antingen tyst, eller än värre löper med.
Likadant i andra frågor kan det vara så. Inte ens ett tydligt omvändelsebudskap kan snart höras från talarstolarna utan ett allmänt tal om Guds kärlek. Det är egentligen en forma av svek både mot evangeliets budskap, omvändelsebudskapet, samt gentemot människor som behöver höra detta för att man skall vända om och bli frälst.
Den andra frågan Helmner undrar över är om det behövs ett steg till för att vi skall få se andliga resultat. Visst är det både ett och två steg som behöver tas. Vi har nu tagit så många steg bakåt – så att det behövs tas lika många steg framåt för att vi överhuvudtaget skall kunna se några resultat.
Detta är inte skrivit i någon kritisk ande utan i bedrövelse över tillståndet som råder. Därför behöver det påpekas att vi behöver se en förändring och det behöver komma till uttryck både i förkunnelsen överlåtelse och frimodighet.
Det är detta som är segervägen för evangeliet och som skall styra oss. Nu är det en form av rädsla som styr – vad skall människor tycka? Detta är egentligen av underordnad betydelse – den stora frågan är vad tycker Gud?
Det som nu kännetecknar frikyrkligheten är försiktighet. Den dag detta byts ut mot frikyrklig frimodighet – först då kan vi förvänta andliga resultat.
Frimodighet var något som präglade den första kristna tiden – man vågade stå för sin tro.När de hotades var deras svar klart och tydligt: Vi måste lyda Gud mer än människor!Ingemar Helmner skrev i sin krönika i Hemmets Vän den 22 augusti så här...