Debattartikel i Hemmets Vän

Ett inlägg om den andliga situationen i Sverige.

Sven Nilsson lyfte på denna debattsida (vecka 32) upp att svensk kristenhet saknar profetisk krismedvetenhet.

Det är ett rätt konstaterande och utan att denna krismedvetenhet finns, är det troligt att vi inte kommer att verka för en förändring.

Därför är det en nödvändig insikt för att något nytt skall kunna ske. Den behövs därför att svensk frikyrka är i kris. Tillståndet är allvarligt. Vi borde inte skjuta ifrån oss en sådan beskrivning. Det vore en björntjänst att göra det.

För visst har vi ett allvarligt tillstånd. De senaste åren har vi i snitt sett en församling i veckan läggas ner. En kraftig reducering av frikyrkoförsamlingarna i Sverige har ägt rum inför våra ögon.

Samtidigt som detta har skett, har de flesta av de kvarvarande församlingarna minskat i storlek. Till detta kan läggas att av de matrikelförda är det många gånger kanske bara hälften eller rent av färre som kan sägas vara aktiva. Sammantaget så är det minst sagt en dyster bild av svensk frikyrklighet som är för handen.

Ingen ”kriskommission” tillsätts, utan verksamheten fortsätter sin gilla gång. Programblad trycks upp och samlingar genomförs. Dessa har många gånger dessutom reducerats till ett minimum. Få församlingar orkar med mer än en storsamling, det är den traditionella förmiddagsgudstjänsten på söndagen.

Denna är så styrd, programmerad och förutsägbar, så det flesta vet om hur den kommer att vara innan den ägt rum. Det är därför som entusiasmen och förväntan har sjunkit inför den. Många känner sig därför inte motiverad att delta i den.

Även budskapet i predikningarna är inte heller överraskande. Med en grov förenkling av de olika texternas utläggning, skulle ändå huvudbudskapet många gånger kunna summeras i att: Gud är kärleken. Detta har så präntas in så att några andra sidor av Gud nästan har utplånats. Att Gud är helig och att vi därför också skall vara heliga har skymts undan.

Guds kärlek har istället kunnat uppfattas att han i sin kärlek inte bryr sig om hur vi lever. Denna felaktiga och snedvridna gudsbild har naturligtvis fått genomslag på en livsstil som inte nämnvärt skiljer sig i stort från andra människors. Nästan enda skillnaden är att man gör gudstjänstsbesök, men i övrigt så är det inte många gånger någon nämnbar skillnad.

Vardagslivet med vittnesbörd, både muntliga och genom livsstilen, har försvunnit. Summan av det hela är en sekulariserad kyrka, detta i ett land som många gånger har beskrivits som världens mest sekulariserade.

När denna dystra bild har getts kanske många skyndar till och säger att så farligt är det inte. Att undantag finns det skall erkännas, men helhetsbilden är mycket allvarlig. Den kristna tron måste återvinnas för varje generation, annars är den borta i den kommande.

Även utifrån detta perspektiv ser bilden allvarlig ut, barn och ungdomsverksamheten har kraftigt krympt. De troendes barn har till en allt större del vänt församlingarna ryggen.  Resultatet är en åldrande församling där pensionärerna många gånger utgör huvuddelen i gudstjänster och bönesamlingar, om dess nu finns kvar, en del församlingar har inte längre sådana eller med ett mycket litet deltagande.

Om vi förmår att vara ärliga och inse situationen så borde den göra att vi inte kan låta ett nytt verksamhetsår bara passera utan att något radikalt görs. Insikten av tillståndet bordet göra att man både i små grupper och stora samlingar sätter sig ner i rannsakan över vad som gått fel och vad som behöver göras.

Varje församling och samfund behöver göra detta som prioritet nummer ett. Detta arbete behöver omgående statas. För varje år som går finns det allt färre som kan samlas för att göra det. Till slut kan det vara för sent.

Holger Nilsson

Länk till artikeln:

http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=8148&coid=4

Under artikeln på denna länk kan man gå in och skriva kommentarer till den.