Ett liv på gatan

Ta del av den hemlöse Davids liv.

Jönköpings-Postens reportage borde många läsa: ”Han syns i stadens brus, men tillhör ändå en annan värld. Hemlöse David, 43, är en av omkring 30 personer som lever på Jönköpings gator.

För JP berättar han om den desperata jakten på nästa dos, nätter på kalla betonggolv och dömande blickar från förbipasserande. Men också om drömmen att en dag få börja om.

David drar igen porten så försiktigt han kan. Ljudet av låset som klickar ekar i det annars tysta trapphuset.

En våning ner breder han ut sin jacka på det stenhårda golvet. Här, i skuggan mellan två våningsplan, syns han minst. Det är här han ska sova i natt.

Bredvid sig ställer han ryggsäcken och sin plastflaska med saft i.

I huset bor mest pensionärer. På kvällarna är trapphuset nästan alltid tomt. Inga snabba steg uppför trapporna, inga dörrar som slår. Bara det svaga surret från elementet längs väggen.

David sträcker ut sig på golvet, viker ihop jackan till en kudde och låter kroppen vila mot den kalla betongen. Det tar bara några få minuter innan han somnar.

Kanske får han sova här ända fram till morgonen.

Kanske väcks han mitt i natten av steg i trappan och en röst som säger åt honom att försvinna.

Förra natten hann han bli avhyst från tre olika trappuppgångar innan solen gick upp.

David har precis hunnit fylla 43 år, och har levt i bostadslöshet sedan han kom till Jönköping för två år sedan.

Det var aldrig så här han trodde livet skulle bli.

Som ung gick han och vännerna förbi parkbänkarna där stadens trasiga liv utspelade sig. De såg männen med ölburkar i händerna och dömde dem snabbt. – Vi sa till varandra att: ”Där ska vi aldrig sluta”. Men ja, det är där man hamnar…

I dag möter han dagligen samma dömande blickar. När någon på trottoaren plötsligt byter sida för att slippa möta hans blick beskriver han hur något inom honom krymper. Han säger att han förstår rädslan – men varje gång det händer känns det som om en liten bit av hans själ försvinner.

– Det gör ont att veta att människor ser något i mig som inte finns. Ursprungligen kommer David från Falun, men när samtalet glider in på hans bakgrund blir han tyst och blicken förändras. Det är minnen som river upp gamla sår. – Jag kommer från en trasig bakgrund, konstaterar han.

En uppväxt med alkoholiserade föräldrar. År på barnhem och ungdomsanstalter. Och droger som kom in tidigt i livet.

Ett av Davids allra första minnen utspelar sig i ett trapphus, inte olikt det han nu använder som sovplats.

Han tror att han var tre, kanske fyra år gammal. Föräldrarna hade fest. De drack och ville inte bli störda. Så de skickade ut honom i trapphuset. Där fick han sitta och vänta.

David beskriver hur han redan som barn fick bära sina föräldrars skam på sina axlar.

På skolgården blev han deras försvarare. Han hamnade ofta i bråk – inte för sin egen skull, utan för deras. – Och på den vägen är det. Det var min start här i livet. En väldigt obalanserad, stökig och otrygg sådan.

I dag lever inte Davids pappa längre och han har knappt någon kontakt med vare sig familj eller vänner från förr.

David säger att hans liv kan delas in i olika episoder. Varje kapitel har haft sin egen form av stökighet. – Jag har jagat kärlek i form av gemenskap i olika kriminella grupperingar. Jag var beredd att göra vad som helst för att bli accepterad och få det där som jag aldrig fick från min egen familj.

För några år sedan inträffade det som blev droppen för David. Hans flickvän avled i en överdos, och än i dag har han svårt att tala om det som hände.

Han lämnade allt och gav sig av. – Jag gjorde kaos i varenda stad jag passerade och var helt hänsynslös. Jag var vilsen och i totalt mörker.

Av en slump hamnade han i Jönköping. Varför kan han inte riktigt förklara. – Jag vet inte vad som gjorde att jag blev fast här. Första kvällen var jag så hög på amfetamin och kokain att jag vinglade runt på stan i bar överkropp och med en sko – på fel fot. Polisen plockade in mig två gånger under samma dygn.

Hur livet hade sett ut med andra förutsättningar kan David bara spekulera i. – Mitt liv hade kanske varit bättre, eller så hade jag suttit här ändå. Jag har ingen aning. Men jag vet att min känslomässiga problematik kommer från den otrygga miljön i min uppväxt. Jag har än i dag väldigt svårt att hantera känslor.

David menar att hans drogmissbruk till stor del bottnar i en oförmåga att hantera just starka känslor. Han introducerades för substanserna redan som 15-åring. – Där och då kände jag lycka för första gången i mitt liv. Det var en frigörelse från all den där skiten jag befann mig i. Jag hade ingen aning om vad det skulle innebära flera år senare.

Sedan dess har David jagat den där känslan. Om och om igen.

I jakten på att finansiera sitt missbruk har han gång på gång hamnat i kriminalitet. Genom åren har det lett till ett flertal fängelsestraff.

Främst har det handlat om stölder och narkotikabrott. Under en period sålde han även droger.

Det sistnämnda har han slutat med. Han säger att han inte vill vara orsaken till att en annan människa hamnar i missbruk.

Vi har träffat David vid flera tillfällen. Den här kvällen möts vi på Frälsningsarmén, en av få platser i Jönköping där han känner sig välkommen. Han har precis fått i sig en bit mat och är redo att ta med oss ut i sin verklighet.

Dagarna ser nästan alltid likadana ut, berättar David. Först frukost hos Hela människan. Sedan börjar den där jakten.

För att stilla sitt drogberoende behöver han omkring 1 500 kronor varje dag – pengar som han menar nästan bara går att få fram genom stölder, i hans situation. – Jag hinner inte stanna upp överhuvudtaget. Det var till och med stressigt att ta mig hit i dag och jag fick avboka vissa grejer för att kunna träffa er.

Stölderna sker oftast i butiker, men aldrig direkt mot en annan människa, säger David. Han vill göra så lite skada som möjligt, och ibland låter han samvetet styra honom mer än hungern.

I vissa butiker har han lärt känna personalen – där har han inte hjärta att stjäla längre.

– Ibland sätter min empati käppar i hjulet för mig. Den kostar mig mycket i den miljön jag lever i.

Helst av allt vill David bli drogfri. Han har tappat räkningen på hur många gånger han knackat på hos avgiftningen utan att få någon hjälp. – De har inte gett mig ens en läkarundersökning, trots att jag har sagt att jag har kramper.

Att sluta med droger på egen hand är omöjligt, menar han.

Vi rör oss mot Juneporten och resecentrum där David stannar till för att röka några cigarettfimpar som han plockar från marken. – Det här är ”heavy hemlöshet”, säger han skämtsamt. Men blicken är allvarsam.

På axeln bär han en ryggsäck. I den finns lite extrakläder, en tandborste och en bultsax. De gånger vi tidigare har mött David har han burit slitna gympaskor utan snören. Han har sagt att snören ändå inte fungerar – fötterna svullnar av allt gående.

Men den här kvällen sitter ett par nya skor på fötterna. Dessa har han fått från organisationen Hela människan. – De är änglar för mig, säger han och syftar på personalen där.

Hungern är en ständig följeslagare i livet som hemlös, berättar David. Måltiderna är få och långt från självklara. – Det är brutalt i vissa lägen. Det har hänt att jag har stått och ätit i soptunnor för att jag är så hungrig. Jag kände mig väldigt smutsig i det – men det har hänt.

Han konstaterar att hungern kan driva en människa till galenskap, och att det gör ont bara att minnas de stunder då det faktiskt har gått så långt.

David berättar att han har en handfull gömställen runt om i Jönköping, där han förvarar sina personliga tillhörigheter. Han visar oss ett par av dem.

I en företagscontainer, full av skräp, rotar han fram en kartong med några av sina ägodelar. Där ligger några klädesplagg, en musikspelare och ett par ölflaskor som han planerar att sälja.

I ett sopkärl i andra änden av centrum har han gömt en jacka. – Jag brukar byta kläder två-tre gånger om dagen, säger han. – Det är ett sätt att försvåra polisens arbete. Det blir svårare att identifiera mig.

Under sin första tid i Jönköping, berättar David, hände det ofta att polisen tog hans ägodelar i beslag. Men när det visade sig vara svårt att bevisa vad som var stulet fick han tillbaka dem.

I dag menar han att polisen sällan bryr sig. – De orkar inte bemöda sig. Det är bara onödigt jobb för dem.

Vänskapsrelationer på gatan beskriver David som flyktiga och osäkra. Den som är vän en dag kan bli fiende nästa, och konflikter slutar ofta med slagsmål. – Det låter jävligt illa, men man blir väldigt avtrubbad av att leva i det här så pass länge.

David uppskattar att han har ett tiotal trapphus som han kan koden till i centrala Jönköping.

När vi tar oss mot Östra centrum pekar han ut vilka portar han brukar sova bakom, samtidigt som han beskriver för- och nackdelar med varje adress.

Plötsligt stannar han till. – Jag låter som en mäklare, säger han med ett skratt.

Leendet bleknar dock snabbt och ersätts av ett tankfullt ansiktsuttryck. – Visst är det tragiskt? Medan andra människor värderar bostäder efter antal rum och utsikt, bedömer jag dem efter tillgång till element, hur tyst det är på natten och risken att bli utslängd, säger han.

David upplever att han har hamnat mellan stolarna i systemet. Han saknar id-kort och är inte skriven i Jönköping, men menar att vistelsebegreppet borde ge honom rätt till hjälp ändå.

– Jag är i ett missbruk och är brottsaktiv. När jag sträcker fram min hand och vill ha hjälp att sluta – hur kan man då neka mig? Jag förstår inte det.

Trots att världen runt honom ofta känns kall och ogästvänlig påminner han sig själv om att det finns människor med hjärta som vill väl – människor som bryr sig.

När vi frågar David om han har någon att vända sig till nämner han två namn utan att tveka: Micéla på Frälsningsarmén och Cornelia på Hela människan.

Klockan närmar sig elva på kvällen, och David känner hur ögonlocken blir tyngre. Natten kryper på – liksom kylan – och jakten på en plats att sova på blir brådskande.

Ikväll får det bli en adress på Väster.

David bär på smärtan av sin tillvaro, och nämner upprepade gånger att han vet att hans bara uppsyn får människor att dra sig undan. – Det är ingen vacker syn att stöta på mig i en trappuppgång, säger han samtidigt som han slår sig ner på stengolvet. – Min avsikt är absolut inte att skrämma någon. Det gör ont i mig varje gång det händer.

Vissa människor låter David sova kvar i trapphus, så länge han lovar att inte stöka ner. Men när någon ber honom att gå – då går han. – Jag sätter mig aldrig på tvären. Jag bråkar inte. Jag ber om ursäkt, för jag förstår dem, säger han och tillägger: – Men när jag går, så letar jag upp ett annat trapphus. Och så ser det ut hela tiden. Det finns inget trapphus jag inte kan ta mig in i.

När vi frågar David hur det känns att öppna upp och dela med sig av sitt liv blir han eftertänksam. – När vi pratar om vissa grejer blir det väldigt känsligt för mig, speciellt när vi kommer in på min bakgrund och familj. Men det är nyttigt också.

Han säger att hans förhoppning är att fler ska få upp ögonen för verkligheten bakom bostadslöshet och missbruk – inte minst de som arbetar med frågorna. – Det kommer fortsätta finnas människor som jag, och de kommer behöva hjälp precis som jag. Kan jag genom min historia bidra till att någon annan får mer stöd så känner jag att jag har gjort mycket.

Trots allt ser David ett svagt ljus i tunneln. Mörkret är fortfarande dominerande, men tron har hjälpt honom att hålla modet uppe. – Kanske är den här resan nödvändig för mig, funderar han.

Det han önskar mest av allt är enkelt: Att få åldras med värdighet. – Mitt uppror är nedlagt, det här är bara efterdyningarna. Jag vill få ett bra liv. Jag vill kunna ha ett jobb, betala skatt och hämta ut min första lön.

– Jag är skyldig vissa människor från mitt förflutna att fixa till mitt liv.”

Text: Alexandra Locking Foto: Robert Eriksson.

Tack Jönköpings-Posten för detta viktiga reportage för vad som pågår på samhällets baksida. Vi publicerar detta här för att vi vill mobilisera förebedjare för denne David. Bed att han blir frälst och fri från droger och att han får en bostad. Amen!