Verklig bön
Vad är verkligen bön? Hur skall vi be för att det skall beröra människor?
Vi skall här återge ett avsnitt från sista numret av Midnattsropet 2018. Det är en predikan av Arne Imsen som hölls 1990. Den har ett verkligt väckande budskap angående bönen:
”Vi måste övervinna vår egen tröghet, sömnaktighet. Vi måste börja bedja på ett helt annat sätt än tidigare. Bön är inte bara att nämna namn eller omständigheter inför Herren; bön är att identifiera sig med den man beder för, som om den man beder för vore en själv! Det innebär i sin tur att om jag ska kunna bedja med makt, måste bönen gälla mig själv.
Vi måste uppleva helvetets fasor. Utifrån upplevelsen av helvetets realiteter får jag börja bedja böner och åkalla himmelens Gud som om det gällde min egen frälsning. Då blir det meningsfullt. Då får man nöd. Det finns inga möjligheter att själv mobilisera sina själsliga krafter på det sättet.
Vi kan engagera oss för någon som blivit utsatt för våldshandlingar, eller lider på grund av hunger och andra umbäranden. Det går in över oss; vi vill genast hjälpa och öppnar våra plånböcker eller går till våra garderober och andra förråd för att tillgodose fysiska, materiella behov. Det är vackert och allmänmänskligt.
Men förbön är inte betingad av allmänmänskligt medlidande, utan något helt annat. Det gäller människor som inte har någon möjlighet att bli befriade och evigt frälsta, utan att det sker ett gudsingripande. Vi är verksamhetsingenjörer och estradörer. Vi kan utföra många ting. Men vi måste gripas av det utomordentliga - ”det heliga vansinnet”. Varför gråter du, människa? Är du inte frisk? Är du psykiskt deprimerad? Varför sörjer du, varför är du vemodig? Nu ska man inte vara vemodig, man ska helst vara uppåt och leende. Framför allt gäller det att församlingen är positiv i sina framträdanden, annars har den ingen funktion att fylla. Hur skulle vi kunna uppleva glädje av denna ytliga karaktär, när vi vet att hela världen är i den ondes våld, och skarorna går förlorade? Det gäller inte en anonym skara, utan mina närmaste, mina grannar. De som bor en halv meter innanför betongväggen där jag själv sitter eller ligger. De som jag kanske iakttar som om de vore träd. Jag har inte några naturliga relationer till dem, utan de är för mig som opersonliga skal. Medan du ropar ”tack och lov” i vardagsrummet – om du nu gör det – så ligger grannen gråtande, och hittar ingen utväg. Ropet tränger inte igenom väggarna, därför att vi är alldeles för okänsliga.”
Må Gud hjälpa oss bort från slentrianmässiga böner – till engagerade böner som berör Guds hjärta och därmed också de människor vi ber för.
Beteckningen ”den ryska björnen” är ett välkänt begrepp. Vi kan räkna med att vi på olika sätt allt oftare kommer att bli påminda om det uttrycket.Rysslands agerande under 2014 är bara en föraning om kommande aktioner från detta land. Påtryckningar f... Verklig bön
Vad är verkligen bön? Hur skall vi be för att det skall beröra människor? Vi skall här återge ett avsnitt från sista numret av Midnattsropet 2018. Det är en predikan av Arne Imsen som hölls 1990. Den har ett verkligt väckande budskap angående b... Helvetets verklighet
Däremot talas det sällan om detta i predikningar nu för tiden. Vi behöver påminnas oss om allvaret av att gå förlorad och vad det innebär. Om en utomstående lyssnar på predikningar kan denne få ett intryck av att himlen finns, men inte des... Verkligheten bakom New Age
Verkligheten bakom New Age Mängder av människor har lockats in i en våg av nyandlighet, som vi känner under samlingsnamnet New Age. Men vilken kraft är verksam inom denna an... Vilddjurets märke kan snart bli en verklighet
Publicerad juli 2002 Vi har i andra artiklar skrivit om hur vi går mot ett nytt sätt att bedriva köpenskap på. Vi har skrivit om de steg som nu håller på a...
