Påvens ofelbarhet

Ta del av denna obibliska lära uppkomst så att du förstår och inte acceptera den!

I denna artikel skall vi återge från Holger Nilssons bok Det stora avfallet, kapitlet har rubriken Påvens ofelbarhet: ”Eftersom frågan om påven i Rom och hans ställning är av så stor och avgörande betydelse, ges här ytterligare utrymme för att titta närmare på dessa maktanspråk. Vi har konstaterat att Katolska kyrkan bygger dess lära om påveämbetet på att aposteln Petrus skulle ha varit den förste biskopen i Rom. Det man kan se när man granskar grunden för detta påstående, är att den grunden är bräcklig, för att inte säga felaktig. 

Vi citerar från Alf Lindbergs kyrkohistoriska bok Från Urkristendom till katolska kyrka: ”Först efter år 63 torde Petrus ha kommit till Rom. Innan denna tidpunkt omnämns endast Paulus i samband med Rom (Apg. 28:30).  Att Petrus skulle ha grundat församlingen i Rom, eller varit dess förste biskop (föreståndare) måste betraktas som uteslutet. Suetonius antyder i sitt arbete Vitae Caesarum att kristen mission pågick i Rom redan på Klaudius tid (41–54). Att Petrus skulle ha varit där så tidigt, utan att lämna några spår efter sig i den kristna historien, förefaller högst osannolikt. Vidare fanns det, redan när Paulus i slutet av 50-talet skrev sitt brev till församlingen i Rom, en stor och livaktig församling där.”

Redan tidigt, och sedan tiderna igenom, har det ifrågasatts om Petrus verkligen var biskop i Rom. För att låta fler röster komma till tals, tar vi med en text till, vilken är skriven av prästen Bengt Birgersson.  Texten är hämtad från tidningen Till Liv.  Den tidningen presenterar sig som ”en månadstidning som vill hjälpa sina läsare att lära känna Jesus Kristus och att växa i sin tro på honom.” Tidningen ges ut av missionsorganisationen ELM, Evangelisk Luthersk Mission. Det är i denna tidning för juli/augusti 2017 som prästen Birgersson skriver följande:

”Då reformatorerna fastslagit att påven inte har sitt ämbete genom gudomlig rätt går de vidare med att även på andra grunder avvisa honom som auktoritet. Även om påven haft sitt ämbete genom gudomlig rätt skulle det ha varit förbjudet att följa honom eftersom han förkunnar falsk lära och inte har Guds ord på sin sida.  På område  efter område  avvisar  reformatorerna  den romersk-katolska kyrkans lära: gärningsrättfärdigheten,  mässoffret,  helgonens  förtjänster  och  förböner,  avlaten,  skärselden, prästämbetet i dess romerska förståelse, förbudet mot prästernas äktenskap. Den avgörande orsaken till att Luther inte kunde tänka sig påven som kyrkans överhuvud var alltså att denne inte ställde sig under Skriften, utan över den. Efterhand blev Luther och hans medhjälpare förvissade om att påveämbetet var att betrakta som Antikrist.”

Åsikten om att påveämbetet kommer att vara Antikrist kan diskuteras, men den ger ändå en bild av hur vilseledande påveämbetet betraktades av reformatorerna. Det kan utan tvekan betraktas som mycket allvarligt att man tillskriver påven ofelbarhet när denne uttalar sig i kraft av sitt ämbete (ex cathedra) och åberopar sitt herde- och läroämbete över hela den världsvida kyrkan. Denna dogm (som vi i förra kapitlet återgav i sin helhet) slogs fast vid Första Vatikankonciliet år 1870. 

Faran i detta ligger i att påven, genom att han tillskrivs denna auktoritet när det gäller lärofrågor, kan föra fram läror, vilka kan förleda hela kyrkan då det framställs på ett förpliktigande sätt. Detta kan visa sig bli förödande i framtiden och därför gäller det att ha en andlig klarsynthet och inte underordna sig en sådan auktoritet.

För visst kan påven agera vilseledande, det har visat sig tidigare i historien och det kan ske igen, även när han, enligt dogmen, gör uttalande i lärofrågor. Påven Honorius kan tjäna som ett exempel på detta. Han var påve åren 625-638.  Fast  Honorius uttalade sig i kraft av sitt påveämbete (ex cathedra), så kom han senare att fördömas för att ha framfört falska läror. Detta utmanar den 1870 fastställda dogmen om påvens ofelbarhet då han uttalar sig i lärofrågor.

Två av de senaste dogmerna som påvar fastställt är kopplade till Jesu mor Maria. Den ena fastställdes av Pius IX 1854 och handlar om "Maria och den obefläckade avlelsen." Enligt den dogmen har jungfru Maria, genom nåd och ett särskilt privilegium från Gud, från sin första tillblivelse varit fri från arvsynd.

Den andra dogmen, som är kopplad till Maria, fastställdes så sent som 1950 av Pius XII och fastslår "Jungfru Maria kroppsliga upptagande till himlen". Ingen av dessa dogmer har något stöd i bibelordet och förkastas därför av bibeltroende.

Det är egentligen ett oerhört påstående att en människa ska anses ha en sådan auktoritet att han ska räknas som ofelbar då han uttalar sig i lärofrågor. Därigenom blir det i praktiken omöjligt för en katolik att inte acceptera vad påven har sagt i en lärofråga, oavsett hur bibelstridig det uttalandet kan vara.

För att vi ska förstå vilken oerhörd makt som den katolska kyrkan tillskriver påven, ska vi citera från Katolska kyrkans katekes. I § 882 kan man bland annat läsa följande om påven: ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkan herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.”

Vilken auktoritet och oerhörd makt som alltså tillskrivs påven och dessutom kan han utöva den fritt! Detta kan få förödande konsekvenser för dem som underordnar sig allt vad påven kommer att göra och lära, denne ”Kristi ställföreträdare”. 

Det var den 18 juli 1870 som Första Vatikankonciliet fastslog dogmen om påvens ofelbarhet. Detta skulle visa sig bli en mycket märklig dag, inte alls blev vad påven hade tänkt. Vi ska här ta del av vad som hände då och vi gör det utifrån Grattan Guinnes bok Babylon och vilddjuret. Den utgavs 1894 på engelska.    

Redan 1868 sände påven ut en kallelse till att delta i konciliet som alltså skulle hållas 1870. Guinnes beskriver vilken stor skara som hade inbjudits.  ”Sex  furstliga  ärkebiskopar  49 kardinaler, 11 patriarker, 680 ärkebiskopar och biskopar, 28 abbotar, 28 ordensgeneraler och 803 andliga ledare, vilka över hela världen företrädde den romerska kyrkan, antog och bekräftade högtidligt dogmen, att innehavaren av den påvliga stolen, i alla sina uttalanden i fråga om tro och sedelära, är ofelbar.”

Guinnes fortsätter att beskriva hur förberedelser hade gjorts för att det skulle bli ett stort skådespel, där påven skulle upphöjas och glänsa genom de arrangemang som hade vidtagits för detta. Men i stället för att bli en glänsande dag så utvecklades den dagen till motsatsen – en dag som de deltagande aldrig kom att glömma. Här tar vi del av Guinnes beskrivning av denna dag: 

”Åtskilliga anordningar hade gjorts för att genom speglar uppfånga solens strålar och därigenom kasta ett återsken  liksom av en gloria omkring påvens huvud, då denna  dogm  vid   middagstid  skulle  högtidligen förkunnas. Men solen ville inte lysa denna dag, den 18 juli 1870.  I stället förmörkades himlen av svarta moln, som bredde ett nattligt mörker över ´den heliga staden´, vilket endast avbröts av förskräckliga blixtar. En rasande orkan medförde strömmar av vatten och förenade sig med det rullande dånet av en stark åska. Allt detta utgjorde ett av det mest förfärliga oväder staden Rom i mannaminne fått erfara.

Ett ögonvittne berättar härom följande: ´Utan att vilja lägga otillbörlig vikt vid dylika naturens fenomen, kan vi likväl inte alldeles förbigå de händelser som ägde rum, så väl då detta kyrkomöte i Vatikanen öppnades, som då det slutade. Öppnandet som ägde rum i början av vintern, den 8 december 1869, ledsagades av ett skyfall och den mest våldsamma storm, och avslutningen i och med kungörandet av dogmen om påvens ofelbarhet, som skedde under högsommaren den 18 juli 1870, utmärktes genom ett än mera fruktansvärt oväder. Då vi den 8 december 1869 for till Peterskyrkan, tycktes himmelens alla slussar vara öppnade, och vi höll på att kastas ut ur våra vagnar. Även i går, den 18 juli, hade vi, i stället för en klar romersk himmel och en strålande brännande sol, vad jag skulle vilja kalla årstidens stora storm.  Alltså utmärkte sig kyrkomötets såväl öppnande som avslutning, genom en våldsam naturrevolution.

Uppläsningen av dogmen efterföljdes av utropande av de vördade fädernas namn, och det ena 'placet' (det medgives) följde på det andra, dock inte i någon särdeles hastig följd. (´placet´ är en bekräftande röst i en församling, vår kommentar). Fastän ordet uttalades med högre och starkare röst, än vad som vid dylika tillfällen brukar användas, kunde rösterna knappast höras på grund av ihållande starka  åskskrällar. Stormen, vilken varit ganska hotande hela förmiddagen, bröt nu lös med den yttersta våldsamhet. Och fädernas 'placet' sökte härunder kämpa sig fram genom stormen, under det att åskan dånade oavbrutet över våra huvuden, blixtarna  ljungade in genom fönstren med  enorma  kyrkans valvbågar och in i alla de små sidokapellen, och tvingade församlingen att dela sin uppmärksamhet. 'Placet' skrek en eminens eller en annan "nådig herre", och ett förfärligt dånande åskslag följde som svar, under det att blixtarna oavbrutet flammande kring baldakinerna och in i alla kyrkans valvbågar, liksom för att överallt låta svaret förnimmas.  Ovädret var på sin höjdpunkt då resultatet av omröstningen  lämnades åt påven. Men mörkret var så svart, att man nödgades hämta ett ofantligt vaxljus och ställa det bredvid påven, för att han skulle kunna se att uppläsa de ord vilka föranledde honom en gudomlig makt. Åter flammande ljungande blixtar runt omkring valven och åskans dån skrällde förfärligt. Jag stod i detta ögonblick i södra tvärskeppet och försökte med hjälp av blixten genomtränga det mörker som omgav påven, då ett ljud, liksom av någon slags mäktigt frambrusande kraft – jag kunde ej på något sätt förklara vad det kunde vara – kom mig att häftigt spritta till och se mig omkring åt alla håll.  Kunde det  vara  en hagelstorm? Detta var åtminstone under ett ögonblick det intryck jag mottog, men ljudet växte och tilltog då jag såg ett moln av vita näsdukar, vilka svängdes i luften.  De vördade fäderna hade själva givit signalen härtill genom handklappning. Stormen beskrevs i en påvlig romersk tidning, Correspondance de Roma, och även den bekräftar: 'att åskan dånade från himmelen under det att Peterskyrkan genljöd av de rättrognas bifall samt att blixten slog ned och träffade kyrkans kupol  och krossade några av fönstren i St Processus' och St Martianis relikkor, på vilka den påvliga tronen är uppställd.´" Slut citat.

Så återges alltså denna dag av ett ögonvittne då dogmen om påvens ofelbarhet i lärofrågor skulle antas. Det var som om himmelns krafter ville protestera och vi gör nog klokt i att inte bara beskriva detta som en tillfällighet. Att avfärda det som hände, utan att reflektera över vad den proklamation som utropades denna dag har för betydelse, kan vara ödesdigert med tanke på kommande dogmer.

Det är intressant att konstatera att det omgående hände något som fick stora konsekvenser redan samma dag som ofelbarhetsdogmen stadfästes, den 18 juli 1870. Då förklarades nämligen också krig mellan de dåvarande stormakterna Frankrike och Tyskland.  Det kriget ledde till  att påvens kyrkostat, som då utgjorde 1/3 av Italiens yta, och vilken han och hans företrädare innehaft i över 1000 år, togs ifrån honom och överlämnades i Italiens ägo.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att detta hände samma dag som skådespelet i  Vatikanstaten  utspelades, och senare ledde till en så oerhört stor förändring av detta påvens centrum och högborg. Det verkar inte sannolikt att allt detta skulle vara en tillfällighet.

Angående påveämbetet ska vi också konstatera att denna titel, påve, latin papa, betyder "fader" eller "pappa". Det är alltså detta som påven låter sig tilltalas med. Här kan vi inte gå förbi Jesu ord: ”Och kalla inte någon på jorden er fader, för en är er Far, han som är i himlen” (Matt. 23:10). Enbart detta uttalande av Jesus borde vara en tankeställare med tanke på påveämbetet.” Slut citat.

Låt oss tänka efter vad denna obibliska lära kan leda till och hur farlig den kan vara i förlängningen. I det profetiska ordet står det tydligt att det skall finnas en falsk profet i samband med att antikrist framträder. Denne falske profet skall leda folket till att följa antikrist. Om den falske profeten kommer att vara påven, det vet vi inte med 100% säkerhet, men det skulle kunna vara så. Om då påven säger att folket skall acceptera antikrist för att det är det rätta och han då åberopar sin ställning att hans uttalande är de rätta, då kommer alla de som tror så att bli förledda. Därför är det av vikt att denna falska lära avslöjas på ett tidigt stadium – det är därför som det är viktigt att inte bara flyta med och acceptera såväl påve som denna lära som vi skrivit om här.

Det är alltså viktigt att stå fast vid den reformation som Martin Luther genomförde och inte i denna yttersta tid vika av ifrån den. Står upp för att du är protestant och inte katolik och protestera som god protestant emot påven och läror kopplade till honom!