Ny påve skall väljas

Det är av stor vikt att känna till vad som egentligen påveämbetet står för.

Vi skall återge ett kapitel från boken Det stora avfallet av Holger Nilsson, kapitlet ”Hur uppstod påveämbetet?”: ”Katolska kyrkan har en påve i ledningen för kyrkan. Hur uppstod detta ämbete? Man menar att Petrus hade en överhöghet bland apostlarna, och det ligger till grund för det som ledde till att påvedömet inrättades. Katolska kyrkan menar att Petrus överhöghet överfördes till de biskopar som verkade i Rom och att dessa bär påveämbetet vidare genom en apostolisk succession. Men ingenstans i Skriften finner vi att Jesus, apostlarna eller någon annan författare i Nya testamentet nämner något om detta.

Vidare framställs Petrus inte heller som någon överherde som står över de andra apostlarna. Aposteln Paulus tillrättavisar i själva verket Petrus, (Kefas) när han ledde andra vilse: ”Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. Innan det kom några från Jakob brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit drog han sig undan och höll sig avskild av rädsla för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma sätt, så att till och med Barnabas drogs med i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg efter evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ´Om du som är jude kan leva som hedning och inte som jude, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?´" (Gal. 2:11-14).

Påveämbetet är ju något som på ett alldeles särskilt sätt förknippas med den katolska kyrkan, och enligt Kyrkans lärosatser så härstammar ämbetet i rakt nedstigande led från aposteln Petrus. Vi ska i det här kapitlet se närmare på detta. Precis som vi visade i föregående kapitel så utvecklades olika läror inom den katolska kyrkan under loppet av ett antal århundraden. Bakgrunden till påveämbetet är inget som kan spåras tillbaka till den allra första tiden och kan heller inte förankras i Nya testamentet. När vi prövar denna lära mot Skriften och där inte finner något stöd från den, kan den med frimodighet avvisas.

Läran om påveämbetet formades efterhand och utvecklades så att det blev alltmer upphöjt. Det ledde exempelvis fram till den dogm som slogs fast vid  Första Vatikankonciliet år 1870. Den dogmen slår fast att när påven uttalar sig i kraft av sitt ämbete, är hans uttalande ofelbart när han gör det offentligt, på ett speciellt högtidligt sätt (ex cathedra), och uttryckligen åberopar sitt herde- och läroämbete över hela den världsvida kyrkan.  Det sker när påven uttalar sig om kyrkans lära i fråga om trosfrågor eller moralfrågor, och det sker på ett för hela kyrkan förpliktande sätt. Vi ska i nästa kapitel återge vad som hände den dagen 1870, när denna dogm fastställdes.

Det är en rad titlar som den katolska kyrkan tillskriver påven, så här framställs dessa i en fastställd ordning i den Heliga stolens årsbok: Biskop av Rom (Vescovo di Roma), Jesu Kristi ställföreträdare (Vicario di Gesù Cristo), Aposteln Petrus efterträdare (Successore del principe degli apostoli) Överhuvud för den universella kyrkan (Sommo pontefice della chiesa universale), Italiens primas (Primate d'Italia), Romerska kyrkoprovinsens ärkebiskop och metropolit,  Vatikanstatens härskare och  Guds tjänares tjänare.

Det är verkligen höga titlar som förknippas med påveämbetet och den mest iögonfallande är att påven skulle vara Jesu Kristi ställföreträdare på jorden. Angående detta anspråk ska vi citera vad Günther S. Wegner skriver i sin kyrkohistoriska bok Kyrkan lever. Denna bok är utgiven av Gummessons förlag 1961, i översättning från tyskan.

Så här skriver Wegner angående anspråken på att påven betraktas som Kristi ställföreträdare: ”Detta anspråk har, såvitt man vet, sedan dess förblivit oemotsagt, ehuru det till stor del är orealistisk. Den verklige ´Kristi ställföreträdare på jorden´ var vid denna tidpunkt varken biskopen av Rom eller patriarken av Konstantinopel, utan kejsaren. Det var han som sammankallade synoderna och fattade avgörande vid biskops- och påveval, och påven måste datera sina urkunder enligt den för tillfället härskande kejsarens regeringsår. Kejsarens bild stod t.o.m. i alla kyrkor. Leo den store var visserligen en betydande man på ´Petri stol´, men om man betecknar honom och hans efterträdare som ´påvar´, kan detta inte ske annat än med viss inskränkning, och här ska det ske endast på grund av språkbruket. När allt kommer omkring, förekommer den officiella titeln papa första gången i rättegångsskriften mot Symmachus år 502.”

Vad vi lägger märke till i Wegners beskrivning är att kejsarens makt över kyrkan var den rådande, inte påvens. Vi ser också att titeln ”påve” (papa) först förekom år 502.

Leo den store, som omnämns här, förknippas med anspråken på att Rom och dess biskop skulle var den ledande. Hur detta gick till beskriver C. A. Cornelius i Handbok i kyrkohistorien på följande sätt: ”Leo den store lyckade verkligen förmå kejsaren Valentinianus III att år 445 utfärda ett edikt med innehållet, att vad som från den romerska stolen förordnades, skulle vara lag för alla. Varje biskop som… vägrade inställa sig för påvens domstol, skulle av provinsens ståthållare tvingas därtill.”

Vi lägger här märke till att detta genomdrevs med hjälp av världslig makt, nämligen via kejsarens edikt. Dessutom ser vi också av texten att det var genom ett tvingande beslut man skulle underordna sig den romerska stolen, som också kom att bli en domstol. Leo den store gjorde allt för att stävja åsikter som restes emot hans framhävande av Rom och anspråken på att inneha andlig makt och position, som sades följa i en obruten linje från aposteln Petrus.

Vi ska ta med ytterligare ett citat från C.A. Cornelius bok angående Leo den stores agerande: ”Därför säger han på ett annat ställe (ep 10) att den som frånerkänner Petrus primatet (den högsta ställningen), visserligen inte på något sätt kan förringa dennes värdighet, men uppblåst genom högmodets ande störtar han sig själv till helvetet.”

Vi kan bara konstatera att Leo den store genom tvång och hot gjorde allt för att genomdriva det som än idag ligger till grund för Rom som det kyrkliga centrumet och ett påveämbete kopplat till detta. Tyvärr har hot och tvång följt i den katolska kyrkans spår genom kyrkohistorien, det är med bedrövelse som man måste göra detta konstaterande.

Då Martin Luther genomförde reformationen var han minst sagt kritisk till påveämbetet. Genom sin frimodighet att protestera emot det fick han också smaka på hot och påvens bannbulla, som innebar att Luther uteslöts ur kyrkan, vilket skedde år 1520.

Detta var också året då Luthers bok Om Kyrkans babyloniska fångenskap gavs ut. I den gick han till hårt angrepp mot påveämbetet och biskoparnas undervisning. Hans förkastande av läran kring påvestolen och påvens makt är idag en del av Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Vi ska ta del av något som sägs i denna omfattande bok på drygt 700 sidor. Vi slår upp avsnittet som behandlar påven och har rubriken Om påvens makt och överhöghet. Så här kan vi läsa i utgåvan från 2010:

”Den romerske biskopen gör förmätet anspråk på att han på grund av gudomlig rätt står över alla biskopar och kyrkoherdar.  Vidare  tillägger  han,  att han enligt gudomlig rätt även bär båda svärden,  d. v. s. har makt att förläna och fråntaga konungavärdighet. Och för det tredje säger han, att det är nödvändigt för vår frälsning att tro detta. Och för den skull kallar sig den romerske biskopen Kristi ställföreträdare på jorden. Vi anser och betygar, att dessa tre artiklar är falska, ogudaktiga, tyranniska och för kyrkan fördärvliga. Men för att man ska kunna förstå vårt bevis, må vi först angiva, vad de påviske (påvetrogna) menar med att påven på grund av gudomlig rätt stå över alla biskopar… att påven är en universell eller, såsom de själva säga, ekumenisk biskop, d. v. s. den, från vilken alla biskopar och kyrkoherdar över hela jordkretsen måste begära vigning och stadfästelse, och den, som har rätt att utse, viga, stadfästa och avsätta alla biskopar. Därjämte gör han anspråk på myndighet att stifta lagar angående gudstjänster, förändring av sakramenten och läran och att hans artiklar, förordningar och lagar skall anses såsom trosartiklar eller Guds bud, som binder… samvetena, då han ju tilldelat sig denna myndighet på grund av gudomlig rätt. Ja, han vill t. o. m. att hans förordningar skall gå före Guds bud. Och ännu förskräckligare är vad han tillägger, nämligen att det är nödvändigt för saligheten att tro detta.

I. Först vill vi därför med stöd av evangeliet visa, att den romerske biskopen inte på grund av gudomlig rätt står över de andra biskoparna eller kyrkoherdarna. Enligt Luk. 22 förbjuder Kristus uttryckligen någon härskareställning apostlarna emellan. Ty just detta gällde frågan, då Kristus talat om sitt lidande och de tvistade om vem, som skulle vara den främste och liksom Kristi ställföreträdare, då han var borta. Här tillrättavisar Kristus apostlarna för deras villfarelse och lär, att inte någon härskareställning eller någon gradering skulle förekomma dem emellan, utan apostlarna skulle såsom jämlikar sändas till evangelii gemensamma tjänst. Därför säger han: ”Folkens konungar härska över dem, men så skall det inte vara med er, utan den som vill vara störst bland er, han ska vara de andras tjänare.” … Detsamma lär oss berättelsen, då Kristus… ställer fram ett barn i deras mitt och därmed betecknar, att inte någon överhöghet skulle förekomma hans tjänare emellan, liksom ett barn ju inte… begär någon sådan överhöghet.

II. Enligt Joh. 20 utsänder Kristus på samma sätt apostlarna utan någon åtskillnad, då han säger: ”Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder.” Han säger, att han sänder var och en av dem på samma sätt, som han själv blivit sänd. Därför tilldelar han inte åt någon företräde eller makt framför de övriga.

III. Enligt Gal. 2 försäkrar Paulus tydligt och klart, att han inte är vare sig vigd till eller stadfäst i sin tjänst av Petrus, och inte heller erkänner han Petrus såsom den, av vilken han skulle begära sådan stadfästelse. Och uttryckligen bestrider han, att hans kallelse skulle bero på Petrus myndighet. Men han hade bort erkänna Petrus såsom överordnad, om Petrus varit detta på grund av gudomlig rätt… [Paulus] säger, att han utan att rådfråga Petrus genast predikat evangelium. Likaledes: ”Det kommer inte mig vid, hurudana de var, vilka ansågs något vara. Gud har inte anseende till personen.” Likaså: ”De som ansågs något vara, pålade mig inte några bud.” Paulus sålunda klart betygar, att han inte alls begärt någon stadfästelse av Petrus, fastän han kommit till honom… tjänstens myndighet beror på Guds ord och Petrus var inte förmer än de övriga apostlarna och att vigning och stadfästelse inte skulle begäras endast från Petrus.

IV. Enligt 1 Kor. 3 jämställer Paulus kyrkans tjänare och lär, att församlingen står över dem. För den skull tillkommer inte Petrus någon överordnad ställning eller makt över kyrkan eller dess övriga tjänare. Han säger nämligen: ”Allt är edert, det må nu vara Paulus eller Kefas eller Apollos.” Det betyder, att varken Petrus eller de övriga apostlarna må tillvälla sig (göra anspråk på) någon makt eller herreställning över församlingen eller betunga den med egna stadgar. Inte må någon [ledares] myndighet gälla mer än Guds ord och inte Kefas' myndighet ställas mot de övriga apostlarnas, såsom man vid den tiden brukade argumentera: Kefas, som är den främste aposteln, iakttager detta; alltså bör Paulus och de övriga apostlarna iakttaga det. Detta företräde frånkänner Paulus Petrus och förnekar, att han i auktoritet och myndighet bör ställas före de övriga apostlarna och församlingen. [Petrus skriver själv]1 Petr. 5:3 ”Inte såsom herrar över församlingen.” Slut citat.

Det kan vara nyttigt att gå tillbaka till Svenska kyrkans bekännelseskrifter, som vi har citerat ifrån, när det gäller synen på påven. Luther uttalar sig i mycket tydligt i det som är en del av Svenska kyrkans bekännelseskrifter och förkastar tydligt läran om påveämbetet.

En del kanske reagerar på med vilken tydlighet som Luther här uttalar sig. Vi har i vår tid blivit så försiktiga med att tala i klartext, av rädsla för att kallas kärlekslösa, men det som citerats är faktiskt än idag en del av Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det är av betydelse för kyrkan att stå fast på den grunden, så att inte uppfattningar och åsikter som kan komma från olika personer får vara grunden. 

Vi måste kunna stå upp för de bibliska sanningarna utan att för den skull stämplas för kärlekslösa. Bibelordet lär att kärlek och sanning samverkar. Vi läser nämligen om kärleken i 1 Kor. 13:6 att den ”har sin glädje i sanningen.” Slut citat.

Nu när påveämbetet är aktuellt så är det av stor vikt att veta om både den obibliska grunden som detta har samt hur Svenska kyrkan skriver om det i sina bekännelseskrifter. Vill man blunda för detta och bara flyta med i en allmän beundran för det som nu utspelas, så är det ett val som man kan göra – och som många gör.