Nonchalant krav

Det är närmast att lika vid en parodi.

Politiker som utan att i många fall inte har livet i Gud skull styra en kyrka det är det mest orimliga man kan tänka sig. Likväl är det detta som nu sker inom Svenska kyrkan. Det gör att allt fler röster kommer att höjas emot detta, vi har gett fler exempel och här är ytterligare en sund och balanserad skribent, Berth Löndahl, som tar till orda i Dagen i ett mycket klargörande och på pricken träffande inlägg:

”Den partipolitiska nonchalansen i Svenska kyrkan är monumental. Den i valrörelsen nyväckta debatten om att det för dem som ska prästvigas ska råda tvång att viga samkönade par visar detta. Frågan, som drivs främst av S men under tillrop från några grupperingar med partipolitiska kopplingar, har berörts flera gånger i Dagen och andra medier.

Anna Ekström (Fisk) motionerade 2016 i ärendet och har sedan drivit på. I sin debattartikel i Dagen 27/8 menar hon ”att det är dags” och att samma regler som gäller för andra yrken ska gälla för ”prästyrket” – alltså inte prästämbetet.

Trots att Svenska kyrkans läronämnd två gånger (2016 och 2017) avvisat vigseltvång som krav för prästvigning framhärdar S. Redan 2009, när samkönade par fick rätt att vigas i Svenska kyrkan, yttrade sig biskopsmötet att ett sådant villkor inte kan vara av ”konstitutiv karaktär” för prästvigning. Till biskopens ansvar hör att bedöma kandidatens lämplighet och ”upprätthålla och varna var kyrkas ordning och främja enheten i Kristus”. 2016 krävde biskopsmötet att ”särskild beslutsordning” skulle tillämpas i frågan, vilket innebär 75 procents majoritet med mellanliggande val.

Trots detta trotsar de politiska partierna och framhärdar. Kan nonchalansen för att Svenska kyrkan är en episkopal kyrka, för kyrkans identitet, hennes internationella och ekumeniska sammanhang och apostoliska rötter vara större?

Det är alltmer uppenbart att de partipolitiska grupperna – och då inte minst Socialdemokraterna – inte vill främja Svenska kyrkans identitet, hennes trohet mot skrift och tradition, hennes mångfald av fromhetstraditioner och en ekumenisk samsyn. S vill uppenbarligen inte ha en helig, allmännelig och apostolisk kyrka, trogen den heliga skrift och tidlösa trosbekännelse.

Att kyrkan ska präglas av den socialdemokratiska ideologin ger Jesper Bengtsson i sin bok ”Reformismens väg” (2020) klart besked om. Den skrevs för att visa hur S triumferat på område efter område, i fråga efter fråga och så drivit kyrkan framför sig. Så blev Svenska kyrkan ett instrument för en annan ideologi än hennes egen tro och bekännelse.

Frågan huruvida väjningsrätten ska tas bort för präster, sa att alla som prästvigs måste saga ja till att viga par av samma kon, är därför större än en vigningsfråga. Den handlar om Svenska kyrkans frihet, huruvida hon kan besluta i sina egna angelägenheter utifrån skriftens vittnesbörd och med ekumeniska hänsyn.

Inom partipolitiken i kyrkan reduceras gärna centrala lärofrågor till åsikter. Inte bekännelse, inte skriftens ord, inte kyrkans tradition. Utan åsikt. För de partipolitiska grupperna tycks kyrkan vara en åsiktskyrka, inte en bekännelsekyrka. Åsikter är utbytbara, bekännelsen är förankrad i apostolisk och allmänkyrklig tro genom tiderna. Partipolitiska förtroendevalda hörs sällan tala om kyrkans apostoliska trosbekännelse men desto oftare om åsikter, opinioner och samhällsutveckling.

Som emellertid Emma Hedlundh (Posk) påpekat (Dagen 19/8) så är kyrkan ”inte en åsiktsgemenskap dar alla måste tycka lika, utan en trosgemenskap som hålls samman av tron på Jesus Kristus som var frälsare”. Och här skulle jag vilja tillägga – att i kyrkan ska det vid Guds Ord bundna samvetet hållas högt.

Som argument för vigseltvång hävdas vanligen att ingen ska bli diskriminerad. Det sker heller inte. Samkönade par har samma rätt till vigsel som heterosexuella, däremot är inte varje präst tvingad att viga. Så frågan är i praktiken en icke-fråga – ingen blir exkluderad.

Däremot, samtidigt som samkönade par ska inkluderas så exkluderas kandidater från flera fromhetsriktningar från prästvigning. Læstadianer, gammalkyrkliga, stora grupper inom de karismatiska och evangelikala rörelserna, högkyrkliga och katolskt sinnade. Hur är det möjligt? Den konformistiska agendan tycks inte känna några gränser. Men en sak kan vi vara säkra på: När det som sägs i kyrkan bara är samma sak som sägs i bloggar och åsiktssoffor är det inte evangelium. Det är någonting annat.

Det har under de gångna tolv åren sedan vigsel av samkönade par blev möjligt i kyrkan rått borgfred i frågan. Nu slits den freden sönder och Svenska kyrkan riskerar att splittras ytterligare. Kanske en påminnelse om att de partipolitiska grupperna aldrig får nog, att de inte är nöjda förrän Socialdemokraternas – eller varför inte Sverigedemokraternas (som dock avvisar just vigseltvång) – agenda ersätter Bibeln som normerande för kyrkan.

Även Dagens ledarskribent, Frida Park, konstaterar (25/8) att problemet inte är ett eventuellt vigningstvång utan de politiska partiernas inflytande i kyrkan. Kanske kan den partipolitiska nonchalansen och likgiltigheten för kyrkans väsen och rötter och osynliggörandet av kyrkans Herre, Jesus Kristus, vara en ögonöppnare? Kanske kan det vara de politiska partiernas svanesång. För det är lika illa oavsett vilket parti som dominerar. I dag Socialdemokraterna, i morgon kanske Sverigedemokraterna?”

Berth Löndahl, Frimodig kyrka

Till politiker som försöker styra Svenska kyrkan: Bort med tassarna från den – ägna er åt politiken, ett område som ni begriper och låt det ni inte begriper, andlighet, vara i fred.