Hatar judar

Det är en skamfläck att vi har sådan medborgare i Sverige – skäms och lär er normalt folkvett!

Författaren David Lagercrantz tar upp detta fruktansvärda beteende i en krönika i Expressen: ” Eurovision song contest startar om tre veckor, och nästan allt som skrivs om evenemanget handlar om kriget i Gaza. Världens största musiktävling, som skulle vara ett opolitiskt fredsprojekt, har blivit ett minfält, en bultande oroshärd.

Spänningarna ökar hela tiden, och i dagarna blev ett israeliskt reportageteam som besökte Malmö inför tävlingen mött av glåpord, hot om våld – och spott. Och det värsta är att ingen ens blev riktigt förvånad. Det är där vi hamnat.

Israel och dess judiska befolkning har alltid var utsatt, men läget har dramatiskt försämrats sedan 7 oktober-attackerna, och det finns en paradox i det som jag knappt kan ta till mig. Mer än 1 200 israeler mördades kallblodigt, och 200 personer togs som gisslan, och vad hände? I stället för ett hav av medkänsla, följde den värsta hatstormen på flera generationer. Hur kunde det gå så snett?

Morden borde ju ha präglats in i oss, etsat sig fast på näthinnan. Det var bara det, tänker jag – vi fick aldrig riktigt chansen att begripa. Offret blev en gärningsman innan vi ens på allvar förstått omfattningen av dådet. Det var som ett barn som plågas svårt. Och som plötsligt börjar slåss och blir kriminell innan vi ens fattat att det farit illa. Vi började fördöma innan vi ens hunnit trösta. 

Vi fick aldrig stanna i offrens berättelser och gripas av kraften i dem innan vi befann oss i en ännu större katastrof, som nu pågått månad efter månad, och fått oss glömma startskottet till allihop som var över på ett dygn, men vi som borde ha fått dröja kvar i länge, länge.

USA överreagerade också efter elfte september och förstörde stabiliteten i världen med två förödande krig. Men vi hann åtminstone begripa vad som hände när planen dundrade in i World trade center, och människor slukades av eldhavet eller hoppade i desperation från skyskraporna. Det fanns en tid då västvärlden förenades i fasan över det, och kanske till och med anade att kraften i människors vittnesbörd om svåra brott kan vara ett effektivare vapen än vilka bomber som helst. Det existerade en lucka då vi skulle kunna ha förts samman i stället för att splittras. Men här… jag minns knappt längre. 

Det är som en ond dröm alltihop. Vinden svängde kusligt fort, och en del av det berodde förstås på antisemitismens svarta kraft, och 70 år av konflikter och motsättningar, men allra mest på ett ledarskap från helvetet. Innan blodet ens hunnit torka mullrade Netanyahus bombplan, och världen fick en ny berättelse om ofattbart lidande som tog över den första, och i dag är inget vunnet, ingenting.

30 000 palestinier är döda och överallt skyggar den israeliska och judiska befolkningen, och riskerar att spottas på. Det är så sorgligt att jag kan gråta. ”October rain” hette Israels bidrag till Eurovision innan det döptes om till ”Hurricane” och jag tänker på det. Det föll ett fruktansvärt regn över landet, och människor dog och sörjde, men i stället för att få stöd blev de hatade.

Alltihop är en tragedi som knappt går att föreställa sig och nu gör sig Malmö redo för belägring, och folk spottar på varandra.”

David Lagercrantz är författare och kolumnist i Expressen.

Det är inte bara judar som blir utsatta, även politiker, sådan som inte dansar efter judehatarnas pipa, utan ger förståelse för judarnas död den 7 oktober. Det tål inte juehatarna.

På senare tid har både Ulf Kristersson och Ebba Bush blivit avbrutna när de gjort politiska framträdande, polis har fått gå in för att återställas ordningen. I en demokrati har vi rätt att ha politiska möten utan att dessa fördärvas.  

Men de som kommer från diktaturer vet inte vad demokrati är. Därför bör de omedelbart lära sig det eller trivs de bättre i diktaturer så är det fritt att välja sådan islamistiska länder. Där har man fördrivit judarna och dödar kristna som bor där – det måste vara ett islamistiskt paradis.