Gustaf Landmér berättar

I väckelsetider är det en andlig strid om själarna.

Vi citerar från boken ”När Guds eld flammar”, där Gustaf Landmér skriver så här: ”Intet avslöjar en människosjäl så som en andlig väckelse. Och ofta blir den avslöjade mycket förbittrad. Detta blev jag sannerligen varse för några år sedan i samband med en serie tältmöten.

Ett billigare tivolisällskap höll på med sitt tingel och tangel i samhället, när jag byggde upp mitt mötestält där. Bygdens fina och intelligenta ungdom tog snart avstånd från tivolisällskapet och slöt upp i väldiga skaror omkring tältmötena; vi kunde icke rymma allt folket. Det blev en frälsningens tid för många ungdomar denna sommar.

Borta på nöjesområdet blev det ganska avfolkat, och en dag fick man se, att tälten plockades ned. En av mina vänner, som cyklade förbi lastkajen, frågade direktören om de skulle flytta. Han svarade, att här kunde icke själve den onde vara längre, fastän han använde ett mycket vulgärt namn för mörkrets furste.

Min vän var inte sen att tala om för mig vad tivolidirektören sagt. Och sedan dröjde det icke länge, förrän det kom upp flygblad i samhället, vilka angav, att jag på kvällen skulle, såsom ett farväl till tivolidansen, tala över ämnet: "En plats där ej satan trivs".

Tältet var sprängfyllt. Jag visste icke, att jag bland åhörarna även hade tivolisällskapet en corps. Efter föredraget kom jag ned bland folket och hälsade bl. a. på en ung dam. Hon svarade med att spotta mig rakt i ansiktet. Jag torkade helt stilla och lugnt bort hennes själs utgjutelse och frågade lite förläget, vad det var, som föranledde henne att bevisa mig denna något ovanliga ärebetygelse. Jo, det var rena rama lögnen alltsammans, vad jag sagt om dansen, spriten och de smittosamma sjukdomarna. Och så fick hon ett nytt raseriutbrott. Och en stor och stark karl känner sig ju ganska förlägen inför en liten kvinna, som rasar som en besatt. Man kan ju inte klippa till med knytnäven. Och tala reson går heller icke. Jag teg helt snopen.

Ett år senare predikade jag i en annan landsända. Efter mötet kom en dam fram och undrade om jag kände igen henne. Då jag icke kunde erinra mig vem hon var, påminde hon mig om ett tältmöte, då en kvinna hade spottat mig i ansiktet. Det var hon. Jo, nog kom jag ihåg det alltid, ty det är ju inte precis så ofta som en liten kvinna spottar en fullvuxen karl rakt i ansiktet. I regel spottas det nog på ens rygg. Och jag undrar om inte det är ännu mer obildat.

Nu hade hon rest till mitt möte för att få tala om att hon blivit frälst och tillhörde en församling i en angränsande stad. Det var sant vartenda ord jag sagt.

Och det hade retat henne så intensivt, att någon varit och berättat hennes historia för mig, som hon trodde mannen och bekänt och att jag nu stod där och målade ut henne för de andra.

Guds Ande avslöjar obarmhärtigt synden i alla dess former. Och det är då endast de oandliga, som förlorat förmågan att reagera. Levande människor blir antingen, förbittrade eller förkrossade, men de oandliga förblir oberörbara.” Slut citat.

Vi återupprepar vad Landmér skriver: ”Och det är då endast de oandliga, som förlorat förmågan att reagera.” Detta är pricksäkert för många kristna i vår tid – man är så andligt avtrubbad så man reagerar inte, det är oandlighet skriver han.

Vi skall också citera från boken Våra Lampor slocknar av Frank Mangs, där han konstaterar: ”Och många ha somnat så grundligt, att de förlorat förmågan att se det verkliga tidsläget. Man lever på falsk optimism och söker intala sig själv att allt är bra. Man har upphört att reagera, och kanske detta är det värsta av allt.”

Här använder Mangs samma ord som Landmér, om att man har ”upphört att reagera”. I Mangs sammanhang handlar det om den andliga sömnaktigheten  i den sista tiden, där vi är nu.

Det är kusligt träffande att oandlighet och andlig sömnaktighet gör att man inte reagera. Här kan vi pröva oss alla hur vårt tillstånd är. Må vi vara ärliga i den prövningen och inte komma med undanflykter oss själva till fördärv.