Emil Gustafsson – profeten

Det är bekvämast när profeter är döda – då kan man ge dem erkännande – då behöver man inte träffas av deras närgångna predikningar.

Han har kallats profet, på grund av sitt starka fördömande av den ytliga halleluja-andligheten som präglade svensk frikyrklighet redan på hans tid. Han var en stillhetens man, och det berättas att han en gång gjorde ett besök hemma hos någon, då han inte yttrade ett enda ord under hela besöket. Hans mest kända valspråk lyder "Den som har mycket att säga om sig själv har ännu inte sett Gud".

Vi skulle behöva profeter i vår tid, vi har haft Emil Gustafsson, men han har slutat sin tjänstgöring för länge sedan. Om han hade levt nu hade han inte fått beträda talarstolar i våra församlingar, ty hans budskap hade varit stötande och väckande och det vill man inte ha idag.

Vi kan bara återge ett exempel på hans budskap här och inse att detta skulle man inte vilja höra, så här skriver Emil: ”Sorgligt, sorgligt!

Deras tempel är öde, ty livets Ande har flugit sin kos. Lovsångerna är kalla och bönerna frusna.

Gudstjänsten liknar ett dött panorama av målade skuggor. Vanans makt drager sångens positiv, och den kalla plikten talar över ”Jesu kärlek till en fallen värld". Vilket åtlöje för helvetet, vilken sorg för himlen!

Den yttre bekännelsen har blivit deras liksvepning och den livlösa formen deras likkistor. Det är tyst, tyst som i graven! Alla är eniga, ty alla är ense om att sova.  Sova, när det gäller det fulla livet i Gud, sova, då Anden uppfordrar till kamp för "åskådningen", arbeta, när det gäller egna intressen men dra sig tillbaka när det gäller att offra sig själv! Sorgligt! Sorgligt!”

Skulle Emil Gustafsson få predika i svenska frikyrkor i dag? Inte alls troligt!

Vi skriver inte detta i en kritisk ande, vi gör det i omsorg om församlingar för att vi skall få se en förändring. Dela detta gärna i bönegrupper och andra samlingar, ty om vi inte kan inse vårt andliga tillstånd så befinner vi oss i en mycket stor andlig fara att gå under – ja, förlorade!