Ateisten som kom på skam

Läs den fascinerade händelsen om då ateisten och hans förnekelse kom på skam.

 Vi delger här ett stycke från den nya boken av Simon Ådal med titeln Resan som fortsatte.

Ateisten som fick möta Guds kraft. Den surmulne mannen var kritisk till allt som presenterades för honom på seminariedagen om Andens gåvor. Han var mer eller mindre dittvingad av sin hustru, som var medlem i församlingen som vi besökte i Finland. Församlingens medlemmar hade nämligen, var för sig, fått en uppgift att bjuda med en icke troende bekant eller vän till seminariedagen.

Jag var där tillsammans med Örjan Armgren, min granne som har rest tillsammans med mig i landets kyrkor under många år, och Bertil Dolfén, aktiv i Evangelisationsfonden och starkt brinnande för att sprida budskapet om Jesus i Sverige på platser där ”vanligt” folk samlas, alltså på platser dit kyrkornas budskap oftast inte når. Jag och Örjan inledde med att berätta vad som händer när man använder gåvorna i vardagslivet, om den förvandling och förändring som sker när man talar ut profetiska hälsningar till vilt främmande människor.

När våra pass var över var det dags för en fikapaus. Jag hamnade bredvid den minst sagt skeptiske mannen. Han var inte glad. ”Min fru har läst upp din bok Den oväntade resan för mig”; muttrade han. ”Det är en ren sagobok. Du har hittat på alltihop!” Jag satte nästan mitt kaffe i vrångstrupen. ”Jaså?” svarade jag. ”Men i boken nämner jag vänner och släktingar. Skulle jag inte då få det ganska hett om öronen om de var med i en sagobok? De skulle aldrig acceptera det!” Detta övertygade inte min bordsgranne. ”Jag tror inte på ett enda ord i den boken”, grymtade han vidare. ”Jag tror bara på vetenskapen!”

 Jag hamnade på defensiven. ”Ska jag ringa någon av dessa personer som är med i boken så de själva får berätta vad som är sant eller inte?” försökte jag med. Mannen skakade på sitt huvud. ”Nej, jag tror ändå inte på ett enda ord i den boken.” Vår gemensamma kafferast blev något ansträngd och så fort jag druckit ur min kopp, reste jag på mig och tackade för sällskapet. Vilken otrevlig fikapaus, tänkte jag och gick in i kyrkan för nästa pass. Nu var det Bertils tur att undervisa om förbön för sjuka. Han gick upp på scenen och ställde en fråga: ”Är det någon av er som vill lära sig hur man ber för sjuka?” En hel del människor kom fram. Mestadels ungdomar som var pigga på att pröva på och lära sig att be för sjuka.

När väl alla frivilliga förebedjare stod framme vid scenen frågade Bertil: ”Vi måste ju öva på detta. Är det någon i publiken som lider av sjukdomar och krämpor? Vi behöver er för att testa detta med förbönen.” En lång rad av människor ställde sig i kö i kyrkans mittgång.

Döm om min förvåning när jag såg den skeptiske mannen stå där tillsammans med sin fru. Han tittade åt mitt håll och jag fångade, under bråkdelen av en sekund, hans flin mot mig. Det var som om han menade: Nu ska vi se vad din tro går för! Jag log för mig själv och viskade tyst till Gud: ”Tack Jesus för vad han kommer att vara med om idag!”

Mannen kom fram till två ungdomar, som skulle be för honom, och sa högt och tydligt: ”Jag har haltat i många år. Min ena hälsena är för kort. Läkarna har inte kunnat lösa detta!” Mannen visade hur illa han gick och han haltade fram och tillbaka en stund. Han ville tydligt demonstrera hur illa det var ställt med honom.

En av ungdomarna sa: ”Nu ska vi be att Gud helar denna hälsena!” De sträckte sina händer mot mannens fot och sa ”I Jesu namn. Bli hel!” ”Pröva att gå lite nu!” sa de sedan till mannen. Han började gå i kyrkans mittgång. Utan att halta! Han stannade en bit längre ner, vände sig om med vidöppna, flackande ögon och stirrade runt i lokalen.

Blicken innehöll både skräck och förvåning. Han gick framåt, han stannade. Han vände och gick bakåt, denna gång snabbare. Han stannade upp. Den totala förvåningen fullkomligt lyste upp hela hans ansikte. Efter att ha rusat upp och ner i kyrkans mittgång, stannade han upp och gömde sitt ansikte i sina händer. Han storgrät. Hans fru rusade till hans undsättning och kramade om honom. ”Och jag blev av med min ischiasvärk på en gång!” ropade hon. De stod där och omfamnade varandra. Jag skrattade och jublade av glädje! ”Tack Jesus att vi slipper komma med tomma ord och dogmer. Tack för att vi får komma i kraft!” sa jag för mig själv. Mannen försvann ut. Han lämnade kyrkan och jag frågade hans fru vart han tog vägen. ”Han gick ut på en promenad!” Jag började skratta. Naturligtvis vill man gå ut på en promenad om man just blivit helad ifrån år av svårigheter med haltande. Jag såg aldrig den mannen mer, men jag undrar än idag vad han sa till sin fru efter den seminariedagen.

Jesus verkar idag, Han vill både hela och frälsa – även ateister!