Tänkvärt!

Vi skall vara ödmjuka och kärleksfulla som kristna, annars är det motsägelsefullt.

Så här skriver Jonas Carpvik i Dagen: ”Under de senaste åren har jag allt oftare känt en växande sorg när jag följer delar av samtalet inom svensk kristenhet.

Det är ingen ny sorg. Den har vuxit fram långsamt. Främst genom artiklar, kommentarsfält och samtal. Och inte minst genom möten med människor som på olika sätt bär på sår från kyrkan. Det som gör mig mest bekymrad är kanske inte vad människor utanför kyrkan tänker om oss, utan att människor som söker Gud riskerar att möta vår hårdhet innan de möter Hans kärlek.

Jag skriver inte detta som teolog. Jag skriver det som kristen. Som ledare, make, pappa, far- och morförälder, som medmänniska och någon som fortfarande älskar kyrkan trots att jag ibland har svårt att känna igen den.

Det som berör mig är egentligen inte att vi tycker olika. Det har kristna alltid gjort, för vi har olika personligheter, erfarenheter och traditioner. Olika sätt att förstå och närma oss de djupa frågorna i livet. Det gäller i dag liksom det gjort genom hela kyrkans historia.

 Jesus mötte människor som de var. Inte som projekt, inte som problem, inte som teologiska ställningstaganden. Han såg människan. Först.

Nej, det som bekymrar mig är något annat. I tonen i olika trådar, inlägg och samtal inom kyrkliga sammanhang känner jag inte alltid igen Jesus – och inte heller mig själv som kristen. Jag känner inte alltid igen Jesus i tonen i olika trådar, inlägg, artiklar och samtal inom kyrkan, och jag känner inte igen mig som kristen. Jag ser människor som talar om nåd men sällan visar den. Jag ser människor som försvarar sanningen men ibland verkar glömma kärleken. Jag ser människor som med stor säkerhet uttalar sig om andras liv, relationer och tro, samtidigt som de verkar ha förlorat nyfikenheten på människan bakom åsikten. Och jag undrar: När blev vi så säkra på vår egen rättfärdighet?

Jag har arbetat större delen av mitt liv med människor. Som vd, som styrelseledamot, som rådgivare och som ledare. Genom dessa erfarenheter  har jag skaffat mig kunskaper  från både kyrkans och näringslivets värld.

Jag har mött framgångsrika människor och sådana som har misslyckats. Människor som byggt upp företag och som förlorat dem. Människor som kämpat med relationer, sin tro och sig själva. Och om livet har lärt mig något så är det att väldigt få människors berättelser är så enkla som de ser ut på avstånd.

Ju äldre jag blir, desto mindre intresserad blir jag av människor som har alla svar. Och desto mer imponerad blir jag av människor som fortfarande har förmågan att lyssna och vara nyfikna.

Jesus verkar ha varit en sådan. Han mötte människor som de var. Inte som projekt, inte som problem, inte som teologiska ställningstaganden. Han såg människan. Först.

Det betyder inte att han kompromissade med sanningen. Men sanningen blev aldrig ett vapen i hans hand. Den blev en väg till upprättelse.

Det är där jag ibland upplever att vi har tappat något. Vi talar mycket om att försvara tron och vår teologiska uppfattning. Men ibland verkar vi mindre upptagna av att spegla Kristus.

Vi talar om att stå fasta, men ibland står vi så fasta att ingen längre vågar komma nära. Vi talar om synd, men betydligt mindre om ödmjukhet. Vi talar om omvändelse, men betydligt mindre om barmhärtighet.

Och kanske mest bekymmersamt av allt: Vi talar ofta om människor utan att tala med dem.

När jag läser vissa debatter får jag känslan av att den största faran för kyrkan anses vara människor som tänker annorlunda. Själv börjar jag undra om den största faran kanske är något annat. Att vi förlorar vår kärlek och med den vår ödmjukhet. Att vi förlorar vår förmåga att se människan bakom frågan.

I min närhet har jag människor som brottas med livet på olika sätt. Jag har själv gjort misstag, där jag har behövt nåd. Därför blir jag bekymrad när kristna ibland talar som om vissa  står längre från Guds hjärta än andra.

För jag tror inte att evangeliet börjar med människans kvalifikationer. Det börjar med människans behov av nåd. Vi står alla på samma mark där. Ingen av oss står högre eller säkrare. Ingen av oss har heller rätt eller anledning att se ner på någon annan. Korset gör oss inte överlägsna  – det gör oss ödmjuka.

Kanske är det just därför jag skriver detta. Inte för att jag vill vinna en debatt eller försvara en särskild grupp. Inte heller för att jag vill argumentera för en viss teologisk position. Jag skriver därför att jag längtar efter en kyrka som människor vågar närma sig. En kyrka där sanningen fortfarande betyder något, men där kärleken betyder minst lika mycket.

En kyrka där människor får brottas, växa, misslyckas och resa sig igen. En plats där vi inte först frågar människor vad de tycker i varje kontroversiell fråga. Utan där vi först frågar hur de mår, hur deras liv ser ut, hur vi kan bära varandras bördor. En kyrka där vi inte definieras av vilka vi tar avstånd från. Utan av vem vi följer.

För när allt kommer omkring tror jag inte att världen främst längtar efter fler kristna som har rätt. Jag tror att världen längtar efter kristna som är och verkar på sätt som påminner om Jesus. 

Människor som håller fast vid sin övertygelse men inte släpper taget om  sina medmänniskor.  Som talar sanning utan att förlora kärleken och vågar lyssna innan de dömer.

För människor kommer inte i första hand att minnas vad vi tyckte i varje omstridd fråga. De kommer att minnas hur det kändes att möta oss.” Slut citat.

Bibeln varnar för att kärleken skall kallna hos människorna i den sista tiden, vi lever där nu. Nu sker det också bland kristna. Hårdhet i stället för kärlek blir allt mer vanligt. Nu få vi pröva oss alla och bli som Jesus om vi skall få vara med Honom i evigheten. Detta är allvarligt det som du har läst här!