Konsten att konstruera apmänniskor
Konsten att konstruera apmänniskor - Holger Nilsson
Publicerad oktober 2002
Konsten att konstruera ”apmänniskor, den konsten har vi sett åtskilliga prov på alltifrån den tid då man började undervisa om evolution och fram till våra dagar. Apan är ju det djur som till synes uppvisar de största likheterna med människan. Därför har man velat mena att vår närmaste förfader skulle ha varit just någon slags apa. Från den skulle vi alltså ha utvecklats till människor. Ett sådant resonemang leder till att mellanformen måste ha funnits i denna förmodade utveckling. Problemet är bara att man inte funnit några sådana fynd som bevisar en sådan övergång. Man kommer heller inte att finna några, eftersom några sådana övergångsformer aldrig funnits. I många läroböcker har man trots detta fått se teckningar på olika ”apmänniskor”, om vi nu skall använda detta uttryck. Dessa ”apmänniskor” benämns med olika namn och verkar så förtroendeingivande. Nog är väl dessa teckningar väl underbyggda av fynd som man gjort? Man skulle kunna tro det. När man ser på underlaget för dessa ”förfäder”, blir man dock högst betänksam. Skulle man med så klent bevismaterial gå till en domstol för att få något fastställt, skulle man säkert bli avvisad. I det här fallet får dessa teorier gå vidare in i läroböckerna, för att läras ut som något man kan tro på.
Låt oss bara se något på vad slags fynd som gjorts, och vad detta sedan har presenterats som:
Piltdownmannen
Piltdowmannen en bluff, konstruerad av en människoskalle och en käke från en orangutang. Piltdownmannen finns ej längre kvar i läroböckerna. År 1953 avslöjades denna konstruktion som en bluff. Trots det hade Piltdownmannen varit ett av de mest uppmärksammade ”fynden” under många år. Innan avslöjandet hade det skrivits över 500 vetenskapliga artiklar och avhandlingar om den så kallade Piltdownmannen! Fyndet ansågs så betydelsefullt att man till och med lät resa ett minnesmonument över fyndet i Piltdown i England. Tankarna går till Rom 1:22: ”När de berömde sig av att vara visa, blev de dårar”
Javamänniskan
Detta är ett gammalt namn inom området för ”apmänniskor”. Det ursprungliga fyndet var inte stort, och inte särskilt imponerande heller, eftersom lårbenet och skalltaket låg med ca 15 meters avstånd från varandra. Några lösa tänder fann man också, dessa fick också ingå i det så kallade fyndet och så hade man en ny apmänniska att presentera i läroböckerna.
Mannen som gjorde dessa ”fynd”, talade aldrig om att han också hittade två moderna människoskallar i lager som borde ha varit lika gamla som i de lager han gjorde de andra upptäckterna. Hade han gjort det, hade vi nog inte haft någon Javamänniska i läroböckerna, eftersom moderna människor levde samtidigt.
Nu har emellertid Javamänniskan blivit berömd över hela världen. Mindre beröm är den ansedda anatomen Martin Ramström från Sverige, som efter undersökningar kom fram till att lårbenet och skalltaket hade tillhört två olika varelser. Skallen verkar vara från någon slags apa och lårbenet från en människa.
Pekingmänniskan
Utav de fynd som gjordes utanför Peking, kända under benämningen ”Pekingmänniskan”, kan tas ett exempel; skalle XI. Här borde också avståndet gjort forskarna mer försiktiga till att skapa fram nya apmänniskor. Det var ca 25 meter mellan en icke komplett skalle och den käke som sattes ihop med skallen. Utav dessa fynd rekonstruerades den s k ”Nellie”. Pekingmänniskan var förmodligen inget annat än en apa. År 1941 försvann alla original av fynden och det finns de som tror att detta beror på att dessa inte tål närmare granskning.
Heidelbergmänniskan
Detta fynd som går under benämningen ”Heidelbergmänniskan”, borde egentligen kallas ”Heidelbergkäken”. Fyndet utgörs nämligen endast av en käke. Utifrån denna har man lyckats skapa denna varelse.
Ramapithecus
Fyndet i det här fallet består av några tänder och delar av en käke. Det verkar som man just utifrån fynd av käkar och med fantasiens hjälp har stora förutsättningar att skapa ”apmänniskor”. Ja, i detta fallet gick det inte ens åt en hel käke för att man tror sig veta hur en s k ”Ramapithecus” ser ut. Sanningen är dock att man inte ens är överens om hur käken såg ut, eftersom fyndet bara består av delar av en käke. För en tid sedan fann man skelettdelar av detta fynd, dessa visade på att Ramapithecus varit en apa, förmodligen en orangutang. Trots detta har denna varelse efter detta, funnits kvar i en del läroböcker.
Slutsats Det är många som genom åren låtit sig imponeras av de teckningar över den ena ”apmänniskan” efter den andra, som presenterats av de som företräder evolutionsläran. Tänk att man kunnat presentera t o m anletsdragen så i detalj, på det som man menar vara våra förfäder. Man skulle nästan kunna tro att dessa suttit modell framför tecknaren! När man dock ser vilket material som legat till grund för dessa teckningar avtar entusiasmen högst betydligt för denna s k vetenskap. Bibeln lär att Gud skapade de olika djuren, inklusive apan. Han skapade också människan. De så kallade ”apmänniskorna” får dock tillskrivas människans eget skapande.
Klicka här för utskrift
© www.flammor.com
Konsten att konstruera apmänniskor - Holger Nilsson Publicerad oktober 2002 ...
