Djävulens redskap - Sandemo

Det kan låta hårt att skriva att någon är ett redskap för djävulen – men den som det handlar om har själv omvittnat själv det. Hennes namn är Margit Sandemo.

Den 1 september avled författarinnan Margit Sandemo. Hon växte i huvudsak upp i Sverige och bodde här långa perioder och avled i Skåne.

Dagens Nyheter skrev samma dag som dödsbudet kom: ”Sandemo skev ofta om övernaturliga fenomen och förmågor i sina böcker och har bland annat anklagats för att stå i förbund med djävulen.”

Vi skall återkomma till det senare, vi är alltså inte ensamma om påståendet i rubriken.

Hennes författarskap är enormt, hon har skrivit 185 böcker och försäljningen av dessa uppgår till närmare 40 miljoner!

Vidare kan nämnas att på 19 år skrev hop 105 böcker av sina 185 titlar. Varifrån kan en sådan inspiration komma? Ja, vi har redan antytt detta.

Att hon själv inte kunnat klara av det framgår i en intervju i Aftonbladet på 90-talet, då sa hon: ”Någon har stått bakom min rygg och piskat på mig. Annars hade jag aldrig orkat” 

Vem var det som stått bakom Sandemo?

Redan 1996 skrev vi en artikel i Flammor om Margit Sandemo. Rubriken över den var: ”Margit Sandemo – vem är hon kanal för?”

Många av prenumeranterna 22 år senare har inte tagit del av den. Vi väljer därför att återigen publicera huvudinnehållet från den artikeln.

Först skall vi bara nämna att den bokserie som Sandemo är mest känd igenom, det är serien ”Sagan om Isfolket.” 

Denna serie består av hela 47 delar. Vilken energi och inspiration det måste gått åt för att skriva denna serie!

I avslutningsboken, den 47:e skriver Sandemo en efterskrift och rubriken över den är: ”Verkligheten bakom sagan.” Vi gör citat från efterskriften.

I den andra meningen bedyrar hon att: ”Härefter skriver jag sanningen och inget annat.”

Hon beskriver då hon för första gången upplevde inspirationen och den upplevelse hon gjorde då. Det hände då hon i en söndagsbilaga till en tidning, såg en kyrkomålning som föreställde en kvinna och djävulen.

Hon skriver om detta så här: ”Detta var år 1980, och jag minns att jag fick en våldsam stöt genom mig vid synen av kyrkomålningen. Jag höll andan en lång stund, medan intryck och impulser strömmade på mig. Inom loppet av en kvart hade jag de tre första böckerna klara i huvudet.”

Vidare skriver hon om denna upplevelse: "En underlig, dov upphetsning jagade mig. Jag blev rädd, det hela kom för plötsligt, för intensivt och manande. Nu är jag inte ovan vid sådana impulser som utvecklar sig till romaner, men det här var något annat. Det var mycket starkare och mera tvingande än något jag upplevt förr i den här vägen."

Vi lägger märke till att den första inspirationen kom då hon såg en bild på en kvinna och djävulen. Vidare att kraften var tvingande. Vi får redan här en fingervisning om vem som står bakom denna inspiration.

Ytterligare citat från författarinnan i denna efterskrift: "Efter att jag skrivit tre kapitel i någon sorts...trans, vill jag närmast kalla det, allt tydligare stod det för mig: Det var inte jag ensam som skrev det här."

”Det blev en parallell där: Isfolket anade en större skugga än Tengel den onde. Så gjorde också jag, författaren, medan jag skrev. Det var precis som om någon ville ha sin historia berättad. Det var ofta mycket otäckt. De första böckerna skrev jag i en sorts vild frenesi, utan uppehåll, skrev liksom för livet.

Fick liksom aldrig fred, måste skriva, upp mitt i natten ibland, var jagad, pressad att skriva."

"Jag hade lytt förlagschefen Arnesen och varit försiktig med det ockulta. Men det var inte lätt att hålla igen det. Det samlade sig upp som en bubbla, som förr eller senare måste spricka.

Det gjorde den i bok 13, SATANS FOTSPÅR. Då var det omöjligt att förtränga det som låg i själva historien längre, detta mystiska som lurade i bakgrunden, och så ättemedlemmarnas egna övernaturliga gåvor."

"Men de senaste åren, efter att jag började skriva om Isfolket, har det funnits något där... Något absolut oförklarligt. På morgnarna hade jag ofta en vag förnimmelse av en stor, mörk, ytterst dominerande skugga, på alla sätt dominerande - utan att jag kunde gripa tag i bilden och utkristallisera den. Och ibland kunde jag erinra mig något annat. Något som for förbi mig, några halvt springande, halvt krypande varelser, som betraktade mig uppmanande med märkliga ögon." 

Dessa olika citat är talande i sig själva. Det är tydlig hänvisning till mörkrets makter. Det som också utmärker denna serie om Isfolket är det ockulta inslaget, med demoner o s v.

När Margit Sandemo skriver om demoner så ger hon dock en helt annan framställning av dessa än den Bibeln ger. Hon skriver:  "Det där med demonerna, till exempel. Visst var det de som kom smygande förbi mig i mina drömmar! Jag kände igen dem alla efterhand. Jag berättade gärna om dem. Ville nog försöka avdramatisera demoner lite. Avmystifiera dem, "avskrämsla" dem - om det finns något sådant ord. Många människor lider av en sådan onödig ångest för demoner, det är så mycket prat om besatthet och exorcism. Vad är det för struntprat? Fanatiskt religiösa karlars försök att dominera dumma kvinnor?

"Jag ville få demonerna att te sig lite snällare, lite ofarligare. En liten gnutta skräckblandad förtjusning skadar ingen. Demoner kan vara ganska attraktiva, om man bara låter bli att förbinda dem med ondska."

Demoner är definitivt inte attraktiva, som Margit Sandemo försöker framställa dem. Inget kan vara mer förödande än att inbilla människor det och leda dem till kontakt med dessa onda varelser. 

Margit Sandemo berättar också en anmärkningsvärd sak i avslutningsboken. Det är om ett svenskt par som sysslade med paranormala fenomen och som ansåg att hon inte själv kunde skrivit dessa böcker.

Det svenska paret ville tillsammans med Sandemo undersöka vem som stod bakom det hon skrev. Sandemo skriver om detta experiment:  "Jag skulle över i parallellvärlden. Den grå världen, där allt det okända, skrymt, gengångare, demoner och sådant vi bara anar, färdas."

Författarinnan förs ut i andevärlden och möter där någon som hon beskriver på följande sätt:

"Nog visste jag vem det var som stod där framför mig. Det var den fallne svartängeln, enormt hög, med vingar som gick från golv till tak, han var skön som en gud och skimrande svart, inte som en neger, svartare. Han utstrålade en så förkrossande auktoritet, att jag var rädd mitt hjärta skulle brista av påfrestningen det var att se på honom. Aldrig i mitt liv har jag kunnat föreställa mig en sådan varelse! 

Nu hade jag ju redan skrivit om honom, i bok nr 29, LUCIFERS KÄRLEK, men jag hade inte trott att han skulle visa sig för mig. Han sa ingenting, inte jag heller. Men jag kände hans tankar strömma in i min hjärna. De uttryckte en viss belåtenhet med mig, men mest otålighet."

Detta avslöjande om författarinnans inspiratör kommer i den sista delen av bokserien. Hur många har då inte tagit del av den gamla förförarens budskap i bok efter bok?

Förförelse av människor, det är vad djävulens sysslar med. Många av de som blir förförda är naturligtvis inte medvetna om att de är det. Om boken som vi visar en bild på i spalten bredvid behöver kommenteras. Lucifer är ett annat namn för djävulen. Att han skull ha något av kärlek att erbjuda är inget annat än en stor lögn.

Jesus har avslöjat han målsättning och han kallar honom för tjuven, han säger också vad han själv gör: ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Joh. 10:10.

Här står människans avgörande val, vem vill man vända sig till. Valet är avgörande för tid och evighet.

När man läser Bibeln påverkas man av den som inspirerat dess texter, Guds ande. Sandemos böcker har alltså som vi kan konstatera, inspirerats av djävulen själv.

Det finns människor som är kanaler för förförelser som kommer från djävulen och hans andemakter. Dessa som opererar i himlarymderna för att få ingång bland människor på jorden för att fördärva deras liv för tid och evighet.

Den sista bokens titel i serien om Isfolket, är talande nog: Är det någon där ute? Det syftar till himlarymderna. Bibeln ger svaret på vem som verkar där, men också hur vi skall beskyddas:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt." Efs. 6:12-13.