Svenska kyrkan och kritiken

Den senaste tiden har det i media duggat tätt med kritiken mot Svenska kyrkan. Det kan knappast vara en tillfällighet. Vi verkar kommit dit där dropparna får bägaren att rinna över. Kanske dags att Svenska kyrkan börjar att åt sig av kritiken? 

Vi har i en serie artiklar belyst aktuella skeenden i Svenska kyrkan. Vi har gjort det med hjälp och citat från media, många gånger profan sådan. Från slätstruket kristet håll har det varit tyst. Det verkar som om den ekumeniska sammanhållningen inte får störas. En gemenskap där man inte lever i ljuset kan knappast kallas för gemenskap.

Jesu lärjunge Johannes, har talat om att vandra i ljuset och att vi då har gemenskap med varandra och Gud: ”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” 1 Joh. 1:7.

Detta bibliska riktmärke borde väl vara något att följa, om vi skall uppleva andlig gemenskap. Det är ju det som det handlar om, både när det gäller gemenskapen med Gud och trossyskon.

Följer vi denna regel så kommer det ekumeniska arbetet och gemenskapen att fördjupas så att vi knappast kommer att känna igen det som vi dessförinnan kallade gemenskap.

Nåväl, nu sker en granskningen av Sveriges största samfund inför öppen ridå, det sker nästan dagligen i media. Vi tar i denna artikel med ett stycke från Aftonbladet den 18 augusti. Det är Ann Charlott Ahlstadt som skriver på tidningens kultursida. Hon gör en träffande analys om en kyrka med en tro i förändring så att hon som utomstående ser att det leder bort från kristen tro. Hon skriver:

 ”För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.

Det som urskiljer kristendomen är att den enda vägen till Gud går genom Jesus, som också är Gud. Kritikerna inom kyrkan hävdar därför att om biskopar anser att exempelvis islam också leder till evigt liv så kan de inte ha kvar sina ämbeten. De är inte längre kristna då de inte uppfyller de löften de gav när de prästvigdes. Och den relevanta frågan lyder: Varför ska människor över huvud taget vara kristna enligt Svenska kyrkan om det går lika bra med islam?

Samhället förändras, liksom kyrkan och det vi upplever som kristendom. I Sverige har utvecklingen gått i rasande takt. Modernisering och sekularisering har påverkat den svenska kristendomen, i varje fall dess officiella ansikte.

Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par. 

Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.

En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet. Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.” Slut citat.

Den sista meningen gör att tankarna lätt går till vad Jesus säger: ”Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.” Matt. 5:13.

Kyrkan har förlorat sin sälta, den påverkar inte, den låter sig påverkas istället. Det är det vi ser inför våra ögon. Och nu trampas den ned av människor – det sker också öppet inför våra ögon – inte minst i media.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23358239.ab