En ny pandemi

En kvinna gjorde en näradöden-upplevelse under åtta minuter, hon berättar vad hon då fick del av att det skulle komma en stor pandemi.

I vår förra artikel så skrev i också om en som fått varning om en kommande stor pandemi: Vad stundar? | Flammor - profetisk tidskrift

Nu kan vi återge en annan som fått ett liknande budskap. Kvinnan berättar detta på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=k0MlGuvZ4AU

Vi har här nedan återgett hennes berättelse i utskriven text: ”Vi fortsätter att följa kvällens senaste nyheter. Vita huset följer rapporter om ett misstänkt pestutbrott i Ryssland. Ett utbrott av lungpest som enligt uppgift har krävt ett människoliv.”

Alla talar om det. Jag ser det i kommentarerna. Jag hör det i församlingen. Jag hörde det på bussen den här veckan. Två kvinnor bakom mig viskade om en ny sjukdom, ett nytt virus, en ny pandemi.

Och jag ser det i människors ansikten. Den där blicken. Ni vet vilken blick jag menar. Samma blick som vi alla hade i mars 2020.

Minns ni? Var ärliga mot mig. Minns ni dagen då nyheterna förändrades? Ena dagen var det något avlägset, något i ett annat land, något på tv som inte hade med dig att göra. En vecka senare fanns det i din stad. På din gata. I din grannes hus.

Minns ni de tomma hyllorna? Toalettpapperet, riset, bönorna? Människorna som slogs i mataffären om ett paket med något som de inte ens behövde? Minns ni munskydden? Minns ni hur ni stod i kö utanför apoteket, två meter från nästa person, tittade personen i ögonen ovanför munskyddet och undrade om han eller hon bar på en dödlig smitta?

Minns ni tystnaden? Jag minns tystnaden. Jag var i Columbus i Ohio med min dotter och mitt barnbarn. Jag minns att jag stod vid fönstret och tittade ut på gatan. Där fanns ingen. Inga bilar. Inga barn. Inga ljud. Som om hela världen höll andan.

Minns ni de stängda församlingslokalerna? Det gör jag. Det gjorde mer ont än något annat. Söndagsmorgon, och dörrarna till Guds hus var låsta med kedjor. Människor följde gudstjänsten på sina mobiltelefoner i köket och grät för att de inte kunde komma fram till altaret.

Minns ni begravningarna som ingen kunde närvara vid? Mammorna som dog ensamma i ett sjukhusrum och barnen som tog farväl genom en surfplatta, hållen av en sjuksköterska som de aldrig hade träffat?

Några av er som tittar nu har förlorat någon på det sättet. Jag vet det. Jag ser era namn i kommentarerna. Jag ser fotografierna, och jag vet att såret inte har läkt. Det har bara blivit tyst.

Så är det med rädsla. Den försvinner inte. Den somnar. Den sover någonstans djupt inom dig. Och när någon säger ordet igen, pandemi, vaknar den. Hjärtat börjar slå hårt. Händerna blir kalla. Tankarna går tillbaka till fönstret, till tystnaden, till den tomma gatan. Och just nu vaknar den rädslan över hela världen.

Vem jag är

Jag behöver förklara varför jag är här i dag. Varför jag bad min granne om hennes kamera igen. För Jesus visade mig vad som ska komma.

Jag dog. Jag behöver att ni kommer ihåg det. Några av er är nya här och känner mig inte. Jag dog. Mitt hjärta stod stilla i åtta minuter på golvet i ett hus som jag städade. På andra sidan väntade Jesus Kristus på mig. När de fick liv i mig igen med apparaten som gav elektriska stötar mot bröstet, kom jag tillbaka med sådant inom mig som inte kom från mig själv.

Det ingen hade berättat för mig, det jag inte förstod när jag först öppnade ögonen på det våta golvet, var att det inte skulle sluta där. Sedan jag kom tillbaka fortsätter han att visa mig saker. Inte varje natt. Inte när jag vill. Jag ber inte om det. Jag styr det inte. Ibland går det veckor utan att något händer. Sedan vaknar jag mitt i natten och han talar.

Det han visade mig den här gången handlar om det som alla fruktar: nästa farsot. Jag ska berätta allt för er. Men först ska jag berätta vem jag är för er som just har kommit hit. Ni behöver veta vem som talar till er innan ni bestämmer er för om ni vill lyssna.

Mitt namn är Luciana Marcela Opina. Jag är 65 år. Jag är colombianska. Jag föddes i Bucharam, i stadsdelen San Cristóbal, i ett hus med tunna väggar där värmen trängde in genom varje springa.

Min far övergav oss när jag var sex år. Min mor uppfostrade mig och mina två bröder ensam. Varje kväll knäböjde hon bredvid sängen och bad tills vi somnade. Det är den starkaste bilden jag bär inom mig. Min mor på knä. Inte av förnedring, utan för att hon inte hade någon annan än Gud att be om hjälp.

Jag gick aldrig färdigt skolan. Jag slutade under mitt andra skolår eftersom jag behövde arbeta. Jag har städat hus sedan jag var liten. Jag städar fortfarande hus, och jag skäms inte för det. Det är det jag kan.

Jag talar inte engelska. Jag bodde i USA i nästan fem år och lärde mig aldrig språket. Jag kan säga ”tack”. Jag kan säga ”ursäkta”. Jag kan namnen på rengöringsmedel. Men att bygga meningar, förklara smärta för en läkare, läsa en tidning? Nej. Jag levde i det landet omgiven av tystnad. Och i den tystnaden bad jag.

När jag skickades tillbaka till Colombia

En onsdag i juni, klockan fem på morgonen, knackade den amerikanska migrationsmyndigheten ICE på dörren. Jag öppnade i pyjamas, barfota, med håret uppsatt som jag brukar ha det när jag sover. Tre uniformerade män och en kvinna med en skrivplatta stod där. De sa en massa saker som jag inte förstod.

Min dotter kom springande. Hon grät och försökte översätta. Sedan vaknade mitt barnbarn Valentina av ljudet. Tretton år gammal. Hon kom springande genom hallen och ropade: ”Mormor! Mormor! Mormor!”

Det var det sista jag såg innan dörren stängdes. Hennes ansikte i hallen, med ögon större än jag någonsin hade sett. Det ansiktet följer mig varje dag. När jag vaknar. När jag ber. När jag andas.

De skickade tillbaka mig till Colombia som om jag var ett paket som hade skickats fel. Jag kom fram med bara kläderna jag hade på mig och en plastpåse med min identitetshandling och min dotters telefonnummer, skrivet på en liten papperslapp.

Åtta minuter utan hjärtslag

Några månader senare städade jag vardagsrummet hos Doña Cecilia, en vänlig kvinna som bor på en brant gata i stadsdelen Cabera. Smärtan kom som en hand inne i bröstet som klämde åt allt på en gång. Min vänstra arm domnade. Rummet snurrade. Jag hörde hinken falla och vattnet rinna ut över golvet. Sedan var jag inte längre där.

Åtta minuter. Jag var död i åtta minuter. Ambulanspersonalen berättade det för mig efteråt. Doña Cecilia berättade det också. Hon stod i ett hörn av rummet och grät med handen för munnen. Åtta minuter utan hjärtslag. Under de åtta minuterna befann jag mig i Jesu Kristi närvaro.

Jag ska inte försöka beskriva honom igen. Jag kan inte. Ingen kan. Men jag ska berätta det som berör mig djupt varje gång: Han talade till mig på spanska.

Gud, som har skapat allt och skulle kunna tala vilket språk som helst i universum, såg på en deporterad städerska som aldrig hade gått färdigt skolan och talade till henne på det enda språk hon förstod.

”Luciana”, sa han. När han uttalade mitt namn lät det som om det alltid hade tillhört honom.

Under de åtta minuterna visade han mig mycket som jag redan har berättat om i andra videor. Men det finns något jag inte har berättat tidigare, eftersom jag ännu inte förstod det. När jag kom till mig, när stöten träffade mitt bröst och luften brände i halsen som om jag hade svalt eld, förblev något öppet. Som en dörr som hade öppnats inom mig och aldrig stängdes igen.

Han fortsatte att tala

De första veckorna trodde jag att det berodde på medicinerna. Jag trodde att det var rädslan. Jag tänkte att mitt huvud kanske inte fungerade som det skulle efter hjärtstoppet. Jag vaknade klockan tre på morgonen och kände hans närvaro i rummet. Jag såg honom inte. Jag kände honom. På samma sätt som du känner att någon står bakom dig innan du ens vänder dig om.

Sedan började han tala igen. Första gången satt jag på sängkanten med min Bibel uppslagen, samma spanska Bibel som jag hade tagit med till USA och som hade följt med tillbaka i en plastpåse. Det var som om orden på sidan började röra sig. Inte som magi, utan som om de började röra sig inom mig.

Jag hörde honom säga: ”Luciana, skriv ner detta.”

Jag är inte bra på att skriva. Min handstil är ful. Men jag hämtade ett litet anteckningsblock i köket och skrev ner det. Jag har det här med mig. Det är fullt nu. Fullt av sådant som han har visat mig sedan jag kom tillbaka.

Jag berättade för min pastor. Han är en enkel och god man. Han lyssnade länge och sa sedan något som jag aldrig kommer att glömma:

”Luciana, när Gud skickar tillbaka någon skickar han inte tillbaka den människan tomhänt. Han skickar tillbaka henne med ett budskap. Ibland kommer budskapet inte på en gång. Det kommer som bröd, en bit varje dag.”

Så har det varit för mig. En bit varje dag. Den här sista delen är den tyngsta han har gett mig. Tyngre än vatten. Tyngre än eld. För den här ser man inte komma. Man ser inte en våg av sjukdom som man ser en våg av vatten. Den låter inte. Den får inte marken att skaka. Den kommer in i tysthet. Den sätter sig vid ditt bord. Den sover i ditt hus.

Den öde gatan

Låt mig berätta vad som hände. Det var en tisdagskväll. Jag kom hem trött efter att ha städat två hus den dagen. Ryggen värkte. Jag åt lite ris och ett ägg, läste min psalm och gick och lade mig tidigt. Jag somnade snabbt.

Sedan vaknade jag. Jag vet inte vad klockan var. Det var helt mörkt. Gatan utanför var tyst, och gatan där jag bor är aldrig tyst. Det hörs alltid en motorcykel, alltid en hund, alltid någons radio. Men den natten hördes ingenting.

Jag kände honom i rummet, starkare än någonsin. Så starkt att jag inte kunde röra mig. Jag var inte rädd. Det var inte rädsla. Det var som när man är en liten flicka och ens mamma kommer in i rummet på natten, och man vet att det är hon utan att behöva titta.

Han sa: ”Luciana, res dig. Jag vill visa dig något.”

Sedan var jag inte längre i mitt rum. Jag stod på en gata, en stor gata i en stor stad. Jag visste att det var i USA på grund av den gula skolbussen som stod parkerad i hörnet och flaggan på ett hus.

Det var morgon. Solen gick upp. Ingen fanns där. Förstår ni? Ingen. En stor stad på morgonen och ingen på gatan. Trafikljusen slog om. Grönt, gult, rött. Grönt, gult, rött. Fortfarande ingen. Ett kafé med stolarna uppställda på borden. En busshållplats med en tom bänk.

Jag kände det i kroppen. Jag kände igen det. Det här är tystnaden från 2020. Samma tystnad som jag såg från fönstret i Columbus. Tystnaden från en värld som håller andan.

”Herre”, sa jag, ”det här har hänt förut. Jag har sett det förut.”

Han sa: ”Nej, Luciana. Du såg början på lärdomen. Titta nu igen.”

Jag tittade igen. Den här gången såg jag husens fönster. I varje fönster lyste en lampa. I varje hus fanns människor. Familjer i köket. Äldre som satt ensamma framför tv:n. Mammor som gick fram och tillbaka i hallen med ett barn som hade feber. En man som satt vid köksbordet med huvudet i händerna. Människorna var hemma, och människorna var rädda.

Sjukdomen som vandrade

Han förde mig högre upp. Jag såg hela landet ovanifrån, som jag hade sett det första gången. Jag såg något som jag bara kan beskriva så här: Vet ni hur det ser ut när man droppar lite bläck i ett glas vatten? Först är det bara en liten prick. Sedan börjar den öppna sig och spridas, med tunna linjer åt alla håll, tills hela glaset har ändrat färg. Det var det jag såg.

Det började i liten skala på några få platser. Sedan spred det sig längs vägarna, genom flygplatserna och längs förbindelserna mellan städerna. Tunna linjer överallt. Snabbare än nyheterna. Snabbare än läkarna hann förstå.

”Vad är det, Herre?” frågade jag. ”Är det covid igen?”

Han sa: ”Det spelar ingen roll vilket namn de ger den. Människorna kommer att ge den ett namn. De kommer att diskutera namnet. De kommer att diskutera varifrån den kommer. De kommer att diskutera vem som bär skulden. Och medan de diskuterar kommer den att fortsätta vandra.”

Vandra. Det var ordet han använde. När jag vaknade öppnade jag min Bibel och fann det ordet i Psalm 91: pesten som vandrar i mörkret, sjukdomen som vandrar i mörkret.

Jag hade läst den psalmen hundratals gånger i mitt liv och aldrig stannat upp vid ordet ”vandra”. Som en människa. Som någon som går från dörr till dörr.

Sjukhusen var överfulla

Sedan visade han mig sjukhusen. Jag vill vara försiktig när jag berättar detta, för jag vill inte skrämma er mer än nödvändigt. Jesus visade mig inte detta för att göra mig rädd. Det förstod jag. Han visade mig det för att jag skulle säga till er att förbereda er. Inte få panik, utan förbereda er i lugn och ro.

Jag såg överfulla sjukhus. Inte förstörda sjukhus, utan överfulla. Korridorer med sjukhussängar. Sjuksköterskor som skyndade fram med trötta ansikten.

Jag såg en ung kvinnlig läkare som satte sig på golvet i en trappa. Hon satt där i två minuter. Bara två minuter. Hon blundade en stund innan hon reste sig och gick tillbaka till arbetet. Jag såg hennes ansikte. Och när jag såg henne lade Jesus sin hand på min axel och sa:

”Be för dem. De tillhör också mig. Jag har gett dem mina händer.”

Jag vill att ni ska komma ihåg detta. Läkare och sjuksköterskor är inte våra fiender. Gud har gett dem vishet. Gud har gett dem händer som kan hjälpa. När situationen blir allvarlig ska ni be, men också söka medicinsk hjälp. Gör båda delarna.

Min mor brukade säga: ”Be som om allting berodde på Gud och arbeta som om allting berodde på dig.” Det är så tron visar sig i handling.

Församlingslokalerna stängdes igen

Sedan visade han mig församlingarna. Och det var den delen som fick mig att gråta. Jag såg hur församlingslokalerna återigen stängdes. Samma kedjor på samma dörrar. Jag såg pastorer stå utanför sina egna församlingslokaler och titta på de låsta dörrarna. Jag såg återigen människor sitta i sina kök och följa gudstjänsterna på mobiltelefonerna.

Och jag sa: ”Herre, inte igen! Snälla, låt det inte hända igen! Inte församlingarna igen!” Det hade varit det värsta.

Han var tyst en lång stund. Sedan sa han något som jag inte hade väntat mig. ”Luciana, förra gången lärde sig många av mina barn att vara rädda. Den här gången vill jag att de ska lära sig att vara förberedda.” Och han visade mig skillnaden.

Två hus på samma gata

Han visade mig två hus på samma gata. De var lika stora, hade samma färg och samma slags familjer bodde i dem. Men det fanns en skillnad.

I det första huset rådde rädsla. Tv:n stod på hela dagen och visade nyheterna. Mamman kontrollerade sin mobiltelefon var femte minut. Pappan var arg och skrek åt tv-skärmen. Barnen var rädda och förstod inte vad som hände. Ingen bad. Alla väntade bara på nästa dåliga nyhet.

I det andra huset härjade samma sjukdom utanför. Samma nyheter. Samma fara. Men där inne var någonting annorlunda. Familjen satt tillsammans vid bordet. Pappan läste högt ur Psaltaren. Mamman lade handen på sin yngste sons axel. De hade mat i skafferiet. Enkel mat, men tillräckligt. De ringde den äldre grannkvinnan på andra sidan gatan och frågade om hon behövde någonting.

Och det fanns en frid i det huset som jag bara kan beskriva som ett ljus. Inte ett ljus som man ser med ögonen. Ett ljus som man känner.

”Samma gata, Luciana”, sa han. ”Samma sjukdom, men två olika hem.”

Och då förstod jag. Sjukdomen avgör inte vilket slags hem du har. Det gör du.

Sedan sa han: ”Innan vintern är över kommer människor att känna kylan. Många kommer att vara rädda. Men mitt folk behöver inte leva i rädslans hus. Säg åt dem att välja det andra huset innan vintern är över.”

Det var vad han sa. Jag frågade honom efter ett datum. Men han gav mig inget datum. Han talade bara om årstiden. Och jag förstod varför. För det handlar inte om en viss dag i kalendern. Det handlar om ett hjärta som är redo eller ett hjärta som inte är redo.

Sedan vaknade jag. Klockan var fyra på morgonen. Min kudde var våt av tårar. Jag steg upp, tände den lilla lampan och skrev ner allting i mitt anteckningsblock innan jag skulle hinna glömma det. Men jag glömde inte. Det kommer jag aldrig att göra. Sedan jag dog har det han visar mig stannat kvar inom mig som om det hade bränts in med ett glödande järn.

Jag ringde mitt barnbarn

Sedan gjorde jag det som vilken mormor som helst skulle ha gjort. Jag ringde Valentina. Jag kunde inte vänta. Jag hade inte mycket pengar kvar på mitt kontantkort, men jag ringde ändå.

Min dotter svarade först. Hon var sömnig och rädd. ”Mamma, vad har hänt? Är du okej? Är det hjärtat?”

”Jag mår bra, min flicka. Jag mår bra. Jag behöver bara få prata med Valentina.”

Hon gav telefonen till Valentina. Mitt barnbarns ansikte dök upp på den lilla skärmen. Hennes hår var rufsigt efter sömnen. Tretton år gammal. Hon blir vackrare varje gång jag ser henne.

”Mormor, det är mitt i natten”, sa hon.

”Jag vet, älskling. Jag vet. Jag ville bara se dig.”

Vi pratade en stund. Jag frågade hur det gick i skolan. Då sa hon något som fick det att isa inom mig.

”Mormor, halva min klass är sjuk. Vi var bara elva elever på mattelektionen i dag. Läraren sa att influensasäsongen bara har börjat.”

Kanske var det så. Kanske var det bara influensa. Jag är ingen läkare. Jag vet inte. Jag är en städerska. Men jag hade just vaknat ur den där drömmen. Jag hade sett den öde gatan och hur färgen spred sig genom vattnet. Och nu berättade mitt barnbarn att halva hennes klass var hemma.

Sedan hostade hon. Bara en liten hostning. Ingenting märkvärdigt. En sådan hostning som alla barn kan få i oktober. Och jag vet det. Mitt förstånd vet det. Men mitt hjärta, mitt mormorshjärta, stannade nästan för ett ögonblick. Precis som mitt hjärta hade stannat på golvet hemma hos Doña Cecilia.

Jag sa: ”Valentina, lyssna på mig. Brukar du be?”

Hon skrattade lite, så där som tonåringar gör. ”Mormor, du frågar alltid det!”

”Och jag kommer alltid att fråga dig. Lyssna nu. I kväll, innan du somnar, vill jag att du läser Psalm 91. Din mamma har min gamla Bibel där, den på spanska. Läs Psalm 91 högt. Lova mig det.”

Hon var tyst en stund. Sedan svarade hon: ”Okej, mormor. Jag lovar.”

Då tog pengarna på mitt kontantkort slut och samtalet bröts. Jag satt kvar på sängen i mörkret med telefonen i handen. Och jag grät. Inte för att jag var rädd. Utan för att jag befann mig så långt borta.

Om något händer kan jag inte åka dit. Jag kan inte sätta mig på ett flygplan. Jag kan inte knacka på deras dörr. Jag kan inte lägga handen på hennes panna för att känna om hon har feber. Det enda jag kan göra är att be. Och tala till den här kameran.

Kanske, bara kanske, finns det någon i Columbus som tittar på mig just nu. Någon som går i samma skola. Någon som bor på samma gata. Om det är du ber jag dig: Ta hand om barnen omkring dig. Varje barn du möter är någons Valentina.

Tecknen som redan finns

Nu vill jag tala om tecknen. För några av er kommer att säga: ”Luciana, människor är alltid rädda för en ny pandemi. Det betyder ingenting.”

Och ni har rätt. Rädsla i sig betyder ingenting. Men jag vill visa er vad som redan händer. För när jag frågade Jesus: ”Herre, hur ska de veta att detta är verkligt?” svarade han: ”Visa dem dörrarna som redan håller på att öppnas.”

Jag läser inte tidningar. Det har jag redan berättat. Men min grannes son studerar på universitetet och hjälper mig att söka information på telefonen. Jag bad honom undersöka några saker. Och det här var vad han hittade.

I Afrika, i Kongo, pågår enligt hans uppgifter ett ebolautbrott. En typ av ebola som kallas Bundibugyo. Han visade mig informationen på telefonen. Enligt uppgifterna började det i maj och är det största utbrottet av den här typen av ebola som världen någonsin har sett. Tusentals människor ska ha blivit sjuka och tusentals ska ha dött.

Världshälsoorganisationen ska ha utlyst ett internationellt nödläge i maj, och enligt uppgifterna gäller det fortfarande. Ni kanske inte ens har hört talas om det. Ingen pratar om det. Det är långt borta. Det är i Afrika. Precis som en liten stad i Kina kändes väldigt avlägsen i december 2019.

Sedan visade han mig något annat. I Tyskland, nära den stora flygplatsen i Frankfurt, ska människor ha smittats av malaria. Malaria! Det är en sjukdom som vi förknippar med varma, tropiska länder. Men de här människorna hade enligt uppgifterna aldrig rest utomlands. Det handlade om flygplatsanställda och människor som bodde i området. De blev sjuka i Tyskland utan att ha lämnat landet. Några av dem ska också ha dött.

Det finns dessutom en ny covidvariant med ett märkligt namn. De kallar den Cicada. Läkarna säger att den inte är farligare än andra varianter. Och jag tror dem. Jag påstår inte att den är farligare. Men den har genomgått många mutationer och forskarna följer utvecklingen.

Denguefeber, den myggburna sjukdom som vi känner så väl här i Colombia, sprider sig också till Italien och Florida, platser där den tidigare inte har varit vanlig.

Jag är ingen forskare. Jag säger inte att någon av dessa sjukdomar är den farsot som Jesus visade mig. Jag vet inte. Han berättade inte vad den skulle heta. Han sa bara att människorna skulle diskutera namnet.

Men när jag ser allt detta kommer jag ihåg vad han sa: ”Visa dem dörrarna som redan är öppna.”

Sjukdomar dyker upp på platser där de tidigare inte har funnits. De kommer från djungeln, passerar genom flygplatser och reser tillsammans med oss. Världen är så sammanlänkad i dag att en sjukdom i en liten by kan nå din stad på bara några dagar. Det är läkarna som säger det. Inte jag.

En stor rapport från personer som arbetar med Världshälsoorganisationen har enligt uppgift slagit fast att världen är mer sårbar för en pandemi i dag än den var före covid. Mer sårbar, trots allt vi har gått igenom.

Så jag frågar er: Om forskarna säger detta, om Bibeln talar om sådant och om Jesus har visat det för en städerska vars hjärta stod stilla i åtta minuter – vad väntar ni då på? Varför förbereder ni er inte?

Gud beskyddade sitt folk i Egypten

Nu vill jag berätta vad han visade mig efteråt. För han lämnade mig inte bara med bilder av tomma gator och överfulla sjukhus. Det gör han aldrig. Han visar alltid en väg framåt.

När jag hade vaknat den natten och skrivit ner allt i mitt anteckningsblock kunde jag inte somna om. Så jag öppnade min Bibel och frågade: ”Herre, vart ska jag gå? Vad ska jag läsa?”

Jag slog upp Andra Moseboken och berättelsen om plågorna i Egypten. Ni känner till berättelsen. Mose går till farao och säger: ”Släpp mitt folk!” Men farao säger nej. Då sänder Gud plågorna. Vattnet förvandlas till blod. Grodor, mygg, flugsvärmar, boskapspest, bölder, hagel, gräshoppor och mörker. Och slutligen den sista och värsta plågan. De förstföddas död.

Jag hade känt till berättelsen sedan jag var liten. Min mor brukade berätta den för mig. Men den natten, efter drömmen, läste jag den på ett sätt som jag aldrig tidigare hade gjort. Och jag upptäckte något som jag aldrig hade lagt märke till.

I kapitel 8, när Gud sänder flugsvärmarna, säger han att han ska göra skillnad på landet Gosen, där hans folk bor, så att inga flugsvärmar ska finnas där.

Gosen! Det var landet där Guds folk bodde. Mitt inne i Egypten. Inte utanför landet. Inte långt därifrån. De befann sig i samma land som plågorna drabbade.

Och i kapitel 9, när sjukdomen drabbade boskapen, dog egyptiernas boskap. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. Inte ett enda!

När haglet föll över Egypten föll det inte över Gosen. Där fanns inget hagel. Och när mörkret kom, tre dagar av ett så tätt mörker att det nästan gick att ta på, säger Bibeln: ”Men alla Israels barn hade ljus där de bodde.”

Ljus i deras hem! Förstår ni? Utanför var det mörkt. Samma mörker. Men inne i deras hem fanns ljus.

Jag stängde min Bibel och började gråta. För det var ju precis vad jag hade sett i drömmen. Två hus på samma gata. Samma sjukdom utanför. Ett hus fyllt av rädsla. Ett annat hus fyllt av ljus.

Gud förde inte ut sitt folk ur Egypten innan plågorna kom. Han lät dem vara kvar i Egypten medan plågorna pågick. Och han beskyddade dem där. Han gjorde skillnad mellan sitt folk och de andra. Inte för att de var bättre. Inte för att de var starkare. Utan för att de tillhörde honom.

När jag ser blodet

Sedan kom den sista plågan. Den allra värsta. Hur blev israeliterna beskyddade? De strök lammets blod på dörrposterna till sina hus. Och Gud sa: ”När jag ser blodet ska jag gå förbi er, och plågan ska inte drabba er.”

När jag ser blodet! Bröder och systrar, vi har blodet! Lammets blod. Jesu Kristi blod. Det är det som övertäcker ditt hus. Inte ett munskydd. Inte ett förråd av mat. Inte ett gömställe. Utan blodet.

Och sedan, ja, naturligtvis också munskydd om det behövs. Också mat i skafferiet. Också hjälp från läkare. Men först blodet. Alltid blodet först.

Psalm 91 under den Allsmäktiges skugga

Sedan ledde han mig till psalmen. Samma psalm som jag hade bett Valentina att läsa. Psalm 91. Och jag vill läsa den tillsammans med er nu, långsamt. För jag tror att den här psalmen är det viktigaste jag kan ge er i hela den här videon. Viktigare än drömmen. Viktigare än min berättelse. Om ni inte kommer ihåg något annat av det jag säger, så kom ihåg den här psalmen.

”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga.”

Den hemliga platsen. Var finns den hemliga platsen? Det är inte en bunker. Det är inte en stuga uppe i bergen. Den hemliga platsen är där du möter Gud i ensamhet. Ditt rum med stängd dörr. Ditt kök klockan fem på morgonen, innan alla andra har vaknat. Golvet bredvid din säng där du knäböjer, precis som min mor brukade göra.

Om du lever där, om du bor där och inte bara besöker platsen en gång i månaden, då befinner du dig under hans skugga.

”Jag vill säga om Herren: Han är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.”

Säg det högt! Psalmen säger: ”Jag vill säga.” Inte bara tänka. Jag vill säga! Det finns kraft i att bekänna med sin mun. Säg det nu, var du än befinner dig: ”Han är min tillflykt och min borg. Min Gud, på honom förtröstar jag.”

Han ska rädda dig från fågelfängarens snara och från den fördärvliga pesten. Pesten! Det är farsoten. Sjukdomen. Bibeln nämner den. För omkring tre tusen år sedan visste Gud redan att vi skulle vara rädda för den. Och han hade redan gett oss svaret. Han ska rädda dig från den.

”Med sina fjädrar ska han övertäcka dig, och under hans vingar ska du finna tillflykt.”

När jag var liten i San Cristóbal hade min granne höns. En eftermiddag kom ett fruktansvärt oväder. Det regnade kraftigt och blåste hårt. Jag såg hur hönan bredde ut sina vingar och hur alla kycklingarna sprang in under dem. Regnet föll över hennes rygg och fjädrar. Men kycklingarna under vingarna var torra. Helt torra.

Det är den bilden Gud använder. Han tar emot regnet på sin rygg. Och du får vara skyddad under hans vingar.

”Du ska inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i mörkret eller farsoten som härjar mitt på dagen.”

Pesten som smyger i mörkret. Det var det ordet Jesus använde när han talade till mig i drömmen. Den vandrar. Men du behöver inte vara rädd för den. Inte för att den inte är verklig. Den är verklig. Utan för att han som beskyddar dig är större.

”Om tusen faller vid din sida och tiotusen vid din högra hand, ska det ändå inte drabba dig.”

Jag vet att det här bibelordet kan vara svårt. Några av er har förlorat nära och kära i covid. Goda människor. Människor som älskade Gud. Och nu hör ni mig läsa detta och tänker: ”Men varför dog då min mamma? Varför dog min man? De hade ju tro!”

Jag vet inte. Jag tänker inte låtsas att jag vet. Jag är bara en enkel kvinna. Men en sak vet jag. De människor ni har förlorat, som tillhör Jesus, är inte förlorade. De är hos honom. Jag har varit där. Jag har sett den platsen. Och jag lovar er att de som gick dit i tro inte lider. De befinner sig i ett ljus som får den här världen att likna ett smutsigt fönster.

Psalmen är inte ett löfte om att ingen troende någonsin kommer att dö. Den är ett löfte om att döden aldrig kommer att vara slutet för dem som befinner sig under hans vingar.

”Ingen olycka ska drabba dig och ingen plåga närma sig din boning.”

Din boning. Ditt hem. Din familj. Be detta över ditt hem. Gå genom varje rum och be. Lägg handen på dörren. Lägg handen på dina barns sängar. Lägg handen på stolen där din gamle far brukar sitta. ”Ingen plåga ska komma nära detta hem, i Jesu namn.”

För han ska ge sina änglar befallning om dig, att bevara dig på alla dina vägar.

”Eftersom han älskar mig ska jag rädda honom. Jag ska beskydda honom, eftersom han känner mitt namn. Han ska åkalla mig och jag ska svara honom. Jag ska vara med honom i nöden. Jag ska rädda honom och ge honom ära. Jag ska mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning.”

Jag ska vara med honom i nöden! Inte att jag ska hålla honom borta från all nöd. Utan: ”Jag ska vara med honom i nöden.” Det är löftet. Vad som än händer den här vintern, om du tillhör honom, kommer du inte att behöva gå igenom det ensam.

De kristna som gick mot de sjuka

Nu måste jag berätta den allra vackraste delen. Den del som Jesus sparade till sist. Den del som förändrade hela mitt sätt att se på allt detta.

Efter att han hade visat mig de två husen frågade jag honom: ”Herre, hur blir det med församlingen? Förra gången stängdes församlingslokalerna. Förra gången gömde sig församlingen. Vad vill du att din församling ska göra den här gången?”

Då visade han mig något som hände för mycket länge sedan. Jag såg en stad med gamla stenmurar och smala gator. Människorna bar långa klädnader. Och det härjade en farsot i staden. En fruktansvärd farsot.

Jag såg människor fly. Rika människor lastade sina vagnar och lämnade staden genom portarna. Familjer övergav sina sjuka på gatorna eftersom de var rädda för att röra vid dem. Det låg döda människor på gatorna som ingen tog hand om.

Men sedan såg jag en liten grupp människor som gick åt motsatt håll. De gick mot de sjuka. Inte bort från dem. Utan fram till dem. De bar med sig vatten. De bar med sig bröd. De knäböjde bredvid människor som låg döende på gatorna. De torkade deras ansikten och bad tillsammans med dem. Det var människor som inte ens tillhörde deras egna familjer. Främlingar. Till och med fiender.

Jag frågade: ”Herre, vilka är dessa människor?” Och han svarade: ”Det är de kristna.”

När jag berättade detta för min pastor blev han alldeles tyst. Sedan gick han in på sitt lilla kontor och kom tillbaka med en gammal bok. Han berättade att något liknande verkligen hade hänt under Romarrikets tid, för mer än 1 700 år sedan.

Det förekom fruktansvärda epidemier. Många hedningar flydde från städerna, men de kristna stannade kvar. De tog hand om de sjuka. Inte bara sina egna, utan också andra människor. Många av dem blev själva smittade och dog.

Men så många såg vad de gjorde att människor i hela riket började fråga: ”Vilka är dessa människor som inte är rädda för att dö? Vilka är dessa människor som till och med älskar främlingar?”

Och detta var en av anledningarna till att den kristna tron spreds så mycket under den tiden. Inte bara genom predikan. Utan genom kärlek mitt under farsoten.

Jag vill att min församling ska vara känd för att tjäna

Och Jesus sa till mig: ”Luciana, den här gången vill jag inte att min församling ska vara känd för att gömma sig. Jag vill att min församling ska vara känd för att tjäna.”

Att tjäna! Att ringa den gamla kvinnan som bor ensam. Att lämna mat utanför dörren hos familjen där alla är sjuka. Att be över telefonen tillsammans med en utmattad sjuksköterska. Att skicka ett meddelande till någon som inte har någon annan. Att vara ljuset i sitt eget hus. Och sedan bära det ljuset vidare till huset bredvid.

Sedan sa han de ord som jag aldrig kommer att glömma. Han såg på de kristna som gick fram till de sjuka i den gamla staden. Sedan visade han mig kristna i vår egen tid. Människor i kök, lägenheter och små församlingar som gjorde samma sak på sitt eget sätt.

Och han sa: ”Precis som första gången tillhör dessa mig. Dessa är mina.”

Inte de som hade samlat på sig mest. Inte de som hade gömt sig bäst. Utan de som visade kärlek mitt under farsoten.

Sju saker du kan göra redan nu

Så vad ska du göra nu? Låt mig förklara det enkelt. Precis så som han berättade det för mig. Som en mormor skulle säga det.

1 Sök dig tillbaka till din böneplats

Börja i kväll. Inte i morgon. I kväll. Innan du går och lägger dig, knäböj vid din säng precis som min mor brukade göra och tala med Gud. Om du inte vet vad du ska säga, läs Psalm 91 högt.

2 Be för ditt hem

Gå genom varje rum. Lägg handen på dörren. Be att din familj ska vara beskyddad genom Jesu blod.

3 Förbered ditt hem i lugn och ro

Inte i panik. Se till att ha lite enkel mat hemma som håller länge. Vatten. De mediciner som din familj redan använder, så att ni inte behöver rusa till apoteket samtidigt som alla andra. Tänk också på era husdjur. Din hund kan inte tala om för dig att den är hungrig.

Gör detta lugnt. Gör det en gång och sluta sedan oroa dig för det. Förtrösta på Gud.

4 Lyssna på läkarna

Jag säger detta tydligt, eftersom en del människor kommer att förvränga mina ord. Gud har gett läkarna vishet. Om du är sjuk, sök läkare. Om de säger att du ska stanna hemma, stanna då hemma. Tro och vishet hör ihop. Min mor bad varje kväll under hela sitt liv. Men hon tog mig också till vårdcentralen när jag hade feber.

5 Tänk på människorna omkring dig som är ensamma

Gör en lista över dem. Den äldre grannkvinnan. Änkan i församlingen. Den ensamstående mamman med tre barn. Mannen som just har förlorat sitt arbete. Skriv ner deras namn. När tiden kommer kan du bli deras Gosen. Du kan bli ett ljus i deras hem.

6 Stäng av nyheterna en stund

Jag menar allvar. Nyheterna kan ge näring åt rädslan. Titta tillräckligt mycket för att veta vad som händer. Stäng sedan av. Och öppna din Bibel. I rädslans hus står tv:n på hela dagen. I ljusets hus ligger Bibeln uppslagen på bordet.

7 Skaffa frid med Gud

Gör det nu. Om du har skjutit upp det. Om du har sagt: ”En dag ska jag komma tillbaka till församlingen. En dag ska jag ge mitt liv till Jesus.” Då är den dagen i dag.

Inte för att du nödvändigtvis kommer att dö. Det kanske du inte gör. Utan för att du aldrig var skapad för att leva utan honom. Och när tystnaden återvänder, när gatorna återigen ligger tomma, kommer du inte att vilja vara ensam i den tystnaden.

Jag har befunnit mig i den största tystnad som finns. Jag var död i åtta minuter. Och jag lovar dig: Det enda som betyder något i den tystnaden är om han känner ditt namn.

Du behöver inte leva i rädsla

Jag vill säga ytterligare en sak till er som är rädda just nu. Jag vet att ni finns där. Jag ser det i kommentarerna. Några av er har haft ångest ända sedan covidpandemin. Några av er har aldrig riktigt återgått till det normala. Några blir fortfarande rädda när någon hostar i närheten av er i mataffären.

Jag förstår. Jag dömer er inte. Den rädslan är begriplig. Ni har gått igenom något fruktansvärt. Men lyssna på mormor nu. Rädsla är inte synd. Men du behöver inte bo kvar i den. Du får flytta till det andra huset. Huset med ljuset.

Jesus står just nu vid dörren till ditt hus, där rädslan bor, och säger: ”Kom! Följ med mig. Jag har ett bättre hus åt dig.”

Jag vet inte exakt vad som kommer att hända den här vintern. Han gav mig inget datum. Han gav mig ingen siffra. Han visade mig en öde gata. Två hus. En psalm. Och en grupp kristna som gick fram till de sjuka. Det är vad jag har fått. Och jag delar det med er precis så som han gav det till mig.

Låt oss be tillsammans

Nu vill jag be för er. Blunda om ni kan. Om ni kör bil ska ni naturligtvis hålla ögonen öppna, men ni kan ändå be med mig i era hjärtan.

Herre Jesus!

Du mötte mig på andra sidan när mitt hjärta stannade. Du talade till mig på spanska. Du sände mig tillbaka. Och du fortsätter att visa mig sådant som jag inte förstår, men som jag lyder dig i.

Herre, jag ber nu för varje människa som ser detta. För varje hem. För varje barn. Täck dem med dina fjädrar. Låt ditt blod beskydda deras hem, precis som blodet på dörrposterna i Egypten. Låt ingen farsot komma nära deras boningar.

Ge läkarna vishet. Ge sjuksköterskorna styrka. Ta bort den rädsla som har legat och sovit inom dem sedan 2020. Led dem till ljusets hus. Och använd dem, Herre. Använd ditt folk till att bära vatten, bröd och förbön till dem som är ensamma. Låt din församling återigen bli känd för sin kärlek.

Och Herre, vaka över min Valentina i Columbus, Ohio. Lägg din hand på hennes panna i kväll. För jag kan inte göra det.

I Jesu namn. Amen.

Kom ihåg de två husen

Nu vill jag be er om en sak. Skriv i kommentarerna varifrån ni tittar. Skriv namnet på er stad. Jag ber för alla städer varje kväll sedan jag kom tillbaka. Jag skriver ner namnen i mitt anteckningsblock. Förra veckan var det så många att jag fyllde fyra hela sidor.

Och under namnet på din stad vill jag att du skriver: ”Psalm 91 över mitt hem.” Då kommer alla som läser kommentarerna att se hur många hem som omfattas av samma bön. Jag vill se tusentals hem som omsluts av denna bön.

Och om den här videon har berört något inom dig, behåll den inte för dig själv. Skicka den till någon. Bara en enda människa. Skicka den till den person du känner som är allra mest rädd. Den som fortfarande bär med sig rädslan från 2020 som en gammal kappa. Kanske vill Gud använda dig för att leda den människan till ljusets hus.

Mitt namn är Luciana Marcela Opina. Jag är 65 år. Jag är colombianska. Jag har blivit deporterad. Jag arbetar som städerska. Jag var död i åtta minuter och Jesus förde mig tillbaka. Och sedan jag kom tillbaka har han inte slutat tala. Och jag kommer inte att sluta berätta.

Kom ihåg de två husen. Samma gata. Samma sjukdom. Men två helt olika hem.” Slut på berättelsen.

Att det kommer oerhörd pandemi, det är inte tagit ur tomma intet. Björn Olsen är professor i infektionssjukdomar. Han sa i Aktuellt den 30 mars 2021: ”Corona en smekning i jämförelse med det som kommer. Vi skrev en artikel om det: Inse allvaret | Flammor - profetisk tidskrift Det är det vi kan stå inför.

Vi har nu återgett två varningar för en kommande pandemi. Det är klok att förbereda sig för att det kan komma. Den som inte gör det kan i alla fall inte säga att vi inte varnade innan den kom. Vi vill inte bära på ansvaret att inte har gjort det.