Klartext

Vi behöver sluta med att bortförklara helvetet!

Vi skall citera från den bok som ses här ovan på bild.  En är skriven av Roy Clements, pastor i Eden Baptist Church, Cambridge. Boken är utgiven på EFSförlaget.

Ta del av detta klargörande budskap i en tid av förnekelse och serverande av ett sockersött budskap i vårt land:

AMOS, HELVETET OCH JESUS

"Vem kan höra lejonet ryta utan att gripas av skräck?" (3:8). Blir du rädd ibland när du läser Bibeln? Jag blir det, särskilt när jag läser sådant som Amos' bok. Ni måste ha märkt hur mycket av profetens budskap som handlar om Guds dom som kommer en dag. Många vill säkert avfärda ett så oroande framtidsperspektiv som "primitivt" eller "inte riktigt kristet". Jag kan inte avsluta boken utan att bestämt hävda att jag är övertygad om att det inte är någotdera.

Amos är en bok för realister. Den behandlar oss som vuxna och vägrar att trösta oss med sentimentala sagor som slutar med "sedan levde de lyckliga i alla sina dagar". Amos visste att den här världens ände i verkligheten inte skulle bli sådan. Och det visste Jesus också.

Jesus berättade en gång en historia om en rik man, som i likhet med många människor i det välmående Israel på 700-talet inte ägnade en tanke åt Gud eller åt de fattiga, eller åt någon utom sig själv för den delen. När han dog kom han till helvetet. Jag önskar att jag kunde säga till er att helvetet bara är ett tomt hot från Guds sida, men Jesus säger inte det i sin berättelse. När den rike mannen var i helvetet ropade han och bad om barmhärtighet. Men det var för sent, precis som det var för det obotfärdiga Israel.

Guds tålamod var slut. Tillfället till frälsning var förbi. Den rike mannen frågade också om inte något himmelskt sändebud kunde skickas till hats bröder, som ännu levde. Han var säker på att en lämplig uppenbarelse skulle framkalla ånger i deras giriga hjärtan. Men det svar han fick var: "De har Bibeln, de kan läsa den" (Luk16: 19-31).

Det är alltså det råd Jesus ger oss om vi oroar oss för den kommande domen. Han menade att det var möjligt att undgå helvetet, men han gav aldrig sitt stöd till dem som söker en falsk tröst genom att förneka dess existens. Sådana människor lever på illusioner.

En gång sade en student till mig: — Min Gud skulle aldrig skicka någon till helvetet! Nej, naturligtvis inte. Den studentens Gud skulle inte göra en fluga för när. Han var ingenting annat än en andlig nalle, en leksak, en fantasi som bara existerade i den här studentens fantasi. Varken Jesus eller Amos var intresserade av sådana hypotetiska gudomligheter. De talar med oss om en verklig Gud, som är ett rytande lejon och inte en jamande kattunge. Han är en Gud som är brinnande angelägen om rättfärdighet, en Gud som i sin moraliska nitälskan har ödelagt världar. Varför skulle det då vara så otänkbart att han skulle kunna förgöra oss?

Det skulle förvåna Amos om han kunde höra hur en del människor i dag klagar över helvetet som om det vore ett enormt teologiskt problem. — Hur kan Gud tillåta det? frågar de. En sådan plats för straffade skulle väl ändå vara en källa till eviga bekymmer för en kärleksfull Gud. Bara tanken på att det finns skulle ju förstöra himlens salighet! Amos skulle uppfatta det som sentimentalt prat av värsta slag. Han vet att det är tanken på att tolerera synden som är ett bekymmer för Gud, inte tanken på att bestraffa den.

Han är inte mer bekymrad för helvetet än han var bekymrad över Samarias fall. Domen är inte någon mörk hemlighet som ingen i himlen får lov att nämna. Tvärtom, Gud förhärligas i domen. Liksom Amos inbjöd hedniska nationer att titta på hur Israels välstånd fick ett slut, så kommer Gud att inbjuda universum att titta på hur syndarens välstånd får sitt slut.

En sådan dom skulle strida mot Guds kärlek om den fälldes i hastigt mod eller med glädje. Men som Amos har bemödat sig om att visa oss fördröjs alltid Guds domar av hans utomordentliga tålamod och motvillighet. Gång på gång i historien och i individers liv har han agerat för att kalla människor tillbaka till sig. Han slösar välsignelser över oss trots vår synd och får ingen tack för det. Han renar oss genom sjukdom, missöden och olyckor men ser inga resultat i form av bättring. Han skickar profeter som Amos men finner att man bara struntar i deras ord. Till sist skickar han som en sista utväg sin ende son. "Min son kommer de att ha respekt för" (Matt 21:37). Men människorna spikar fast honom på ett kors av trä. Till och med på korset ber han: "Fader, förlåt dem" (Luk 23:34).

Är en sådan Gud ett hämndlystet odjur? Nej, han har ett märkligt tålamod. Han vill inte att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig (2 Pet 3:9). Det är vi som är hjärtlösa.

Vi bryr oss inte ett dugg om den smärta vår synd orsakar Gud. Vi kan till och med titta på Kristi kors och vägra ändra vår livsstil. När Gud skickar sådana människor till helvetet förtjänar de det.

Deras moraliska halsstarrighet verkar faktiskt tyda på att det är dit de vill. Varje steg de har tagit bort från Gud har varit en avsiktlig rörelse i riktning mot helvetet. Om vi envisas tillräckligt länge med att vi inte vill att Gud ska lägga sig i våra liv låter han oss till sist få som vi vill. Han låter oss vara... för evigt.

Det finns en historia om evangelisten D L Moody. En dag blev han under en gudstjänst ständigt avbruten av en grupp bråkiga häcklare. Han lät dem fortsätta ett tag, men när han reste sig för att predika och de fortsatte med sina plumpa inpass blev han plötsligt allvarlig och vände sig mot sina kritiker: — Ni hånskrattade åt psalmerna och jag sade ingenting. Ni gycklade med bönerna och jag sade ingenting. Men nu hånar ni Guds ord. Jag skulle hellre göra narr av en flammande blixt.

Att läsa Bibeln är något oerhört allvarligt. För den säger oss att Guds tålamod visserligen är ofantligt, men det är inte oändligt. Det är som med den här boken som du läser. Det kommer den stund då det sista bladet vänds, och då möts vi av det obevekliga ordet Slut.

När den dagen kommer tjänar det ingenting till att förklara att vi inte väntade oss det. För Bibeln har varnat oss för den liksom den varnade den rike mannens bröder i Jesus' berättelse, och ingenstans sker det tydligare än i Amos' bok.

Gud kommer att straffa våra synder lika säkert som han straffade Israels, och enligt Bibeln finns det bara två ställen i universum där han kan göra det. Det ena är helvetet, där människor i evighet får erfara den gudomliga vreden över deras moraliska fördärv. Det andra är korset, där Guds son i sin egen person tog emot denna vrede för vår skull genom ett enda slag av gudomlig rättvisa. Vi får välja själva: att kastas på soptippen eller att återvinnas.” Slut citat.

Det finns inget synd som inte är värd att lämnas och inget pris för stort för att inte hamna i helvetet. Det är verkligen så och värt att tänkas på när man frestas. 

När hörde du senast en pastor predika om helvetet eller ens använda ordet? Tystnade är talande. Jesus talade mer om helvetet än någon annan i Bibeln, mer än apostlarna, men svenska pastorer tiger. Tänk att det måste till en pastor från ett annat land för att ge undervisning om det som står skrivet i Bibeln. Om inte människor ställs inför avgörandet om himmel eller helvete så är det inte säkert, eller troligt, att de kommer att ta ställning till Jesu frälsning – så allvarligt!