Artikel i Hemmets Vän

Är det fel att vara övertygad?

”En pastor predikade övertygande och trosvisst utifrån en solid tro på hela Bibeln som Guds ord. Han försökte tillämpa kombinationen med att ha låga trösklar i församlingen, men högt i tak i teologi och lära. Han försökte predika så själavårdande och barmhärtigt han kunde utan att schackra med Guds ord. Han tog ofta upp kontroversiella ämnen i predikan. Några kom till honom och påpekade att han själv inte nådde upp till alla de läromässiga, etiska och moraliska höga ideal han predikade om, och det gjorde inte heller de flesta av hans åhörare, tyckte man. Måste man inte sänka taket, göra avkall på den bibliska visionen och tona ner budskapet? Människor kommer att bli sårade och lämna församlingen om du fortsätter så här, sa man. Han lyssnade och svarade: ”Man behöver inte sänka taket i kyrkan för att pastorn är kort i rocken och inte når upp till taket.”

Håller vi på att sänka taket i svensk kristenhet, långsamt göra avkall på vår tro, våra övertygelser och de grundläggande teologiska uppfattningar som burit den kristna kyrkan genom årtusenden och som fortfarande bärs av huvuddelen av kristenheten i världen i dag?

Har det blivit fel att vara övertygad i sin tro och icke op­portunt att med fasthet och konsekvens framföra sina uppfattningar?

Har rädslan för att bli ”övertänd” gjort att elden och entusiasmen slocknat helt?

Har rädslan för maktmissbruk gjort att nästan ingen vågar ta goda initiativ och ta ansvar i ett djärvt, tydligt, modigt och transparent ledarskap?

Har fruktan för att bli uthängd i massmedia, offentligt skymfad och betraktad som konservativ och bakåtsträvare gjort att vi helt har tystnat i frågor om kristen etik och moral?

Är det rädslan för att bli förföljd, fängslad och kanske dödad som gör att vi drar oss undan vårt uppdrag att vara ett profetiskt salt och ljus i ett samhälle som ruttnar och mörknar alltmer och istället anpassar oss?

Har förkunnelsen från våra talarstolar i långa stycken förvandlats till psykologiska och terapeutiska föredrag, som stryker alla medhårs och säger att vi duger som vi är istället för att betona omvändelsens, nyfödelsens och den totala förändringens nödvändighet?

Är det rädslan för att människor skall bli arga, upprörda, kanske sårade och lämna församlingen som gör att vi undan för undan tystnar i kontroversiella frågor?

Håller den svenska kristenheten på att förvandlas till en pratsam och tam korp istället för en djärv och livsfarlig örn, en spinnande huskatt istället för ett ungt lejon ständigt på jakt efter varmt och levande byte, en trädgårdsidyll istället för en snål, vass och brännande ökenpredikan, för att citera biskop Nils Bolander i dikten ”Kristendomen var ett örn-evangelium”?

Det är kanske provocerande frågor, men nog nödvändiga, om vi skall finna en väg framåt i en allt svårare tid för den kristna kyrkan, och fler frågor kommer:

Är det möjligt att vara övertygad om att hela Bibeln är Guds ord och samtidigt kämpa med svårigheterna och tvivlen i en sådan hållning?

Är det möjligt att tro på att det är samme Gud både i Gamla och Nya testamentet och samtidigt brottas med Guds outgrundlighet och obegriplighet?

Är det möjligt att hålla fast vid den absoluta tron på Jesus Kristus som enda vägen till frälsning och därmed mena att andra religioner och läror är återvändsgränder som inte leder fram och samtidigt lyssna och behandla andras tro med respekt?

Är det möjligt att envist hävda att det bibliska äktenskapet handlar om en kvinna och en man och att avvisa alla homosexuella varianter och samtidigt visa öppenhet för människor som valt andra sätt att leva?

Är det möjligt att leva i Guds rike med annorlunda värderingar och livsmönster och samtidigt fullt ut leva i ett genom materialiserat samhälle där pengar, sex och makt styr nästan allting?

Måste vi sänka taket för att både pastorn och medlemmarna är ofullkomliga syndare och för korta i rocken när det gäller att tro och leva upp till det bibliska idealet?

Om Jesus hade varit rädd för att stöta sig med människor hade han aldrig blivit korsfäst, om Paulus hade dagtingat med sin tro hade han aldrig hamnat i fängelse och avrättats och om våra förfäder hade vikt sig för den allmänna opinionen hade de inte förlöjligats, förföljts, fängslats och landsförvisats. Om våra kristna systrar och bröder i många länder i världen idag hade valt att kompromissa med sin tro och vika sig för det omgivande samhällets tryck, skulle de inte uteslutas, förföljas, hånas, fängslas och dödas.

Jag ber med Nils Bolander: ”Herre, tag hand om vår fromma ynkedom! Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor! Giv den doft av vildhonung och samum och säg sedan med Döpare-röst: Detta är den seger som övervinner världen. Detta är kristendom.”

Bo Wettéus

Holger kommenterar:

Mitt hjärta fylldes med sådan värme och tacksamhet av denna artikel och över att det fortfarande sådana som kan och vågar belysa det andliga tillståndet. Många gånger är det just de äldre som har klarsynthet för att inse hur illa ställt det är på den kristna fronten på många håll. Att det är äldre pastorer beror säkert på att de vet om hur det var förr och kan se den radikal skillnad som det är på förkunnelsen då och nu – då var den frimodig och tydlig och det ledde också till omvändelser. Idag lämnas nästa åhörarna vilsna därför att tydlighet och övertygelse saknas.

Tack Bo för Din artikel. Hoppas den kan följas av flera av Dig eller andra som är vaksamma och ser med andliga ögon!