Jag lyfte min blick högt upp emot skynsamt stampade kraftigt med foten i dyn, som främling i universums oändliga hav förtvivlan och hopplöshet tanken mig gav. Jag hade letat i lärdomens stora förråd sökt att finna klarhet, visshet och råd, ty svaret på livets gåta, den ville jag veta för att aldrig mer behöva söka och leta. Ack, min längtan fick ett kallhamrat svar att blott en produkt av slumpen jag var, det näpste mitt längtans spirande frö då målet allenast var att döden få dö. Ty nu livet kändes blott grått och kallt och utblottad och berövad jag var på allt, smärtan av tomhet ville få mig att gråta om endast detta var svaret på livets gåta. Då plötsligt med blixtens klarhet jag såg att tillvaron dock på ett högre plan låg, ty tanken den nåddes av de gamla ord om en som skapat både himmel och jord. Livet blev plötsligt en meningsfylld tid och hjärtat fylldes med storslagen frid, jag var ej längre främling i tomhetens land ty livet vilade i Guds mäktiga skaparehand. Skriv ut

Mene, mene tekel u-farsin, så löd texten skriven av Guds finger, genom hårda hjärtan den trängde in och ännu budskapet i örat ringer. Tydningen av skriften var ju klar: Du är vägd på våg och befunnen för lätt, och där satt en skara med tydligt svar hur det blir om man inte lever rätt. Ty med heliga ting man ej kan leka för ostraffat ej man sådant kan göra, och plötsligt man satt med ansikten bleka därför att domen man nu fick höra. Idag har ännu ej fingret skrivit sin text och människor smädar, bespottar och ler, allt medan syndamåttet stadigt har växt dock finns en som allt både hör och ser. En gång öppnas böcker där allt har skrivits då skall vi få böjas för det som är rätt, och vi skall bedömas för livet som givits - må då vårt liv ej befinnas för lätt. Skriv ut

Du vandrare utan mål, Du irrar i tidens öken, kompassen i Dig har brustit och nålen den snurrar förvirrat. Stegen som tunga Du tar lämnar ej några spår, och vilsen Du driver i tillvarons intighets rum. Jagad, utan att jagas av någon, endast oron piskar Din rygg, driver stegen allt snabbare och hetsen blivit Ditt hjärtas puls. I fjärran syns intet och nuet en dimma så tät, den omsluter Dig i sin famn med kyla och tomhet i barm. Ditt liv har så blivit en linje som ingen har dragit, där ekot av dagar som gått tonar bort utan gensvar. Tomhet, tomhet i naken själ berövad på livsglädjens sav - bort från Ditt ursprung, från honom som livet gav. Skriv ut

O, tänk vad man med orden kan göra, hur man kan såra men också ge tröst, ord kan vara som balsam i öra och känns lena och värma i bröst. Men orden våra kan också såra och skada människor för livet och göra för dem dagar så svåra, ty sådan makt har orden oss givit. Låt oss tala de ord som kan lisa och låt kärlek följa de talade ord, för då kan vi människor visa hur vi skall vandra på denna vår jord. Skriv ut

Jag känner din andedräkt den vittnar om något som är, det är själva livslågans fläkt som en hälsning om livet bär. Livet detta eviga mysterium, vi aldrig kan lösa dess gåta som spänner över tid och rum att grubbla föga lär båta. Aldrig får människan något svar, och hur hon än undrar och tänker på det som är och på det som var aldrig tanken lösningen skänker. Låt oss detta dock besinna att före oss en skapare fanns som skänker vad värt är att vinna - det är att för evigt få vara hans. Skriv ut

O, underbar himmel på jord, bringad hit av frälsningens ord, ger glädje och stillande tröst, talade ord med fridfull röst. Den rösten viskar så stilla, i världens oro och villa, den söker att finna ett bo, ett hjärta att stilla till ro. Ej världen detta kan skänka, högre än någon kan tänka, för stort att i rymderna bo, men skänkes till hjärtan som tro. Skriv ut

Arbeta, fritid och sova, är detta livets gåva? Äta, dricka och konsumera, finns det då inget mera? Skola, jobbet och karriär, är det därför vi lever här? Åren rinner iväg så fort, vad har vi med livet gjort? Skall vi bara jaga på, och låta åren från oss gå? Eller skall vi utvärdera, om det finns något mera? Att det skall sluta bra efter livet, är det något som vi tar för givet? För alla skall vi möta dödens allvar, har vi då livets viktigaste fråga klar? Lyssna till frågan från honom som vill oss väl: Vad hjälper det en människa om hon förlorar sin själ? Skriv ut

Vi vandrar här i skuggornas land där ondska och våld uppfyller vår jord, men snart skall vi se vår skapares hand, han som skapat med bara sitt ord. Då rullar han himlens fäste ihop och suddar ut spåren i tidens sand, det sker vid den stora ängelns rop han som står uppå hav och på land. Då ängeln ropar över jorden ut att ingen tid skall mer till oss ges, för vi kommit till tidernas slut och då skall i skyn frälsaren ses. Då är det fullbordat rådslutet all och då finnes ingen nådatid mer, då är det slut på Frälsarens kall och nådens sol för evigt gått ner. Skriv ut

Du som vill andas klarhet som randas när sanningens ord dukar sitt bord. Sök och bli vis av den andliga spis som gives ut när veckan är slut. Dig är förunnat som ordet förkunnat; du söker och finner och salighet vinner. Skriv ut