Vandrare utan mål

Du vandrare utan mål,

Du irrar i tidens öken,

kompassen i Dig har brustit

och nålen den snurrar förvirrat.

Stegen som tunga Du tar

lämnar ej några spår,

och vilsen Du driver

i tillvarons intighets rum.

Jagad, utan att jagas av någon,

endast oron piskar Din rygg,

driver stegen allt snabbare

och hetsen blivit Ditt hjärtas puls.

I fjärran syns intet

och nuet en dimma så tät,

den omsluter Dig i sin famn

med kyla och tomhet i barm.

Ditt liv har så blivit

en linje som ingen har dragit,

där ekot av dagar som gått

tonar bort utan gensvar.

Tomhet, tomhet i naken själ

berövad på livsglädjens sav

- bort från Ditt ursprung,

från honom som livet gav.

Skriv ut