Tecknet på gravstenen - Holger Nilsson Publicerad november 2002 Det finns en märklig sevärdhet i Medelpad som blivit en turistattraktion utav det ovanliga slaget. Hit kommer turister i bilar, ja även busar, för att se detta. Det är en gravsten, som finns på Torps kyrkogård, som är det som lockar turister från när och fjärran. Även jag, Holger Nilsson, tar och beger mig vid en Norrlandsresa till denna kyrkogård i Medelpad. Gravstenen är rest över en arrendator som dog år 1900. Denne var mycket begiven på kortspel. Det berättas om honom att han även på sin dödsbädd spelade kort. Då någon påpekade det olämpliga i detta så skall han ha sagt till denne antingen: ”Om det är synd så skall det bli ett spaderess på min gravsten”, eller ”Då skall det visa sig på min gravsten.” När sedan arrendatorn var död och en gravsten restes vid hans grav, så framträdde ett spaderess på gravstenen. Det ansågs då inte var lämpligt att detta ess fanns på gravstenen. Därför beslöts det att detta skulle slipas bort. Så gjordes också, men efter ett tag syntes det återigen! Detta sällsamma tecken har blivit en turistattraktion, men borde också vara en tankeställare. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Darwinismen - århundradets villfarelse? - Holger Nilsson Publicerad oktober 2002 Ovanstående rubrik är hämtad från en artikel i Journalen nr 10, 1986. Journalen är en tidskrift utgiven av läkemedelsförlaget Kabi Vitrum. Artikelförfattaren är dr V J Bröndegaard och han visar i artikeln att Darwins evolutionslära är otillräcklig förklaringsmodell om hur livet uppstod och utvecklades. Han skriver: "Det finns stora oförklarliga tomrum som varat många miljoner år i utvecklingsserierna. Beror detta på att det aldrig existerat mellanformer?” Vidare skriver han: ”Vi känner inte till de processerna som skapat arterna. De molekylärgenetiska teorierna är gissningar och förmodligen felaktiga.” Darwinismen som århundradets villfarelse är en talande rubrik som har mycket att säga. Vi lånar den från läkemedelföretagets tidskrift och gör en egen analys över just det uttrycket. Villfarelse och förförelse har sitt ursprung från djävulen. De första människorna blev bedragna av honom Vi ser detta i 1 Mos. 3. Där skildras hur djävulen drog bort de första människorna från Gud. I vår tid, som i ett profetiskt perspektiv kan beskrivas som den sista tiden, sker samma sak - en villfarelse drar bort människor från Gud. Det finns statistik på hur just evolutionsläran åstadkommer detta. I England gjordes en undersökning där man ville få fram orsaken till varför olika människor inte trodde på Gud. Som svar på frågan angavs evolutionsteorin som den största enskilda orsaken till detta. Darwinismen som århundradets villfarelse är en träffande beskrivning. Det är tid att gå till motattack mot denna förförelse! Vi skulle kunna fylla många artiklar med argument mot evolutionsläran. Det kommer aldrig att komma fram bevis för evolutionsläran - helt enkelt därför att det inte finns några sådana. Låt dig inte förföras av denna villfarelse! Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Konsten att konstruera apmänniskor - Holger Nilsson Publicerad oktober 2002 Konsten att konstruera ”apmänniskor, den konsten har vi sett åtskilliga prov på alltifrån den tid då man började undervisa om evolution och fram till våra dagar. Apan är ju det djur som till synes uppvisar de största likheterna med människan. Därför har man velat mena att vår närmaste förfader skulle ha varit just någon slags apa. Från den skulle vi alltså ha utvecklats till människor. Ett sådant resonemang leder till att mellanformen måste ha funnits i denna förmodade utveckling. Problemet är bara att man inte funnit några sådana fynd som bevisar en sådan övergång. Man kommer heller inte att finna några, eftersom några sådana övergångsformer aldrig funnits. I många läroböcker har man trots detta fått se teckningar på olika ”apmänniskor”, om vi nu skall använda detta uttryck. Dessa ”apmänniskor” benämns med olika namn och verkar så förtroendeingivande. Nog är väl dessa teckningar väl underbyggda av fynd som man gjort? Man skulle kunna tro det. När man ser på underlaget för dessa ”förfäder”, blir man dock högst betänksam. Skulle man med så klent bevismaterial gå till en domstol för att få något fastställt, skulle man säkert bli avvisad. I det här fallet får dessa teorier gå vidare in i läroböckerna, för att läras ut som något man kan tro på. Låt oss bara se något på vad slags fynd som gjorts, och vad detta sedan har presenterats som: Piltdownmannen Piltdowmannen en bluff, konstruerad av en människoskalle och en käke från en orangutang. Piltdownmannen finns ej längre kvar i läroböckerna. År 1953 avslöjades denna konstruktion som en bluff. Trots det hade Piltdownmannen varit ett av de mest uppmärksammade ”fynden” under många år. Innan avslöjandet hade det skrivits över 500 vetenskapliga artiklar och avhandlingar om den så kallade Piltdownmannen! Fyndet ansågs så betydelsefullt att man till och med lät resa ett minnesmonument över fyndet i Piltdown i England. Tankarna går till Rom 1:22: ”När de berömde sig av att vara visa, blev de dårar” Javamänniskan Detta är ett gammalt namn inom området för ”apmänniskor”. Det ursprungliga fyndet var inte stort, och inte särskilt imponerande heller, eftersom lårbenet och skalltaket låg med ca 15 meters avstånd från varandra. Några lösa tänder fann man också, dessa fick också ingå i det så kallade fyndet och så hade man en ny apmänniska att presentera i läroböckerna. Mannen som gjorde dessa ”fynd”, talade aldrig om att han också hittade två moderna människoskallar i lager som borde ha varit lika gamla som i de lager han gjorde de andra upptäckterna. Hade han gjort det, hade vi nog inte haft någon Javamänniska i läroböckerna, eftersom moderna människor levde samtidigt. Nu har emellertid Javamänniskan blivit berömd över hela världen. Mindre beröm är den ansedda anatomen Martin Ramström från Sverige, som efter undersökningar kom fram till att lårbenet och skalltaket hade tillhört två olika varelser. Skallen verkar vara från någon slags apa och lårbenet från en människa. Pekingmänniskan Utav de fynd som gjordes utanför Peking, kända under benämningen ”Pekingmänniskan”, kan tas ett exempel; skalle XI. Här borde också avståndet gjort forskarna mer försiktiga till att skapa fram nya apmänniskor. Det var ca 25 meter mellan en icke komplett skalle och den käke som sattes ihop med skallen. Utav dessa fynd rekonstruerades den s k ”Nellie”. Pekingmänniskan var förmodligen inget annat än en apa. År 1941 försvann alla original av fynden och det finns de som tror att detta beror på att dessa inte tål närmare granskning. Heidelbergmänniskan Detta fynd som går under benämningen ”Heidelbergmänniskan”, borde egentligen kallas ”Heidelbergkäken”. Fyndet utgörs nämligen endast av en käke. Utifrån denna har man lyckats skapa denna varelse. Ramapithecus Fyndet i det här fallet består av några tänder och delar av en käke. Det verkar som man just utifrån fynd av käkar och med fantasiens hjälp har stora förutsättningar att skapa ”apmänniskor”. Ja, i detta fallet gick det inte ens åt en hel käke för att man tror sig veta hur en s k ”Ramapithecus” ser ut. Sanningen är dock att man inte ens är överens om hur käken såg ut, eftersom fyndet bara består av delar av en käke. För en tid sedan fann man skelettdelar av detta fynd, dessa visade på att Ramapithecus varit en apa, förmodligen en orangutang. Trots detta har denna varelse efter detta, funnits kvar i en del läroböcker. Slutsats Det är många som genom åren låtit sig imponeras av de teckningar över den ena ”apmänniskan” efter den andra, som presenterats av de som företräder evolutionsläran. Tänk att man kunnat presentera t o m anletsdragen så i detalj, på det som man menar vara våra förfäder. Man skulle nästan kunna tro att dessa suttit modell framför tecknaren! När man dock ser vilket material som legat till grund för dessa teckningar avtar entusiasmen högst betydligt för denna s k vetenskap. Bibeln lär att Gud skapade de olika djuren, inklusive apan. Han skapade också människan. De så kallade ”apmänniskorna” får dock tillskrivas människans eget skapande. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Evolutionsläran - statistisk omöjlig - Holger Nilsson Publicerad oktober 2002 Den som tror på att evolutionsläran ger en trolig förklaring på livets uppkomst och utveckling, har inte insett hur otrolig denna förklaringsmodell egentligen är. Man har inte insett att den strider mot statistiska beräkningar, som visar på att den är egentligen teoretiskt sett omöjlig. Vi skall här visa på detta och vad vi menar med statistiskt omöjlig. Som grund citerar vi först dr A.C. Morrisson, tidigare president i New Yorks Vetenskapsakademi: ”Det är möjligt matematiskt att påvisa att universum inte kunnat bli till av en tillfällig händelse eller ren utveckling!” Vi vill här ge några matematiska exempel på detta. Den mest accepterade teorin bland evolutionstroende, till en inledning av evolutionen, är Big Bang-teorin. Det innebär att en stor explosion ägt rum i universum, ur detta har sedan allt uppkommit. Den Engelske astronomen Fred Hoyle har myntat uttrycket Big Bang Vi skall se vad Hoyle anser om sannolikheten för att livet skulle ha uppkommit av sig självt. Han säger att det är ungefär lika sannolikt som att en tornado som sveper in i ett skrotupplag, skulle frambringa en Boeing 747 av material från skrotupplaget! Tro det den som kan! Fred Hoyle har också gjort en matematisk beräkning av hur stor, eller rättare sagt hur liten chansen är för evolution. Han kom fram till ett tal som visar på detta, där chansen kan beskrivas med en etta följt av 40 000 nollor! Vi skall också citera biologen Edvin Conklin, han säger: ”Sannolikheten att livet skulle ha uppstått av en slump är jämförligt med sannolikheten att ett stort konversationslexikon skulle uppstå genom en explosion i ett tryckeri.” Vi ska ta ett par exempel som talar för en skapare. Vi hämtar det ena från en artikel av Krister Renard i tidningen Genesis nr 4-94. Det gäller med den hastighet universum expanderar. Om denna skulle ändras med så lite som 1/10, upphöjt med 55 skulle antingen all materia i universum klumpa ihop sig till en enda klump, eller så skulle inga galaxer, planeter eller stjärnor kunna existera alls. Ett annat exempel finner vi i Genesis nr 4-89. Det handlar om ögat. Där ställs frågan om hur ögat skulle ha kunnat uppkomma om det inte skapats. Exemplet är en bok med titel: ”Ögat motvisar tillfällighetsevolutionen.” Den är skriven av en västtysk biologilärare vid namn Lönning. Han skriver: ”Människoögat består av ca 40 samverkande organ - fattas ett enda fungerar inte ögat normalt. Över 6000 gener deltog i dess uppbyggnad. Sannolikheten att ögat är resultatet av blinda mutationer motsvarar sannolikheten att man med en tärning lyckas slå 40 sexor i rad - alltså ytterst minimal.” Att slå 40 sexor i följd är lika med att multiplicera 6 med sig själv 40 gånger. Det innebär överfört till matematiskt uttryckt att det är en chans på ett tal med en 1 åtföljd av 31 nollor! Vi får också ett exempel på vad detta tal i praktiken innebär. Låt oss tänka att man strör ut sandkorn med 1 mm i diameter, så att det täcker hela jordens yta och lagret är 2 mil tjockt. Märker man så ett enda sandkorn och blandar allt och sedan får chansen att med förbundna ögon ta fram just detta på första försöket, det motsvarar sannolikheten att slå 40 sexor i följd. Darwin själv säger att: ”Antagandet att ögat med sin utomordentliga konstfärdiga inrättning för skärpeinställning, reglering av ljusinfall och utjämning av den sfäriska och kromatiska aberration skulle vara skapat vid en naturlig selektion tycks, det skall jag villigt medge, vara i allra högsta grad absurt!” Detta ord som Darwin använder angående ögat, kan också användas om att tro på evolutionsteorierna – absurt! Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Angående evolutionsteorier - Holger Nilsson Publicerad oktober 2002 Det finns all anledning till att inte bara svälja allt det som står i läroböckerna angående evolution, utan att ha ett självständigt tänkande. Låt oss bara ta några tankar kring detta. Om alla arter skulle ha utvecklats från en urcell, skulle det innebära att vi inte bara skulle se de olika arter som vi i dag kan beskåda. Det skulle innebära att det borde också i våra dagar finnas mängder med mellanformer, rent av fler än alla de arter som finns. Över hela världen kan man inte finna några. Likaså skulle utgrävningar visa upp mängder med mellanformer, eftersom en utveckling fram till dagens arter skulle innebära ofantliga mängder med mellan former, Inte heller detta finns att skåda. Över hela världen kan man inte finna några. Likaså skulle utgrävningar visa upp mängder med mellanformer, eftersom en utveckling fram till dagens arter skulle innebära ofantliga mängder av mellanformer. Inte heller detta finns. Har man valt bort att tro på Gud som skapare, så är man hänvisad till att tro på evolutionsteorier, oavsett hur orimliga dessa är. Vi citerar läkaren och författaren Sven Reichman: ”Ingen skulle hålla utvecklingen för tänkbar om man inte önskade sig en annan förklaring till sin existens än den att Gud finns.” Tills sist ett citat från Malcom Muggeridge, journalist och filosof, från en föreläsningsserie vid universitetet i Waterloo, Ontario, Canada: ”Personligen är jag övertygad om att evolutionsteorin kommer att framstå som ett av de stora skämten i framtidens historieböcker, särskilt med tanke på vilken stor omfattning dess tillämpning haft. Våra kommande släkten måste förundra sig över att en så klen och tvivelaktig hypotes kunde accepteras med en sådan otrolig godtrogenhet.” Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Ljurskamjölnaren - Holger Nilsson Publicerad september 2002 Dramatisk födelse -dramatisk omvändelse -dramatisk förkunnelse Det finns inget foto på Ljurskamjölnaren. Ovanstående bild skall föreställa Ljurskamjölnaren enligt en sentida teckning. Den finns på Nårungabygdens missionshistoriska museum. En högsommardag ställde jag, (Holger Nilsson) min färd mot Västergötland. Närmare bestämt var det ett område söder om Vårgårda som var målet för min färd. Av alla turister som en sådan här härlig sommardag turister i detta Undersköna landskap, så var jag tämligen säker på att inte det var många som hade samma mål i sikte som jag. En av platserna som jag besökte var dessutom så svår att finna fram till så man måste ha specialguider för att finna. Jag hade lyckats få tag i just denna hjälp, två genuina västgötar; Elof och Doris. Vi parkerar på en gårdsplan efter att ha kört på en liten väg ett tag. Vi har kommit till vägens ände och där vi ställer våra fordon omgärdas de av en rödmålad ladugård samt något mer uthus. Själva boningshuset verkar öde. Nu får vi gå resten av sträckan. Den lilla gräsbevuxna vägen går fram mellan några fält och efter ett tag kommer vi fram till en hage där en hel del får går och betar. Vi passerar fårhagen och på andra sidan står skogen tät. När man kommer fram till skogskanten på andra sidan av hagen ser man dock konturerna av en gammal väg som numera är nästan helt dränkt i grönska och även glömska. Det är inte många som tar sig fram här längre. Enligt upplysning från Elof var det visst ett par år sedan någon besökare hade önskat att få hjälp med att hitta fram till det mål som vi nu är på väg till. Skogen växer tät på båda sidorna. Efter det att vi gått en stund så möter oss dock en mer öppen plats på ca 50x50 meter, men även på den har flera träd funnit växtplats. Man kan dock ana sig till att det en gång har varit en boplats med ett av alla dessa små torp som funnits uti skogarna i vårt land. När man blickar över den här platsen som vi kommit fram till, så lägger man märke till en upphöjd kulle vid skogskanten på ena sidan av den här platsen ute i skogen. Man ser också en öppning på denna kulle och då drar man slutsatsen att detta är en gedigen jordkällare och i öppningen ser man också ett järngaller. Källaren har stått pall för påfrestningarna under lång tid och står väl bevarad än i dag. Guiderna Elof och Doris ses här vid den jordkällare som Ljurskamjölnaren föddes den 29 januari 1829. Låt oss nu förflytta oss tillbaka i tiden, till år 1829. Vi befinner oss på samma plats en dag i januari månad detta år. Vintern har tydligen varit en sådan där riktig vinter som vi nu så sällan upplever. Snön har fallit både dagar och nätter och efterhand har ett tjockt snötäcke har blivit resultatet. Ett annat resultat är också att det blivit rätt tungt av snömassorna på taket över denna lilla torpstuga här ute i skogen. Plötsligt så blir denna tyngd allt för stor för att taket skall stå emot detta tryck som vilar på torpet, taket störtar in. Det boende paret i torpstugan befinner sig plötsligt i en svår situation. Bilden blir inte bättre av att kvinnan som bor här är gravid och står i beredskap att när som helst föda. Det får bli denna jordkällare som blir räddningen i denna svåra situation. Torparparet tar sin tillflykt till jordkällaren som får tjäna som bostad efter den uppkomna situationen. Nu är dock havandeskapet så långt gånget att det är tid att föda. Den 29 januari 1829 föds i denna jordkällare ett gossebarn som fick namnet Anders Petter Andersson, idag känd som Ljurskamjölnaren. Uppväxten för Anders Petter skulle komma att bli svår och mödosam. Redan i 12-13 årsåldern var han anställd som dräng, med ett arbete som ibland kunde börja med uppstigning kl 4 på morgonen och med arbete ända in på kvällarna. När Anders Petter växte upp och själv kunde bosätta sig så flyttade han till ett ställe som bar det vackra namnet Lyckorna. Det var också här som han övertog den kvarn som fanns alldeles i närheten av denna boplats. Kvarnen låg i Ljurs socken och här kom alltså Anders Petter att bedriva kvarnverksamhet. Med tanke på detta börjar vi förstå varför han kom att kallas Ljurskamjölnaren. Det är dock inte som mjölnare som denna man kommit att bli ihågkommen. Istället är det som predikant och väckelsepionjär i detta område som man idag minns honom. Om det var under egendomliga förhållanden som Ljurskamjölnaren kom att födas, så är det också en märklig bakgrund som finns med i bilden när det gäller hans andliga födelse, pånyttfödelsen till det nya livet i Kristus. Vi kan faktiskt ta del av Ljurskamjölnarens egen berättelse om detta tack vare att en man, G. F. Nordqvist i boken Läseriet i Nårunga (1900), återgett hans ord om detta. Så här är skildringen om Ljurskamjölnaren och om bakgrunden till hans andliga uppvaknande: "Jag som många andra på den tiden, skulle försöka att förbättra min ekonomiska ställning genom att smyg bränna. Fördenskull inrättade jag ett bränneri under köket och lagade så, att dess spispipa (rökgång) gick upp i kökspipan. I det ena hörnet av köksgolvet gjorde jag en lucka, genom vilken jag gick ner till bränneriet. Efter det jag gått ned, sattes en balja med vatten över luckan; sedan lades något bränntorv i spisen som rök duktigt - allt för att förvilla länsmannen ifall han skulle komma. Men under allt detta hade jag ett ont samvete. Och hur jag bar mig åt, vare sig söp, skämtade eller spelade kort, samt i sällskap sökte att dämpa oron därinne, så var allt förgäves. Jag insåg att jag måste omvända mig, om jag skulle undkomma den eviga fördömelsen. En natt, då jag satt därnere i det usla kyffet (bränneriet), kom jag att tänka på, huru de hade det i helvetet. Kanske är det icke så fasligt, som de säga, tänkte jag. För att försöka. om det kunde vara möjligt att uthärda helvetets eld, beslöt jag sticka mitt finger under elden i pannan, och kunde jag hålla det där, då beslutade jag att icke omvända mig. Ögonblickligen stack jag fingret i elden, men hann knappast att få dit det, innan det sved alldeles förfärligt. Häröver förskräckt, började jag genast ropa till Gud, sprang därpå ifrån alltsammans upp till min hustru och svärmoder, samt utbrast: `Jag far till helvetet!` Mitt i kolsvarta natten som detta timade, blevo de ytterst förskräckta och gamlamor frågade mig: `Du blir väl inte galen?` Från denna stund kunde jag aldrig bli lugn, utan istället blev det allt hemskare för mig; hur jag än bar mig åt, hade jag mitt onda samvete kvar." Slut citat. För att göra en lång historia något kortare, kan vi bara nämna att Ljurskamjölnaren fick utkämpa en svår kamp innan han kom till visshet om sin frälsning och att Gud älskade honom. Hans första uppvaknande i sitt kyffe under köksgolvet vid bränneriapparaten, skulle förvandlas i stor tacksamhet till Gud. När jag nu står på platsen som jag får utpekad som boplats för Ljurskamjölnaren, finns det inget direkt kvar av själva byggnaden. Det är mer som en buskbeväxt stenig plats. Men när vi ser lite noggrannare efter på platsen syns där en grop i marken, på sidorna av gropen kan man se en stensättning. Det blir plötsligt mer spännande: Var det alltså i denna grop som Ljurskamjölnaren satt med sin bränneriapparat? Om vi nu förflyttar oss från denna soliga sommardag, åter till 1800-talet, nämligen till en sommardag 1858 omkring kl 9 på morgonen, så får vi lyssna till Ljurskamjölnarens berättelse om hur han kom fram till frälsningsvisshet och frid: "Solen sken och allt var så skönt omkring mig, men, ack, om jag ändå visste huruvida Gud älskade mig, skriade det i mitt inre. Jag böjde mina knän vid stenen och bad så här: ”Herre Gud, om du älskar mig och vill vara mig nådig, så låt det regna nu, medan solen skiner, bara över min lilla lycka (gärde), ty jag vill verkligen veta, om du har kärlek till mig och vill frälsa mig från helvetet; men älskar du, kära Gud, mig inte, och vill du inte frälsa mig, så låt det inte regna heller.” Så bad jag, och till min stora glädje började det regna riktigt stora droppar, så snart jag stigit upp från bönen. Att jag nu kände mig glad och lycklig, då Gud så tydligt visat, att han älskade mig, det var ju alldeles naturligt. -Sedan fick jag lust och mod att ropa på syndare, att de skulle omvända sig. Men ack, hur svårt kände jag det icke, när de icke ville höra och tro, vad jag sade." Slut citat. När jag nu ca 140 år efter denna händelse står på denna plats vid Ljurskamjölnarens bostad fanns och blickar ut över omgivningen, spanar jag efter vid vilken sten Ljurskamjölnaren böjde knä. Där finns många stenar som kan ha varit böneplatsen, men det viktigaste är ju att Gud gav honom en hälsning som förlöste honom i sin andliga kamp. Med sin bakgrund och med den stora upplevelsen av syndernas förlåtelse och en Gud som älskade honom, kunde inte Ljurskamjölnaren vara tyst. Han började att mana folket att de skulle omvända sig. Det var med klara och tydliga budskap detta frambars, berättas det: "Om I icke omvänden eder skolen I alla förgås... Bär du icke god frukt, så varder du avhuggen och kastad i den eviga elden." Förändringen och förvandlingen hos Ljurskamjölnaren var tydlig, människor både såg detta och hörde det när han talade och manade folket till omvändelse. Detta var ett banbrytningsarbete för ett andligt skeende i detta område och det ledde till väckelse och förändring. Ljurskamjölnarens uppmaningar till folk att omvända sig, utvecklades till predikningar. Även hans verksamhetsfält utökades och han fick också besöka trakter utanför sina hembygder. För att färdas till olika platser och frambära Guds ord så hade han ett åkfordon, en karriol. Denna hade han själv gjort och den finns ännu kvar och visas på Nårungabygdens missionshistoriska museum. När han färdades fram i denna vagn så berättas det (Väckelse och frikyrkoliv i Nårungabygden av Evald Widéll, 1960) att det var ingalunda riskfritt. Det var dödsfällor som gillrades för honom, stenar rullades i vägen, Hans började att mana folket att de skulle omvända sig. Det var med klara och tydliga budskap detta frambars, berättas det: "Om I icke omvänden eder skolen I alla förgås... Bär du icke god frukt, så varder du avhuggen och kastad i den eviga elden." Förändringen och förvandlingen hos Ljurskamjölnaren var tydlig, människor både såg detta och hörde det när han talade och manade folket till omvändelse. Detta var ett banbrytningsarbete för ett andligt skeende i detta område och det ledde till väckelse och förändring. Dessa ville fortsätta att bränna brännvin och ägna sig åt stölder mm. Dessa blev på så sätt motståndare till Ljurskamjölnaren och det budskap han förkunnade. Ljurskamjölnaren klarade sig dock ur farorna och motståndarna fick stå där med skam. Med skam fick också en av de allra värsta motståndarna stå, då han utmanade Ljurskamjölnaren och den Gud han tjänade. Den episod som åsyftas finns i uppteckningar som en man vid namn J. Frejrud gjort. Denne har gett ut en skrift som heter Ljurskamjölnaren (1933). "Mjölnaren, som var händig i litet av varje, hade en smedja intill kvarnen. Vid ett tillfälle då han stod i smedjan, fick han besök av sin medarbetare Kasper Andersson och om en stund inträder en av bygdens vilda sällar, Aug. Lod, allmänt benämnd " Losse". För sin förföljelselusta mot väckelsefolket har han ock kallats "läsarnas gissel". Eftersom det nu var skördetid och regnet var ihållande säger "Losse" hånfullt: Varför kan ni icke be till edra gudar att det blir solsken och vackert skördeväder? Mjölnaren svarade i det han vänder sig till Kasper Andersson: Det kan vi göra omedelbart. Och så böjer de två sina knän vid smidesstädet och frambär sitt ärende i allvarlig bön inför Gud. Därpå frågar den nämnde gycklaren: Nå, när får vi vackert väder? Mjölnaren svarar: I morgon kl 8 slutar det att regna! Med ett hångrin avlägsnar sig den ökände otroshjälten. Då de två övriga voro ensamma säger den bestörte Kasper Andersson till mjölnaren: Min käre Anders Petter, hur kunde du våga utlova vackert väder på en så bestämd tid? Svar: Du skall få se, att det sker som jag sagt! Då Kasper Andersson berättade härom för den person, som var Frejruds sagesman, tillade han: Då jag var på hemväg från mjölnaren var jag så orolig, att jag gång på gång måste böja knän i det våta gräset för att bedja om, att Anders Petters tro ej måtte komma på skam. Av oro kunde jag ej heller sova på natten. Alltjämt flödade regnet, ända framåt halv åtta regnade det, och allt oroligare blev jag, sade Kasper Andersson, och på mina knän i bön avvaktade jag utgången. Men då klockan slog åtta, upphörde regnet och solen började åter skina." Denna händelse vittnar om den övertygelse och tro på Gud som Ljurskamjölnaren bar på. Med detta som drivkraft tjänade han honom som så totalt förändrat hans liv och gett det mening och innehåll. Livet blev emellertid inte så långt, i en ålder av 49 år avled han år 1878. Några av hans sista ord var "Tänk vad det skall bli stort att få komma hem!" Detta uttalades av den som föddes i en jordkällare och alltså fick börja sitt liv i största ringhet, men som såg fram mot en bättre tillvaro, det himmelska hemmet. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Kyrkofäderna om den yttersta tiden - Holger Nilsson Publicerad september 2002 Redan under den första kristna tiden fanns det stor klarhet i frågorna kring den yttersta tiden. Det visar skrifter som är skrivna av kristna ledare och kyrkofäder under de första århundradena. Justinus Martyr Vi skall börja med att citera Justinus Martyr som blev omvänd år 132 och led martyrdöden i Rom någon gång på 160-talet. Justinus säger: "Två Kristi tillkommelser är förutsagda i skriften, men några människor finnas, som icke förstå det." Vidare säger han: "Men jag och alla kristna, som är ortodoxa i alla ting, veta, att det skall ske en köttets uppståndelse, att det skall finnas en tusenårig regering, och att Jerusalem skall uppbyggas, prydas och förhärligas enligt profeternas förutsägelser." Vi ser här den fasthet och övertygelse som finns hos Justinus över profetordets uppfyllelse, även om det dröjde och omständigheterna talade emot det. Vi skall betänka att Justinus levde efter det att Jerusalems förstöring skett år 70 e Kr, men han ser hur profeterna talat om att Jerusalem åter skulle blomstra och upprättas. I dag lever vi i den tid då Jerusalem åter är i judarnas händer sedan 1967. Jesus säger i Luk. 21:24 att detta är ett tecken på att hedningarnas tider når sitt slut och tre verser efter står det: "Och då skall man få se Människosonen komma i en sky med stor makt och härlighet" Barnabasbrevet I boken de Apostoliska fäderna har vi ett vittnesbörd i det ämne som vi här behandlar. De apostoliska fäderna innehåller böcker från den första kristna tiden Vi skall här citera från Barnabasbrevet som ingår i den ovannämnda boken. Detta är beräknat vara skrivit någon gång under tiden 100-150 e. Kr. I denna skrift kan man läsa följande: ”Given akt, barn, vad det betyder: Han fulländade dem på sex dagar. Det utsäger, att Herren på sextussen år fulländar allt. Ty en dag i dag äro för honom tusende år. Alltså, barn, på sex dagar, det är på de sextusen åren skall allt fulländas. Och han vilade på sjunde dagen. Detta betyder: när hans Son skall komma och göra en ände på den orättfärdiges tid. Och skall döma de gudlöse och förvandla solen, månen och stjärnorna, då skall han vila på den sjunde dagen.” Irenius Irenius levde under det andra århundradet och var biskop i Lyon. Han skriver: ”På sex dagar skapades världen och på sex tusen år skall hon fullkomnas, och det är i det sjunde årtusendet hon skall fullkomnas, sedan antikrist förut regerar 1260 dagar. Herren skall komma från sin himmeln i sin Faders härlighet, och då skall han kasta antikrist och dem, som lyda honom i eldsjön, men de rättfärdiga skall han giva riket och den därtill hörande vilan eller sabbaten, den heliga sjunde dagen, och sålunda skall han fullborda det år Abraham givna löftet om arvet.” Laktanius Laktanius verkade som skriftställare omkring år 300 och skriver i sin bok om de gudomliga institutionerna så här: ”När sex tusen år äro fullkomnade, skall änden på tingens närvarande tillstånd inträffa. Då alla Guds verk fullbordades på sex dagar, så följer därav att världen skall förbliva i sitt närvarande tillstånd i sex eoner, det är sex tusen år, och då han efter att ha fullkomnat sina verk, vilade på den sjunde dagen och helgade den, så följer därav, att vid slutet av de sex tusen åren skall ondskan vara utrotad från jorden och rättfärdigheten skall vara rådande under de därpå följande tusen åren." Cyprianus Cyprianus var biskop i Kartago, han blomstrade som skriftställare åren 220-250. Även han lärde i likhet med andra kyrkofäder att världen skulle äga bestånd i 6000 år, och att allting skulle fulländas under sjunde årtusendet. Han led martyrdöden år 258, illustrationen nedan visar på vilket sätt detta skedde. Summa summarum Här ovan har vi velat visa på att uppfattningen om en sextusenårig period följt av en annorlunda tusenårsperiod, är djupt förankrad hos många. Vi har gett prov på detta från några av kyrkofäderna. Den bibliska kronologin räknar med en sextusenårig period som följs av en annorlunda tusenårig period då judarna skall åter skall träda in på världsscenen på ett alldeles särskilt sätt efter en 2000-årig förskingring. Judarnas återsamlande i vår tid är ett starkt tecken på att en ny tidsålder är på väg att bryta in. Summa summarum: Olika vittnesbörd, också från gången tid, talar samma språk – denna tidsålder går mot sitt slut – Jesus kommer snart! Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Prästen vars kropp inte förmultnar! - Holger Nilsson Publicerad augusti 2002 Trots att denna präst, Nikolaus Rungius fick sluta sitt jordeliv 1629, ligger hans kropp fortfarande bevarad på den plats där den blev begravd. Då vi besökte den vi ett tillfälle i dessa trakter, Kemi i Österbotten, Finland, såg vi denna märkliga sevärdhet. När det gäller Rungius så skall han både bedit och predikat med kraft, enligt nedtecknade handlingar. Vidare finns det nedtecknat om honom att han ibland i sina predikningar sagt så här: ” Om min förkunnelse inte är sann, så skall min kropp förgås när jag dör, men om den är sann, så skall min kropp inte förmultna.” Ett sådant märkligt uttalande måste naturligtvis fastnat i folks medvetande. Det skulle ju lätt kontrolleras efter hans död, om det var sant det han predikade, ja, då skulle inte kroppen förmultna. Det skulle inte behöva ta lång tid, så fort som en kropp förmultnar. Men åren gick, blev till årtionden, årtionden blev till århundraden, men kroppen fanns kvar! Andra som begravts runt Rungius förruttnades bort. Ja, kista på kista omkring kroppen murknade bort och nya iordningsställdes, men Rungius kropp fanns kvar. Generation efter generation kunde beskåda undret och bekräftelsen av Rungius utsaga. Varken gudsförnekare eller andra kunde göra något åt det hela. Men det är dock inte alltid Rungius kropp fått vara i fred. Några berusade tog en gång upp Rungius kropp och släpade runt med den. Resultatet blev att den ena armen bröts av. En besökande tysk professor fick ta med armen för en ingående undersökning. Professorn lär ha bekräftat att intet spår av balsamering fanns. Till samma resultat har också andra finska och internationella experter kommit fram till vid sina undersökningar. På detta sätt kan vi också säga att det bekräftas att: "Ditt ord är sanning." Joh. 17:17 Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Margit Sandemo - ett redskap för djävulen? - Holger Nilsson Publicerad augusti 2002 Margit Sandemo är född 1929 och är en produktiv författarinna. Hon är född i Norge, men uppväxt både i Sverige och Norge. Hon har skrivit ca 171 böcker. Totalt har hennes böcker sålts i ca 37 miljoner exemplar! Hon är nog mest känd för sin bokserie Sagan om Isfolket. Denna serie består av hela 47 delar. Vilken energi och inspiration det måste gått åt för att skriva denna serie! Vi frågar oss dock: Vem står bakom denna inspiration? Ett faktum är att hon själv medger att hon inte själv skulle klarat av detta. I en intervju i Aftonbladet säger hon: ”Någon har stått bakom min rygg och piskat på mig. Annars hade jag aldrig orkat, säger hon.” Den som läst hela serien Sagan om Isfolket och kommit till den 47:e delen, den heter Är det någon därute? I denna del finns en efterskrift. Den heter Verkligheten bakom sagan. Där talar författarinnan ut om hur denna serie av böcker kommit till. Vi återger här något utav vad Margit Sandemo berättar i denna efterskrift. Inspirationen kom från början när hon i en söndagsbilaga såg en kyrkomålning av en kvinna och djävulen. Hon skriver om detta så här: ”Detta var år 1980, och jag minns att jag fick en våldsam stöt genom mig vid synen av kyrkomålningen. Jag höll andan en lång stund, medan intryck och impulser strömmade på mig. Inom loppet av en kvart hade jag de tre första böckerna klara i huvudet.” Vidare skriver hon om denna upplevelse: "En underlig, dov upphetsning jagade mig. Jag blev rädd, det hela kom för plötsligt, för intensivt och manande. Nu är jag inte ovan vid sådana impulser som utvecklar sig till romaner, men det här var något annat. Det var mycket starkare och mera tvingande än något jag upplevt förr i den här vägen." Vi lägger märke till att den första inspirationen kom då hon såg en bild på en kvinna och djävulen. Vidare att kraften var tvingande. Vi får redan här en fingervisning om vem som står bakom denna inspiration. Ytterligare citat från författarinnan i denna efterskrift: "Efter att jag skrivit tre kapitel i någon sorts...trans, vill jag närmast kalla det," "Allt tydligare stod det för mig: Det var inte jag ensam som skrev det här." "Det blev en parallell där: Isfolket anade en större skugga än Tengel den onde. Så gjorde också jag, författaren, medan jag skrev. Det var precis som om någon ville ha sin historia berättad. Det var ofta mycket otäckt. De första böckerna skrev jag i en sorts vild frenesi, utan uppehåll, skrev liksom för livet." "Fick liksom aldrig fred, måste skriva, upp mitt i natten ibland, var jagad, pressad att skriva." "Jag hade lytt förlagschefen Arnesen och varit försiktig med det ockulta. Men det var inte lätt att hålla igen det. Det samlade sig upp som en bubbla, som förr eller senare måste spricka. Det gjorde den i bok 13, SATANS FOTSPÅR. Då var det omöjligt att förtränga det som låg i själva historien längre, detta mystiska som lurade i bakgrunden, och så ättemedlemmarnas egna övernaturliga gåvor." "Men de senaste åren, efter att jag började skriva om Isfolket, har det funnits något där... Något absolut oförklarligt. På morgnarna hade jag ofta en vag förnimmelse av en stor, mörk, ytterst dominerande skugga, på alla sätt dominerande - utan att jag kunde gripa tag i bilden och utkristallisera den. Och ibland kunde jag erinra mig något annat. Något som for förbi mig, några halvt springande, halvt krypande varelser, som betraktade mig uppmanande med märkliga ögon." Dessa olika citat är talande i sig själva. Det är tydlig hänvisning till mörkrets makter. Det som också utmärker denna serie om Isfolket är det ockulta inslaget, med demoner o s v. När Margit Sandemo skriver om demoner så ger hon dock en helt annan framställning av dessa än den Bibeln ger. Hon skriver: "Det där med demonerna, till exempel. Visst var det de som kom smygande förbi mig i mina drömmar! Jag kände igen dem alla efterhand. Jag berättade gärna om dem. Ville nog försöka avdramatisera demoner lite. Avmystifiera dem, "avskrämsla" dem - om det finns något sådant ord. Många människor lider av en sådan onödig ångest för demoner, det är så mycket prat om besatthet och exorcism. Vad är det för struntprat? Fanatiskt religiösa karlars försök att dominera dumma kvinnor? " "Jag ville få demonerna att te sig lite snällare, lite ofarligare. En liten gnutta skräckblandad förtjusning skadar ingen. Demoner kan vara ganska attraktiva, om man bara låter bli att förbinda dem med ondska." Demoner är definitivt inte attraktiva, som Margit Sandemo försöker framställa dem. Inget kan vara mer förödande än att inbilla människor det och leda dem till kontakt med dessa onda varelser. Margit Sandemo berättar också en anmärkningsvärd sak i avslutningsboken. Det är om ett svenskt par som sysslade med paranormala fenomen och som ansåg att hon inte själv kunde skrivit dessa böcker. Det svenska paret ville tillsammans med Sandemo undersöka vem som stod bakom det hon skrev. Sandemo skriver om detta experiment: "Jag skulle över i parallellvärlden. Den grå världen, där allt det okända, skrymt, gengångare, demoner och sådant vi bara anar, färdas." Författarinnan förs ut i andevärlden och möter där någon som hon beskriver på följande sätt: "Nog visste jag vem det var som stod där framför mig. Det var den fallne svartängeln, enormt hög, med vingar som gick från golv till tak, han var skön som en gud och skimrande svart, inte som en neger, svartare. Han utstrålade en så förkrossande auktoritet, att jag var rädd mitt hjärta skulle brista av påfrestningen det var att se på honom. Aldrig i mitt liv har jag kunnat föreställa mig en sådan varelse! Nu hade jag ju redan skrivit om honom, i bok nr 29, LUCIFERS KÄRLEK, men jag hade inte trott att han skulle visa sig för mig. Han sa ingenting, inte jag heller. Men jag kände hans tankar strömma in i min hjärna. De uttryckte en viss belåtenhet med mig, men mest otålighet." Detta avslöjande om författarinnans inspiratör kommer i den sista delen av bokserien. Hur många har då inte tagit del av den gamle förförarens budskap i bok efter bok? Djävulen vill på olika sätt nå fram till människorna. Det finns människor som är kanaler för förförelser som kommer från djävulen och hans andemakter. Dessa som opererar i himlarymderna för att få ingång bland människor på jorden för att fördärva deras liv för tid och evighet. Den sista bokens titel är talande nog: Är det någon där ute? Det syftar till himlarymderna. Bibeln ger svaret på vem som verkar där, men också hur vi skall beskyddas: "Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt." Efs. 6:12-13. Klicka här för utskrift © www.flammor.com