Ser vi profetiornas uppfyllelse? - Holger Nilsson Publicerad maj 2003 Profetiorna går mot sin uppfyllelse och blir en verklighet inför våra ögon? Ser vi detta? Det är inte självklart att vi ser det som händer som en uppfyllelse av profetian. Det är nämligen så att profetiornas uppfyllelse smälter oftast in på ett naturligt sätt i samhällsbilden och den politiska utvecklingen. Om vi inte ser det som händer i denna Laodicea-tid, som Bibeln uttrycker det, då får vi följa det råd som Herren ger i sitt brev till denna församling. Han ger rådet att vi förser oss med: ”salva att smörja dina ögon med, så att du kan se.” Upp. 3:18. Den Helige Ande vill upplysa våra ögon så att vi ser vad som håller på att hända. Han vill upplysa så att vi ser vårt andliga tillstånd. Kan vi säga att vi har tagit vara på detta i Sveriges kristenhet? Här får vi alla rannsaka oss. Det är ett stort ansvar att inte ge vägledning i den undervisning som är förknippad med de tecken som Bibeln gett för den sista tiden och inför Jesu andra tillkommelse. Jesu andra tillkommelse omtalas 318 ggr i Nya testamentet. Det är det ämne, som statistiskt sett är kanske det mest förekommande i Nya Testamentet Med tanke på detta så får varje församling rannsaka sig, om den i förhållandet till hur ofta denna sanning finns omskriven, pröva sig hur den förvaltat detta i förkunnelsen. Domprosten G. A. Danell belyser träffande vikten av väntan på Jesu återkomst sin predikosamling ”Hör Herrens ord”. Vi citerar: ”Väntan på Kristi återkomst är det som håller de kristna vakande, tanken på detta väcker upp sovande och tröga kristna. Den kyrka och den kristna människa som inte längre väntar på Kristi återkomst, som inte lever med tanke på detta livets korthet och dödens närhet och evighetens allvar, håller sig inte vaken. En kristendom utan väntan är en sekulariserad, en förvärldsligad kristendom. Vad som framför allt annat behövs för oss alla i dagens andliga läge är just detta: Vakna! Vaka! Vänta!” Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Flammor i TV-programmet Debatt - Holger Nilsson Publicerad april 2003 Nu har budskapet om EU/EMU i profetiskt perspektiv gått ut till svenska folket genom TV! Det hände i början av april då detta fördes ut i Kanal 1-programmet Debatt. Det var egentligen det första stora debattprogrammet om EMU som sändes på TV och det var alltså i det programmet som utrymme gavs för det profetiska synsättet som finns på detta område. Detta kan ses som ett stort bönesvar! Debattredaktionen kontaktade Flammor några dagar innan det direktsända programmet skulle sändas. De frågade om de fick komma och göra ett reportage som skulle sändas som ett inslag i denna EMU-debatt. Detta skulle vara på ett par minuter. TV-teamet kom och besöket och inspelningen tog ca 3 timmar. Detta skulle alltså sedan klippas ner till några minuter. Det är ju inte möjligt att på några minuter ge detta stora ämne en uttömmande belysning, men ändå så hade man klippt samman materialet ganska bra. I inslaget visades först upp Flammors framsida av nr 4-2002. På så sätt visades den affisch som ger ett bibliskt perspektiv och en andlig dimension av stormakten i Europa på en affisch som deras egna råd för kulturellt samarbete har framställt. Holger Nilsson förklarade att i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, ges en bild av hur det kommer att bli i framtiden, att där visas att det kommer att bli ett nytt system när det att köpa och sälja på i framtiden. Vidare förklarade han att bibeln varnar kraftigt för detta, samt för en ond man i toppen av systemet. Vidare att allt detta kan leda till att man går förlorad. TV-reportern upprepade i frågande form: "Kommer att går förlorad?" Återigen fick Holger stryka under att detta är vad Bibeln säger. I reportaget återgav TV-reportern att Holger långt ifrån är ensam om dessa profetior. Reportern strök under att det finns kristna världen över som ser, som han uttryckte det, jordens undergång i Uppenbarelseboken och EU-projektet. Under samtalet svepte TV-kameran över framsidor av olika nr av Flammor. Vi noterade tacksamt att på detta sätt fick oerhört många svenskar kännedom om tidningen. I slutet av reportaget fick Holger frågan vad han ville säga till de som ansåg, som han uttryckte det, att detta skulle svara stolliga idéer. På detta svarade Holger att: "Ingen som verkligen har satt sig in in den här saken, kan göra sådana uttalanden att det är "stolligheter". Vidare sa han: "Det säger väl sunda förnuftet och respekten att man känner till en sak innan man avfärdar den". Bilder tagna från TV-programmet Debatt. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Falks grav - Holger Nilsson Publicerad mars 2003 På slingrande grusvägar i västgötaskogen Hökensås, är det många turister som letat sig fram. Så gjorde också jag en fin sommarkväll ett år. Som för så många andra genom åren, så var målet för färden en enslig plats ute i skogen, en grav – Falks grav. Vem var denne Falk? Den 22 augusti 1854 låg denne Falk, tillsammans med en kompanjon vid namn Anders Frid, och tryckte vid en grind på ett ödsligt vägavsnitt utanför Sandhem i Västergötland. Det var en regnig natt och det var ungefär vid midnatt som postdiligensen stannade vid grinden. På denna plats hade Falk och Frid planerat att råna postiljonen som kom tillsammans med skjutspojken. Så fort som diligensen stannade vid grinden, hördes ett skarpt skott avlossas. I bössan höll Jonas Falk. Resultatet av detta skott blev att postiljonen avled. Falk greps senare och dömdes till döden. Detta verkställdes en novemberdag 1855, på den plats där man i dag kan se hans grav i Hökensåsskogen. Att denna plats blivit något av en turistattraktion, beror på att man år efter år i årtionde har kunnat finna blommor på hans grav. Det har dock aldrig gått att finna ut vem som placerar dessa blommor där. Gåtan har förblivit olöst. Blommorna fans där också denna sommarkväll när jag besökte graven, liksom vid två tidigare tillfällen då jag varit där. Denna gång kom jag inte för att i första hand konstatera detta, utan för att ta några bilder och skriva några rader om de sista ord som Falk yttrade här i jordelivet, innan han halshöggs av skarprättaren. När Falk anlände till avrättningsplatsen, kom han i sällskap med en präst. Mycket folk hade samlats för att se på detta skådespel, som den tidens avrättningar var. Då Falk fördes fram till avrättningsplatsen tittade han sig omkring och ropade: "Här ser ni go vänner, att syndens lön är döden, men Guds gåva det eviga livet." Falks kompanjon vid rånet, Anders Frid sökte benådning undan dödsstraffet som han först dömdes till. Hans dom förvandlades till livstids fängelse. Jonas Falk sökte dock ingen sådan benådning. Kanske sökte han benådning hos den högste, för sina synder vem vet? Kanske de sista orden av Falk vittnar om det? Ett vet vi dock, att en kallelse finns till alla att omvända sig och bekänna sin synd, hur stor den än är, och få nåd genom Jesus Kristus: ”Kom låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om edra synder än är blodröda, så kunna de bliva snövita. Och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull." Jes. 1: 18. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Sven Hedin och profeternas förutsägelser - Holger Nilsson Publicerad februari 2003 Det som Gud har förutsagt i sitt ord har fått sin uppfyllelse, och genom historien, arkeologin och människans upptäckter har man kunnat konstatera: Gud låter sitt ord gå i uppfyllelse. Då Bibelns profetior om den stora världsstaden Babels ödeläggelse uttalades var det kanske svårt att tro att detta skulle bli en verklighet. Staden blomstrade och var berömd för sin stora prakt. Vem har inte hört talas om dess hängande trädgårdar, som räknades som ett av världens sju underverk. Likväl så kom profetiorna om Babel att få sin uppfyllelse. Bland dem som med egna ögon har konstaterat detta tillhör den svenske upptäcksresanden Sven Hedin. I sin bok ”Bagdad, Babylon, Nineve,” gör han följande konstaterande: ”Då man står bland Babylons ruiner, får man ett mäktigt intryck av den bokstavliga uppfyllelsen av profeternas förutsägelser om den stora stadens förintelse. Själva öknen som utbreder sig omkring en, är mindre ödslig än dessa grushopar och dessa tröstlöst kala grundmurar. Ty av öknen väntar man ingenting, men ruinerna tala om en förgången storhet och en slocknad glans. Den höga Ischtarportens väldiga massor stå nakna kvar, sedan eld och skövling gått fram över tak och paneler av cederträ från Libanon. Inga beduiner resa sina tält på denna plats. Men schakalerna saknas inte – till och med på dagen kan man få se dem smyga fram ur sina hålor. Jeremia hade icke kunnat uttrycka sig mer träffande än han gjort i följande ord, som påminna om Jesajas: ”Därför skola nu schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och strutsar skola där få sin boning. Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det vara obebott.” (Sven Hedin citerar här Jer. 50:39) Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Alexander den store och profetian - Holger Nilsson Publicerad februari 2003 ”När du, o konung låg på ditt läger, uppstod hos dig tankar på vad som ska ske i framtiden och han som uppenbarar hemligheter, lät dig veta vad som skall ske”. Dan. 2:21 Historieskrivarnas uppgift är att nedteckna vad som har hänt. Vad som ligger i framtiden är för dem okänt och deras uppgift är begränsad till att efteråt skriva ned det som hänt i det förflutna. Bibelns profeter däremot, har vid olika tillfällen fått vara med om att nedteckna historia i förväg. De har kunnat göra det därför att Gud uppenbarade framtiden för dem. En av dessa som på ett särskilt sätt fått vara med om att skriva historia innan den inträffade, är profeten Daniel. Då vi nu så här efteråt, så att säga, står med facit i hand, kan vi förundras över hur exakt Danielsbokens profetior har gått i historisk uppfyllelse. En som redan på sin tid förundrades över denna boks förutsägelser var ingen mindre än Alexander den store. Denne grekiske härförare upprättade som bekant ett världsrike på mycket kort tid under trehundratalet. Med segerrika härar drog Alexander den store fram och vann seger efter seger. Även mot det heliga landet styrde han sin färd och det judiska folket upplevde stor fruktan för vad som skulle hända. I denna svåra situation så befallde översteprästen Jadua att folket skulle hålla gemensam bön. Det lönar sig att vända sig till den levande Guden i bön, det fick man också bekräftat. Gud uppenbarade sig för Jadua i en dröm och talade om för honom, att vara vid gott mod. Gud kan förvandla fruktan till frimodighet! Gud befallde allt folket att kläda sig i vita kläder, och att prästerna skulle gå ut och möta konungen i sina ämbetsskrudar. Så handlade man också, och historieskrivaren Flavius Josephus skriver om detta: ”Possessionen var alldeles olik alla sådana tillställningar hos andra nationer.” Här kom ett folk klätt i vita dräkter tillsammans med sina präster och tågar emot en fruktad, beväpnad och segerrik arme! Det var helt olikt vad andra folk skulle ha gjort, men tänk icke desto mindre framgångsrikt. Då andra folk hade fått se sina slagna och dödade utav den fruktade Alexander den stores härar, skulle det visa sig att det lönar sig att ha Gud till sin förtröstan, och vända sig till honom i bön. Då nu folket som åtföljde Alexander den store bara väntade att få gå till attack för att plundra och döda, så omtalas det att när Alexander den store på avstånd får se denna skara som stod framför honom, så går han ensam fram till dem. Han möter översteprästen och ser hans huvudbonad och den gyllene plåten med Guds namn inristat. Han tillber detta namn och hälsar på översteprästen. De som tågade med i Alexanders här, ser vad denne gör och förvånas över detta och menar att han tappat förståndet. Men bibeln säger: Konungars hjärtan är i Herrens hand som vattenbäckar: han leder dem, varthelst han vill. Ordsp. 21:1. Samme Gud är också den som leder världshistorien. Efter detta möte mellan Alexander och översteprästen, så följer konungen med till det judiska templet. Vad som där hände är mycket intressant, och Josephus som återger dessa händelser, skriver bl. a. följande: ”Då man visade honom Daniels bok, där denne profet förutsade att en grekisk konung skulle förstöra persernas värld, sade han det vara sin övertygelse, att han själv var den åsyftade personen.” Vilket ögonblick här möts profetia och historia. Den i profetian förutsagda grekiska världsrikets mäktige konung, han står och läser om sig själv i de profetior som Daniel nedtecknat för mer än 200 år tillbaka i tiden. Tiden hade hunnit ifatt profetian och profetian blir historia. Alexander den store stod där övertygad och överväldigad över det Gudomligt ingivna ordet. Och det kan vi också uppleva då vi studerar de bibliska profetiorna. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Isaac Newton trodde på Bibelns profetior - Holger Nilsson Publicerad februari 2003 Vem har långt förut låtit eder höra detta och för länge sedan förkunnat det? Har icke jag, Herren, gjort det. Jag, förutom vilken ingen Gud mer finnes… Jes. 45:21 Bibeln är unik. Bibeln är en profetisk bok, som inte har någon motsvarighet. I Bibeln finns förutsägelser som är uttalade långt innan de inträffade. Dessa profetiska förutsägelser har inte sitt ursprung från någon människa, utan de har sina källor i den ende sanne Guden, ”förutom vilken ingen Gud mer finnes”. Den franske tänkaren och matematikern Blaise Pascal yttrade sig så: ”Sann profetia finner jag bara i kristendomen och inte någon annanstans. Bara i kristendomen och i judendomen före Kristus finns sann profetia.” Då Pascal ger sitt erkännande till de bibliska profetiorna, så kan vi inte säga att det är ett erkännande från en mindre vetande människa; orden kommer från en av de stora genierna. Hans lärdom hindrade dock honom inte från att erkänna den Högste, den levande Guden. En av alla tiders största vetenskapsmän och snillen är Isaac Newton. Newton hade också respekt för de bibliska profetiorna och studerade dessa flitigt. Det är intressant att veta, att förutom alla andra böcker skrev Newton dessutom 16 000 sidor i andliga ämnen! Det var särskilt profeterna och Uppenbarelseboken som han ägnade sig åt att studera. En bok som han skrev, och som översattes till svenska är: Profeten Daniel och Johannes uppenbarelse. Den utkom på svenska år 1760. Då Isaac Newton forskade i det profetiska ordet så kom han fram till att det i de sista dagarna skall finnas män som insisterar på profetiornas uppfyllelse, trots många protester. Newton påpekar, att för att det skall bli möjligt att profetiorna får en bokstavlig uppfyllelse, så måste människorna få resemöjligheter. Dessa medel för trafik kommer att röra sig mycket snabbare än det vi är vana vid, påpekade Newton. (Newton levde mellan 1642-1727). För att det skulle bli möjligt att Bibelns profetior skulle gå i uppfyllelse, så menade Newton att människor skulle komma att få möjlighet att resa med en fart på 50 miles i timmen. Då den franske fritänkaren Voltaire fick höra om detta så tog han tillfället i akt att bespotta, och menade att man där ser hur dum någon kan bli av kristendomen. En människa är inte konstruerad för att resa med en sådan fart, menade Voltaire. Han skrev om Newton: ”Se denne underbart kunskapsrike man, som upptäckte tyngdlagen, när han blev gammal, blev han barn på nytt och började studera en bok, som kallas för Bibel, och det synes, om man vill tro den, så måste man även tro sådant otroligt nonsens, att kunskapen bland människor skall så tillväxa att det skall bli möjligt att kunna färdas 80 kilometer i timmen. Stackars fjolliga gubbe!” Någon kommentar till Voltaires uttalande behövs ej. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Fenomenet i skyn - Holger Nilsson Publicerad december 2002 Ett märkligt fenomen på himlen Detta märkliga fenomen blev säkert iakttaget av mer än 50 människor i staden och omgivningen. Händelsen gjorde ett överväldigande intryck på de flesta av dem, och man var överbevisad om att man upplevt ett varsel. Någon gick in i sitt hus och bad, ja till och med omvändelser förekom som en följd av tilldragelsen. Ett av ögonvittnena till synen i luften var dåvarande föreståndaren i ”Bönderna Salgslag” i Grimstad, Godthard M. Terjesen. Tillsammans med ett 30 tal personer stod han på bryggan då händelsen inträffade och i följande nedteckning från den gången, skildrar han så här: Det var vid 15-tiden fredagen den 15 juni 1934, det var fint väder, klart med blå himmel utan ett moln, och solen sken. Det blåste starkt med skumtoppande böljor på sjön. I Gundersens häck lite ovanför mig sjöng en massa fåglar med hög röst, men då Jesus visade sig på himlen , lade stormen och böljorna sig, och sjön blev blixtstilla och blank, och fåglarna höll upp att sjunga i häcken. Det visade sig först en vacker sky i en form av en flygmaskin, och den kom närmare med hög fart. Eftersom den närmade sig, såg vi att den saknade mittpartiet. Men då den kom över fjorden, ut mot havet, steg det ut av den, där mittpartiet skulle ha varit, en Kristusbild med uppräckta händer. Så blev händerna sänkta som Thorvaldsens Kristusbild. liksom välsignande. Jesus hade en vitglänsande mjuk fotsid mantel. De bara fötterna syntes nedanför kanten. Håret hängde böljande till skuldrorna, och hans ansiktsuttryck var lysande milt och kärleksfullt, rent och skönt. Men då han vände sig mot Rönnes, såg jag klart hur tårarna rann ned över hans kind, och någon såg till och med hans rörande ögon. Kristusgestalten var omgiven av flera vita änglar både över och under honom. Detta såg vi alla i över en kvart på himmelen. Själv sprang jag runt för att säga till så många som möjligt, och jag ringde till Grimstadspostens redaktör, Knut Dyvik, som med hustru och flera andra också fick se det. Jag sprang också till min mor och några andra troende kvinnor som hade bönemöte, och jag som inte var frälst då, ropade till Gud om nåd och att få vara med Jesus. En fotograf och några kvinnor sprang för att hämta en kamera, men då de kom tillbaka, var synen borta. Den höll sig nästan en halvtimma, och till slut var det bara en nattvardskalk kvar (min mor såg även ett bröd). Synen blev inte upplöst, men jag såg hur Jesus gick in i den blå himlen och försvann. En mindre vit änglavarelse visade sig med armarna lyftade som till välsignelse och stod där en stund innan den försvann. Då började sjön åter att storma som förut, och fåglarna började sjunga. Alla sade, detta glömmer vi aldrig! Så var Gotthard M. Terjes berättelse. Bjarne Berg i Grimstad adresstidning. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Skriftens profetior - Holger Nilsson Publicerad december 2002 Bibeln är en mycket märklig och intressant bok. Av Bibelns innehåll så utgörs en ganska stor del av profetior. Det lär finnas 5355 profetior i den heliga skrift. Utslaget på Bibelns alla versar, så skulle det innebära att det blir en profetia för var 6:e vers. Just denna sida av Guds ord, de bibliska profetiorna, skall vi ägna vårt intresse åt i denna artikel. ” Jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt mer, vad förut ej har skett: jag som säger:” Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag”. Jes. 46:10. Detta skriftställe visar klart att Gud känner till ”vad komma skall”, och att han i förväg kan tala om det. Guds ord är som vi redan sagt, fullt av sådana förutsägelser. Då Gud har uppenbarat vad som skall komma, så har det ibland gällt en nära framtid, ibland så har det sträckts över tusentals år. Det har gällt stora världshändelser, men också små detaljer. Profetiorna i Bibeln utgör ett ojävaktigt bevis för bibelns gudomliga inspiration. Vi har också genom profetiorna fått hjälp att tro, tro på Gud, hans ord och Jesus Kristus. Jesus säger så här: ”Och nu har jag sagt eder detta, förrän det sker på det att ni ska tro, när det har skett.” Joh.14:29. De bibliska profetiorna och dess uppfyllelse utgör ett kraftigt vapen emot otro och de som vill förneka bibelns gudomliga inspiration. Det finns slående exempel som kan anföras. Det är också av betydelse när vi läser profetiorna och ser på dess uppfyllelse, att vi förstår hur dessa har kommit till. 2 Petr.1:21, ger oss beskedet: ”Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därför att människor, drivna av den helige ande, talade, vad som gavs dem från Gud.” Vi lägger här märke till att dessa profetior, är icke resultatet av någon människas vilja. Det finns hos många människor en nyfikenhet att veta vad som kommer att ske i framtiden. Inför årsskiftena så är det brukligt att veckotidningar har förutsägelser inför det nya året av sådana som menar sig kunna förutsäga framtiden, vilket är en produkt av mänskliga gissningar och försök att förutse kommande händelser. De bibliska profetiorna är inte något resultat av sådana mänskliga förutsägelser ”utan därigenom att människor, drivna av den helige ande, talade vad som gavs dem från Gud”. I sin kommentar till denna vers har P. Waldenström, en intressant kommentar, när det gäller att de är ”drivna av den helige ande". Waldenström skriver: ”ordagrant : förd. Det är samma ord i grundtexten här som i Apg. 27:17. där det används om ett skepp, som rycks med och drives av vinden.” I Apg. 27 kan vi läsa om hur man lät skeppet drivas av vinden. Man styrde det inte längre. Som vinden kan ta över och styra ett skepp, så kan den helige ande ta över, och han ledde människor att tala och nedteckna vad som gavs dem från Gud. Därför har vi profetior i vår bibel som gått i uppfyllelse på ett exakt, och för människor obegripligt sätt. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Var ska du tillbringa evigheten? - Holger Nilsson Publicerad november 2002 Det finns ingen viktigare fråga för varje människa än denna. Ändå så ger vi den så lite uppmärksamhet. Det borde ju vara den självklaraste sak för oss alla att först och främst ta itu med den – det handlar ju om en tillvaro i evighet! Mest är vi dock sysselsatta med saker av tillfällig natur, som helt berör vårt korta liv på jorden – ett liv som vi alla vet att vi måste lämna. Inget kan därför vara viktigare än att vi stannar upp inför detta. Inga ord kan heller talas med för stort allvar om denna fråga. Inga försök att få oss att tänka över evighetsfrågan kan vara mer angelägna. Inget kan vara betydelsefullare än att här få vägledning. Till hjälp med detta så skall vi vända oss till en bok som har fått hjälpa många tidigare. Den åldriga boken har ett allvarligt budskap till oss – stanna upp en stund och meditera över vad den har att säga: 1. DU ÄR EN SKAPELSE, DANAD FÖR EVIGHETEN, - EN SKAPELSE VARS TILLVARO ALDRIG SKALL UPPHÖRA. Millioner tidsåldrar, så talrika som sandkornen på stranden och dropparna i världshaven och löven av all skog på jordklotet, förslå intet till avkortning av ditt väsendes tillvaro: evighet, gränslös evighet, oomfattlig evighet förestår dig. Varje dag bringar dig närmare evig vånda, eller evig salighet. Ett oförtänkt ögonblick torde ditt liv utslockna: och du är just så nära till himmel eller helvete, som till din död. Intet under, att du är sysselsatt med frågan: ”Vad skall jag göra, att jag må bli salig?” 2. Men billigheten av ditt bekymmer framstår i synnerhet om du härtill lägger, ATT DU ÄR EN SYNDARE. Du har brutit Guds lag; du har gjort uppror mot Hans Konungavälde; du har handlat som en fiende mot Honom, gjort Honom till din fiende. Om du hade begått blott en enda överträdelse, skulle din belägenhet varit beklagansvärd. En enda synd skulle hava kastat dig under domen av Hans lag och blottställt dig för Hans onåd; men du har begått synder, både till deras antal flera, och till deras art svårare, än du känner, eller ens kan begripa. Ditt hela liv har varit en sammanhängande synd. Du har, om man betraktar Guds sätt att döma, gjort intet annat än synd. Dina missgärningar ha ropat till himmeln efter hämnd. Du är verkligen under den Allsmäktiges förbannelse. 3. BETÄNK ÄVEN ALLVARLIGT, VAD SJÄLENS FÖRTAPPELSE VILL SÄGA. Själens förtappelse innefattar förlust av allt, som för människan, såsom odödlig skapelse, är dyrbart; det är förlust av HIMMELN, med all dess hörlighet, salighet och ära; det är förlust av GUDS VÄNSKAP, som är alla förnuftiga varelsers liv: det är förlust av allt som kan bidraga till vår lycksalighet; ja, det är förlust av HOPPET, som eljest är den olycksaliges sista tillflykt. Själens förtappelse innefattar allt, som ligger i det förskräckliga ordet: HELVETE! – Det är att för evigt vara föremål för Guds vrede; det är den Allsmäktiges förbannelse, nedkallande på människoanden; eller rättare, det är den mänskliga andens fallande i denna förbannelse, såsom i ”en sjö, som brinner med eld och svavel”. Hur sanna, såväl som allvarsamma, är ej här Kristi ord: VAD HJÄLPER DET NU MÄNNISKAN, OM HON FÖRVÄRVADE HELA VÄRLDEN OCH FÅ DOCK SKADA TILL SIN SJÄL; ELLER VAD KAN MÄNNISKAN GIVA, SÅ HON KAN IGENLÖSA SIN SJÄL MED? -Alla tårar, som någonsin från tidens begynnelse varit, eller till dess ända blir utgjutna i världen; alla de jämmerrop, som någonsin varit eller bliva hörda; all den ångest, som alla jordens innevånare genom alla tidsåldrar någonsin lidit eller skall lida, allt detta elände sammanlagt, uppnår ingen likhet med det, som innefattas i en människosjäls förtappelse. Du, som för detta elände står i fara, har därför stort skäl, att med omsorg fråga: ”Vad skall jag göra, att jag så bli salig?” 4. Denna omsorg skall finnas ännu mera skälig, om du besinnar, att SJÄLARS FÖRTAPPELSE ICKE ÄR EN HÄNDELSE, SOM BLOTT SÄLLAN TILLDRAGER SIG; UTAN TVÄRTOM, ALLT FÖR FÖRSKRÄCKLIGT OFTA. Nu är händelsen så gräslig, att om den tilldroge sig blott en gång på ett år, eller blott en gång på hundra år, så att allenast möjligheten, att även du kunde bliva en av dessa olyckliga, så vore det en oförlåtlig sorglöshet, att icke känna något bekymmer i detta ämne, hur mycket mer då, när, - fasligt att säga! – det är en vardaglig ofärd. Långt ifrån att det är en sällsynt händelse för människor, att fara till helvetet, ar det en mycket sällsyntare, att de komma till himmeln. Vår Herre Kristus ger oss tillkänna, att vägen till fördömelse ar full av vandringsmän, under det vägen till livet bevandras av några få. DEN VÄG ÄR SMAL, säger han, SOM DRAGER TILL LIVET; OCH FÅ ÄRO DE SOM FINNA HONOM, MEN DEN VÄGEN ÄR BRED, SOM DRAGER TILL FÖRDÖMELSE, OCH MÅNGA ÄRO DE, SOM GÅ PÅ HONOM. Helvetet vidöppnar sitt gap och uppsväljer skaror till fördömelse. Hur hemsk är ej den tanken – och vem kan neka dess möjliga verklighet? – att även du är en av dessas antal! Det är ganska troligt, att några av dem, som läsa dessa blad, skall genom evigheten sammanleva med de förtappade själarna. Det är därför din vishet, så väl som din plikt, att söka bli rätt uppväckt till det bekymret, som frågar: ”vad skall jag göra, att jag må bli salig?” 5. Men SALIGHETEN STÅR DOCK TILL ATT VINNAS; ty i annat fall vore det ändamålslöst, att bekymra sig därom. Det vore och grymt att uppmuntra till ett bekymmer, som aldrig kunde som aldrig kunde bli tillfredställt genom ernåendet av dess föremål. Men din belägenhet är icke hopplös; du KAN och du BÖR bli frälst; du är kallad till salighet. Kristus har dött för densamma, och Gud väntar efter att få tilldela dig den. Alla lägligheter och förmåner, hjälpmedel och uppmuntringar, som tjäna till salighet omgiva dig. Välsignelsen står i ditt val, den är bragt dig nära, det blir ditt eget fel, om du ej tager den i besittning. Alltså har du icke till föremål för ditt bekymmer något som ej kan vinnas, utan även du kan en gång vara salig. 6. SKAROR HAR VUNNIT SALIGHETEN, VARFÖR SKULLE ICKE ÄVEN DU VINNA DEN? Millioner i himmeln är redan saliga; och en otalig mängd andra är på vägen till samma salighet. Gud är ännu lika villig och Kristus ännu lika mäktig, att frälsa dig, som Han var att frälsa dem. Varför skulle då icke även du bli frälst? 7. Och vidare, VILKEN LYCKA ÄR DET ICKE, ATT BLIVA FRÄLST? En lycka, som innefattar alla nådens rikedomar, samt alla de ännu större härlighetens; befrielse från synd, död och helvetet, besittning av nåd, frid, helighet och himmel. Korteligen, en omätlig, gränslös, evig välsignelse. En välsignelse, vilken från evighet var ett föremål för Guds tankar, vilken förvärvades oss av Hans Son på korset, och skall uppfylla evigheten med sin salighet. O, hur ringa, hur obetydligt, hur föraktligt är ej det högsta föremål för mänskliga strävanden, - att förtiga våra lägre begärelseämnen, - jämfört med saligheten! Rikedomar, ära, namnkunnighet och hedersställen äro blott såsom ett litet grand i viktskålen, jämfört med ”den salighet, som är i Kristus Jesus,” med evig härlighet. Den som blott till det minsta ville behjärta sitt eget väl, skulle ej han fråga: ”vad skall jag göra, att jag må bli salig?” Du får gärna kontakta oss om du vill ha vägledning i denna fråga om frälsning eller få en liten skrift som förklarar detta mer. Sänd oss då ett mail: info@flammor.com Skriv ut © www.flammor.com