Skäms, Svenska kyrkan, skäms!

Rubriken är från Dagen den 10 augusti. Den är talande – Svenska kyrkan borde stå i skamvrån och skämmas.

Krönikan i Dagen som rubriken är hämtad är skriven av Nuro Kino.  Han är en i raden som regerat på hur en del i Svenska kyrkan reagerat negativt på kampanjen att ta på sig ett kors för att visa solidaritet med förföljda kristna.

Det handlar om att redaktionen på bloggen Kristen opinion uppmuntrade människor att bära kors. Detta skulle vara ett sätt att stödja förföljda kristna i världen och det är massor som är det.

Världen Idag den 5/8 återspeglar reaktionen från en ledande inom Svenska kyrkan. Så här skriver kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg i ett Facebookinlägg: ”Alltså, jag vet inte. Det här med att kristna plötsligt ska börja bära kors som tecken för och emot nåt. Det är väl inget nytt egentligen, men uppmaningen känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder.”

Att bära ett kors i stöd för lidande bröder och systrar i tron känns alltså ”uppviglande och okristligt”. Man tar sig för panna!

Det är inte konstigt att reaktionerna inte låtit vänta på sig. I Expressen skriver historikern David Lindén sin förvåning av att Svenska kyrkan inte kan stödja denna kampanj och avslutar denna hållning med att ”historien kommer att förpassa denna ängslighet till den skamvrå där den hör hemma.”

Det är milt uttryck men talande när han skriver om hållning som ”ängslighet” och att detta borde placeras i ”skamvrån.”

Nu har vi gett exempel på att reaktioner som använder ord som ”skämmas” och ”skamvrå”, inte smickrande för Svenska kyrkan, men man har själv bäddat för att man får sådant tillskrivet sig,

I en krönika i Svenska Dagbladet använder skribenten Margit Richert ordet trams om hur en del i Svenska Kyrkan reagerat på kampanjen att bära ett kors. Så här skriver hon:” Företrädare för Svenska kyrkan har talat om okristlighet, om uppvigling, om religionskrig. Det är förstås höggradigt trams. Men som symptom på den identitetskris som just nu präglar Svenska kyrkan är det ändå intressant.”

Hon ser också vad resultatet av Svenska kyrkans kurs leder då hon skriver: ”Men konsekvensen blir att den kristna förkunnelsen riskerar försvinna i en allmän, icke förpliktigande doftljusandlighet: kom som du är, tro vad du vill, alla ska med! Vem kan ens tolka ett så urvattnat budskap?”

Vi har skrivit det förut och gör det igen: Det skall sägas att det finns gudfruktiga män, kvinnor och präster i Svenska kyrkan. De bör ha allt stöd i sin kamp för att rädda själar i detta sjunkande skepp, - som har en hel del personer som finns med i styrandet av skeppet, - som verkar tappat navigeringen.