Samboskap

Här behövs en korrigering och omvändelse av det som gått fel under senare år.

På ledarplats i Världen Idag skriver Olof Edsinger följande: ”Som protestanter berömmer vi oss av det reformatoriska arvet. ”Reformation” kommer av latinets reformatio, som i direkt översättning blir ”förnya” eller ”återge till sin ursprungliga form”. Därmed finns ett direkt samband mellan reformation och omvändelse; även det senare bör därför vara centralt i reformatorisk kristendom.

Men omvändelse är också något svårt. I någon mening förutsätter det att vi markerar emot våra tidigare prioriteringar. Vi säger att ”på detta område gjorde vi ett felaktigt val”. Vi kanske tog en genväg. Eller vi drogs med av tidsandan. Eller vi var rädda. Eller upproriska. Eller rent ut sagt förhärdade.

Omvändelse behöver därför ta sin utgångspunkt i Herrens diagnos av våra tankar, ord och gärningar. Ett av kyrkans viktigaste uppdrag är helt enkelt att leva i en ständig självprövning: Lever vi i enlighet med Guds vilja? Och om inte: Hur kan vi reformeras till vår ursprungliga form?

Det här är en pågående process, och det är viktigt att inte på förhand diktera vad vi ska komma fram till. I vissa församlingar handlar det om maktmissbruk eller konflikter som sopats under mattan. I andra om hårda eller dömande attityder. I Jesu sändebrev till församlingarna i Mindre Asien (Upp 2–3) är det särskilt avgudadyrkan och otukt som lyfts fram.

I den här texten ska jag säga några ord om det senare.

Det är ingen tvekan om att vi befinner vi oss i ett prekärt läge i Sveriges kristenhet. Sekulariseringen tar sig många uttryck, och det finns ingen anledning att gradera dem för mycket. Att samlevnadsfrågorna har blivit en vattendelare torde dock inte vara någon hemlighet. Den så kallade ”äktenskapsfrågan” håller på att splittra flera av våra traditionella frikyrkor.

Men rottrådarna i denna fråga går betydligt längre tillbaka än de senaste årens hbtq-debatt. Själv vill jag hävda att det avgörande avsteget från den bibliska linjen om vårt sexuella samliv inte alls har med homosexualitet att göra – utan med sambofrågan.

De som var med på 70- och 80-talen vet hur resonemangen gick. Den sexuella revolutionen hade tagit västvärlden med storm, och även kristna företrädare började ompröva sin hållning.

”Sambo är samma sak som äktenskap”, sade man. ”Vi lever i en ny tid nu och måste följa med i utvecklingen.” ”Det viktiga är att man eftersträvar trohet. Att bo några år som sambo kan inte skada – så länge man älskar varandra och strävar efter något långsiktigt.”

Detta trots att samboskapet saknar både den förbundskaraktär – inklusive ett offentligt avgivande av löften – och det juridiska skydd som i alla tider varit centralt för definitionen av ett äktenskap, och trots att många även utanför kyrkan gifter sig när de får barn; innerst inne vet de ju att det är skillnad mellan samlevnadsformerna.

Det finns flera saker att rota i här. Kanske var det för att pastorns egna barn, eller barnen till en inflytelserik församlingsmedlem, flyttade ihop som förkunnelsen om äktenskapet tystnade? Det kom för nära – och skapade för många fiender. Och eftersom tron kommer av predikan (Rom 10:17) blev tystnadens konsekvens att ännu fler unga flyttade ihop. Det sluttande planet var ett faktum.

Ja, faktum är att sambo inte bara blev ett ungdomsfenomen. Även många äldre hakade på trenden. Särskilt om de blivit änkor eller änkemän. Hellre än att skriva äktenskapsförord när man fann sin nya kärlek valde man att flytta ihop utan formaliteter. Det var enklast så – inte minst i relation till barnen.

Och nu står vi alltså här, med en äktenskapsdebatt som riskerar att slita isär delar av Sveriges frikyrklighet. Och vi inser att vi bara har två val om vi ska fortsätta på den inslagna vägen: Antingen säger vi att homosexuell synd (samkönade äktenskap) är värre än heterosexuell synd (samboskap) och kommer ut som hycklare. Eller så säger vi att båda är okej och kommer ut som irrlärare.

Men det finns faktiskt ett tredje alternativ: omvändelse. Att helt enkelt företa oss den smärtsamma resan tillbaka och bekänna att vi vandrade vilse på 70- eller 80- eller 90-talet. Inte för att peka finger och skapa fördömelse. Utan för att ödmjuka oss under Herren och hans ord. ”Äktenskapet ska hållas i ära hos alla och den äkta sängen bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare”, säger Skriften (Hebr 13:4).

Visst borde vi alla vara överens om att det är svårt att hålla äktenskapet ”i ära” om vi inte ens praktiserar det?

Till detta kommer att Gud i hela Bibeln uppenbarar sig som en förbunds-Gud. Att underminera äktenskapsförbundet blir därmed att ifrågasätta något heligt – med förankring i Guds heliga väsen.

Den goda nyheten? Alla som bor sambo är fria att gifta sig! Och alla pastorer kan fortfarande predika det som Bibeln säger! Det enda som behövs från vår sida är omvändelse – och mod att omsätta vår tro i handling.”

Olof Edsinger

Detta är naturligtvis inte skrivit för att döma utan för att det som är felaktigt rättas till och blir efter Bibelns ord – alla som vill göra Guds vilja vill säkert att det skall vara så – det blir då ett förhållande som Gud kan välsigna.