Jonas Gardell vs Stefan Swärdh

Gardell förvirrade teologi skall avslöjas.

På Stefan Swärds blogg återges en artikel av Olof Edsinger som tydligt avslöjar Gardells teologi, vi återger den här:

Jonas Gardell företräder något helt annat än klassisk kristen tro.

2021-05-18

I går publicerade Expressen ett öppet brev Jonas Gardell till Stefan Swärd – pastor i Evangeliska Frikyrkan och tidigare ordförande för Svenska Evangeliska Alliansen. Utgångspunkten för texten är Swärds bloggpost om EFK:s enkät på temat HBTQI, och det är ingen tvekan om att Swärd har väckt Gardells vrede. Brevet dryper av fördömanden och svepande omdömen, såsom att Swärd ”gång efter annan gå[r] till storms mot HBTQ-personer”, att han ”förnekar Gud och hans kärleks kraft” och att han är en farisé som ”fortfarande står långt ifrån Gud”. Även tidningen Dagen får sig en släng av sleven och beskrivs av Gardell som ”en tidning som hetsat mot HBTQ-personer i decennier”.

Både Stefan Swärd och Dagen kan förstås tala för sig själva, och från Swärd förväntar jag mig att det snart kommer en replik i Expressen. Men i väntan på detta kan det vara värt att analysera vad Gardell faktiskt skriver. Framför allt kan det – med tanke på hans genomgående religiösa språk – vara viktigt att slå fast att det han företräder i sitt brev är något helt annat än en klassisk kristen tro.

Detta är nu inte någon ny eller förvånansvärd insikt. Alla som har följt Jonas Gardells författarskap vet att hans teologi är allt annat än ortodox. Redan i sin bok Om Gud (2009) går han till storms mot den traditionella förståelsen av både Gamla och Nya testamentet som Guds ord. Han skriver bland annat: ”Det vi i den judisk-kristna kultursfären i dag kallar Gud … utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. De ofta motstridiga gudsbilderna återfinns i bibelns olika texter och går inte att få ihop – eftersom de är utvecklade ur olika föreställningar, olika behov, olika samhällen, olika tider” (s 107).

Med denna hållning som utgångspunkt tar han sig för att rensa ut alla de beskrivningar i Bibeln som talar om Gud som helig och upphöjd, domare och krigare. Som ett exempel döms Guds självuppenbarelse på Sinai ut som primitiv och irrelevant eftersom den skapar ”en spricka mellan Gud och människa, en spricka av iskall och farlig helighet som varken Gud eller människa sedan dess kunnat överbrygga” (s 74). Vissa beskrivningar av Herren, hävdar han faktiskt, har ett rent ”demoniskt ursprung” (s 257).

Därför, skriver Gardell, återstår det för oss som nutida läsare att välja: Gud eller demonerna, kärleken eller hatet. Eller med ett citat från den uppföljande boken Om Jesus (2011): ”Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sig inte förenas: försoningens Gud och hämndens, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval” (s 145).

Gardell är förstås medveten om att sådana som Stefan Swärd – och i realiteten en klar majoritet av världens kristna – inte ställer upp på detta revisionistiska program. För dessa hyser han dock inte några sympatier. För att än en gång citera Om Gud: ”[L]åt oss läsa om denna avskyvärda, primitiva gud som uppmanar sina bekännare att hata och utrota, för denna gudsbild har sannerligen fortfarande bekännare, inte minst i våra egna kyrkor, och ännu efter tre tusen år kan vi höra hans gälla, hysteriska, omättliga rop efter blod och rysa av skräck och obehag” (s 107).

Kort sagt. Tonläget i Gardells öppna brev är inte något nytt. I Gardells värld är det omöjligt att vara en klassiskt troende kristen utan att samtidigt vara inskränkt och hatisk. I en omtalad Expressenartikel på samma grundläggande tema från 2015 liknade han sålunda alla som har en klassisk förståelse av Bibeln och äktenskapet vid IS-krigare som agerar ”i tron att de faktiskt har rätt, att de har sanningen och Gud på sin sida”.

I boken Om Jesus mejslar Gardell i större detalj fram sin teologi gällande detta. Här målar han ett Jesusporträtt som är kemiskt rent från alla de sidor av den ”Gamla testamentets Gud” som han själv har så svårt för. Jesus presenteras som kärleksfull i bemärkelsen kravlös och inkluderande, och hans umgänge med sin tids marginaliserade tolkas som att han inte har något att invända mot dessa individers livsstil.

Ja, han skriver faktiskt uttryckligen att Jesus måste ha accepterat såväl korruptionen som prostitutionen bland sina egna lärjungar: ”det [står] ingenstans att tullindrivaren omvänder sig och betalar tillbaka vad han roffat åt sig. Det står bara att tullindrivaren följer honom. Så blev Jesus syndarnas och tullindrivarnas vän” (s 179). Och vidare: ”Kravet på omvändelse och botgöring finns förvisso i de texter som skrevs ett antal decennier efter Jesus verksamhet, framför allt i Lukasevangeliet, men är oftast tillägg gjorda av den första kyrkan. Omvändelse och botgöring är inte en del av Jesus huvudsakliga budskap, som handlar om Guds ofattbara kärlek, barmhärtighet och omsorg, hans glädje över var och en som återvänder till honom” (s 186f)

Helt följdriktigt förkastar Gardell också tanken på Jesu död som en offerdöd. Mot slutet av sin bok tar han bladet från munnen och slår fast: ”Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. […] Låt oss våga tänka tanken att den primitiva, outvecklade religionens idé om gudar som måste blidkas eller manipuleras med blodsoffer är just detta: primitiv och outvecklad. En tidig och för längesedan passerad fas i andlighetens historia. Och i det ögonblick vi släpper tanken på Jesus som ett syndoffer förlorar jungfrufödseln mycket av sin relevans, liksom behovet av att Jesus måste ha varit syndfri eftersom han inte längre måste uppfylla Moses lags krav på perfekta offerdjur. På så sätt kan Jesus få vara något mer och något större än bara Offret. Han kanske rentav kan få vara Jesus från Nasaret. […] Det är inte intressant om det finns en begraven kropp att återuppväcka eller om den kroppen förmultnade i en fattiggrav eller lämnades att ätas av vilda djur. […] Jag bekänner inte att Jesus dog för mina synder” (s 342, 344, 349, 350).

Att en människa med denna teologi får problem med Stefan Swärd är naturligtvis ingenting att förvånas över. Det stora undret är väl att det än i dag finns personer i Sverige som betraktar Jonas Gardell som en företrädare för kristen tro! Trots att han öppet förnekar Israels Gud. Trots att han öppet förnekar Jesu offerdöd. Trots att han gång på gång ger uttryck för att Gud inte kan skilja mellan sak och person; att han antingen älskar både synden och syndaren, eller ingendera.

Det är naturligtvis sant att det finns troende som har betett sig illa både mot HBTQ-personer och andra. Som på ett orättfärdigt sätt har exkluderat individer på grunder som helt saknar stöd i Nya testamentets skrifter. Där så har skett kan vi mycket riktigt behöva omvända oss. Men Gardells uppmaning till Swärd att vända om och ”öppna dig för Guds allomfattande, allt inkluderande kärlek” är ändå inte något annat än ett hån.

Dels för att Gardell alltså förnekar att Jesus själv kallade syndare som ville ha med honom att göra till omvändelse.

Dels för att Guds kärlek enligt Bibeln inte är ”allt inkluderande” – men däremot gäller alla människor, oavsett hur långt eller nära de i övrigt kan tänkas stå honom.

Jonas Gardell säger att Stefan Swärd ”förnekar Gud och hans kärleks kraft”. Själv är jag övertygad om att Swärd är mycket väl införstådd med dessa båda storheter. Jag tror också att han bekänner sig till Guds nåd så som vi möter den i Nya testamentets skrifter. Den nåd som ”fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet” (Tit 2:12–13).

Olof Edsinger, generalsekreterare”

Teologi betyder kunskap om Gud. Gardell ger ingen kunskap om den levande Guden, bara en fantasigud som passar för Gardells fantasier.