F.d. biskop kritiserar Svenska kyrkan

Ifrågasättandet av Svenska kyrkans tillstånd fortsätter. Nu ger sig även en biskop emeritus in i debatten och kritiserar den nuvarande ordningen.

I tidningen Dagen den 8 september tar Björn Fjärstedt, biskop emeritus till orda. Han ger en klarsynt analys av hur Svenska kyrkan har kommit fel., Bland annat pekar han på att liberalteologerna bär ett stort ansvar för det sönderfall som råder i kyrkan.

Det är riktigt och de gäller inte bara Svenska kyrkan utan också där liberalteologer fått inflytande i frikyrkorna. Detta ske nu och alltmer av liberalteologi förekommer nu i pastorsutbildningar. Detta har och kommer att bli förödande för frikyrkorna om inte detta motarbetas och stoppas.

Men nu gäller det alltså Svenska kyrkan och den massiva kritik som på senare tid kommit.

Vi skall nu ta del av vad  Brön Fjärstedt skriver i Dagen under rubriken: Kyrkan är ingen storkoncern:

”Det allvarligaste med det storkoncernstänkande som präglar Svenska kyrkan är den snabba församlingsdöd det åstadkommit. Det skriver Björn Fjärstedt, biskop emeritus.

Liberalteologerna, så kallas liberaler inom det kyrkliga, har fått agera fritt länge nog. Eftersom resultatet i flera avseenden blivit förödande, måste realisterna tillåtas ta vid.

Liberalerna är idealister, driver vissa idéer som är hämtade uppe i det blå. Som att det skulle gynna kyrkan, främst Svenska kyrkan, att lägga kraft på pridefestivaler, att tona ner den lokala församlingen till förmån för sammanslagningar och storsystem. Eller att lösa upp den stabila ordningen för huvudgudstjänst, den som har burit sedan kyrkan slog rot i landet, för att i stället ge plats för tidspräglade önskemål om jämlikhet och könsneutralitet.

Med liberalteologi har menats att luckra upp trosarvet på punkter där det upplevs skava mot modernitetens föreställningar. Det gäller sådant som att Jesu mor var jungfru, hans faktiska uppståndelse från de döda och korset som brännpunkten för Guds försoning av världen med sig själv.

Vi som är realister är trötta på föreställningen att ett skifte bort från sådana hårdfakta om tron skulle vitalisera det kristna tankemönstret och livet i församlingarna. Inget tyder på det.

Realister noterar att mänskligheten på teknikens område vinner avsevärda framsteg men knappast vad gäller makthantering, miljövärn eller kamp mot förtryck, trafficking och rasism. Det gäller att inte låta sig luras att tro att de områden där människan fått förmågan att utveckla och rent av nyskapa, utan vidare gäller också alla andra mänskliga företag.

Stordrift och storkoncerner kan förefalla vara framgångskoncept. Men även där är det tveksamt om det gäller alltid och i längden. Vid en viss brytpunkt tycks en retrograd trend sätta in med tendenser till tynande drivkraft, korruption och yviga förmåner.

Den kristna kyrkan har ett par tusen år på nacken, så det går att studera vad som händer om hon lämnar sina kärnvärderingar och sina genialt enkla grundordningar. Storkoncerner som Svenska kyrkan och även en del av frikyrkorna börjat mönstra sig efter är definitivt inte lämpade för kristen förnyelse.

I grunden är kyrkan en rörelse, eller kropp i tillväxt, som hålls samman lokalt genom lyssnande till Guds Ord, bön och delaktighet i eukaristins firande, nattvarden.

Koncerner, exempelvis Ericssons, Vattenfall eller de som opererar efter koncernmönstret, såsom Migrationsverket, Skatteverket och Polisen, faller på att för mycket makt och pengar ansamlas på ett ställe. Det uppstår en internkultur med egna och dolda regler, en tro på egen ofelbarhet, arrogans mot kritiker och storvulna reseplaner med generös representation. Svenska kyrkan lever, offentligt konstaterat, i farozonen.

Det allvarligaste med det storkoncernstänkande som präglar Svenska kyrkan är den snabba församlingsdöd det åstadkommit. Det är som med miljöförstöring. Först märks inte så mycket, men efter ett tag går förtviningstecknen i dagen. Det uppstår syrebrist och uppgivenhet tar vid. Det är gudstjänsterna, hur få som än deltar vid varje tillfälle, som ger ny andlig kraft, nytt syre. Att påstå det är inget uppseendeväckande. Alla som är medvetna kristna vet att det är så.

Det kan vara en frestelse att försöka backa bandet, men det går nog inte. Nu är vi där vi är. Den motkraft som realistiskt kan sättas in är att envetet fortsätta syresätta nerifrån med gudstjänst på den nära församlingens nivå och uthålligt bekänna tron i dess apostoliska och katolska formuleringar. Det kan gå att få upp sav i det gamla grenverket igen. Men inga pengar bör skickas uppåt i systemet. Koncernnivån kan gott få torka bort. Den är ingen apostolisk ordning.

Skulle en profet eller profetisk rörelse uppstå, en kraftfylld väckelsepredikant eller så, som kunde påverka positivt vida omkring, vore det förstås välkommet. Men just nu tycks ingen profet vara kallad. Alltså gäller det trofasta, realistiska, arbetet i vingården.”

Björn Fjärstedt, biskop emeritus i Visby stift.

Behovet av profetröster är stort i vårt land, jordmånen för det är inte den bästa, då vi inte önskar en större förändring. Vi är så insjunkna i andlig försoffning och bekvämlighet att sådana röster mest upplevs som störande. Men låt oss alla ändå bidra med att höja rösterna för en förändring. Många bäckar små…