En djupare och allvarligare förkunnelse Del 2.

Vi kan bara konstatera att den sorts predikan som nu mestadels är rådande, den har inte varit fruktbärande.

Finns det något som man skulle kunna se som en huvudlinje för predikningarna i våra frikyrkor? Jag vill mena att det är något som sticker ut på ett alldeles särskilt sätt och det skulle kunna sammanfattas med ”Gud är kärlek”. Hur har det blivit så, när bredden av förkunnelse är så mycket större och även bilden av Gud är mer bred och mångfaldig än det?

Men låt oss se till det nämnda, ”Gud är kärleken”. Man kan säga att det finns två dimensioner av att detta tema är så framträdande i förkunnelsen Dels kan det uppfattas att det är något som åhörarna vill höra.

Dels finns det den andra linjen och det är att den som förkunnar och ständigt återkommer till detta, den tar inga risker att någon skulle stöta sig på det budskapet och därmed med även på talaren själv.

Jag menar att dessa båda dimensioner är olyckliga, detta för såväl åhörarna och för förkunnaren.

För att börja med den sistnämnde så leder det till en förkrympt tjänst i predikandet och det påverkar också troligtvis förkunnaren själv. Det kan för den som förkunnar, leda till att det blir något av en feghetskaraktär, då man anpassar budskapet för att vara rädd om sig själv.

Det förkrymper också den kallelse som man har som förkunnare att predika ”allt Guds rådslut” som Paulus konstaterar att han gjort, se Apg. 20:27. Det blir en hållning till Ordet som inte är rätt eller hållbar.

Det blir också en ställning som är långt ifrån den som Paulus också framhåller i Gal. 1:10: ”Är det nu människor jag försöker få på min sida, eller Gud? Eller söker jag människors gillande? Hade jag fortfarande sökt människors gillande skulle jag inte vara Kristi tjänare.”

För de som lyssnar är också det beskrivna förödande, dels för att det hämmar andlig tillväxt. Dels kan också de som lyssnar till ett sådant budskap få känslan och dra slutsatsen: Eftersom Gud är kärlek kommer Han att ha överseende med hur jag lever – hur skulle Han kunna döma mig – Han är ju kärleken. 

Vi får inte bara begränsa bilden av Gud, till bara att Han är kärlek. Vi vet att i Ordet presenteras Han som domare, vidare som helig och att han hatar synd för att nämna något. Vi behöver få del av många fler sidor så att det får komplettera Gudsbilden, då får vi en större helhetsbild av Honom.

Risken med en ensidig förkunnelse, med en betoning på en sida av Gud, är att vi får förminskad Gudsbild och därmed lider såväl den enskilde som församlingarna skada och utvecklas inte i sitt andliga liv.

Vi kan också konstatera att det varnas för att ha lärare som förkunnar ett budskap som ”kliar i öronen”. 2 Tim 4:3. Vi behöver rannsaka oss och se till att vi inte har hamnat i en sådan situation i svensk frikyrka.  Vi behöver profetröster som kan vrida den negativa utvecklingen i en rätt riktning.

En sådan röst var Emil Gustafson. Att läsa honom är en nyttig påminnelse och den bild som han ger i sin bok ”I Guds skola” beskriver ett fasanfullt tillstånd som vi säkert vill vara långt ifrån. Låt oss därför verka för det. Avslutningsvis ett citat från den nämnda boken av Gustafson:

”Deras tempel är öde, ty livets Ande har flugit sin kos. Lovsångerna äro kalla och bönerna frusna. Gudstjänsterna liknar ett dött panorama av målande skuggor. Vanans makt drar sångens positiv, och den kalla plikten talar över Jesu kärlek till en fallen värld.” Vilket åtlöje för helvetet, vilken sorg för himlen! ”