Det brådskar

Det behövs verkligen sådana budskap i vår tid.

Så här skriver Bertil Paulsson: ”Dessa rader ville gärna vara ett budskap till dig, som är en bekännande kristen. Om du räknar med att genom denna skrift få del av något nytt eller bli berusad av något särskilt stämningsfullt, då kan du lägga den åt sidan med en enda gång.

Jag har nämligen den meningen, att vad kristenheten främst behöver nu inte är nyheter och stämningar, utan att på allvar stanna inför sin gudomliga bestämmelse, våga en samvetsgrann omprövning av sina evangeliseringsmetoder och taga emot kraft för att helhjärtat kunna fullgöra sin Mästares missionsbefallning.

Om och om igen under de senaste åren har Sören Kirkegaards framtidssyn gripit mig. Han tyckte sig se mänskligheten samlad i en stor teater. Mitt i pågående föreställning börjar det brinna någonstans i fastigheten och faran för publiken är överhängande. Teaterdirektören rusar in på scenen och ropar: ”Elden är lös!".

Resultatet av hans rop blir en tacksam applåd från en sensationslysten publik. Det var sannerligen lyckat! Vilken genial överraskning! Så nervpillrande! Återigen ropar en förtvivlad man från scenen, men bara för att ännu en gång mötas av ett stormande bifall. Som slutackord suckar den store filosofen: ”På samma sätt är jag rädd att vår tid kommer att bryta samman i en fruktansvärd katastrof under bifallsåskorna från en salong fullsatt av applåderande åskådare.”

Det verkligt tragiska i den skildringen är att man inte tog varningsropet på allvar. Man var inställd på att allt var säkert och så trollbunden av det sensationella, att man blundade för verkligheten. Ett hjärtskärande nödrop blev uppfattat som ett lyckat skämt.

Man kommer osökt att tänka på berättelsen om ”väckelsen i Sodom”. Då Lot förstod att det var allvar och att det brådskade, försökte han naturligtvis först och främst få sina släktingar med. Han gjorde också ett ärligt försök, men tyvärr gick det dåligt med mågarna. De reagerade på samma sätt som teaterpubliken i Kirkegaards syn. Det står nog så tragiskt: "Men hans mågar menade att han skämtade!”

Vår värld är i nöd! Detta är det många av oss som ser, och ändå har inte katastrofkänslan fått störa vår religiösa idyll något nämnvärt. Om det är sant att världspolitikens och världsekonomins och världshumanismens specialister snart är rådlösa, om det är sant att människan utan Kristus har att vänta en evig förtvivlan i ett evigt mörker och om det är sant att vi kristna, och endast vi, har lösningen på både världs och evighetsproblemen hur kan vi då vara så ljumma, så tama, så deklamatoriska!

Hur kan vi anse oss ha tid med så mycken självisk, religiös sällskaplighet, när vi borde vara livräddare! Hur kan vi taga upp tiden med så mycket pladder, när mänskligheten behöver nödrop!

Nu skall vi först allvarligt påminna varandra om, att åtskilligt i vår tid säger, att det brådskar med Konungens ärende.

Om vi först ser på ”tidernas tecken” så förstår vi, att det hastar mot avslutningen av denna tidsålder, På samma gång som detta är ett outsägligt glädjeämne för Jesu brud på jorden, så fyller det oss med ängslan för de ofrälsta.

Hur gärna ville vi inte att släkt och vänner skulle få göra sällskap med oss när Brudgummen kallar. Vi kan inte tänka oss att den och den av de våra skall vara bland dem, som lämnas kvar åt Antikrist och hans lakejer. Nej, Jesu tíllkommelse får inte skapa skilsmässa utan en underbar och evig gemenskap.  Det gäller att skynda.” Slut citat.

Detta är dels gedigen väckelseförkunnelse som gav resultat och dels med budskap om att Jesus kommer för att hämta sitt folk. Nu finns det inte mycket av varken det ena eller det andra. Och så undrar vi varför vi inte ser några resultat. Vi behöver återvända till klassisk förkunnelse!