Debattartikel i Dagen

Det är en överhängande fara att gudstjänsterna genomförs som en vana.

Hur lik ”gudstjänsten” så som vi känner den av i dag är de beskrivningar vi har i Nya testamentet av de första troendes gemenskap?

Det är odiskutabelt att den konkreta, reella och djupa gemenskapen bland andefödda och andefyllda människor är livsviktig utifrån läsningen av Nya testamentet. Att därigenom dra slutsatsen, som Daniel Röjås gör i Dagen, att det är ”ett naturligt uttryck för att vara kristen att man regelbundet går på gudstjänst" känns dock som ett felslut. Frågan som måste förekomma ett sådant påstående är: Hur lik gudstjänsten så som vi känner den av i dag är de beskrivningar vi har i Nya testamentet av de första troendes gemenskap?

När argument lyfts fram för gudstjänstens betydelse tas de nästan alltid från det gamla förbundet, så ock denna gång. Det intressanta med exemplet från Lukas 4 (jo, också det är från det gamla förbundet eftersom det nya förbundet genom Jesu blod inte hade trätt i kraft än vid det laget) är att Jesus agerade ”termometer” på den andliga gemenskapen. Detta skapade sådan vrede att de församlade ville döda honom genom att störta honom utför ett berg.

Efter det kan jag inte se att Jesus besökte någon synagoga mer.

Orsaken till att uteslutande argument från det gamla förbundet används vid förespråkandet av vikten att gå på gudstjänst är förmodligen att ordet i sig, som namn på en religiös samling, endast finns i Gamla testamentet.

Endast fem gånger används ordet ”gudstjänst” i Nya testamentet (Svenska Folkbibeln) och två av dessa gånger hänvisas till det gamla förbundets gudstjänster (Hebreerbrevet). Det används också när Paulus talar om den kristnes överlåtelse till Gud (1 Korinthierbrevet), det sätt lagiska kristna uttrycker sin tro på (Kolosserbrevet) och slutligen när det talas om ett praktiskt perspektiv vad gäller att tjäna Gud här i världen (Jakobs brev).

Risken med vanor, såväl tandborstning som gudstjänstbesök, är att de skapar ett automatiserat beteende. ”Har du borstat tänderna?” ”Ja du, jag minns inte, men det har jag förmodligen gjort för jag brukar ju göra det!”

Evangelisten Frank Mangs talade om människor som var vaccinerade mot evangelium. De hade fått en liten dos av evangeliet så många gånger, de var så vana vid det, att de inte längre reagerade på dess kraft. Personligen tror jag att detta är orsaken till många förkunnares frustration i sin förkunnargärning. De som hör förkunnelsen är så vana att höra densamma att de har blivit vaccinerade mot den.

En del älskar fester, högtider och kalas och en del avskyr desamma. Är det förstnämnda personlighetsdraget andligare än de sistnämnda? Utifrån läsningen av NT har jag svårt att se att det skulle vara så. Tillbedjan av, och tjänst för, Gud samt den djupa andliga gemenskapen mellan andefödda människor är naturlig och livsviktig. Däremot har jag svårt att se den självklara kopplingen mellan detta och fester, högtider och kalas samt i många fall också det vi kallar gudstjänster. Förmodligen skulle vi frigöra både människor och kraft om vi kunde frikoppla dessa företeelser; tillbedjan, tjänst och andlig gemenskap, från såväl begreppet gudstjänst som begreppet kyrka och släppa ut både Anden och evangeliet där det hör hemma, mitt i livet och verkligheten.

Krister Nordin, förkunnare och författare

Gå in och rösta vad Du anser på denna länk:

https://www.dagen.se/debatt/krister-nordin-gudstjansten-riskerar-att-bara-bli-en-vana-1.1623883