Alexander den store och profetian

Alexander den store och profetian - Holger Nilsson

Publicerad februari 2003

”När du, o konung låg på ditt läger, uppstod hos dig tankar på vad som ska ske i framtiden och han som uppenbarar hemligheter, lät dig veta vad som skall ske”. Dan. 2:21

Historieskrivarnas uppgift är att nedteckna vad som har hänt. Vad som ligger i framtiden är för dem okänt och deras uppgift är begränsad till att efteråt skriva ned det som hänt i det förflutna. Bibelns profeter däremot, har vid olika tillfällen fått vara med om att nedteckna historia i förväg. De har kunnat göra det därför att Gud uppenbarade framtiden för dem. En av dessa som på ett särskilt sätt fått vara med om att skriva historia innan den inträffade, är profeten Daniel. Då vi nu så här efteråt, så att säga, står med facit i hand, kan vi förundras över hur exakt Danielsbokens profetior har gått i historisk uppfyllelse. En som redan på sin tid förundrades över denna boks förutsägelser var ingen mindre än Alexander den store. Denne grekiske härförare upprättade som bekant ett världsrike på mycket kort tid under trehundratalet. Med segerrika härar drog Alexander den store fram och vann seger efter seger. Även mot det heliga landet styrde han sin färd och det judiska folket upplevde stor fruktan för vad som skulle hända. I denna svåra situation så befallde översteprästen Jadua att folket skulle hålla gemensam bön. Det lönar sig att vända sig till den levande Guden i bön, det fick man också bekräftat. Gud uppenbarade sig för Jadua i en dröm och talade om för honom, att vara vid gott mod. Gud kan förvandla fruktan till frimodighet! Gud befallde allt folket att kläda sig i vita kläder, och att prästerna skulle gå ut och möta konungen i sina ämbetsskrudar. Så handlade man också, och historieskrivaren Flavius Josephus skriver om detta: ”Possessionen var alldeles olik alla sådana tillställningar hos andra nationer.” Här kom ett folk klätt i vita dräkter tillsammans med sina präster och tågar emot en fruktad, beväpnad och segerrik arme! Det var helt olikt vad andra folk skulle ha gjort, men tänk icke desto mindre framgångsrikt. Då andra folk hade fått se sina slagna och dödade utav den fruktade Alexander den stores härar, skulle det visa sig att det lönar sig att ha Gud till sin förtröstan, och vända sig till honom i bön. Då nu folket som åtföljde Alexander den store bara väntade att få gå till attack för att plundra och döda, så omtalas det att när Alexander den store på avstånd får se denna skara som stod framför honom, så går han ensam fram till dem. Han möter översteprästen och ser hans huvudbonad och den gyllene plåten med Guds namn inristat. Han tillber detta namn och hälsar på översteprästen. De som tågade med i Alexanders här, ser vad denne gör och förvånas över detta och menar att han tappat förståndet. Men bibeln säger: Konungars hjärtan är i Herrens hand som vattenbäckar: han leder dem, varthelst han vill. Ordsp. 21:1. Samme Gud är också den som leder världshistorien. Efter detta möte mellan Alexander och översteprästen, så följer konungen med till det judiska templet. Vad som där hände är mycket intressant, och Josephus som återger dessa händelser, skriver bl. a. följande: ”Då man visade honom Daniels bok, där denne profet förutsade att en grekisk konung skulle förstöra persernas värld, sade han det vara sin övertygelse, att han själv var den åsyftade personen.” Vilket ögonblick här möts profetia och historia. Den i profetian förutsagda grekiska världsrikets mäktige konung, han står och läser om sig själv i de profetior som Daniel nedtecknat för mer än 200 år tillbaka i tiden. Tiden hade hunnit ifatt profetian och profetian blir historia. Alexander den store stod där övertygad och överväldigad över det Gudomligt ingivna ordet. Och det kan vi också uppleva då vi studerar de bibliska profetiorna.

Klicka här för utskrift