Bortom tidens horisont Bortom horisontens yttersta rand där himmel och jord träffar möte, jag skådar det eviga fridens land där själarna finna sitt eviga sköte. Där få de saliga själar sin eviga ro bortom världens larmande jäkt, där skall de samlas dessa som tro, ty där möts den himmelska släkt. Sälla är de som gått stigen så smal och vårdat det liv som Frälsaren gav, de som i tiden gjorde sitt goda val - de skall ej gå under i förtappelsens hav. Skriv ut © www.flammor.com

Julens centralgestalt Nu är åter tiden när julen är inne och fyller både tanke och sinne, samt stress och mängder av plock och lysande gran och julbock. Detta som dock visas i tv-rutan det kunde vi klara oss förutan; en anka som skriker och hoppar medan brödet i spadet vi doppar. Ack, detta är ju otroligt banalt, helt barnsligt och hemskt trivialt, Hur kan man se detta år efter år? Obegripligt, man detta inte förstår. Då har vi missat allt julen kan ge, om det är bara en anka vi vill se, och totalt har vi missförstått allt, om ankan är julens centralgestalt. Skriv ut © www.flammor.com

Människans tragedi Färgsprakande blomsterhav och grönska att drunkna i, allt detta oss skaparen gav i mäktigt och storslaget slöseri. Bäckars porl och fågelkvitter i ständigt skapande poesi och blänkande sjöars glitter tillhör skapelsens geografi. Kämpande tjädertuppars strid och strävande myrors energi, också ruvande svanars frid allt skapat i mästerlig regi. Åskans blixtrande klara sken, de svävande dimmors draperi, solnedgångens bländande scen vittnar om oändlig fantasi. Allt är av Skaparen givet ett paradis att leva uti och vandra med honom i livet i djup och skön harmoni. Men människan från Skaparen gick och skapade sin egen filosofi då tomhet och ofrid hon fick - detta är människans tragedi. Skriv ut © www.flammor.com

Främlingens land Du mottogs i själviskhetens kyla så sträng och otrygg du grät dig till sömns i din säng, du tog de första steg in i det kyliga land, där gåstolen ersatt föräldrarnas trygga hand. Du sparkade och svor på skolgårdens asfalt och dess hårdhet skakade i själen som svalt, du vandrade under kunskapens höga valv fast benen av fruktan och otrygghet skalv. Du hade i själen ett värkande sår och det läktes ej fastän år lagts till år, sedan växte du upp och i världen kom ut, men smärtan från såret tog aldrig slut. Du ensam och hjälplös famlade vilsen kring skyddad av samhällets säkra men kalla ring, när ljusen i folkhemmet om aftonen tändes där ute du kände hur i själen de brändes. Du visste om sambandet där i sängen du låg fast vuxen och manlig dig människor såg, men trygghetens säkra och fasta fadershand den fann du inte i detta främlingens land. Du nåddes så en dag av Guds kallande röst och kände värmen i ditt iskalla bröst, då plötsligt du insåg Guds vidöppna famn - och äntligen du funnit den trygga hamn. Skriv ut © www.flammor.com