Ett väckelsebudskap

12 ord att säga innan du dör, Helvetet kommer inte att röra dig | C.S. Lewis

På denna länk kan du se en video om budskapet: 12 Words to Say Before You Die, Hell Will Not Touch You | C.S. Lewis

Här följer också en utskrift av det på svenska:

”Det kommer ett ögonblick, min vän, ett ögonblick då tiden står stilla. Din andning saktar ner, ditt hjärta stillnar och din själ förbereder sig för att korsa tröskeln. Det är den sista timmen, det sista slaget, och allt du har levt – varje val, varje viskad bön, varje tår gråten i natten – kommer att möta evigheten. Och i det heliga ögonblicket finns det 12 ord som kan tränga igenom mörkret, 12 ord som skakar helvetets portar och väcker himlens arméer, 12 ord som, om de uttalas med tro, om de förklaras med ett hjärta som verkligen har överlämnats, kan omsluta din själ i gudomligt skydd och ge dig nåden att passera oberörd av fördömelsens lågor.

Låt mig vara tydlig: detta är inte vidskepelse, detta är inte en sång, detta är inte magi. Detta är uppenbarelse. Dessa 12 ord är inte bara en formel; de är ropet från ett hjärta som tillhör Kristus. Och när de stiger upp från dina läppar när ditt sista jordiska andetag dras, darrar fienden, änglarna närmar sig och paradisets portar svänger upp på vid gavel.

Du förstår, så många människor tillbringar sina liv med att ignorera det eviga. De förbereder sig för allt – skola, karriär, pensionering – men de förbereder sig inte för döden. De förbereder sig inte för det där sista ögonblicket, den smala bron mellan den här världen och nästa. Och ändå kommer det ögonblicket att komma för oss alla. Ingen undgår det, rik eller fattig, stark eller svag, känd eller okänd. Döden respekterar ingen.

Men åh, min kära vän, den själ som är redo, den själ som tillhör Kristus, har ingen anledning att frukta. Döden är inte längre en tjuv utan en dörr. Helvetet håller inga bojor för den som har satt sin tillit till världens frälsare. C.S. Lewis skrev en gång: ”Dö innan du dör; det finns ingen chans efteråt.” Och han hade rätt. Vi måste dö från oss själva nu, medan andedräkten fortfarande fyller våra lungor, så att när vi dör i köttet, stiger vi upp i anden. Vi måste välja nu hur vi vill att evigheten ska se ut. Himlen är ingen olyckshändelse; frälsningen är inte passiv. Den är vald, den är förklarad, den är levd.

 

De 12 heliga orden

Och det för oss till de 12 orden. Dessa ord är enkla men heliga; de är få men eviga. Och när du uttalar dem – verkligen uttalar dem från djupet av din själ – förklarar du din trohet. Du lägger din evighet i händerna på den ende som kan bära den: den som besegrade synden, den som krossade döden, den som blödde så att du inte skulle brinna.

Dessa är de 12 orden: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.”

Säg dem långsamt:

Jesus Kristus: Namnet över alla namn. Den som stillar stormen och kallar de döda att uppstå. Den inför vilken varje knä ska böjas och varje tunga bekänna. När du säger hans namn med vördnad, inbjuder du himlens auktoritet.

Guds Son: Inte bara en profet, inte bara en lärare, inte bara en man. Det gudomliga, Messias, uppfyllelsen av varje profetia och hörnstenen som förkastades av människor men valdes av Gud. Att kalla honom Guds Son är att erkänna hans överhöghet och gudomlighet.

Förbarma dig: Barmhärtighet är inte vad vi förtjänar; det är vad han erbjuder. Vi står inte inför Gud med arrogans; vi kräver inte inträde i paradiset. Vi ber, vi ropar, vi vädjar till hans barmhärtighet, ty det är av nåd vi är frälsta.

Över mig: Detta är personligt. Det handlar inte om religion, det handlar inte om dina föräldrars tro, din kyrkobesök eller ditt dopbevis. Det handlar om dig. Du står naken inför tronen. Du sträcker ut med skakande händer och säger: ”Herre, se mig, känn mig, förlåt mig, en syndare.”

En syndare: Detta är inte skam; det är sanning. Vi är alla syndare, varenda en av oss. Skriften säger i Romarbrevet 3:23: ”Ty alla har syndat och saknar Guds härlighet.” Men i den sanningen ligger hoppet, för den syndare som erkänner sin synd är den som är redo att ta emot frälsning.

Min vän, vänta inte till din dödsbädd med att säga dessa ord. Säg dem nu. Säg dem medan du lever, så att när du dör, din själ redan vet vägen. Helvetet kan inte hålla det som himlen har gjort anspråk på. Fienden kan inte anklaga det som Kristus har täckt. Och när den timmen kommer, vare sig plötsligt eller långsamt, om ditt sista andetag används för att uttala dessa ord, då säger jag dig detta med all evighetens allvar: Helvetet kommer inte att röra dig.

 

En livshållning, inte en nödlösning

Låt mig fråga dig något djupt, något evigt: Har du slutit fred med Gud? Har du någonsin verkligen fallit på knä i ditt hjärta och sagt: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare”? Om inte, varför? Vad väntar du på? Döden skickar inte ut någon inbjudan i förväg; den knackar inte. Den kraschar in. Och när den gör det, måste du redan vara förseglad, redan vara märkt, redan vara hans.

Dessa 12 ord är inte bara en nödutgång; de är en livshållning. De är själva grunden för vad det innebär att vara kristen: ödmjukhet, tro, beroende, sanning. Dessa ord förstör stolthet. De tömmer själen på anspråk. De tar bort varje mask och för dig till korsets fot, där blodet fortfarande ropar efter barmhärtighet, där nåden fortfarande strömmar som olja.

Du förstår, helvetet är verkligt. Det är inte en metafor; det är inte bara någon medeltida uppfinning för att skrämma de svagsinta. Jesus själv talade mer om helvetet än nästan någon annan i skrifterna. I Matteusevangeliet 10:28 sade han: ”Frukta inte dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta hellre honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.”

Helvetet är frånvaron av Gud. Det är evig ånger, evig separation, evig plåga. Och ändå är det undvikbart. Ja, undvikbart! Det är evangeliums härlighet! Det är nådens skönhet! Det är barmhärtighetens mirakel! Du och jag, vi förtjänar vrede. Vi har ljugit, vi har hatat, vi har ignorerat Gud, vi har varit själviska och arroganta. Vi har valt synd framför helighet fler gånger än vi kan räkna. Och ändå talar Kristi blod fortfarande, korset står fortfarande, Faderns armar är fortfarande öppna. Men du måste svara. Dessa 12 ord är ett svar på den kärleken.

De är inte ett rep som kastas till den döende; de är en förklaring av identitet, en fana över din själ, en bekännelse som genljuder i himlens tronrum och säger: ”Den här tillhör Jesus.”

Och vän, lyssna på mig: Du kan säga dessa ord om och om igen. Och det borde du. Inte av rädsla, inte av ritual, utan av tro. För ju mer du säger dem, desto mer formar de dig. De påminner dig om vem du är. De påminner dig om var ditt hopp finns. De påminner dig om att barmhärtighet inte är ett koncept; det är en person, en frälsare, Lammet som slaktades.

Jag minns att jag läste en historia om en kristen som låg för döden. Hans familj samlades runt honom, och de hörde honom viska, knappt hörbart, om och om igen, hans sista ord: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” För varje ord blev hans röst svagare, men hans själ blev starkare. Och när han tog sitt sista andetag, kom en frid över hans ansikte, för helvetet hade inget anspråk. Döden hade ingen udd.

Jag vill ha den friden för dig. Jag vill ha den tillförsikten för dig. Jag vill att du ska veta, verkligen veta, att när din timme kommer, kommer det inte att vara slutet. Det kommer att vara början – en ny födelse, en ny härlighet, en ny evighet. Men tiden att förbereda sig är nu. Tiden att bestämma sig är nu. Du kanske inte känner dig redo. Du kanske tror att du är för bruten, för förlorad, för syndig. Men hör mig: Ingen är utom räckhåll för barmhärtigheten. Armarna som sträcktes ut på korset sträcktes ut för dig. Blodet som spills spills för dig. Törnekronan bars för dig.

C.S. Lewis sade en gång: ”Dörren till helvetet är låst inifrån.” Vad han menade var detta: De som är i helvetet är de som vägrar att släppa stoltheten. De som inte skulle säga: ”Jag är en syndare.” De som inte ville acceptera barmhärtighet eftersom de inte ville böja sig. Men du, du har fortfarande tid. Du har detta ögonblick. Och i detta ögonblick lyssnar himlen.

Säg det igen med mig: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” Känn tyngden av de orden. Låt dem rena dig. Låt dem bränna igenom varje kedja, varje skam, varje lögn som säger att du är för långt borta. För det är du inte. Så länge du har andedräkt har du hopp. Och när du förankrar din själ i Kristus, kommer helvetet inte att röra dig.

 

En enkel, men alltavgörande, bön

Du vet, det finns något heligt i enkelheten. I en värld som dränks i brus, argument, åsikter, läror, distraktioner, är det ibland det mest kraftfulla du kan göra att säga något enkelt och mena det med hela din själ: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” Det är allt. Och ändå är det allt.

Denna bön, ofta kallad Jesusbönen, har viskats i öknar, i kloster, på sjukhus, i fängelseceller, på slagfält och i sovrummets tystnad vid midnatt. Den har uttalats av helgon och syndare, av dem som har vandrat med Gud i årtionden och de som mötte honom bara ögonblick före döden. Och i varje fall, när de orden stiger upp från ett uppriktigt hjärta, tränger de igenom himlen. För detta är inte bara en samling stavelser; detta är ett svärd i anden, en sköld, ett rop av överlämnande som når Faderns allra innersta.

Helvetet fruktar inte människor som är starka. Det fruktar inte människor som är smarta eller framgångsrika eller populära. Helvetet fruktar den ödmjuke. Helvetet fruktar mannen som böjer sitt huvud och säger: ”Jag är inte tillräcklig, men du är.” Helvetet fruktar kvinnan som faller vid Jesu fötter och håller fast vid hans mantels fåll. Helvetet fruktar brustna människor som vet att deras enda hopp är barmhärtighet.

Låt mig vara ärlig mot dig: Du kan leva hela ditt liv och göra goda saker. Du kan donera till välgörenhet. Du kan gå i kyrkan. Du kan be böner före middagen. Du kan till och med läsa Bibeln. Men om du aldrig verkligen har överlämnat ditt hjärta, om du aldrig verkligen har bekänt ditt desperata behov av Guds barmhärtighet, är du fortfarande utanför porten. För himlen är inte en belöning för de goda; det är ett hem för de återlösta. Låt det sjunka in.

De 12 orden vi har talat om – de är inte magi. Du kan inte bara mumla dem och förvänta dig frälsning som från en varuautomat. Nej, de är heliga. De är en nyckel, men bara när de används med sann tro, sann ånger, sann överlämnande. Dessa ord är som en fackla i dödsskuggans dal. De lyser upp vägen. De säger till mörkret: ”Jag vandrar inte ensam.” De förkunnar att din själ är under gudomlig äganderätt. Och vän, det finns inget mer kraftfullt än en själ märkt av Lammets blod.

I Uppenbarelseboken 12:11 står det: ”De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, och de älskade inte sina liv så mycket att de ryggade tillbaka för döden.” Dessa 12 ord är både bekännelsen av Kristi blod och vittnesbördet från ett hjärta frälst av barmhärtighet. Detta handlar inte bara om att dö väl; det handlar om att leva redo. För när du lever redo, dör du i frid.

Kommer du ihåg rövaren på korset, hängande bredvid Jesus i plåga? Han hade ingen tid att göra gott, ingen tid att bli döpt, ingen tid att bevisa sin hjärtförändring. Men han vände sig om och sade: ”Jesus, kom ihåg mig när du kommer i ditt rike.” Det var hans 12-ords-ögonblick. Och vad sade Jesus? ”Sannerligen säger jag dig: Idag ska du vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:43). Det är nåd. Det är barmhärtighet. Det är kraften i ödmjuk bekännelse.

 

Att leva i barmhärtighet

Och så frågar jag dig igen, inte som en predikant, inte som en teolog, inte som en främling på en skärm, utan som någon som djupt bryr sig om din själ: Är du redo? Har du sagt orden och menat dem? ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.”

Säg dem på morgonen när världen fortfarande är tyst. Säg dem när du är rädd, när frestelsen knackar på, när skulden försöker dränka dig. Säg dem i slutet av dagen när din kudde vaggar ditt huvud och världen bleknar i tystnad. Säg dem som om din själ beror på det, för det gör den. Och när ditt sista andetag kommer – och det kommer – kommer du inte att möta helvetets kalla grepp. Du kommer att mötas av kärlek, omgiven av ljus, buren av änglar, mottagen i eviga armar. Helvetet kommer inte att röra dig, för barmhärtigheten har redan gjort det.

 

Ett dagligt hem

Åh vän, vad kan vara viktigare än detta? Säg det igen, just nu, var du än är: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” Låt det sjunka in i dina ben. Låt det stilla dina tvivel. Låt det bryta varje kedja, varje skam, varje lögn som säger att du är för långt borta. För det är du inte. Så länge du har andedräkt har du hopp. Och när du förankrar din själ i Kristus, kommer helvetet inte att röra dig.

Du vet, det finns något heligt i enkelheten. I en värld som dränks i brus, argument, åsikter, läror, distraktioner är det ibland det mest kraftfulla du kan göra att säga något enkelt och mena det med hela din själ. ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” Det är det. Och ändå är det allt.

Denna bön, ofta kallad Jesusbönen, har viskats i öknar, i kloster, på sjukhus, i fängelseceller, på slagfält och i sovrummens tystnad vid midnatt. Den har uttalats av helgon och syndare, av dem som har vandrat med Gud i årtionden och de som mötte honom bara ögonblick före döden. Och i varje fall, när de orden stiger upp från ett uppriktigt hjärta, tränger de igenom himlen. För detta är inte bara en samling stavelser; detta är ett svärd i anden, en sköld, ett rop av överlämnande som når Faderns allra innersta.

Helvetet fruktar inte människor som är starka. Det fruktar inte människor som är smarta eller framgångsrika eller populära. Helvetet fruktar den ödmjuke. Helvetet fruktar mannen som böjer sitt huvud och säger: ”Jag är inte tillräcklig, men du är.” Helvetet fruktar kvinnan som faller vid Jesu fötter och klamrar sig fast vid hans mantels fåll. Helvetet fruktar brustna människor som vet att deras enda hopp är barmhärtighet.

Låt mig vara ärlig mot dig: Du kan leva hela ditt liv och göra goda saker. Du kan donera till välgörenhet. Du kan gå i kyrkan. Du kan be böner före middagen. Du kan till och med läsa Bibeln. Men om du aldrig verkligen har överlämnat ditt hjärta, om du aldrig verkligen har bekänt ditt desperata behov av Guds barmhärtighet, är du fortfarande utanför porten. För himlen är inte en belöning för de goda; det är ett hem för de återlösta. Låt det sjunka in.

 

En förklaring av identitet

De 12 orden vi har talat om – de är inte magi. Du kan inte bara mumla dem och förvänta dig frälsning som från en varuautomat. Nej, de är heliga. De är en nyckel, men bara när de används med sann tro, sann ånger, sann överlämnande. Dessa ord är som en fackla i dödsskuggans dal. De lyser upp vägen. De säger till mörkret: ”Jag vandrar inte ensam.” De förkunnar att din själ är under gudomlig äganderätt. Och vän, det finns inget mer kraftfullt än en själ märkt av Lammets blod.

I Uppenbarelseboken 12:11 står det: ”De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, och de älskade inte sina liv så mycket att de ryggade tillbaka för döden.” Dessa 12 ord är både bekännelsen av Kristi blod och vittnesbördet från ett hjärta frälst av barmhärtighet. Detta handlar inte bara om att dö väl; det handlar om att leva redo. För när du lever redo, dör du i frid.

Kommer du ihåg rövaren på korset, hängande bredvid Jesus i plåga? Han hade ingen tid att göra gott, ingen tid att bli döpt, ingen tid att bevisa sin hjärtförändring. Men han vände sig om och sade: ”Jesus, kom ihåg mig när du kommer i ditt rike.” Det var hans 12-ords-ögonblick. Och vad sade Jesus? ”Sannerligen säger jag dig: Idag ska du vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:43). Det är nåd. Det är barmhärtighet. Det är kraften i ödmjuk bekännelse.

Och så frågar jag dig igen, inte som en predikant, inte som en teolog, inte som en främling på en skärm, utan som någon som djupt bryr sig om din själ: Är du redo? Har du sagt orden och menat dem? ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.”

Säg dem på morgonen när världen fortfarande är tyst. Säg dem när du är rädd, när frestelsen knackar på, när skulden försöker dränka dig. Säg dem i slutet av dagen när din kudde vaggar ditt huvud och världen bleknar i tystnad. Säg dem som om din själ beror på det, för det gör den. Och när ditt sista andetag kommer – och det kommer – kommer du inte att möta helvetets kalla grepp. Du kommer att mötas av kärlek, omgiven av ljus, buren av änglar, mottagen i eviga armar. Helvetet kommer inte att röra dig, för barmhärtigheten har redan gjort det.

Hör mig nu, vän, för detta är den viktigaste delen av allt: Dessa 12 ord – ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare” – är inte bara avsedda att uttalas i dödsögonblicket. De är avsedda att bli ditt livs hjärtslag. När dessa ord bor i dig, när de blir din andes rytm, förlorar helvetet sitt grepp långt före ditt sista andetag. Fienden vet att han inte har något anspråk på en själ som bor i barmhärtighet.

Låt mig berätta vad som händer när en själ lever i överlämnande. När du verkligen tror att du är en syndare i behov av barmhärtighet, slutar du att döma andra så snabbt. Du slutar att se på ditt liv genom stolthet och börjar se det genom nåd. Du börjar förlåta lättare. Du börjar gråta över de förlorade. Du börjar älska som Kristus. För den som vet att de har blivit mycket förlåtna älskar mycket. Och den typen av kärlek, den typen av ödmjukhet, den typen av beroende av Gud – det är det som skiljer dig åt. Det är det som skyddar din själ. Det är det som får helvetet att darra.

C.S. Lewis sade en gång: ”Det finns två slags människor: de som säger till Gud ’Ske din vilja’, och de till vilka Gud säger ’Ske din vilja’.” De första är de som böjer sina knän, som överlämnar sig med vördnad och glädje. De andra är de som vägrar honom, som klamrar sig fast vid sin synd, som väljer stolthet framför frid, uppror framför försoning. Så jag frågar dig igen: Vilken är du? Är du den som säger ”Ske din vilja”, eller den som väntar för länge?

För evigheten är ingen saga. Himlen är verklig, och så är helvetet. Det finns ingen mellanställning. Det finns ingen andra chans efter döden. Vad du gör nu ekar i för evigt. De 12 orden du har hört – enkla, ja, men de bär härlighetens tyngd. De är en livlina, ett fyrtorn, ett svärd och en sköld. Och de erbjuds dig fritt, liksom frälsningen själv. Men du måste ta emot dem. Du måste uttala dem, inte bara med din mun, utan med ditt liv.

Låt mig ge dig en bild: Föreställ dig att din sista dag har kommit. Din familj samlas. Världen blir dimmig. Din andning saktar ner. Och när ditt hjärta tar sitt sista slag, viskar du, kanske till och med bara i dina tankar: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” Och i det ögonblicket bryter himlen öppen. Ljuset omger dig. Kungen står för att ta emot dig. Fienden flyr. Anklagaren tystas. Elden har inget anspråk. Helvetet kommer inte att röra dig, för du är märkt, du är känd, du är hans.

Åh vän, vad kan vara viktigare än detta? Säg det igen, just nu, var du än är: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” Låt det sjunka in i dina ben. Låt det stilla dina tvivel. Låt det bryta varje kedja, varje skam, varje lögn som säger att du är för långt borta. För det är du inte. Så länge du har andedräkt har du hopp.

Detta är inte religion; detta är relation. Detta är inte ritual; detta är räddning. Dessa ord uttalas inte för att tjäna frälsning; de uttalas för att acceptera den, för att omfamna den som redan betalade priset, den som sade i Johannes 6:37: ”Den som kommer till mig ska jag aldrig driva bort.”

Du har ett val. Du kan leva distraherad, jaga vinden, drunkna i bruset, vänta på en ”någon gång”. Eller så kan du leva överlämnad. Du kan leva redo. Och när döden kommer för dig, kommer den inte att finna dig ensam. Den kommer inte att finna dig rädd. Den kommer att finna dig klädd i nåd, hållen i barmhärtighet, omsluten av Frälsarens eviga armar.

Så jag lämnar dig med denna sista sanning: Den själ som ropar ut till Jesus kommer aldrig att överges. Hjärtat som ödmjukar sig kommer aldrig att glömmas. Och läpparna som uttalar dessa 12 heliga ord i tro kommer aldrig att röras av helvetet. Säg dem med vördnad. Säg dem med tro. Säg dem som din dagliga hymn. Och när ditt sista andetag kommer, säg dem en sista gång: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” Och se vad himlen gör härnäst. Amen. Slut citat. Dela gärna budskapet vidare!

Valet borde vara fullständigt klart vad vi skall välja – himmel eller helvete – gör det nu medan du har möjlighet! En dag är det för sent!

Du som känner behov av att får någon att tala med och få hjälp i förbön, Du kan kontakta på några av dessa telefonnummer Flammor: 0383 - 161 64. Du kan också söka kontakt och förbön via dessa kontaktvägar: Bönemobilen: 073 - 748 0 753. Ring eller skicka sms om ditt böneämne.

På detta nummer kan du få vägledning och själavårdssamtal 0381-77 30 80. Tiderna för denna tjänst är: måndagar 18.00-20.00, tisdagar 09.00-11.00, onsdagar 09.00-11.00, torsdagar 18.00-20.00.  Du kan vara anonym om du så önskar.