Falks grav
Falks grav - Holger Nilsson
Publicerad mars 2003
På
slingrande grusvägar i västgötaskogen Hökensås, är det många turister som
letat sig fram. Så gjorde också jag en fin sommarkväll ett år. Som för så
många andra genom åren, så var målet för färden en enslig plats ute i
skogen, en grav – Falks grav.
Vem var denne Falk? Den 22 augusti 1854 låg denne Falk, tillsammans med en
kompanjon vid namn Anders Frid, och tryckte vid en grind på ett ödsligt
vägavsnitt utanför Sandhem i Västergötland.
Det var en regnig natt och det var ungefär vid midnatt som postdiligensen stannade vid grinden. På denna plats hade Falk och Frid planerat att råna postiljonen som kom tillsammans med skjutspojken. Så fort som diligensen stannade vid grinden, hördes ett skarpt skott avlossas. I bössan höll Jonas Falk. Resultatet av detta skott blev att postiljonen avled. Falk greps senare och dömdes till döden. Detta verkställdes en novemberdag 1855, på den plats där man i dag kan se hans grav i Hökensåsskogen. Att denna plats blivit något av en turistattraktion, beror på att man år efter år i årtionde har kunnat finna blommor på hans grav. Det har dock aldrig gått att finna ut vem som placerar dessa blommor där. Gåtan har förblivit olöst. Blommorna fans där också denna sommarkväll när jag besökte graven, liksom vid två tidigare tillfällen då jag varit där. Denna gång kom jag inte för att i första hand konstatera detta, utan för att ta några bilder och skriva några rader om de sista ord som Falk yttrade här i jordelivet, innan han halshöggs av skarprättaren.
När Falk anlände till avrättningsplatsen, kom han i sällskap med en präst. Mycket folk hade samlats för att se på detta skådespel, som den tidens avrättningar var. Då Falk fördes fram till avrättningsplatsen tittade han sig omkring och ropade: "Här ser ni go vänner, att syndens lön är döden, men Guds gåva det eviga livet." Falks kompanjon vid rånet, Anders Frid sökte benådning undan dödsstraffet som han först dömdes till. Hans dom förvandlades till livstids fängelse. Jonas Falk sökte dock ingen sådan benådning. Kanske sökte han benådning hos den högste, för sina synder vem vet? Kanske de sista orden av Falk vittnar om det? Ett vet vi dock, att en kallelse finns till alla att omvända sig och bekänna sin synd, hur stor den än är, och få nåd genom Jesus Kristus: ”Kom låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om edra synder än är blodröda, så kunna de bliva snövita. Och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull." Jes. 1: 18.
Klicka här för utskrift
© www.flammor.com
Falks grav - Holger Nilsson Publicerad mars 2003 På slingrande grusv...
