Att höra Guds röst

Detta är något av det mest fascinerande med det kristna livet är att höra Gud tala.

Att hör Gud tala är verkligen något som ger en extra dimension i livet. bland kan man höra en tydlig röst, men de allra flesta gånger så är rösten som en inre röst, en ingivelse som plötsligt bara finns där och som sedan direkt eller senare visar sig vara ett tilltal.

Vi fick ett brev ifrån en gammal man som beskrev några av de gånger han hörde Guds röst så här skriver han: ”När jag var barn, sista skolåren, tror jag. Då berättade min far det här för mej. Han var frälst, troende kristen. Det här hände   någon gång i mitten av 1930-talet, han var något av en evangelist och medhjälpare till pastor Ragnar Ljungkvist i Filadelfiaförsamlingen Hudiksvall, men boende i Enånger med sin familj.

Han skulle cykla de 11 km. till ett så kallat utpostmöte i byn Grängsjö, han hade av vad jag nu förstår ansvar för bönegruppen i Enånger, det här var troligen på sommaren och han skulle väl medverka där.

När han skulle lämna hemmet och cykla mot Grängsjö, hörde han en STARK röst säga "ta en tretumsspik med dej". Vad skall jag med en tretumsspik till? Ta en spik med dej, hörde han åter igen, så han hade en (eller flera spikar) i fickan när han trampade iväg.

När han kom   fram till den så kallade Stor-Kålmobacken, ungefär 2 km. från hemmet, där var rätt glest mellan gårdarna, stod där en man med häst och "trilla"(flakvagn), han frågade pappa, har du möjligen en spik på dej?  En av skaklarna hade brustit där i den kraftiga motbacken. Ja det har jag sa pappa, GUD har beordrat mej att ta en spik med mej, men då förstod jag inte varför, men nu vet jag det.

Jag själv som skriver det här har upplevt liknande situationer Jag tar det jag minns just nu i den ordning jag kommer ihåg händelserna. Jag är själv frälst/kristen sedan   snart 50 år.

På våren 1997 när min måg och dotter hade börjat bygga en sk. Carport i anslutning till sin villa, behövde de hjälp med lite tunga grejor.

Det var en skön aprilkväll, och jag höll på att göra mej i ordning för den korta turen hem till dem. Var i toalettrummet och hörde en klar tydlig röst säga "ta på dej stövlarna". Jag sysslade med något annat och gjorde mej klar att åka, då kom åter rösten "ta på dej stövlarna". Jag har ett par kraftiga skyddsstövlar av läder, med förstärkt tåhätta och spiktrampskydd, det var dem jag fatt order att "ta på", så det var bara att verkställa.

Stefan och jag var vid bygget, stod på varsin stege c: a 1,5 meter upp och var i färd med att spika fast en lång tung takstol, vi spikade varannan gång, när Stefan) spikade släppte den ungefär 75 kg tunga takstolen vid den ände där jag var och rätt över mina fötter (tår) där jag stod på stegpinnen. Tack vare skyddsstövlarna hände inget, det var bara att börja om från början, samt att tacka GUD för hans beskydd.

Den 7 januari 1999 skulle jag hämta min dotterdotter vid skolan kl. 13. Jag lade mej att sova några minuter när klockan var 12. Vaknade av att jag tydligt hörde en röst som sa Erik och hans efternamn. Jag berättade för min fru att jag hämtar Elin vid skolan, och kommer hem med henne.  Efter det måste jag leta rätt på Erik var jag inte mycket bekant med, hade sett honom ute vid någon affär några gånger, med sin rullator, och hejat på honom. Han hade tidigare varit gift med en kvinna som tillhört samma församling som vi. Han kunde väl vara 75 till 80 år., och jag visste att han brukade äta vid en av kommunens vårdinrättningar. Jag kommer med Elin, sedan åker jag och letar rätt på Erik, var mitt besked till frun. Det tog inte lång stund att komma till "Nejlikan".

Jag gick direkt in till dagrummet i anslutning till matsalen, Erik satt där med några både bekanta och obekanta äldre människor. Vet du vem jag är, jo det viste Erik, men du kan inte räkna ut vad jag vill, nej det kunde han inte.  De intill sittande hörde väl det mesta vi sade, men jag berättade i alla fall om min middagsvila och att jag vaknat av att jag hört Eriks namn, jag sa också att du blir väl väldigt undrande när jag nästan obekant dyker upp så här och pratar om för honom ganska ovanliga saker. Jag berättar att jag måste lyda det som jag tror är Guds röst. Jag berättar också att det var ett sk. Cafémöte i Pingstkyrkan samma kväll, och att han kunde få följa dit, tvekande svarade han att han trodde att han inte orkade, men sade, jag ringer. Det hann bli två telefonsamtal under eftermiddagen, först att jag inte kan följa, och strax efter ringde han igen att han ville bli hämtad och följa till kyrkan. Besöket gick bra, och han fick hälsa på några gamla bekanta. Och vi fick följa en nöjd men trött Erik hem.   Erik hade inte många bekanta som kunde hjälpa honom, och ingen annan som hade bil, så den här bekantskapen gjorde att jag vid ett antal tillfällen fick skjutsa honom till både apoteksjukhus och affärer, samt att jag fick handla tidningar och annat smått utan att han följde med.

På grund av min egen hälsa blev det ingen bilkörning under tre månader och vi träffades ganska sällan. När hösten kom började jag cykla och sökte Erik i hemmet, fick då reda på att han var på vård avd. Västerbacken.

Jag besökte honom en dag efter det beskedet, och blev mycket förvånad av att sjukdomen tagit så hårt på honom, jag tänkte att det nog inte skulle bli så många fler tillfällen att träffas.

Spontant bestämde jag mig för att bedja för honom, om hans själs frälsning. Jag bad högt till Gud där han låg ensam i sin sjuksal. Jag frågade om han vill säga namnet Jesus, varpå han två gånger viskade Jesus, enligt löften skall det räcka, vi får tro att han är bärgad för himlen. När jag någon vecka senare ämnade besöka honom fick jag reda på att han var död, han hade lämnat jordelivet.”

Slut på brevet. Det var i detta brev tre exempel med tydliga tilltal från Gud.

Det går inte att pressa fram Guds tilltal i någon form av desperation och bara mänsklig vilja så att man gissar sig till att det skulle vara Gud, det blir bara mänskligt och fel. Grunden är att ”vandra med Gud”. Det gör man genom att leva sitt liv i bön till Gud, inte bara då man avskiljer en bönestund utan ett förtroligt samtal och umgängelse i bön med Gud i sitt liv och de olika göromål som man har.

Umgänge med Gud sker alltså på ett naturligt sätt och desto mer man lever på detta sätt, desto mer kan livet utvecklas till ett hörande av Gud. Det är också viktigt att göra det som Gud säger om Han talar om något specifikt, annars kan lätt rösten tona bort. Varför skulle Gud bara fortsätta att tala om man är ohörsam? Det skulle ju inte vara någon större mening med.

Det finns undervisning om att höra Guds röst, här är en länk till en serie om detta: Att höra Guds röst | Himlen TV7

Detta med att höra Guds röst är en möjlighet att sträcka sig efter för alla, utveckla detta i ditt liv till styrka för ditt trosliv och till hjälp för andra människor!