Angående evolutionsteorier - Holger Nilsson Publicerad oktober 2002 Det finns all anledning till att inte bara svälja allt det som står i läroböckerna angående evolution, utan att ha ett självständigt tänkande. Låt oss bara ta några tankar kring detta. Om alla arter skulle ha utvecklats från en urcell, skulle det innebära att vi inte bara skulle se de olika arter som vi i dag kan beskåda. Det skulle innebära att det borde också i våra dagar finnas mängder med mellanformer, rent av fler än alla de arter som finns. Över hela världen kan man inte finna några. Likaså skulle utgrävningar visa upp mängder med mellanformer, eftersom en utveckling fram till dagens arter skulle innebära ofantliga mängder med mellan former, Inte heller detta finns att skåda. Över hela världen kan man inte finna några. Likaså skulle utgrävningar visa upp mängder med mellanformer, eftersom en utveckling fram till dagens arter skulle innebära ofantliga mängder av mellanformer. Inte heller detta finns. Har man valt bort att tro på Gud som skapare, så är man hänvisad till att tro på evolutionsteorier, oavsett hur orimliga dessa är. Vi citerar läkaren och författaren Sven Reichman: ”Ingen skulle hålla utvecklingen för tänkbar om man inte önskade sig en annan förklaring till sin existens än den att Gud finns.” Tills sist ett citat från Malcom Muggeridge, journalist och filosof, från en föreläsningsserie vid universitetet i Waterloo, Ontario, Canada: ”Personligen är jag övertygad om att evolutionsteorin kommer att framstå som ett av de stora skämten i framtidens historieböcker, särskilt med tanke på vilken stor omfattning dess tillämpning haft. Våra kommande släkten måste förundra sig över att en så klen och tvivelaktig hypotes kunde accepteras med en sådan otrolig godtrogenhet.” Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Ljurskamjölnaren - Holger Nilsson Publicerad september 2002 Dramatisk födelse -dramatisk omvändelse -dramatisk förkunnelse Det finns inget foto på Ljurskamjölnaren. Ovanstående bild skall föreställa Ljurskamjölnaren enligt en sentida teckning. Den finns på Nårungabygdens missionshistoriska museum. En högsommardag ställde jag, (Holger Nilsson) min färd mot Västergötland. Närmare bestämt var det ett område söder om Vårgårda som var målet för min färd. Av alla turister som en sådan här härlig sommardag turister i detta Undersköna landskap, så var jag tämligen säker på att inte det var många som hade samma mål i sikte som jag. En av platserna som jag besökte var dessutom så svår att finna fram till så man måste ha specialguider för att finna. Jag hade lyckats få tag i just denna hjälp, två genuina västgötar; Elof och Doris. Vi parkerar på en gårdsplan efter att ha kört på en liten väg ett tag. Vi har kommit till vägens ände och där vi ställer våra fordon omgärdas de av en rödmålad ladugård samt något mer uthus. Själva boningshuset verkar öde. Nu får vi gå resten av sträckan. Den lilla gräsbevuxna vägen går fram mellan några fält och efter ett tag kommer vi fram till en hage där en hel del får går och betar. Vi passerar fårhagen och på andra sidan står skogen tät. När man kommer fram till skogskanten på andra sidan av hagen ser man dock konturerna av en gammal väg som numera är nästan helt dränkt i grönska och även glömska. Det är inte många som tar sig fram här längre. Enligt upplysning från Elof var det visst ett par år sedan någon besökare hade önskat att få hjälp med att hitta fram till det mål som vi nu är på väg till. Skogen växer tät på båda sidorna. Efter det att vi gått en stund så möter oss dock en mer öppen plats på ca 50x50 meter, men även på den har flera träd funnit växtplats. Man kan dock ana sig till att det en gång har varit en boplats med ett av alla dessa små torp som funnits uti skogarna i vårt land. När man blickar över den här platsen som vi kommit fram till, så lägger man märke till en upphöjd kulle vid skogskanten på ena sidan av den här platsen ute i skogen. Man ser också en öppning på denna kulle och då drar man slutsatsen att detta är en gedigen jordkällare och i öppningen ser man också ett järngaller. Källaren har stått pall för påfrestningarna under lång tid och står väl bevarad än i dag. Guiderna Elof och Doris ses här vid den jordkällare som Ljurskamjölnaren föddes den 29 januari 1829. Låt oss nu förflytta oss tillbaka i tiden, till år 1829. Vi befinner oss på samma plats en dag i januari månad detta år. Vintern har tydligen varit en sådan där riktig vinter som vi nu så sällan upplever. Snön har fallit både dagar och nätter och efterhand har ett tjockt snötäcke har blivit resultatet. Ett annat resultat är också att det blivit rätt tungt av snömassorna på taket över denna lilla torpstuga här ute i skogen. Plötsligt så blir denna tyngd allt för stor för att taket skall stå emot detta tryck som vilar på torpet, taket störtar in. Det boende paret i torpstugan befinner sig plötsligt i en svår situation. Bilden blir inte bättre av att kvinnan som bor här är gravid och står i beredskap att när som helst föda. Det får bli denna jordkällare som blir räddningen i denna svåra situation. Torparparet tar sin tillflykt till jordkällaren som får tjäna som bostad efter den uppkomna situationen. Nu är dock havandeskapet så långt gånget att det är tid att föda. Den 29 januari 1829 föds i denna jordkällare ett gossebarn som fick namnet Anders Petter Andersson, idag känd som Ljurskamjölnaren. Uppväxten för Anders Petter skulle komma att bli svår och mödosam. Redan i 12-13 årsåldern var han anställd som dräng, med ett arbete som ibland kunde börja med uppstigning kl 4 på morgonen och med arbete ända in på kvällarna. När Anders Petter växte upp och själv kunde bosätta sig så flyttade han till ett ställe som bar det vackra namnet Lyckorna. Det var också här som han övertog den kvarn som fanns alldeles i närheten av denna boplats. Kvarnen låg i Ljurs socken och här kom alltså Anders Petter att bedriva kvarnverksamhet. Med tanke på detta börjar vi förstå varför han kom att kallas Ljurskamjölnaren. Det är dock inte som mjölnare som denna man kommit att bli ihågkommen. Istället är det som predikant och väckelsepionjär i detta område som man idag minns honom. Om det var under egendomliga förhållanden som Ljurskamjölnaren kom att födas, så är det också en märklig bakgrund som finns med i bilden när det gäller hans andliga födelse, pånyttfödelsen till det nya livet i Kristus. Vi kan faktiskt ta del av Ljurskamjölnarens egen berättelse om detta tack vare att en man, G. F. Nordqvist i boken Läseriet i Nårunga (1900), återgett hans ord om detta. Så här är skildringen om Ljurskamjölnaren och om bakgrunden till hans andliga uppvaknande: "Jag som många andra på den tiden, skulle försöka att förbättra min ekonomiska ställning genom att smyg bränna. Fördenskull inrättade jag ett bränneri under köket och lagade så, att dess spispipa (rökgång) gick upp i kökspipan. I det ena hörnet av köksgolvet gjorde jag en lucka, genom vilken jag gick ner till bränneriet. Efter det jag gått ned, sattes en balja med vatten över luckan; sedan lades något bränntorv i spisen som rök duktigt - allt för att förvilla länsmannen ifall han skulle komma. Men under allt detta hade jag ett ont samvete. Och hur jag bar mig åt, vare sig söp, skämtade eller spelade kort, samt i sällskap sökte att dämpa oron därinne, så var allt förgäves. Jag insåg att jag måste omvända mig, om jag skulle undkomma den eviga fördömelsen. En natt, då jag satt därnere i det usla kyffet (bränneriet), kom jag att tänka på, huru de hade det i helvetet. Kanske är det icke så fasligt, som de säga, tänkte jag. För att försöka. om det kunde vara möjligt att uthärda helvetets eld, beslöt jag sticka mitt finger under elden i pannan, och kunde jag hålla det där, då beslutade jag att icke omvända mig. Ögonblickligen stack jag fingret i elden, men hann knappast att få dit det, innan det sved alldeles förfärligt. Häröver förskräckt, började jag genast ropa till Gud, sprang därpå ifrån alltsammans upp till min hustru och svärmoder, samt utbrast: `Jag far till helvetet!` Mitt i kolsvarta natten som detta timade, blevo de ytterst förskräckta och gamlamor frågade mig: `Du blir väl inte galen?` Från denna stund kunde jag aldrig bli lugn, utan istället blev det allt hemskare för mig; hur jag än bar mig åt, hade jag mitt onda samvete kvar." Slut citat. För att göra en lång historia något kortare, kan vi bara nämna att Ljurskamjölnaren fick utkämpa en svår kamp innan han kom till visshet om sin frälsning och att Gud älskade honom. Hans första uppvaknande i sitt kyffe under köksgolvet vid bränneriapparaten, skulle förvandlas i stor tacksamhet till Gud. När jag nu står på platsen som jag får utpekad som boplats för Ljurskamjölnaren, finns det inget direkt kvar av själva byggnaden. Det är mer som en buskbeväxt stenig plats. Men när vi ser lite noggrannare efter på platsen syns där en grop i marken, på sidorna av gropen kan man se en stensättning. Det blir plötsligt mer spännande: Var det alltså i denna grop som Ljurskamjölnaren satt med sin bränneriapparat? Om vi nu förflyttar oss från denna soliga sommardag, åter till 1800-talet, nämligen till en sommardag 1858 omkring kl 9 på morgonen, så får vi lyssna till Ljurskamjölnarens berättelse om hur han kom fram till frälsningsvisshet och frid: "Solen sken och allt var så skönt omkring mig, men, ack, om jag ändå visste huruvida Gud älskade mig, skriade det i mitt inre. Jag böjde mina knän vid stenen och bad så här: ”Herre Gud, om du älskar mig och vill vara mig nådig, så låt det regna nu, medan solen skiner, bara över min lilla lycka (gärde), ty jag vill verkligen veta, om du har kärlek till mig och vill frälsa mig från helvetet; men älskar du, kära Gud, mig inte, och vill du inte frälsa mig, så låt det inte regna heller.” Så bad jag, och till min stora glädje började det regna riktigt stora droppar, så snart jag stigit upp från bönen. Att jag nu kände mig glad och lycklig, då Gud så tydligt visat, att han älskade mig, det var ju alldeles naturligt. -Sedan fick jag lust och mod att ropa på syndare, att de skulle omvända sig. Men ack, hur svårt kände jag det icke, när de icke ville höra och tro, vad jag sade." Slut citat. När jag nu ca 140 år efter denna händelse står på denna plats vid Ljurskamjölnarens bostad fanns och blickar ut över omgivningen, spanar jag efter vid vilken sten Ljurskamjölnaren böjde knä. Där finns många stenar som kan ha varit böneplatsen, men det viktigaste är ju att Gud gav honom en hälsning som förlöste honom i sin andliga kamp. Med sin bakgrund och med den stora upplevelsen av syndernas förlåtelse och en Gud som älskade honom, kunde inte Ljurskamjölnaren vara tyst. Han började att mana folket att de skulle omvända sig. Det var med klara och tydliga budskap detta frambars, berättas det: "Om I icke omvänden eder skolen I alla förgås... Bär du icke god frukt, så varder du avhuggen och kastad i den eviga elden." Förändringen och förvandlingen hos Ljurskamjölnaren var tydlig, människor både såg detta och hörde det när han talade och manade folket till omvändelse. Detta var ett banbrytningsarbete för ett andligt skeende i detta område och det ledde till väckelse och förändring. Ljurskamjölnarens uppmaningar till folk att omvända sig, utvecklades till predikningar. Även hans verksamhetsfält utökades och han fick också besöka trakter utanför sina hembygder. För att färdas till olika platser och frambära Guds ord så hade han ett åkfordon, en karriol. Denna hade han själv gjort och den finns ännu kvar och visas på Nårungabygdens missionshistoriska museum. När han färdades fram i denna vagn så berättas det (Väckelse och frikyrkoliv i Nårungabygden av Evald Widéll, 1960) att det var ingalunda riskfritt. Det var dödsfällor som gillrades för honom, stenar rullades i vägen, Hans började att mana folket att de skulle omvända sig. Det var med klara och tydliga budskap detta frambars, berättas det: "Om I icke omvänden eder skolen I alla förgås... Bär du icke god frukt, så varder du avhuggen och kastad i den eviga elden." Förändringen och förvandlingen hos Ljurskamjölnaren var tydlig, människor både såg detta och hörde det när han talade och manade folket till omvändelse. Detta var ett banbrytningsarbete för ett andligt skeende i detta område och det ledde till väckelse och förändring. Dessa ville fortsätta att bränna brännvin och ägna sig åt stölder mm. Dessa blev på så sätt motståndare till Ljurskamjölnaren och det budskap han förkunnade. Ljurskamjölnaren klarade sig dock ur farorna och motståndarna fick stå där med skam. Med skam fick också en av de allra värsta motståndarna stå, då han utmanade Ljurskamjölnaren och den Gud han tjänade. Den episod som åsyftas finns i uppteckningar som en man vid namn J. Frejrud gjort. Denne har gett ut en skrift som heter Ljurskamjölnaren (1933). "Mjölnaren, som var händig i litet av varje, hade en smedja intill kvarnen. Vid ett tillfälle då han stod i smedjan, fick han besök av sin medarbetare Kasper Andersson och om en stund inträder en av bygdens vilda sällar, Aug. Lod, allmänt benämnd " Losse". För sin förföljelselusta mot väckelsefolket har han ock kallats "läsarnas gissel". Eftersom det nu var skördetid och regnet var ihållande säger "Losse" hånfullt: Varför kan ni icke be till edra gudar att det blir solsken och vackert skördeväder? Mjölnaren svarade i det han vänder sig till Kasper Andersson: Det kan vi göra omedelbart. Och så böjer de två sina knän vid smidesstädet och frambär sitt ärende i allvarlig bön inför Gud. Därpå frågar den nämnde gycklaren: Nå, när får vi vackert väder? Mjölnaren svarar: I morgon kl 8 slutar det att regna! Med ett hångrin avlägsnar sig den ökände otroshjälten. Då de två övriga voro ensamma säger den bestörte Kasper Andersson till mjölnaren: Min käre Anders Petter, hur kunde du våga utlova vackert väder på en så bestämd tid? Svar: Du skall få se, att det sker som jag sagt! Då Kasper Andersson berättade härom för den person, som var Frejruds sagesman, tillade han: Då jag var på hemväg från mjölnaren var jag så orolig, att jag gång på gång måste böja knän i det våta gräset för att bedja om, att Anders Petters tro ej måtte komma på skam. Av oro kunde jag ej heller sova på natten. Alltjämt flödade regnet, ända framåt halv åtta regnade det, och allt oroligare blev jag, sade Kasper Andersson, och på mina knän i bön avvaktade jag utgången. Men då klockan slog åtta, upphörde regnet och solen började åter skina." Denna händelse vittnar om den övertygelse och tro på Gud som Ljurskamjölnaren bar på. Med detta som drivkraft tjänade han honom som så totalt förändrat hans liv och gett det mening och innehåll. Livet blev emellertid inte så långt, i en ålder av 49 år avled han år 1878. Några av hans sista ord var "Tänk vad det skall bli stort att få komma hem!" Detta uttalades av den som föddes i en jordkällare och alltså fick börja sitt liv i största ringhet, men som såg fram mot en bättre tillvaro, det himmelska hemmet. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Kyrkofäderna om den yttersta tiden - Holger Nilsson Publicerad september 2002 Redan under den första kristna tiden fanns det stor klarhet i frågorna kring den yttersta tiden. Det visar skrifter som är skrivna av kristna ledare och kyrkofäder under de första århundradena. Justinus Martyr Vi skall börja med att citera Justinus Martyr som blev omvänd år 132 och led martyrdöden i Rom någon gång på 160-talet. Justinus säger: "Två Kristi tillkommelser är förutsagda i skriften, men några människor finnas, som icke förstå det." Vidare säger han: "Men jag och alla kristna, som är ortodoxa i alla ting, veta, att det skall ske en köttets uppståndelse, att det skall finnas en tusenårig regering, och att Jerusalem skall uppbyggas, prydas och förhärligas enligt profeternas förutsägelser." Vi ser här den fasthet och övertygelse som finns hos Justinus över profetordets uppfyllelse, även om det dröjde och omständigheterna talade emot det. Vi skall betänka att Justinus levde efter det att Jerusalems förstöring skett år 70 e Kr, men han ser hur profeterna talat om att Jerusalem åter skulle blomstra och upprättas. I dag lever vi i den tid då Jerusalem åter är i judarnas händer sedan 1967. Jesus säger i Luk. 21:24 att detta är ett tecken på att hedningarnas tider når sitt slut och tre verser efter står det: "Och då skall man få se Människosonen komma i en sky med stor makt och härlighet" Barnabasbrevet I boken de Apostoliska fäderna har vi ett vittnesbörd i det ämne som vi här behandlar. De apostoliska fäderna innehåller böcker från den första kristna tiden Vi skall här citera från Barnabasbrevet som ingår i den ovannämnda boken. Detta är beräknat vara skrivit någon gång under tiden 100-150 e. Kr. I denna skrift kan man läsa följande: ”Given akt, barn, vad det betyder: Han fulländade dem på sex dagar. Det utsäger, att Herren på sextussen år fulländar allt. Ty en dag i dag äro för honom tusende år. Alltså, barn, på sex dagar, det är på de sextusen åren skall allt fulländas. Och han vilade på sjunde dagen. Detta betyder: när hans Son skall komma och göra en ände på den orättfärdiges tid. Och skall döma de gudlöse och förvandla solen, månen och stjärnorna, då skall han vila på den sjunde dagen.” Irenius Irenius levde under det andra århundradet och var biskop i Lyon. Han skriver: ”På sex dagar skapades världen och på sex tusen år skall hon fullkomnas, och det är i det sjunde årtusendet hon skall fullkomnas, sedan antikrist förut regerar 1260 dagar. Herren skall komma från sin himmeln i sin Faders härlighet, och då skall han kasta antikrist och dem, som lyda honom i eldsjön, men de rättfärdiga skall han giva riket och den därtill hörande vilan eller sabbaten, den heliga sjunde dagen, och sålunda skall han fullborda det år Abraham givna löftet om arvet.” Laktanius Laktanius verkade som skriftställare omkring år 300 och skriver i sin bok om de gudomliga institutionerna så här: ”När sex tusen år äro fullkomnade, skall änden på tingens närvarande tillstånd inträffa. Då alla Guds verk fullbordades på sex dagar, så följer därav att världen skall förbliva i sitt närvarande tillstånd i sex eoner, det är sex tusen år, och då han efter att ha fullkomnat sina verk, vilade på den sjunde dagen och helgade den, så följer därav, att vid slutet av de sex tusen åren skall ondskan vara utrotad från jorden och rättfärdigheten skall vara rådande under de därpå följande tusen åren." Cyprianus Cyprianus var biskop i Kartago, han blomstrade som skriftställare åren 220-250. Även han lärde i likhet med andra kyrkofäder att världen skulle äga bestånd i 6000 år, och att allting skulle fulländas under sjunde årtusendet. Han led martyrdöden år 258, illustrationen nedan visar på vilket sätt detta skedde. Summa summarum Här ovan har vi velat visa på att uppfattningen om en sextusenårig period följt av en annorlunda tusenårsperiod, är djupt förankrad hos många. Vi har gett prov på detta från några av kyrkofäderna. Den bibliska kronologin räknar med en sextusenårig period som följs av en annorlunda tusenårig period då judarna skall åter skall träda in på världsscenen på ett alldeles särskilt sätt efter en 2000-årig förskingring. Judarnas återsamlande i vår tid är ett starkt tecken på att en ny tidsålder är på väg att bryta in. Summa summarum: Olika vittnesbörd, också från gången tid, talar samma språk – denna tidsålder går mot sitt slut – Jesus kommer snart! Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Prästen vars kropp inte förmultnar! - Holger Nilsson Publicerad augusti 2002 Trots att denna präst, Nikolaus Rungius fick sluta sitt jordeliv 1629, ligger hans kropp fortfarande bevarad på den plats där den blev begravd. Då vi besökte den vi ett tillfälle i dessa trakter, Kemi i Österbotten, Finland, såg vi denna märkliga sevärdhet. När det gäller Rungius så skall han både bedit och predikat med kraft, enligt nedtecknade handlingar. Vidare finns det nedtecknat om honom att han ibland i sina predikningar sagt så här: ” Om min förkunnelse inte är sann, så skall min kropp förgås när jag dör, men om den är sann, så skall min kropp inte förmultna.” Ett sådant märkligt uttalande måste naturligtvis fastnat i folks medvetande. Det skulle ju lätt kontrolleras efter hans död, om det var sant det han predikade, ja, då skulle inte kroppen förmultna. Det skulle inte behöva ta lång tid, så fort som en kropp förmultnar. Men åren gick, blev till årtionden, årtionden blev till århundraden, men kroppen fanns kvar! Andra som begravts runt Rungius förruttnades bort. Ja, kista på kista omkring kroppen murknade bort och nya iordningsställdes, men Rungius kropp fanns kvar. Generation efter generation kunde beskåda undret och bekräftelsen av Rungius utsaga. Varken gudsförnekare eller andra kunde göra något åt det hela. Men det är dock inte alltid Rungius kropp fått vara i fred. Några berusade tog en gång upp Rungius kropp och släpade runt med den. Resultatet blev att den ena armen bröts av. En besökande tysk professor fick ta med armen för en ingående undersökning. Professorn lär ha bekräftat att intet spår av balsamering fanns. Till samma resultat har också andra finska och internationella experter kommit fram till vid sina undersökningar. På detta sätt kan vi också säga att det bekräftas att: "Ditt ord är sanning." Joh. 17:17 Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Margit Sandemo - ett redskap för djävulen? - Holger Nilsson Publicerad augusti 2002 Margit Sandemo är född 1929 och är en produktiv författarinna. Hon är född i Norge, men uppväxt både i Sverige och Norge. Hon har skrivit ca 171 böcker. Totalt har hennes böcker sålts i ca 37 miljoner exemplar! Hon är nog mest känd för sin bokserie Sagan om Isfolket. Denna serie består av hela 47 delar. Vilken energi och inspiration det måste gått åt för att skriva denna serie! Vi frågar oss dock: Vem står bakom denna inspiration? Ett faktum är att hon själv medger att hon inte själv skulle klarat av detta. I en intervju i Aftonbladet säger hon: ”Någon har stått bakom min rygg och piskat på mig. Annars hade jag aldrig orkat, säger hon.” Den som läst hela serien Sagan om Isfolket och kommit till den 47:e delen, den heter Är det någon därute? I denna del finns en efterskrift. Den heter Verkligheten bakom sagan. Där talar författarinnan ut om hur denna serie av böcker kommit till. Vi återger här något utav vad Margit Sandemo berättar i denna efterskrift. Inspirationen kom från början när hon i en söndagsbilaga såg en kyrkomålning av en kvinna och djävulen. Hon skriver om detta så här: ”Detta var år 1980, och jag minns att jag fick en våldsam stöt genom mig vid synen av kyrkomålningen. Jag höll andan en lång stund, medan intryck och impulser strömmade på mig. Inom loppet av en kvart hade jag de tre första böckerna klara i huvudet.” Vidare skriver hon om denna upplevelse: "En underlig, dov upphetsning jagade mig. Jag blev rädd, det hela kom för plötsligt, för intensivt och manande. Nu är jag inte ovan vid sådana impulser som utvecklar sig till romaner, men det här var något annat. Det var mycket starkare och mera tvingande än något jag upplevt förr i den här vägen." Vi lägger märke till att den första inspirationen kom då hon såg en bild på en kvinna och djävulen. Vidare att kraften var tvingande. Vi får redan här en fingervisning om vem som står bakom denna inspiration. Ytterligare citat från författarinnan i denna efterskrift: "Efter att jag skrivit tre kapitel i någon sorts...trans, vill jag närmast kalla det," "Allt tydligare stod det för mig: Det var inte jag ensam som skrev det här." "Det blev en parallell där: Isfolket anade en större skugga än Tengel den onde. Så gjorde också jag, författaren, medan jag skrev. Det var precis som om någon ville ha sin historia berättad. Det var ofta mycket otäckt. De första böckerna skrev jag i en sorts vild frenesi, utan uppehåll, skrev liksom för livet." "Fick liksom aldrig fred, måste skriva, upp mitt i natten ibland, var jagad, pressad att skriva." "Jag hade lytt förlagschefen Arnesen och varit försiktig med det ockulta. Men det var inte lätt att hålla igen det. Det samlade sig upp som en bubbla, som förr eller senare måste spricka. Det gjorde den i bok 13, SATANS FOTSPÅR. Då var det omöjligt att förtränga det som låg i själva historien längre, detta mystiska som lurade i bakgrunden, och så ättemedlemmarnas egna övernaturliga gåvor." "Men de senaste åren, efter att jag började skriva om Isfolket, har det funnits något där... Något absolut oförklarligt. På morgnarna hade jag ofta en vag förnimmelse av en stor, mörk, ytterst dominerande skugga, på alla sätt dominerande - utan att jag kunde gripa tag i bilden och utkristallisera den. Och ibland kunde jag erinra mig något annat. Något som for förbi mig, några halvt springande, halvt krypande varelser, som betraktade mig uppmanande med märkliga ögon." Dessa olika citat är talande i sig själva. Det är tydlig hänvisning till mörkrets makter. Det som också utmärker denna serie om Isfolket är det ockulta inslaget, med demoner o s v. När Margit Sandemo skriver om demoner så ger hon dock en helt annan framställning av dessa än den Bibeln ger. Hon skriver: "Det där med demonerna, till exempel. Visst var det de som kom smygande förbi mig i mina drömmar! Jag kände igen dem alla efterhand. Jag berättade gärna om dem. Ville nog försöka avdramatisera demoner lite. Avmystifiera dem, "avskrämsla" dem - om det finns något sådant ord. Många människor lider av en sådan onödig ångest för demoner, det är så mycket prat om besatthet och exorcism. Vad är det för struntprat? Fanatiskt religiösa karlars försök att dominera dumma kvinnor? " "Jag ville få demonerna att te sig lite snällare, lite ofarligare. En liten gnutta skräckblandad förtjusning skadar ingen. Demoner kan vara ganska attraktiva, om man bara låter bli att förbinda dem med ondska." Demoner är definitivt inte attraktiva, som Margit Sandemo försöker framställa dem. Inget kan vara mer förödande än att inbilla människor det och leda dem till kontakt med dessa onda varelser. Margit Sandemo berättar också en anmärkningsvärd sak i avslutningsboken. Det är om ett svenskt par som sysslade med paranormala fenomen och som ansåg att hon inte själv kunde skrivit dessa böcker. Det svenska paret ville tillsammans med Sandemo undersöka vem som stod bakom det hon skrev. Sandemo skriver om detta experiment: "Jag skulle över i parallellvärlden. Den grå världen, där allt det okända, skrymt, gengångare, demoner och sådant vi bara anar, färdas." Författarinnan förs ut i andevärlden och möter där någon som hon beskriver på följande sätt: "Nog visste jag vem det var som stod där framför mig. Det var den fallne svartängeln, enormt hög, med vingar som gick från golv till tak, han var skön som en gud och skimrande svart, inte som en neger, svartare. Han utstrålade en så förkrossande auktoritet, att jag var rädd mitt hjärta skulle brista av påfrestningen det var att se på honom. Aldrig i mitt liv har jag kunnat föreställa mig en sådan varelse! Nu hade jag ju redan skrivit om honom, i bok nr 29, LUCIFERS KÄRLEK, men jag hade inte trott att han skulle visa sig för mig. Han sa ingenting, inte jag heller. Men jag kände hans tankar strömma in i min hjärna. De uttryckte en viss belåtenhet med mig, men mest otålighet." Detta avslöjande om författarinnans inspiratör kommer i den sista delen av bokserien. Hur många har då inte tagit del av den gamle förförarens budskap i bok efter bok? Djävulen vill på olika sätt nå fram till människorna. Det finns människor som är kanaler för förförelser som kommer från djävulen och hans andemakter. Dessa som opererar i himlarymderna för att få ingång bland människor på jorden för att fördärva deras liv för tid och evighet. Den sista bokens titel är talande nog: Är det någon där ute? Det syftar till himlarymderna. Bibeln ger svaret på vem som verkar där, men också hur vi skall beskyddas: "Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt." Efs. 6:12-13. Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Försummad undervisning om Jesu tillkommelse - Holger Nilsson Publicerad april 2002 "Vid midnatt hördes ett rop: Se brudgummen kommer! "Matt. 25:6 Vi behöver nu möten, bibelstudier och temahelger kring det profetiska ordet och Jesu andra Det finns naturligtvis mycket annat som skall förkunnas, men med tanke på hur försummat detta är så finns det mycket att ta igen nu. Därför är det nödvändigt att det förkunnas, annars kommer det inte vara många som väntar Jesus när han kommer, därför att man blev inte påmind om detta. Det måste bli en förändring på detta område. En stor okunnighet råder om detta ämne. Mikael Tellbe säger i Veckomagasinet Petrus "att för många ungdomar är detta ett vitt fält." Många yngre har knappast någon kunskap om Jesu andra tillkommelse. Vi citerar ytterligare en förkunnare angående denna sak. Det är Sven Nilsson, han säger i en intervju i Trons Värld: "Jag upplever att församlingsfolket respekterar det profetiska ordet, men tyvärr upplever jag samtidigt att från förkunnare och teologiska kretsar sprids fortfarande en negativ attityd." Nu är det dags för en förändring: Låt budskapet gå ut nu - tiden kanske håller på att rinna ut, när det gäller att få ut budskapet! Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Tecknet i månen - Holger Nilsson Publicerad mars 2002 Johan Österäng, på Österlandet i Norge gjorde en märklig upplevelse. Vi skall här delge hans berättelse om detta. Det är nu flera år sedan detta hände, men han har delgivit den för norska läsare och han säger att han: ”Hoppas många skall bli hjälpta – särskilt sådana som har samma problem som jag kämpade med: Nämligen tvivel…. Jag och min fru – som bor i Fredrikstad, gick en söndag på besök till min svärmor. Hon bodde nämligen också i staden. Efter en god samvaro gick damerna ut i köket och blev där ganska länge. Under tiden blev jag sittande ensam i rummet och tittade ut genom fönstret. Många underliga tankar fyllde mitt sinne denna fina höstkväll. En osedvanlig vacker fullmåne lyste på himlen och hela stämningen omkring mig förde mina tankar in på de alltid aktuella frågorna omkring livets begynnelse, mening och detta med en allsmäktig Skapare… Rätt om jag hade blivit en mogen man – jag var omkring 35 år, så hade jag ändå inte nått någon klar religiös ståndpunkt. Detta trots att både min far och farfar hade varit personligt troende och aktiva förkunnare. Deras liv och övertygelse hade inte blivit min. Jag menade bara – som de flesta, att det nog stod en ”högre makt bakom allt”! Men en personligt existerande Gud – nej, där stoppade det upp för mig…. Medan jag satt där i mina djupsinniga tankar och betraktade den tindrande klara fullmånen, fick jag plötsligt en impuls – ett slags inre behov: Det måste då gå an att få ett klart svar på denna fråga – en gång för alla! Därmed - innan jag riktigt visste vad jag gjorde, började jag att bedja! Ja, jag bad till Gud. Och här är vad jag sa i denna min oförglömliga bön: GUD, OM DU VERKLIGEN FINNS, VISA MIG DET DÅ – OCH LÅT MIG FÅ SE ETT TECKEN I MÅNEN! Lite förskräckt över mig själv, men med ändå större uppmärksamhet satt jag där och tittade på den stora lysande månskivan. Himlen var alldeles molnfri och klar. Oförklarligt nog bara ”väntade” jag – några få sekunder – på att ett eller annat skulle ske… DÅ OMEDELBART, BLEV JAG VITTNE TILL DET. PÅ HEDER OCH SAMVETE – DU MÅ TRO MIG: - DET BLEV TECKNAT EN STRIPA PÅ MÅNEN – OVANIFRÅN OCH NED, OCH DÄREFTER EN NY STRIPA FRÅN HÖGER TILL VÄNSTER – SÅ ATT ETT STORT KORS BLEV STÅENDE MITT I MÅNEN. JAG SATT OCH SÅG ATT DET BLEV TECKNAT! Min reaktion? Det må då säga sig själv: Från det ögonblicket i mitt liv började jag överväldiga att TRO! Tvivlen hade för alltid fått nådastöten. Det finns en personlig Gud och Skapare! Det som hade hänt hade avgjort saken. Jag kunde inte förneka faktum! Faktum ja. Det är det som är så intressant i det här fallet. Från det ögonblicket korset blev tecknat på månen, blev det kvarstående hela natten – till bortåt 6-tiden på morgonen. Ja, precis! Det var flera som efteråt upptäckte det! Den förste jag fick kontakt med var min syster Astrid, som bodde på annan plats i staden. På måndag morgon hade hon tittat ut genom sitt fönster på Ridehusgatan, upptäckte hon på himlen i riktning mot biblioteket, den klara fullmånen – med KORSMÄRKET mitt på. Hon sprang strax in till sin man Johan och berättade om synen. Men då han inte skulle gå tidigt till arbetet, svarade han att det säkert bara var inbillning eller liknande – och förblev liggande. Då han för övrigt en timma senare var uppe, var korsmärket borta. Men min svåger Johan och flera med honom skulle verkligen få något mer att undra över! För i början av veckan, då Fredrikstad Blad kom ut, (stadens dagstidning), kunde alla och envar läsa om begivenheten! Fenomenet var nämligen också observerat av andra och hade slagits upp som en märklig syn på natthimlen över Fredrikstad: Fullmåne med korsmärket! Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Evolutionsläran - en lära utan bevis - Holger Nilsson Publicerad mars 2002 ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Detta är förklaringen som Bibeln ger oss på våra frågor om världsalltets uppkomst, livet och vårt ursprung. Det är en god förklaring, kortfattad talande och dessutom har den aldrig behövt ändra sig. När man inte längre vill erkänna Gud och honom som skapare så var det naturligt att hitta på någon alternativ förklaring, hur orimlig den än var. Var det för att man fann det obehagligt med tanken på en Gud och att man en dag skall göra räkenskap för sitt leverne, som man ville få andra förklaringar till alltings uppkomst? Evolutionsteorin kom fram, en teori som hela tiden har måst revideras. Guds ord har aldrig behövt revideras, den står fast vid sitt: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Det finns många forskare och vetenskap som insett det ohållbara i evolutionsteorierna och åtskilliga är de forskare som anammar skapelseläran som förklaring till livets uppkomst. Sammanslutningar av sådana vetenskapsmän har bildats bl a i USA, Kanada, England och Australien. Man har sett att det saknas bevis för evolutionsläran och att det är en lära som bygger på teorier. Vi skall här återge några uttalanden som understryker just detta att bevis saknas för evolutionsläran. Vi har i dessa vetenskapsmäns uttalanden, markerat sammanhanget där ordet bevis förekommer, i det de säger. Vi börjar med ett uttalande av Charles Darwin, utvecklingslärans förgrundsgestalt, ett uttalande som är nog så anmärkningsvärt. Charles Darwin Charles Darwin: ”Det finns två a’ tre millioner arter på jorden, ett tillräckligt observationsfält skulle man tro. Men det måste sägas i dag, att trots alla ansträngningar av tränande iakttagare har inte en enda förändring från en art till en annan kunnat bevisas.” Ethridge, engelsk vetenskapsman, i fyrtio år föreståndare för British Museum, världens största museum med väldiga naturvetenskapliga avdelningar: ”I hela detta museum finns inte minst sak, som bevisar arternas härkomst från övergångsformer. Utvecklingsläran är icke grundad på iakttagelser och fakta. Pratet om människosläktets ålder är av samma värde. Detta museum är fullt av bevis på hur galna dessa teorier är.” William Dawson, en av världens främsta geologer, rektor vid Mc-Gill universitetet i Montreal, Kanadas främsta lärdomssäte: ”Utvecklingsläran är en av de egendomligaste föreretelser i mänskligheten. Den är ett system, som saknar varje bevis, och som stödes allenast genom obestämda analogier och talesätt och genom den tillfälliga och konstlade sammanställningen av dessas olika delar. Det är egendomligt att en dylik teori kan finna några anhängare.” Rudolf Virchov, tysk läkare, professor i patanatomi. Tysklands största namn i anatomi och fysiologi, banbrytande vetenskapsman och grundläggare av cellurarpatalogien, svulstläran och antropologien, mycket kunnig i arkeologi: ”Det är helt och hållet nonsens. Det kan inte på vetenskaplig väg bevisas att människan härstammar från apan eller något annat djur. Alltsedan läran kom på modet har alla vetenskapliga fakta pekat i rakt motsatt riktning.” Herman Nielsen, känd dansk medicinsk vetenskapsman och kunskapsteoretiker: ”Huruvida arter eller sorter skulle härstamma från varandra, föreligger inga bevis för. En gradvis övergång från en art till en annan är en oacceptabel teori. Jag förnekar kort och gott evolutionen, sådan som många naturforskare uppfattar den, ty den saknar bevismaterial och strider mot vår nuvarande djupare vetenskap om de levande organismerna.” William Bateson, engelsk zoolog, den centrala gestalten i uppbyggandet av ärftlighetsläran: ”När studenterna från andra vetenskapsgrenar spörjer oss om vad man nu rent allmänt tror om arternas uppkomst, så har vi inget klart svar att ge. Även om orsakerna till vår tystlåtenhet är många och olika, så är de likväl alla av ett och samma slag. Allt eftersom vi kommit fram till större kunskap om levande väsen och deras utpräglade egenskaper, har vi fått ett starkare intryck av ofruktbarheten av beviset för dessa spörsmål om alltings uppkomst. –Vilka skrytsamma gissningar som fått passera ostraffade!” Woodruff, amerikansk vetenskapsman, professor i naturvetenskap vid Yale-universitetet: ”Biologerna är för närvarande, och sannolikt för alltid, absolut ur stånd att skaffa sig empiriska bevis på något av huvudspörsmålen angående livets uppkomst på jorden.” H. H. Newan, amerikansk vetenskapsman, professor vid Chicago universitetet: ”Även om evolutionisten endast motsträvigt går med på det, är han likväl nödgad att erkänna, att det absolut icke finns något bevis för organisk evolution.” Lionel Beale, engelsk biolog, professor vid Kings College, London: ”Det finns inte några bevis för att människan härstammar från eller står i förbindelse med några andra organismer i naturen genom utveckling eller någon annan process.” Alfred Wallace, engelsk naturforskare: ”Alla tillgänglig bevis och påträffade fakta strider mot läran om förvärvade egenskaper.” Artur Ernest Wilder-Smith, professor: ”Det finns inga vetenskapliga bevis på att utvecklingsläran är sann. De fossila bevismaterialen stämmer inte. Evolutionsteorin är det största skämtet som sagt i vetenskapen – den som tror på den måste se lite dimmigt på tillvaron.” (Samtliga citat, utom det avslutande, är från boken På jakt efter apmänniskan av Toralf Gulbrandsen. Det sistnämnda citatet är från Dagen 8 oktober 1985.) Klicka här för utskrift © www.flammor.com

Publicerad februari 2002 För flera år sedan hade vi denna artikel publicerad i Flammor, vi har dock bearbetat den något, Ämnet är inte mindre aktuellt i dag, även om en del av grupperna som vi nämner i artikeln inte är så aktuella nu, utan andra har kommit till. Vi förstår att ämnet är kontroversiellt, särskilt för de som älskar denna musikstil som vi här berör, och det kan lätt bli upprörda känslor då. Var och en får naturligtvis lyssna på den musik som han vill, - människan har fri vilja-, men låt oss ändå ta och se efter om inte denna musikstil många gånger är förknippat med den ondskans mörka makt som Bibeln talar om och varnar för. Som en vind har den hårda rockmusiken svept över världen. Den har fått en enorm ingång i ungdomsvärlden. Det är dock inte bara musik det handlar om, det rör sig många gånger om ett budskap om djävulen och satanism. Medan en hel del människor samlas i hemliga och slutna sällskap för utövande av djävulsdyrkan, så har många rockgrupper blivit satans frimodiga ”missionärer”, som drar ut över världen. Skaror sluter upp vid rockkonserter, via TV sänds maratongalor, skivproduktionen går för högtryck och särskilda tidningar produceras. Det är mer än en tillfällighet och inte bara en image att det handlar så mycket om satan – det är en djävulsk strategi. För visst handlar det mycket om mörkrets rike i rockmusikens sammanhang. Några ungdomar i Södertälje undersökte skivomslag, titlar, musiktyp, texter osv. Av 222 grupper, fann de att 35 var ockult-inspirerade, 69 var drog-inspirerade och 118 var satans-inspirerade. Artister är man också medveten om det inflytande som man har genom sin musik. En rockartist har sagt: ”Vill du erövra världen så är gitarren mäktigare än svärdet.” Sången och musiken tränger igenom, in i människan, in i själslivet och påverkar personligheten. En del grupper är inblandade i rent upphöjande av djävulen. Deras namn, uppträdande och budskapet är i linje med detta. En grupp heter Lucifers friend. De har en skiva som heter ”ondskemaskinen”. En annan grupp heter Mercyful Fate, det är en grupp med ockulta riter på scenen och så här skrev tidningen Okey om den: ”King Diamond skriver alla låtar och är mannen bakom Mercyful Fate; det är otvivelaktigt hans idéer som styr inriktningen. Och då handlar det mycket om satan och satanism. ”Som allting annat finns det både goda och onda saker i den här läran. Man behöver det onda i världen för att få en balans mot det goda” säger han. Vi behöver inte alls det onda är vår kommentar. Det är ett synnerligt bedrägligt och vilseledande resonemang. Ondskan är alltigenom negativ. Musikens påverkan. Att musik påverkar är många klart medvetna om. En av dess var Jimmy Hendrix, en av de mest välkända gitarristerna. Han säger i en artikel: ”Musik är inte bara roligt, det är en kraftfull väg av kommunikation som kan användas för att utöva terapi, för att lugna och döva och till att uppliva och till att tvinga. Vissa toner och rytmer kan öppna dörrar till en inre känsla och styrka. Hinduismen och mysticism har länge använt musik för att förflytta sig in i det undermedvetna. Olika slag av musik och rytmer kan påverka människor och föra dem i kontakt med det övernaturliga.” Jimmy Hendrik sa före sin död, som var orsakad av en överdos narkotika: ”Atmosfär kommer att komma genom musik, därför att musik är en andlig kraft." Vi kan hypnotisera människor med musik och när vi fått dem till sin vekaste punkt kan vi predika till deras undermedvetna, det som vi vill säga dem.” Budskapet. Vad är det då för budskap som många av de välkända rockgrupperna för ut? Om man granskar skivomslag och texterna till sångerna, finner man att det förekommer ganska ofta ett budskap om satan och om helvetet. Gruppen AC/DC har en som heter motorväg till helvetet” och på ett album, sånger som ”Rock and roll förbannelse” och ”Helvetet är ingen dålig plats att vara på”. Rolling Stones har gjort en sång som heter” Sympati för djävulen”. Antikristlig förberedelse. I Bibelns sista bok kan vi läsa om ”vilddjuret”, Antikrist och hans tal 666. Antikrist skall göra allt för att binda människorna till sig och få deras tillbedjan. I rockkonserter kan man se hur publiken ibland sträcker upp sina händer och göra den så kallade ”satanssaluten”. Genom budskap i en del av rockmusiken och dess konserter kan man se hur människor förbereds för det Antikrists bedrägeri, som Bibeln varnar för. Genom att vänja sig vid Antikrists tal, hylla det och framställa Antikrist som något positivt så kan detta ske. Willie Hutch har givit ut en skiva med namnet ”Vilddjurets tal” och under står siffrorna 666. Gruppen Black Sabbat har en skiva som heter ”Sabbat, blodig sabbat.” På baksidan om omslaget kan man se en man som tydligen ligger svårt sjuk med vänner runt omkring honom och över honom syns konturerna av en man med utsträckta händer. På framsidan ser man mannen död, en orm slingrad om halsen, har strypt honom. Vännerna har förvandlats till demoner med horn och klor, på sänggaveln syns en dödskalle med siffrorna 666. På ett skivalbum som har titeln Vi sålde våra själar för rock and roll, av samma grupp, kan man läsa följande: ”Vissa människor säger att min kärlek inte kan vara verklig, var snäll och tro mig älskling, så skall jag visa dig. Jag skall ge dig det som Du trodde var omöjligt. Solen, månen och stjärnorna bär alla mitt sigill. Följ mig nu och Du skall inte sakna det liv du levde innan vi möttes. Du är den första som har min kärlek, evigt med mig till tidens ände. Din kärlek till mig måste vara verklig, redan innan Du vet hur jag känner det. Nu har jag dig med mig, under min makt. Vår kärlek blir allt starkare för varje timma. Se in i mina ögon så får Du se vem jag är, mitt namn är Lucifer, tag nu min hand.” Tala om djävulsk förförelse! Dolda budskap. På en del skivor som utges finns det dolda budskap, dessa framkommer endast när man spelar dem baklänges. Gruppen Led Zeppelin har en sång som heter Trappa till himlen. Under ca 10 år var den en av de absolut mest populära sångerna i USA. Robert Plant och Jimmy Page har skrivit den tillsammans. Robert Plant säger om denna sång bl a: ”Den var resultatet av en kväll när Jimmy och jag satt framför elden i den öppna spisen. Den kom till oss där och vi har inte ändrat ett enda ord.” Vidare säger han: ”Jag är stolt över texten, någon förde pennan för mig, tror jag.” Texten är ganska egendomlig och när den spelas baklänges kan man bl a dessa fraser höras: ”Jag lever med satan, Herren gör mig olustig. Det finns ingen undanflykt från det. Hör min bön satan och det är kraft i satan, han skall ge mig 666.” En annan grupp heter Black Oak Arkansas. De sjunger en sång som heter Dagen då elektriciteten kom till Arkansas. Vid uppspelningen baklänges hörs följande budskap: ”Satan, satan, satan han är gud.” Varför dolda budskap? Varför då inspelningar med dolda budskap? Det är ett sätt att påverka människor som annars inte skulle ta emot dessa negativa budskap, utan stöta bort och förkasta dem. Vi citerar William H Jarl från Applied Potential Institut i Aurora, Colorado, som studerat den mänskliga hjärnan under ett stort antal år och hämtat information från flera universitet. Han skriver i ett brev till Paul Crouch, som gjort ingående undersökningar av rockmusiken följande: ”Angående vårt tidigare samtal, vill jag här summera några av de viktigaste punkterna vad det gäller hjärnans funktion. Som jag nämnde är hjärnbasen en poleminary struktur, känd som det retikulära aktiverande systemet. Denna del är vad jag kallar en konditionsbevarande mekanism. Denna mekanism verkar till att filtrera ut icke önskade eller oacceptabla informationer till vår hjärna. På det speciella område som Du undersöker, kan det exempelvis vara orden satan är herre”. För de flesta, det är jag säker på, är det icke önskvärd information. Speciellt kristna människor skulle ha en stark bortstötande mekanism till en sådan fras. Men orden ”natas rä erreh” betyder ingenting när de går in i hjärnan utan går rakt igenom denna filtrerande mekanism istället för att bli automatiskt utsorterat och bortstött. När denna information går igenom den vänstra halvan av hjärnan kommer denna information till den andra, skapande högra halvan av hjärnan. Denna process har professionella förfalskare använt under långa tider för att kopiera namnteckningar. Vid försök att bara titta på en namnteckning och kopiera den, har vänstra hjärnhalvan stora svårigheter med det, men genom att vända namnteckningen upp och ned, passerar bilden till den skapande högra halvan av hjärnan. Likadant när det gäller konst, då när Du vill måla en okänd vinkel av ett motiv, går den skapande högra halvan omedelbart till verksamhet. När en förfalskare ser en namnteckning som han kan läsa, säger den vänstra hjärnhalvan: ”Den kommer att bli svår att kopiera.” Men när han vänder den upp och ner och dessutom skriver baklänges, tar den skapande högra delen av hjärnan över och kopierar signaturen mycket bättre än den vänstra, som är den logiska. Jag tror att den högra sidan ständigt dechiffrerar ord som exempelvis ”natas rä erreh”, och lagras dem som fakta i den undermedvetna neuronstrukturen.” Avslutningsvis Det går inte att komma ifrån att det finns flera av svartmetallgrupperna vill stå för satanism. Fakta finns också att enbart i Norden så har black metall kunnat knytas till ett femtiotal kyrkbränder. Det talar sitt tydliga språk vems ärenden man går. Avslutningsvis kan vi bara göra det konstaterandet att en del av den rockmusik som har förekommit och förekommer har blivit ett instrument för ett sataniskt budskap, ibland helt öppet, ibland dolt genom baklängesbudskap. Det allvarligaste är att så många är omedvetna eller okunniga om den påverkan av den onda makten, djävulen, som förekommer i en hel del av rockmusiken. Det handlar om en andlig strid om människan och många kommer genom denna musik att tycka att det är häftigt med satan. Den som ser efter i sin Bibeln finner att det finns inget häftigt med djävulen, utan han verkliga målsättning är att människor skall få dela hans öde när han skall kastas i helvetet. Men det finns alternativ. Parallellt med rockmusiken går det fram en lovsångsrörelse i världen. Den upphöjer inte satan och förbereder människor att ta emot Antikrist. Den upphöjer istället Jesus och förbereder människor för Jesu andra tillkommelse. Allt fler är med och ger Jesus sin hyllning. Skarorna delas upp. En skara knyts till satan, en skara blir Jesu lärjungar. Vilken skara tillhör Du? Må Gud välsigne Dig att välja rätt!!