Vem har rätten till Jerusalem? Dragkampen om Jerusalem kommer att fortsätta. Israeler och palestinier gör båda anspråk på staden. Vem har den legala rätten till Jerusalem? Det finns mycket tyckande och många åsikter när det gäller frågan om Jerusalem. Men vem har egentligen den lagliga rätten till staden? En som grundligt studerat frågan under 25 år är en internationellt känd människorättsadvokat från Toronto, Jacques Gauthier. Den 1 juni i år talade han i EU-parlamentet i Bryssel. Han sa då bland annat: ”De rättigheter som givits det judiska folket står på en mycket solid, laglig grund och gäller idag”. Vidare sa han: ”Det judiska folket finns i Jerusalem, inte som nybyggare eller invaderare utan på basen av rätt. Dessa rättigheter är klart utskrivna i internationell lag och bör respekteras av det internationella samfundet.” Han motiverade detta på följande sätt: ”Jerusalem är inget nybyggarsamhälle. Om Jerusalem skulle delas enligt vapenstilleståndsgränsen från 1967, skulle Jerusalems gamla stad ställas under palestinskt styre. Detta strider emot de lagenliga utfästelser som gjorts till det judiska folket i San Remo-resolutionen 1920, i överenskommelsen om Palestina-mandatet 1922, liksom det strider mot artikel 80 i FN:s stadgar.” Att förneka judarna rätten till Jerusalem är också att förneka den historiska kopplingen som de har till denna stad. Det är historiskt belagt att judarna i Jerusalem hade sin stora helgedom, det judiska templet. Trots att ingen seriös historieforskare förnekar att detta tempel funnits i Jerusalem, gjorde den tidigare palestinske ledaren Yasser Arafat detta under fredssamtalen i Camp David. USA:s president Bill Clinton sa då till Arafat: ”Men om det inte fanns något judiskt tempel i Jerusalem, hur kan det då komma sig att Bibeln talar om hur Jesus som tolvåring besökte templet i Jerusalem?!! Hur kunde han besöka något som inte fanns?” Inför detta blev Arafat svarslös. Argument måste baseras på fakta, inte på tyckande och åsikter. Detta gäller dagens Jerusalem såväl som historisk fakta. (Målningen nedan föreställer förstörelsen av templet år 70 e. Kr.)

Begäran om Palestinsk stat I september framlade den palestinske president Mahmoud Abbas en ansökan i FN:s generalförsamling om att få en Palestinsk stat erkänd. Det är inledningen till ett nytt skede som kan få stora konsekvenser. Israel har sagt sig vara redo att erkänna en Palestinsk stat, däremot vägrar Abbas att erkänna Israel som en judisk stat. Vidar kan nämnas att Abbas sagt att i en palestinsk stat skall det inte få bo en enda jude. Däremot vet vi att det bor cirka 1 miljon palestinier i Israel och de har israelsikt medborgarskap. Den som tror att det som nu skett kommer att leda till lugn och ro i detta område kommer att bli besviken. Det upprepas ständigt att Israels så kallade ockupation av västbanken är det stora hindret för fred. Inget kan vara naivare än att påstå något sådant. Det skulle ju innebära att det varit fred innan denna så kallade ockupation. 1967 års krig ledde fram till den. Det var alltså inte fred före ockupationen, den är alltså inte orsaken till utebliven fred, så det påståendet faller. Det var också med 1967-års gränser som arabstaterna gick i krig med Israel, detta för att utplåna landet. Se kartan. Det handlar inte om hur stort eller litet Israel är, det handlar om att Israel existerar. Det är det som är problemet för den muslimska världen. Det var Arabstaternas vilja att utplåna Israel 1967 som ledde till att västbanken och östra Jerusalem förlorades till Israel. Arabstaterna har sig själva att skylla, så att säga. Skulden till krigsutgångens resultat skall inte belastas Israel, som kämpade för sin överlevnad. Den skall belastas arabstaternas hat. Detta skall inte belönas med att Israel tvingas att acceptera gränser som man inte kan försvara. Som minst blir då landets gräns ca 15 kilometer brett, vilket kunde leda till att landet delas vid ett nytt krig. Abba Eban kallade 1967 års gränser för ”Auschwitz-gränser”. Vi eftersträvar väl inte ett nytt Auschwitz?

Palestinsk stat - ett ogrundat krav! Nu har det framställs i FN:s generalförsamling en begäran om en Palestinsk stat. Därför är det viktigt att ställa frågan: Är detta ett berättigat krav? Har palestinierna rättighet till en stat som omfattar den så kallad Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem? Hur förhåller det sig egentligen? På detta ger folkrättsjuristen och journalisten Marie-Hélène Boccara följande besked i en debattartikel i Dagens Nyheter den 8/11 2000. Hon skriver: ”Någon palestinsk stat har aldrig existerat, varför palestinierna inte är rättmätiga ägare till Gazaremsan, Västbanken eller Östra Jerusalem. Israel kan därför svårligen lämna ”tillbaka” något till någon som inte har giltiga äganderättsanspråk. Vid tiden för de israeliska erövringarna av dessa områden var det Egypten respektive Jordanien som kontrollerade dem. Däremot föranleddes deras erövringar av ett tidigare aggressionskrig mot Israel.” Slut citat. ”Vi har under lång tid hört att palestinierna måste ha en stat, det är deras rättighet. Detta upprepas ständigt. Tankarna går till den tes som Göbels förde fram: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”

Arabisk revolution - får Israel betala priset? Vad är det som händer i arabvärlden? Hela världen följer skeendet med spänning. Hur kommer omvälvningarna att sluta? År 2011 kommer att skrivas in i historieböckerna som det år då förtryckta människor i flera arabländer reste sig. Sedan årsskiftet har många länder i Nordafrika och Mellanöstern upplevt uppror och oroligheter. Det är långt ifrån säkert att de nya konstellationer som växer fram kommer att gagna freden sak. Under ytan lurar krafter som vill utnyttja tillfället för sina syften. Detta kan leda till att länder kommer att gå ur askan i elden. Ett av de första länderna som fick smaka på den revolutionsvåg, som nu sveper fram i det aktuella området, var Egypten. I detta land skall val hållas senare i år och därmed ange kursen för landets framtid. Blir det Muslimska Brödraskapet som kommer att få majoriteten av rösterna? Det kan mycket väl bli så. Muslimska Brödraskapets logo Muslimska Brödraskapet bildades i Egypten 1928. Deras syfte är att genomföra Sharia i hela världen och att upprätta en global islamsk stat (kalifatet). Brödraskapets trossats är: ”Allah är vårt mål, profeten vår ledare, Koranen vår lag. Jihad är vårt medel. Att dö för Allah är vårt högsta hopp.” Bäva månde världen! Muslimska Brödraskapet och al-Qaida har samma mål, det är bara strategin för vägen till målet som skiljer. Starka islamistiska krafter som kan få ett större inflytande när den pågående revolutionsvågen nått sin ända. Redan nu finns tydliga tecken på vart det kan bära hän. Direkt efter att president Mubarak störtats i Egypten, öppnade Egypten Suezkanalen för iranska krigsfartyg. De kan därmed ta sig in i Medelhavet. Detta bådar inte gott för Israel. Irans hat och fiendskap mot Israel är väl känt, hot om utplåning har framförts flera gånger från Iran. Ett Egypten i förändring kan bryta den fredsöverenskommelse som landet har med Israel. PressTV rapporterade den 27 april om tusentals demonstrerande egyptier framför den israeliska ambassaden och krävde ett slut på banden med Israel. Den bilden återspeglas i en enkät utförd av Pew Research Center. Den publicerades i april och visade att mer än hälften (54 %) av egyptierna ville att fredsavtalet med Israel skulle ogiltigförklaras. Ett annat nyckelland, när det gäller Mellanösterns framtid, är Syrien. Också detta land har gränser till Israel, men har inte haft några strider med Israel sedan 1973. Störtas regimen i Syrien kommer det att få konsekvenser för hela regionen, kanske allra mest för Israel. Den stabilitet som rått mellan Israel och Syrien kan då lätt förbytas i sin motsats. Skulle hotbilden öka från Egypten i söder och Syrien i norr, är Israel som i en kniptång. Då råder samma scenario som vid tidpunkten för kriget 1967 med dessa och andra länder. Ett nytt krig kan utlösas, ett krig med långt mer raffinerade vapen än de som användes vid krigsutbrottet 1967. USA har försett Egypten med vapen och rustat upp detta land under de år som förflutit sedan dess. Att dessa vapen skulle användas mot Israel hade förstås inte USA tänkt, än mindre önskat. Hur som helst kommer framtiden att visa vart det bär hän. Ett land som mer än andra följer utvecklingen och håller andan, är Israel. Det kan i slutändan bli Israel som får betala priset för den arabiska revolutionen och få utstå fientlighet och krig från en arabvärld som nu genomgår stora förändringar. Detta kommer i så fall inte som en överraskning för den som studerat profetiorna i Bibeln. Där kan man se hur Israel kommer att genomgå svåra tider i avslutningen av denna tidsålder. Vi är där nu.

Palestinier och Hamas avslöjar sig Vi låter företrädare för Palestinierna och Hamas uttala sig. Avslöjande uttalanden! När man framöver kommer att satsa allt på ett kort för att få till en palestinsk stat, kommer ett av argumenten att bli att Israel måste ge de fördrivna palestinierna rätt att återvända till sitt land. Israel bär ju skulden till flyktingproblemet menar man. Detta är en myt som många tror är den sanna bilden. De har tagit myten till sig som sanning. De som tror så borde ha läst vad den Palestinska myndighetens tidning Al-Hayat Al Jadia skrev i en artikel den 13 december 2006, med rubriken: ”Arabiska ledare förorsakade flyktingproblemet.” I artikeln sägs att araberna lämnade sina hem frivilligt p.g.a. instruktioner från sina egna ledare som gav löften om ett snabbt återvändande. Det kan vara bra att ha i minnet när en palestinsk stat kommer upp på dagordningen och flyktingfrågan aktualiseras. Låt er inte luras! Se på Hamas och Fatahs loggor här ovan: Svärd och gevär, det vittnar inte om fred, precis! Låt er inte luras! Hamas Har Hamas ändrat sig? Organisationen har nu gått samman med palestinska Fatah och vill verka för en palestinsk stat vid sidan om Israel. Många gläds nog åt nyheten. Men hur ligger det till egentligen? Tidningen Arutz Sheva kastar ljus över frågan i en artikel den 11 maj. Där uppges Hamas grundare Mahmoud Zahar uttalat att: ”ett fredsavtal skulle bara fungera som ett förspel till Israels förstörelse.” Vidare säger han att: ”Hamas inte skulle erkänna Israel eftersom det skulle upphäva rätten för nästa generation att befria landet.” Han fortsätter: ”Om den palestinska staten inte omfattar hela Israel kommer nästa generation att befria landet.” Alltså Hamas målsättning att utplåna Israel ligger fast. Det som nu sker är bara ett steg mot det målet. Terroristorganisationen Hamas uppträder som en ulv i fårakläder när man nu talar om fred. Den har avslöjat sig själv. Låt er inte luras!

Israel lever på en vulkan ”Vi måste förstå att vi lever på en vulkan” säger Yaccov Amidror, tidigare chef på en av Israels försvarsavdelningar. När en vulkan får utbrott är det mycket farligt att befinna sig på den. Bilden av att leva på en vulkan, har för Israels del kraftigt förstärkts på senare tid. Israel är Mellanösterns enda demokrati. Landet är omgivet av mer eller mindre (mest mer) fientliga grannar. Ett av de få omgivande länder som Israel uppnått en fred med, om än en kall sådan, är Egypten. Egypten genomgår nu stora förändringar. När detta skrivs vet man inte vad utgången kommer att bli. Vad kommer folkets uppror att leda till? Världens politiker följer spänt dramat. Vad som är särskilt alarmerande, är om det Muslimska brödraskapet skulle komma till makten. Då väntar en radikal islamism och många ledande politiker fruktar för att detta skall ske. Detta skulle betyda att en islamistisk revolution, liknande den som ägde rum i Iran 1979, skulle komma till stånd. Om den islamiska religionen skulle bli grunden för ytterligare ett lands styre, skulle det innebära att den allmänna risknivån höjdes dramatiskt. Den kompromisslösa hållning som Iran står för är illa nog. Vi tänker inte minst på deras trots emot världssamfundet, när man nu uppenbarligen är på väg att bli en kärnvapennation. Detta hotar hela stabiliteten i Mellanöstern och utgör i förlängningen ett hot mot världsfreden. Inte minst är den nuvarande utvecklingen ett hot mot Israel. Detta land som har kämpat för sin överlevnad sedan statens tillblivelse, upplever ett starkt hot från Iran, vars president i flera tal sagt att Israel skall utplånas. Hotet från öster är påtagligt och Israel är medvetet om att landets existens står på spel den dag Iran får kärnvapen. Detta kommer man sannolikt inte att åse stillatigande, utan kommer troligen att ingripa militärt för försöka avväpna Iran innan dess. Om det skulle uppstå ett hot även i söder, om Egypten skulle komma in på en radikal islamistiskt väg, vore det en ytterligare komplikation. Det fredsavtal Israel för närvarande har med Egypten, kommer sannolikt att rivas upp om Muslimska brödraskapet kommer i en ledande ställning. Detta har redan uttryckts från deras håll och man har till och med uttryckt hot om krig med Israel. Även Jordanien har en fredsuppgörelse med Israel. I detta land jäser det också och folket har kommit i rörelse även där. Till detta kan läggas att i norr, i Libanon, har Hizbollahs kandidat fått premiärministerposten och bildat en regering. Detta utgör ytterligare en hotbild för Israel. Mot Hizbollah fick Israel utkämpa ett krig 2006 som man hade stora svårigheter att klara av. Hizbollahs raketinnehav bedöms nu till hela 50 000. Vart leder händelseutvecklingen? Kommer ett ”vulkanutbrott” snart i Mellanöstern? Om något land följer utvecklingen med största vaksamhet, så är det Israel. Det profetiska ordet upplyser oss om att Israel kommer att genomgå stora svårigheter i den yttersta tiden. När hotbilden mot Israel ökar och kan det när som helst explodera. Men även om världens länder vänder sig mot Israel kommer Gud inte att överge det folk, som Han en gång utvalde med en speciell kallelse. Gud har resurser som är av annat slag än det militära. Ängeln Mikael kommer att stå upp för Israel i denna tid av nöd, som är profetiskt förutsagd: ”På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står som försvarare för dina landsmän. Det kommer en tid av nöd, som inte har haft sin like ända från den dag då människor blev till, ända till den tiden. Men på den tiden skall alla bland ditt folk bli frälsta, som finns uppskrivna i boken” (Dan. 12:1).

Israel - ett profetiskt tecken Att judarna efter en tvåtusenårig förskingring är tillbaka i sitt ursprungsland i och med att nationen Israel föddes 1948, är ett mäktigt tecken på att vi lever i den yttersta tiden. Det i mänskliga ögon nästan osannolika som hände då var ingen överraskning för dem som trott på Bibelns profetior – profetiorna måste ju få sin uppfyllelse! Att vi lever i den generation som fått se detta fullbordas inför våra ögon, borde naturligtvis leda till ett uppvaknande. Det är angeläget att skaffa sig kunskap om hur det profetiska skeende som nu alltså inletts kommer att utvecklas och få sin slutuppfyllelse. Att det judiska folket nu är tillbaka i sitt land är nämligen grundförutsättningen för att det slutscenario, som är profetiskt nedtecknat i Bibeln, skall komma till stånd. Det finalskeende som de bibliska profetiorna vittnar om kommer inte att gå obemärkt förbi för någon enda i denna värld. Det är stora och dramatiska händelser kring det lilla landet Israel och dess folk som är förutsagda. Med tanke på hur viktigt detta är, är det näst intill obegripligt att inte mer tid ägnas åt att undervisa om de bibliska profetiorna. Med större insikt i de bibliska profetiorna står vi bättre rustade inför de händelser som kan ligga alldeles framför oss. Det profetiska ordet står nämligen fast och måste få sin uppfyllelse. För att handla rätt i den sista tidens turbulens, är det säkrast att hålla sig till det som är förutsagt i Bibeln. Detta uttryckte redan Petrus med all tydlighet: ”Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det...” 2 Petr 1:19. Om vi rannsakar oss måste vi nog erkänna att kristenheten i stort har försummat att ta vara på denna uppmaning av Jesu lärjunge, Petrus. Det innebär att det finns mycket att ta igen och det finns ingen tid att slösa bort. Det profetiska skeendet kring Israel kommer att bli allt intensivare i den tid som vi lever i.

År 2011 - avgörande år för Israel? Det finns mycket som pekar på att 2011 kan bli det år när en avgörande förändring för Israel kan ske inför våra ögon. Därför är det viktigt att vi höjer den profetiska vaksamheten. År 2010 avslutades med ett nytt skeende i den långvariga konflikten mellan israeler och palestinier. Plötsligt och i rask takt meddelade då flera länder att de erkänner en självständig palestinsk stat. Det börjande med Brasilien som i början av december meddelade att det formellt erkänner en palestinsk stat. Ett par dagar senare gjorde Argentina detsamma. Den 22 december följde Bolivia dessa länder i spåren och dagen efter deras beslut erkände även Uruguay formellt en palestinsk stat. I snabb takt anslöt sig sedan Ecuador, Chile, Guyana och Peru till detta. Detta kan ses som ett preludium till något nytt. Snöbollen har kommit i rullning och inget verkar kunna stoppa den lavin som är på gång. Frågan är vad detta kommer att leda till i slutändan? Är den väg som många nu träder in på en framkomlig sådan, till fred och försoning, eller är den minerad och kan leda till katastrofala följder för dem som beträder den? Risken är stor att det senare blir resultatet. Allt tyder nämligen på att detta inte är en fredens väg och hur skulle det kunna vara det? En fred måste skapas genom förhandlingar mellan parterna i konflikten. Att däremot ensidigt proklamera en palestinsk stat med de gränser som gällde i början av år 1967 innebär konfrontation och inte fred. De uppräknade länder som redan har uttalat ett erkännande av en palestinsk stat kommer troligen att följas av flera. I mitten av december deklarerade EU att man gör sig redo för att erkänna en palestinsk stat, men att man inte ville göra det för ögonblicket. President Obama har krävt att Israel skall ge upp Västbanken och östra Jerusalem för en palestinsk stat innan 2011 är slut. Tiden håller alltså på att rinna ut. Något måste hända och det kommer det nog också att göra detta år. Mahmoud Abbas sa i januari i en intervju för nyhetskanalen Al-Jazeera att om inget har hänt fram till september, kan det bli ödesdigert. Han tillade: ”det kan leda till en Intifada eller ett allmänt palestinskt uppror”. Detta är alltså den bild som målas upp inför detta år. Många bedömare är som utrikesjournalisten Ulf Nilson oroade över vad som kan hända i Mellanöstern. I en krönika i Världen Idag den 7 januari skriver han under rubriken: 2011 kan bli ett katastrofår Hotbilden för Israel har alltså ökat kraftigt och därmed också spänningen i Mellanöstern. Det vi nu upplever kan vara lugnet för stormen. Nu krävs vaksamhet. Därför fortsätter vi att med profetisk blick följa utvecklingen i och kring det land som Bibelns profetior har så mycket att säga om.

Profetiskt fredsförslag Ett förslag, som stämmer med en biblisk profetia till uppgörelse mellan Israel och palestinierna, har framlagts. Det är intressant att notera. Jerusalem Post uppger den 2 november att USA föreslagit att Israel leasar Västbanken från palestinierna under sju år. Den som känner till de bibliska profetiorna kan knappat undgå att reagera när man läser dessa uppgifter. Att man nu föreslår en uppgörelse just på sju år är anmärkningsvärt. Det är det antal år som profetiskt förutsägs skall komma att läggas fram som en uppgörelse för Israel i ändens tid. Det är profetian i Dan. 9:27 som talar om detta. Vi har i tidigare artiklar belyst detta. Här citerar vi från en av dessa, publicerad i Flammor nr 3/2009. Rubriken var: ”Stark väntan på Mahdi och Messias”. Så här skrev vi den gången: ”Det kommer att skapas en falsk fred. Profeten Daniel profeterar om detta i Dan. 9:27 och ger även ytterligare upplysningar kring denna fred och vad som kommer att hända i samband med den.”Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitti veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsens vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren.” Dan. 9:27. Grundtextens ord är det hebreiska ordet för ”sju”, där vi i vår översättning har ”vecka”. Detta tolkas allmänt som att det handlar om en profetisk vecka av sju år. En allmänt erkänd tolkning innebär att Antikrist skapar en uppgörelse på sju år, men att denna bryts efter halva tiden.” Slut citat. Vi kan inte säga att det nu framlagda förslaget kommer att accepteras och träda i kraft just nu. Kanske återkommer man vid ett senare tillfälle till detta förslag. Det har varit många turer i förhandlingarna mellan Israel och palestinierna. Hitintills har inte den pågående fredsprocessen haft någon framgång. Det finns all anledning att med intresse följa de kommande händelserna runt Israel. När man nu också börjar tala om den tid som profetiskt är förutsagd som ett avtal där Israel är en av parterna, gör att vi inte bara kan höja på ögonbrynet utan vi bör också väckas till allt större profetisk vaksamhet.