En inblick i profetens Daniels omtumlande liv.

På denna länk kan du se filmen: Daniel – The Movie (2026) | The Prophet of Visions | Full Biblical Movie in 4K - YouTube

Tipsa gärna andra!

Att Smith Wigglesworth var en gudsman, det är nog få som kan förneka.

 När han stod i Angelus Temple för att predika om hur man skulle förbereda sig för Jesu återkomst.

Han berättade då för åhörarna att en flytande eld förtärde honom. Därefter inledde Smith med följande ord: ”Men det kommer att ske saker före hans återkomst som vi ska kunna känna igen. Ni kommer att kunna se det. Jag är i dag som en människa som rör sig med en flytande, helig, oumbärlig och verklig eld i sitt innersta. Jag vet att den brinner, men kroppen förtärs inte.

Det är en verklig eld från himlen som får mina ord att nå fram till er, så att ni ska förstå att han kommer. Han är på väg! Gud ska hjälpa mig att berätta för er varför ni kommer att veta det.

Ni som har Andens livsande inom er – det är något som rör sig just nu medan jag talar. När jag talar får denna mäktiga, livgivande, verksamma och förvandlande kraft, denna eftertraktade kraft, er att förstå. Och det är just denna kraft som gör att ni vet att ni kommer att vara redo.”

1. Det krävs en särskild förberedelse inför Jesu återkomst, och minst hälften av alla troende kommer att vara helt oförberedda. ”Vi måste inse att dessa dagar måste komma innan Herren kan återvända. Det måste ske ett avfall.

Jag vill tala mycket tydligt till er. Alla de människor som strävar framåt och förbereder sig för denna härliga ställning, där de inte ska stå nakna, där de ska vara klanderfria och orubbliga och där de ska bli renade genom Guds ords kraft, har inom sig en medvetenhet om Guds egen närvaro.

Denna närvaro förändrar deras innersta natur, förbereder dem för något större och gör dem redo för att förvandlas och ryckas upp. Detta är reningens dag. Detta är helighetens dag. Detta är avskildhetens dag. Detta är uppvaknandets dag.

O Gud, låt oss vakna i dag! Låt den inre anden vakna till medvetenhet om att Gud kallar oss. Det finns två grupper av troende i världen. Det finns troende som är olydiga – eller rättare sagt, det finns barn som har blivit frälsta genom Guds kraft men som är olydiga barn. Och det finns barn som på samma sätt har blivit frälsta genom Guds kraft, men som hela tiden längtar efter att bli mer lydiga.

Och vi hörde hur ordet strömmade fram överallt: ”ny teologi” – denna fördömelsevärda, djävulska och onda kraft som finns hos några av dessa olydiga barn och som under de sista dagarna öppnade dörren till nästa sak.”

Nu lever vi med denna nya teologi, det som Wigglesworth såg att den skulle komma. Avsäg dig den i Jesu namn, denna som på ett förrädiskt sätt vill tränga in och skapa otro och ifrågasättande av Guds ord. Den som inte ser det är påverkad av avfallet – som gör att man kan bli kvarlämnad då Jesus kommer – många kommer att bli det, kanske hälften – så som Jesus sa: fem var redo – fem var det inte.

Den ger en bild av det kommande antikristliga samhället.

 På denna länk kan du ta del av denna tankeväckande intervju:

https://www.youtube.com/watch?v=XBaAUWc4GDg&list=PLtlsgr_HgT92lwB9L7g0S_JnvwN5eFQGi&index=153

Vi har här en utskrift av intervjun:

Intervjuad: Vägra digitalt ID! Digitalt ID är något mycket farligt. Det är så Kinas kommunistparti styr landet. Systemet med digital identitet är mycket farligt. De kan övervaka allt du gör och allt du säger. Förstår du varför alla dessa företag är kopplade till militären? Deras chefer har militär bakgrund. I Kina har vi i dag till och med en särskild armé som arbetar på internet. De har en armé som kontrollerar och övervakar internet.

Intervjuare: Ni har ju också ett socialt kreditsystem i Kina.

Intervjuad: Ja.

Intervjuare: Det är ett system som används där. Nu försöker man införa digitalt ID även i Storbritannien. Vad skulle du vilja säga till människor i Storbritannien utifrån dina erfarenheter från Kina?

Intervjuad: Det är mycket farligt! I Kina har digitala identitetssystem använts i omkring 20 år. Alla människor har personliga register i kommunistpartiets databaser. På så sätt kan myndigheterna övervaka befolkningen.

Om jag håller ett offentligt tal, till och med här i Storbritannien eller någon annanstans i Europa, eller om jag skriver något där jag kritiserar Kinas kommunistparti, kan partiet skicka hemliga agenter för att trakassera, hota eller till och med förgifta mig.

När jag tidigare bodde i USA skickade de människor till Los Angeles för att försöka förgifta mig. Det är nästan ofattbart!

Kan du föreställa dig att det finns kinesiska polisstationer i Storbritannien, USA och Europa? Det finns till och med sådana polisstationer i London. Förstår du vad jag säger?

Intervjuare: Så du menar att det digitala ID-systemet är ett av deras viktigaste verktyg för att förtrycka människor?

Intervjuad: Ja, identitetssystemet är mycket farligt. De övervakar allt du gör och säger. Systemet kan automatiskt upptäcka vissa ord som du använder. Dessa nyckelord skickas vidare till polisen. Om du gör eller säger något som myndigheterna inte tycker om kan polisen komma direkt hem till dig och föra dig till ett häkte. Det händer varje dag i Kina.

I städer som Peking och Shanghai är det i praktiken omöjligt att hålla offentliga tal där man kritiserar kommunistpartiet. Om du exempelvis skriver på en webbplats att du är emot Kinas kommunistparti kan polisen stå utanför din dörr två timmar senare. De tar dig till ett häkte, och därefter kan du dömas till fängelse. Du kan få fem års fängelse! Tänk dig det! Du uttrycker bara din åsikt, men får fem års fängelse för det.

Intervjuare: Jag har sett uppgifter på internet, bland annat på X, om människor som inte följer myndigheternas regler och därför förlorar möjligheten att köpa mat eller resa. En del sägs till och med bli hemlösa. Stämmer det?

Intervjuad: Jag ska berätta hur det fungerar i Kina.  Där använder man digital identitet i mobiltelefonen. Under pandemin var människor tvungna att skanna en QR-kod nästan överallt. När du skulle åka tåg måste du skanna din kod. När du skulle gå och handla måste du skanna din kod. När du skulle lämna ditt bostadsområde fanns det en grind där du måste skanna din kod. Om din kod spärrades kunde du inte komma ut. Du blev i praktiken satt i husarrest.

Du kunde inte lämna ditt bostadsområde. Du kunde inte gå ut och köpa mat. Du kunde inte köpa tågbiljetter eller bussbiljetter. Du var instängd! Det är så Kinas kommunistparti kontrollerar människorna.

Det handlar inte bara om yttrandefrihet eller tryckfrihet. Det handlar också om rörelsefriheten. Många människor i Kina lever under förhållanden som liknar slavarbete.

Och förstår du att det som händer dessa människor i dag också kan få betydelse för er framtid?

Kinas kommunistparti har redan förstört delar av er industri och er tillverkningskapacitet.

Nästa steg kan bli att de tar kontroll över era regeringar. De kan exportera sin diktatur och sitt totalitära styrelseskick till era länder. Era barn och barnbarn riskerar att hamna i koncentrationsläger och tvingas arbeta som slavar åt Kinas kommunistparti.

Intervjuare: Slavarbete?

Intervjuad: Ja, slavarbete! Era barn och era barnbarn!

Intervjuare: Men vad händer med de människor i Kina som drabbas av systemet? Blir de hemlösa, eller grips de och sätts i fängelse?

Intervjuad: Jag ska berätta en sak för dig. I Kina finns det enligt min uppfattning inte längre några hemlösa på gatorna.

Intervjuare: Jesus!

Intervjuad: Förr fanns det hemlösa i Peking. Jag vet det eftersom jag själv bodde där före 2008. Du minns väl att Kina arrangerade de olympiska spelen i Peking 2008?

Intervjuare: Ja.

Intervjuad: Före de olympiska spelen greps enligt mina uppgifter alla hemlösa människor på gatorna och fördes i hemlighet till olika förvar. Där gav myndigheterna dem förgiftad mat så att de dog. Kommunistpartiet ansåg nämligen att de hemlösa människorna skadade landets anseende. De ville inte att internationella besökare och idrottare från andra länder skulle komma till Peking och se alla hemlösa på gatorna. Men i stället för att hjälpa dem greps de och fördes bort. De sattes i förvar och fick förgiftad mat. De förgiftades och lämnades att dö. Det är alltså inte så att Kina har gjort de hemlösa rika eller hjälpt dem till ett bättre liv. Nej, de fördes bort och dog.

Intervjuare: Vad skulle du vilja säga till människor i västvärlden? Här får människor nu höra att digitalt ID ska införas för deras egen bekvämlighet och säkerhet. Vad vill du säga till dem? Tycker du att det är en bra idé?

Intervjuad: Jag säger: Vägra digitalt ID! Digitalt ID är mycket farligt. Det är en del av den styrmodell som Kinas kommunistparti använder. Era regeringar kan ha blivit påverkade eller övertalade av Kinas kommunistparti. De vill kopiera det totalitära styrelseskicket och samarbeta med den kinesiska kommunistregimen.

Under de senaste 40 åren har era politiker begått ett mycket stort misstag. Ett oerhört stort misstag! De har samarbetat med Kinas kommunistparti. Varför? Därför att era leveranskedjor redan är beroende av Kina. Era bussar, kläder, jeans, mobiltelefoner och telekommunikationsutrustning kommer i stor utsträckning från Kina. Även sensorer och annan teknisk utrustning tillverkas där. Det har gjort er beroende av Kinas kommunistparti.”

Nu finns detta kontrollsamhälle i Kina – snart kommer det att finans över hela världen – Antikrist framträdande är nära. Nu finns systemet. Det väntar på den man som skall använda detta kontrollsystem över hela världen. Nu har vi nåtts av varningen från Kina. I Bibel har man kunnat läsa om denna varning sedan 2000 år – nu står uppfyllelsen inför våra ögon!

Det är också avgörande för Europa och länderna i NATO.

 Tisdagen den 20 oktober har det samtals i Oslo om kriget mellan Ryssland och Ukraina. Direkt efter samtalen kom signalen från Ryssland: De säger att de förnekar att de skulle ha planer på att de är redo att stoppa kriget.

Med Trumps vacklande hållning så bådar det inte gott, då är det som Jens Stoltenberg säger i rubriken: Då kommer hela Ukraina att ockuperas. Det innebär också att Ryssland kan gå vidare och att ett storkrig kan förväntas. Så här kan man läsa på Oscarssons blogg:

USA har ökat pressen på Ukraina.

President Donald Trump har gått till hårt angrepp mot den ukrainske president Volodymyr Zelenskyj vid flera tillfällen de senaste veckorna.

Dessutom rapporteras det att Trump har begränsat underrättelsedelningen med Ukraina och landets tillgång till satellitnärverket Starlink.

Zelenskyj har utryckt att syftet är att få Ukraina att kapitulera.

Utvecklingen oroar Natos före detta generalsekreterare Jens Stoltenberg. Han varnar för dramatiska konsekvenser om Ukraina tvingas till stora eftergifter.  

– Om Putin slutar slåss kommer det att bli fred. Om Zelenskyj slutar slåss kommer hans land att ockuperas. Det visar på skillnaden mellan att anfalla och att försvara sig, säger han till Dagbladet.

Uppmanar väst

Stoltenberg betonar att västvärlden och Nato måste fortsätta att stödja Ukraina under en svår tid för det krigsdrabbade landet.

– Ukraina förtjänar vårt stöd och USA:s stöd. Det handlar om att stå upp mot president Vladimir Putin som attackerar ett annat land, säger han till tidningen och fortsätter:

– Det handlar också om vår egen säkerhet. Norge är ett grannland till Ryssland. Och det ligger i vårt säkerhetsintresse att Putin inte segrar.

Varnat för storkrig

Jens Stoltenberg, som i dag är Norges finansminister, har tidigare varnat för att Putins imperialistiska ambitioner sträcker sig bortom Ukraina.

– Jag är rädd för att kriget i Ukraina kan spinna utom kontroll och sprida sig till ett storkrig mellan Ryssland och Nato, har han sagt till NRK.”

Stoltenberg har följt Rysslands diktator Vladimir Putins utveckling sedan han kom till makten i början av 2000-talet.

I intervjun med NRK beskriver Stoltenberg hur Putin blivit alltmer aggressiv med åren.

–  Den Putin vi har upplevt de senaste åren, speciellt efter annekteringen av Krym 2014, är en mycket mer aggressiv Putin. En Putin som har en helt egen verklighetsbeskrivning som inte stämmer. Jag tänker bland annat på påståendena om nazister i Ukraina, alla övergrepp mot ryssar och att Ukraina inte är en stat.” Slut citat.

Kriget kryper närma oss, se bilden här nedan från Aftonbladet samma dag, tisdagen den 20 oktober. Snart har vi det i Östersjön – på svenska farvatten vad händer då? Vi måste vara beredda på allt.

All vilja, styrka och kraft behöver sättas in för att rädda äktenskap.

Grundinställningen som vi behöver ha är: ”Jag hatar skilsmässa, säger HERREN, Israels Gud, och att man höljer sig i våld som i en klädnad, säger HERREN Sebaot. Så var på er vakt i er ande och var inte trolösa.” Malaki 2:16.

Detta är från Gamla testamentet, men hur ser Jesus på äktenskapet och skilsmässa, omgifte?

Så här kan man läsa i Illustrerat Bibellexikon, med rubriken "Äktenskapsskillnad"."Jesu undervisning angående skilsmässa finns i Matt. 5:31 f.; 19:3-12; Mark. 10:2-12; Luk. 16:18. Hans lära kan i korthet sammanfattas så här:

Det enda giltiga skälet till skilsmässa är otukt, Matt. 19:9.

Den tillåtelse som Mose lag gav en man att skilja sig från sin hustru, var ett medgivande på grund av hjärtats hårdhet, 19:8.

Den som för någon annan orsaks skull än otukt skiljer sig från sin hustru och tar sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott, 19:9.

Var och en som skiljer sig från sin hustru för någon en Sed annan orsaks skull än otukt, han blir orsak till att hon och med begår äktenskapsbrott, 5:32.

Den som tar en frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott, 5:32; 19:9.

Om en hustru skiljer sig från sin man och tar sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott, Mark. 10:12."

Slut citat från Illustrerat Bibellexikon.Det är sällan som det predikas över de bibelverser som vi hänvisas till här ovan från evangelierna. Därför råder det också en stor vilsenhet och okunnighet om vad bibelordet faktiskt har att säga i dessa frågor.

Det handlar om Jesu egen undervisning och hans ord kan vi naturligtvis inte ta lätt på. När Jesus i Matt. 5:32 börjar tala om skilsmässa, börjar han med orden: Jag säger er... här ser vi hur han lägger sin egen auktoritet bakom de ord som sedan följer i denna fråga. För kristna som är lärjungar och efterföljare till Jesus borde det vara självklart att det är Jesu ord som är riktmärket och det som sätter standarden för ett kristet liv.

I 1 Kor. 7:10-11 understryker Paulus också Jesu undervisning och påtalar att det inte är hans egna ord utan Herrens, så här skriver han: "De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens: En hustru får inte skilja sig från sin man; skiljer hon sig ska hon förbli ogift eller försonas med sin man - och en man får inte överge sin hustru."

Senare i samma kapitel tar vi del av följande ord angående vad som upplöser ett äktenskap, nämligen döden: "En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren." 1 Kor. 7:39.

Här ser vi också det som vi tidigare har skrivit om, att troende ska ingå äktenskap med troende, det uttrycks med dessa ord: "bara det sker i Herren”.

Tyvärr har det många gånger tagits allt för lätt på vad Bibeln säger angående det område som vi tar upp här. Skilsmässorna har ökat lavinartat under senare årtionden. Dessförinnan kan vi konstatera att det fanns en annan hållning i den frågan och man kämpade för att hålla samman äktenskapet. Vi behöver en upprättelse då det gäller synen på äktenskapets heliga förbund. Vägen dit är att vi återvänder till den undervisning som finns i gudsordet. Naturligtvis går det inte att lagligt förhindra om den ena partner driver igenom en skilsmässa.

Men man behöver göra allt för att rädda äktenskapet, här är en uppmaning att tillsammans göra det: https://www.youtube.com/shorts/B-xbqr9yvm8

Samlingar kring det profetiska ordet.

Inbjud andra och tag gärna med dig fler i bilen – det är många som nästan aldrig får höra om Jesu tillkommelse och det profetiska ordet – därför är det behov av att många får höra det.

Ta del av detta klargörande och enorma viktiga budskap av Michael Lahtinen.

Över 10 000 har sett detta budskap på 14 dagar. Det säger en del om hur många som har behov av vad Guds ord säger och hur de skall bli hjälpta.

På denna länk kan du lyssna till detta viktiga budskap

SEX KAN KOSTA DIG ALLT – lek inte med synden I Micael Lahtinen I Nordupplandskyrkan, Tierp

Kämpar du med otukt i olika former – Jesus vill hjälpa dig till befrielse – innan det är för sent. Vill du ha hjälp i förbön eller själavård på det område som du lyssnat till, du kan vända dig till dessa telefonnummer:  Bönemobilen: 073 - 748 0 753. Ring eller skicka sms om ditt böneämne. På detta nummer kan du få vägledning och själavårdssamtal 0381-77 30 80. Tiderna för denna tjänst är: måndagar 18.00-20.00, tisdagar 09.00-11.00, onsdagar 09.00-11.00, torsdagar 18.00-20.00.  Du kan vara anonym om du så önskar.

Vi behöver sluta med att bortförklara helvetet!

Vi skall citera från den bok som ses här ovan på bild.  En är skriven av Roy Clements, pastor i Eden Baptist Church, Cambridge. Boken är utgiven på EFSförlaget.

Ta del av detta klargörande budskap i en tid av förnekelse och serverande av ett sockersött budskap i vårt land:

AMOS, HELVETET OCH JESUS

"Vem kan höra lejonet ryta utan att gripas av skräck?" (3:8). Blir du rädd ibland när du läser Bibeln? Jag blir det, särskilt när jag läser sådant som Amos' bok. Ni måste ha märkt hur mycket av profetens budskap som handlar om Guds dom som kommer en dag. Många vill säkert avfärda ett så oroande framtidsperspektiv som "primitivt" eller "inte riktigt kristet". Jag kan inte avsluta boken utan att bestämt hävda att jag är övertygad om att det inte är någotdera.

Amos är en bok för realister. Den behandlar oss som vuxna och vägrar att trösta oss med sentimentala sagor som slutar med "sedan levde de lyckliga i alla sina dagar". Amos visste att den här världens ände i verkligheten inte skulle bli sådan. Och det visste Jesus också.

Jesus berättade en gång en historia om en rik man, som i likhet med många människor i det välmående Israel på 700-talet inte ägnade en tanke åt Gud eller åt de fattiga, eller åt någon utom sig själv för den delen. När han dog kom han till helvetet. Jag önskar att jag kunde säga till er att helvetet bara är ett tomt hot från Guds sida, men Jesus säger inte det i sin berättelse. När den rike mannen var i helvetet ropade han och bad om barmhärtighet. Men det var för sent, precis som det var för det obotfärdiga Israel.

Guds tålamod var slut. Tillfället till frälsning var förbi. Den rike mannen frågade också om inte något himmelskt sändebud kunde skickas till hats bröder, som ännu levde. Han var säker på att en lämplig uppenbarelse skulle framkalla ånger i deras giriga hjärtan. Men det svar han fick var: "De har Bibeln, de kan läsa den" (Luk16: 19-31).

Det är alltså det råd Jesus ger oss om vi oroar oss för den kommande domen. Han menade att det var möjligt att undgå helvetet, men han gav aldrig sitt stöd till dem som söker en falsk tröst genom att förneka dess existens. Sådana människor lever på illusioner.

En gång sade en student till mig: — Min Gud skulle aldrig skicka någon till helvetet! Nej, naturligtvis inte. Den studentens Gud skulle inte göra en fluga för när. Han var ingenting annat än en andlig nalle, en leksak, en fantasi som bara existerade i den här studentens fantasi. Varken Jesus eller Amos var intresserade av sådana hypotetiska gudomligheter. De talar med oss om en verklig Gud, som är ett rytande lejon och inte en jamande kattunge. Han är en Gud som är brinnande angelägen om rättfärdighet, en Gud som i sin moraliska nitälskan har ödelagt världar. Varför skulle det då vara så otänkbart att han skulle kunna förgöra oss?

Det skulle förvåna Amos om han kunde höra hur en del människor i dag klagar över helvetet som om det vore ett enormt teologiskt problem. — Hur kan Gud tillåta det? frågar de. En sådan plats för straffade skulle väl ändå vara en källa till eviga bekymmer för en kärleksfull Gud. Bara tanken på att det finns skulle ju förstöra himlens salighet! Amos skulle uppfatta det som sentimentalt prat av värsta slag. Han vet att det är tanken på att tolerera synden som är ett bekymmer för Gud, inte tanken på att bestraffa den.

Han är inte mer bekymrad för helvetet än han var bekymrad över Samarias fall. Domen är inte någon mörk hemlighet som ingen i himlen får lov att nämna. Tvärtom, Gud förhärligas i domen. Liksom Amos inbjöd hedniska nationer att titta på hur Israels välstånd fick ett slut, så kommer Gud att inbjuda universum att titta på hur syndarens välstånd får sitt slut.

En sådan dom skulle strida mot Guds kärlek om den fälldes i hastigt mod eller med glädje. Men som Amos har bemödat sig om att visa oss fördröjs alltid Guds domar av hans utomordentliga tålamod och motvillighet. Gång på gång i historien och i individers liv har han agerat för att kalla människor tillbaka till sig. Han slösar välsignelser över oss trots vår synd och får ingen tack för det. Han renar oss genom sjukdom, missöden och olyckor men ser inga resultat i form av bättring. Han skickar profeter som Amos men finner att man bara struntar i deras ord. Till sist skickar han som en sista utväg sin ende son. "Min son kommer de att ha respekt för" (Matt 21:37). Men människorna spikar fast honom på ett kors av trä. Till och med på korset ber han: "Fader, förlåt dem" (Luk 23:34).

Är en sådan Gud ett hämndlystet odjur? Nej, han har ett märkligt tålamod. Han vill inte att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig (2 Pet 3:9). Det är vi som är hjärtlösa.

Vi bryr oss inte ett dugg om den smärta vår synd orsakar Gud. Vi kan till och med titta på Kristi kors och vägra ändra vår livsstil. När Gud skickar sådana människor till helvetet förtjänar de det.

Deras moraliska halsstarrighet verkar faktiskt tyda på att det är dit de vill. Varje steg de har tagit bort från Gud har varit en avsiktlig rörelse i riktning mot helvetet. Om vi envisas tillräckligt länge med att vi inte vill att Gud ska lägga sig i våra liv låter han oss till sist få som vi vill. Han låter oss vara... för evigt.

Det finns en historia om evangelisten D L Moody. En dag blev han under en gudstjänst ständigt avbruten av en grupp bråkiga häcklare. Han lät dem fortsätta ett tag, men när han reste sig för att predika och de fortsatte med sina plumpa inpass blev han plötsligt allvarlig och vände sig mot sina kritiker: — Ni hånskrattade åt psalmerna och jag sade ingenting. Ni gycklade med bönerna och jag sade ingenting. Men nu hånar ni Guds ord. Jag skulle hellre göra narr av en flammande blixt.

Att läsa Bibeln är något oerhört allvarligt. För den säger oss att Guds tålamod visserligen är ofantligt, men det är inte oändligt. Det är som med den här boken som du läser. Det kommer den stund då det sista bladet vänds, och då möts vi av det obevekliga ordet Slut.

När den dagen kommer tjänar det ingenting till att förklara att vi inte väntade oss det. För Bibeln har varnat oss för den liksom den varnade den rike mannens bröder i Jesus' berättelse, och ingenstans sker det tydligare än i Amos' bok.

Gud kommer att straffa våra synder lika säkert som han straffade Israels, och enligt Bibeln finns det bara två ställen i universum där han kan göra det. Det ena är helvetet, där människor i evighet får erfara den gudomliga vreden över deras moraliska fördärv. Det andra är korset, där Guds son i sin egen person tog emot denna vrede för vår skull genom ett enda slag av gudomlig rättvisa. Vi får välja själva: att kastas på soptippen eller att återvinnas.” Slut citat.

Det finns inget synd som inte är värd att lämnas och inget pris för stort för att inte hamna i helvetet. Det är verkligen så och värt att tänkas på när man frestas. 

När hörde du senast en pastor predika om helvetet eller ens använda ordet? Tystnade är talande. Jesus talade mer om helvetet än någon annan i Bibeln, mer än apostlarna, men svenska pastorer tiger. Tänk att det måste till en pastor från ett annat land för att ge undervisning om det som står skrivet i Bibeln. Om inte människor ställs inför avgörandet om himmel eller helvete så är det inte säkert, eller troligt, att de kommer att ta ställning till Jesu frälsning – så allvarligt!

Nu är Trumps svek uppenbart inför alla.  

Vi återger Expressen text: ”I en intervju som sändes under onsdagen öppnar Ukrainas president upp om sina känslor kring Donald Trumps senaste utspel om dieselavtalet med Ryssland – och förslaget på att Volodymyr Zelenskyj ska bytas ut mot en ”ny ledare som kan sluta ett avtal”. 

– Det är smärtsamt när president Trump väljer en sida, inte vår sida, säger Zelenskyj under intervjun, som nyhetsbyrån Reuters rapporterat om. 

På en direkt fråga om han känner sig förrådd av Trump svarar Zelenskyj: – Verkligen, ja. Men det är lite mer komplicerat än bara mina känslor. – Det är synd att vi förlorar en stark partner. 

Under intervjun uppger Zelenskyj att han vore tillfreds med om Trump förhöll sig objektiv och inte tog parti för något av länderna i kriget. – Men om du är i mitten så måste du stanna i mitten. 

Uppgift: USA har slutat varna för attacker

I fredags förra veckan tillkännagav Donald Trump avtalet med Ryssland efter ett telefonsamtal med president Vladimir Putin. 

Enligt Trump ska Ryssland leverera sammanlagt 1,8 miljoner ton dieselbränsle till USA och den globala marknaden under resten av året. 

Han följde upp nyheten med att föreslå att Ukraina skulle byta ut president Volodymyr Zelenskyj och hävda att Ryssland och Ukraina slutit en vapenvila kring attacker mot varandras energiinfrastruktur, som inget av länderna verkade ha informerats om. 

Under veckan har det även rapporterats om att USA slutat dela underrättelseinformation med Ukraina om inkommande ryska attacker. 

Vilket uppges ha fått direkta följder när Ryssland under natten till tisdagen genomförde en storskalig robot- och drönarattack mot Kiev och Charkiv. Måltavlorna var, enligt Zelenskyj, energianläggningar och kritisk infrastruktur. Sex människor uppges ha dödats och 600 000 människor ha blivit av med strömmen. 

Starlink har begränsats för Ukraina

Samtidigt har Trumpallierade Elon Musks bolag Starlink infört en begränsning för Ukraina i sitt satellitnätverk, uppger ukrainska militären på Telegram. 

Begränsningen gör att landets drönare drabbas av avbrott på upp till 20-30 sekunder om de flyger snabbare än 160 kilometer i timmen, vilket gör dem svåra att kontrollera och redan har orsakat flera misslyckade operationer, rapporterar The Guardian. Militären misstänker att politiska motiv ligger bakom begränsningen.” Slut citat.  

Elon Musk förnekar kännedom och uppger att det som Ukraina använder är en annan version av nätverket, Starshield, som kontrolleras av Pentagon.” Slut citat. 

Det hade räckt att Zelenskyj hade en despot att kämpa emot. Det som nu spelas upp inför öppen ridå är djupt olycksbådande för Ukraina och i förlängningen för Europa. Det är som Jessica Rosenkrant, EU-minister, sa i Aktuellt, kl 21 på torsdagskvällen. Det handlar om Ukrainas existens men också om Europas existens. Kan det sägas tydligare hur extremt allvarligt bilden är som nu för handen!

Det gäller Huskvarna och Nässjö – kom till dessa samlingar och fördjupa ditt andliga liv!

Här är länk till samlingarna i Nässjö den 24 oktober: trovardigochsann - trovardigochsann.se

OBS! Du måste anmäla dig senast den 19 oktober. för Se nedan.

Idag ger Aftonbladet uttryck för samma oro för Ukraina.

Vår artikel igår frågade om det är kört för Ukraina: Kört? | Flammor - profetisk tidskrift

Det beror nu på hur USA kommer att agera. Så här kan man läsa på Oscarssons webbsida: ”Elon Musks satellitnätverk Starlink har varit en central del av Ukrainas försvar sedan krigets första dagar. Via satellitsystemet har den ukrainska militären säkrat tillgången till internet, vilket har gett soldaterna en betydande fördel på slagfältet. Starlink har gjort det möjligt för ukrainska trupper att styra drönare, dela drönarbilder i realtid och kommunicera i områden där mobilnätens täckning har slagits ut. 

Nu uppges tillgången ha begränsats utan förvarning. – Våra försvarsstyrkor har inte fått någon varning om dessa restriktioner, och detta har lett till störningar i flera uppdrag, säger Serhiy Beskrestnov, rådgivare till den ukrainske presidenten, enligt Reuters.

”Ingen slump”

Enligt Beskrestnov är nedkopplingen ingen slump. Han kopplar händelsen till det rådande politiska läget, där USA återigen intagit en hårdare linje mot Ukraina.

President Trump uppges ha hotat att stoppa allt bistånd till Ukraina och underrättelsedelningen med landets militär om de ukrainska attackerna mot ryska energianläggningar inte upphör.

– Detta är uppenbarligen ingen slump. Det är kopplat till den rådande politiska situationen, säger Beskrestnov om Starlinkincidenten.

Potentiellt förödande

Om Starlink skulle stängas ner vore det förödande för den ukrainska militären. Militärexperten Joakim Paasikivi har varnat för att det skulle göra ukrainarna “i princip blinda”.

– Det som har varit framgångsrikt för Ukraina har varit att slå på djupet mot ryska underhållslinjer och logistik som gör att det blir svårt för de ryska trupperna. Starlink är hela ledningssystemet för Ukraina där de ser var fienden är och leder sina egna förband, har han sagt till Sveriges Radio.

Har lovat

Elon Musk har tidigare lovat att Starlink inte ska stängas av för Ukraina eller användas i påtryckningssyfte.– För att vara extremt tydlig, oavsett hur mycket jag inte håller med om Ukrainas politik kommer Starlink aldrig att stänga av sina terminaler, skrev Musk på X förra året.

–Utan Starlink skulle de ukrainska linjerna kollapsa, eftersom ryssarna kan blockera all annan kommunikation! Vi skulle aldrig göra något sådant eller använda det som ett förhandlingsargument, tillade techentreprenören.” Slut citat

Ukraina ser det som nu sker som ett mardrömsbesked, se skärmdumpen här nedan.

Vill USA verkligen sticka kniven i ryggen på Ukraina. I så fall fullbordas Trumps fjäskande för Putin. Då den senare besökte Trump rullande han ut den röda mattan för Putin. Kommer han nu att rulla ut en blodsröd matta för Ryssland in i Ukraina? Sedan kommer den mattan att rullas ut mot Europa. Det är hög tid för Europa att vakna: Vakna! | Flammor - profetisk tidskrift

Offrar Trump Ukraina – är det också kört för Europa.

 Det här är det senast när det gäller Trump, enligt olika nyhetsmedia: ”USA har också återigen hotat att sluta dela underrättelseuppgifter med Ukraina. Det skulle kunna få stora konsekvenser för landets möjligheter att försvara sig, men det skulle inte tvinga Ukraina att kapitulera.

Det Donald Trump nu ägnar sig åt är att slå in nya kilar i relationen med USA:s allierade i väst. Han gör, medvetet eller inte, Vladimir Putin de största av tjänster. Och Europa gillar det inte.

Men Trump möter också hård kritik på hemmaplan. Politiska kommentatorer ifrågasätter nyttan av hans senaste nyckfulla drag. En amerikansk tidigare Natogeneral säger till Fox News att Trump gör en affär med fienden och köper Ryssland tid till förhandlingar de ändå aldrig kommer att respektera. Och både motståndare och egna partikamrater är kritiska. En grupp om sju senatorer, varav fyra republikaner, vädjar till Trump att dra tillbaka beslutet eftersom de anser att det bryter mot amerikansk lag. 

Det är svårt att förstå logiken i Trumps drag att offra Ukraina på inrikespolitikens altare. Särskilt som han själv inte kommer att vinna på det. Det ser snarare ut att bli ytterligare en av Trumpadministrationens många missräkningar.

En väg till helvetet

USA lättar på sanktioner mot rysk dieselexport fram till april nästa år.

Estlands Kristen Michal säger att beslutet går emot västvärldens mångåriga ansträngningar att skära av flödet av energiintäkter till Kreml.

– Detta är ett stort misstag, eftersom avtal med diktatorer är en väg till helvetet. Oskyldiga människor dödas med de pengar som fås från gas och bränsle.” 

Det senare verkar inte bekymra Trump. Han är desperat för att försöka locka amerikanerna att rösta så han gynnas i mellanårsvalet i november. Han ställer sig på massmördaren Putins sida, se den nya verkligheten som visas nedan från skärmdumpning från Expressen och Aftonbladet.

Framtiden kommer att visa att det nu kan vara kört för Ukraina – även för Europa. Faller Ukraina går Putin vidare emot Europa – det är vad ledande militärer och politiker har varnat för. Nu gör vi det också – åter en gång. 

Ingen går säker i Europa så länge Vladimir Putin sitter vid makten.

Det framhäver Finlands tidigare statsminister Sanna Marin i en ny intervju. Hon har tidigare uttryckt att Europa somnat och måste vakna eftersom kontinenten befinner sig i fara. Nu återupprepar Sanna Marin den varningen.

– Vi är inte naiva. Ryssland har redan attackerat en suverän nation och beväpnar sig. Putin är väldigt tydlig: han saknar Rysslands storhet och vill återuppbygga den. Jag skulle inte kunna tro för en sekund att de inte planerar att attackera Europa i större utsträckning, och snart, säger den forne statsministern till den italienska tidningen Corriere Della Sera.

"Ingen är säker"

Det har från och till spekulerats i att Sanna Marin skulle återvända till politiken, som hon lämnade 2023. Enligt Marin är det osannolikt. Men det skulle kunna ske vid en “nödsituation”.

– Till exempel om Ryssland anföll oss. – Jag vill påminna er om att det finns obehagliga sanningar: ingen är säker. Vi finnar, balter och polacker står i frontlinjen, och vi känner av hoten. Ni människor, långt från gränsen, tror ni att drönare kan bespara er? Moskva kan göra er mycket skada utan att skicka en enda soldat, säger Sanna Marin.

Marin: Skjut ned ryska stridsflyg

Under de senaste åren har Ryssland återkommande provocerat Nato genom att kränka europeiskt luftrum. Så sent som i september identifierade och mötte svenska och finska stridsflygplan ryska militärflygplan över Finska viken. Dagen dessförinnan hade en rysk militärhelikopter flugit in i polskt luftrum. 

Tjeckiens president Petr Pavel varnade då för att det kan komma en tidpunkt då Nato skjuter ned ryska farkosterna. Sanna Marin delar den bilden. Och är ännu skarpare i sin uppmaning. – Våra arméer måste moderniseras, med drönarsystem och obemannade fordon. Och varje gång Ryssland skickar ett stridsflygplan in i vårt luftrum måste vi skjuta ner det. Vi måste svara på drönare, som i Leipzig, och cyberattacker. Om vi ​​verkar lydiga kommer saker och ting att bli värre. ”

Slut citat. Samma dag den 12 oktober läser vi denna rubrik: Finland kräver totalförbud – ska stoppa alla ryssar.

I sanning så måste Europa vakna!  Putin kommer aldrig att ge sig, det finns inte i hans hjärna som på minner om Hitlers. Den senare startade andra världskriget, den nye Hitler kommer troligtvis att vara den som startat det tredje, det är en lågoddsare. Vi säger som Finlands tidigare statsminister: Vakna! Detta gäller även kristna.   

Lag och ordning

Kristus är först i vår lag

så löd orden i Västgötalag

men man frågar sig idag

är lagen av sådant slag

Ordningen är nu omvänt

det är vad som har hänt

jaget första platsen har

sedan blir ingenting kvar

Om Kristus får platsen

både i husen och palatsen

gudomlig ordning får råda

-bättre land vi ska skåda

Samtal om det som sker i profetisk ljus.

 Länk till programmet: https://www.youtube.com/watch?v=4oVfikq5Pno&t=4024s

OBS! På grund av tekniskt fel finns det inget ljud förrän 20.25 in i programmet.

En kvinna gjorde en näradöden-upplevelse under åtta minuter, hon berättar vad hon då fick del av att det skulle komma en stor pandemi.

I vår förra artikel så skrev i också om en som fått varning om en kommande stor pandemi: Vad stundar? | Flammor - profetisk tidskrift

Nu kan vi återge en annan som fått ett liknande budskap. Kvinnan berättar detta på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=k0MlGuvZ4AU

Vi har här nedan återgett hennes berättelse i utskriven text: ”Vi fortsätter att följa kvällens senaste nyheter. Vita huset följer rapporter om ett misstänkt pestutbrott i Ryssland. Ett utbrott av lungpest som enligt uppgift har krävt ett människoliv.”

Alla talar om det. Jag ser det i kommentarerna. Jag hör det i församlingen. Jag hörde det på bussen den här veckan. Två kvinnor bakom mig viskade om en ny sjukdom, ett nytt virus, en ny pandemi.

Och jag ser det i människors ansikten. Den där blicken. Ni vet vilken blick jag menar. Samma blick som vi alla hade i mars 2020.

Minns ni? Var ärliga mot mig. Minns ni dagen då nyheterna förändrades? Ena dagen var det något avlägset, något i ett annat land, något på tv som inte hade med dig att göra. En vecka senare fanns det i din stad. På din gata. I din grannes hus.

Minns ni de tomma hyllorna? Toalettpapperet, riset, bönorna? Människorna som slogs i mataffären om ett paket med något som de inte ens behövde? Minns ni munskydden? Minns ni hur ni stod i kö utanför apoteket, två meter från nästa person, tittade personen i ögonen ovanför munskyddet och undrade om han eller hon bar på en dödlig smitta?

Minns ni tystnaden? Jag minns tystnaden. Jag var i Columbus i Ohio med min dotter och mitt barnbarn. Jag minns att jag stod vid fönstret och tittade ut på gatan. Där fanns ingen. Inga bilar. Inga barn. Inga ljud. Som om hela världen höll andan.

Minns ni de stängda församlingslokalerna? Det gör jag. Det gjorde mer ont än något annat. Söndagsmorgon, och dörrarna till Guds hus var låsta med kedjor. Människor följde gudstjänsten på sina mobiltelefoner i köket och grät för att de inte kunde komma fram till altaret.

Minns ni begravningarna som ingen kunde närvara vid? Mammorna som dog ensamma i ett sjukhusrum och barnen som tog farväl genom en surfplatta, hållen av en sjuksköterska som de aldrig hade träffat?

Några av er som tittar nu har förlorat någon på det sättet. Jag vet det. Jag ser era namn i kommentarerna. Jag ser fotografierna, och jag vet att såret inte har läkt. Det har bara blivit tyst.

Så är det med rädsla. Den försvinner inte. Den somnar. Den sover någonstans djupt inom dig. Och när någon säger ordet igen, pandemi, vaknar den. Hjärtat börjar slå hårt. Händerna blir kalla. Tankarna går tillbaka till fönstret, till tystnaden, till den tomma gatan. Och just nu vaknar den rädslan över hela världen.

Vem jag är

Jag behöver förklara varför jag är här i dag. Varför jag bad min granne om hennes kamera igen. För Jesus visade mig vad som ska komma.

Jag dog. Jag behöver att ni kommer ihåg det. Några av er är nya här och känner mig inte. Jag dog. Mitt hjärta stod stilla i åtta minuter på golvet i ett hus som jag städade. På andra sidan väntade Jesus Kristus på mig. När de fick liv i mig igen med apparaten som gav elektriska stötar mot bröstet, kom jag tillbaka med sådant inom mig som inte kom från mig själv.

Det ingen hade berättat för mig, det jag inte förstod när jag först öppnade ögonen på det våta golvet, var att det inte skulle sluta där. Sedan jag kom tillbaka fortsätter han att visa mig saker. Inte varje natt. Inte när jag vill. Jag ber inte om det. Jag styr det inte. Ibland går det veckor utan att något händer. Sedan vaknar jag mitt i natten och han talar.

Det han visade mig den här gången handlar om det som alla fruktar: nästa farsot. Jag ska berätta allt för er. Men först ska jag berätta vem jag är för er som just har kommit hit. Ni behöver veta vem som talar till er innan ni bestämmer er för om ni vill lyssna.

Mitt namn är Luciana Marcela Opina. Jag är 65 år. Jag är colombianska. Jag föddes i Bucharam, i stadsdelen San Cristóbal, i ett hus med tunna väggar där värmen trängde in genom varje springa.

Min far övergav oss när jag var sex år. Min mor uppfostrade mig och mina två bröder ensam. Varje kväll knäböjde hon bredvid sängen och bad tills vi somnade. Det är den starkaste bilden jag bär inom mig. Min mor på knä. Inte av förnedring, utan för att hon inte hade någon annan än Gud att be om hjälp.

Jag gick aldrig färdigt skolan. Jag slutade under mitt andra skolår eftersom jag behövde arbeta. Jag har städat hus sedan jag var liten. Jag städar fortfarande hus, och jag skäms inte för det. Det är det jag kan.

Jag talar inte engelska. Jag bodde i USA i nästan fem år och lärde mig aldrig språket. Jag kan säga ”tack”. Jag kan säga ”ursäkta”. Jag kan namnen på rengöringsmedel. Men att bygga meningar, förklara smärta för en läkare, läsa en tidning? Nej. Jag levde i det landet omgiven av tystnad. Och i den tystnaden bad jag.

När jag skickades tillbaka till Colombia

En onsdag i juni, klockan fem på morgonen, knackade den amerikanska migrationsmyndigheten ICE på dörren. Jag öppnade i pyjamas, barfota, med håret uppsatt som jag brukar ha det när jag sover. Tre uniformerade män och en kvinna med en skrivplatta stod där. De sa en massa saker som jag inte förstod.

Min dotter kom springande. Hon grät och försökte översätta. Sedan vaknade mitt barnbarn Valentina av ljudet. Tretton år gammal. Hon kom springande genom hallen och ropade: ”Mormor! Mormor! Mormor!”

Det var det sista jag såg innan dörren stängdes. Hennes ansikte i hallen, med ögon större än jag någonsin hade sett. Det ansiktet följer mig varje dag. När jag vaknar. När jag ber. När jag andas.

De skickade tillbaka mig till Colombia som om jag var ett paket som hade skickats fel. Jag kom fram med bara kläderna jag hade på mig och en plastpåse med min identitetshandling och min dotters telefonnummer, skrivet på en liten papperslapp.

Åtta minuter utan hjärtslag

Några månader senare städade jag vardagsrummet hos Doña Cecilia, en vänlig kvinna som bor på en brant gata i stadsdelen Cabera. Smärtan kom som en hand inne i bröstet som klämde åt allt på en gång. Min vänstra arm domnade. Rummet snurrade. Jag hörde hinken falla och vattnet rinna ut över golvet. Sedan var jag inte längre där.

Åtta minuter. Jag var död i åtta minuter. Ambulanspersonalen berättade det för mig efteråt. Doña Cecilia berättade det också. Hon stod i ett hörn av rummet och grät med handen för munnen. Åtta minuter utan hjärtslag. Under de åtta minuterna befann jag mig i Jesu Kristi närvaro.

Jag ska inte försöka beskriva honom igen. Jag kan inte. Ingen kan. Men jag ska berätta det som berör mig djupt varje gång: Han talade till mig på spanska.

Gud, som har skapat allt och skulle kunna tala vilket språk som helst i universum, såg på en deporterad städerska som aldrig hade gått färdigt skolan och talade till henne på det enda språk hon förstod.

”Luciana”, sa han. När han uttalade mitt namn lät det som om det alltid hade tillhört honom.

Under de åtta minuterna visade han mig mycket som jag redan har berättat om i andra videor. Men det finns något jag inte har berättat tidigare, eftersom jag ännu inte förstod det. När jag kom till mig, när stöten träffade mitt bröst och luften brände i halsen som om jag hade svalt eld, förblev något öppet. Som en dörr som hade öppnats inom mig och aldrig stängdes igen.

Han fortsatte att tala

De första veckorna trodde jag att det berodde på medicinerna. Jag trodde att det var rädslan. Jag tänkte att mitt huvud kanske inte fungerade som det skulle efter hjärtstoppet. Jag vaknade klockan tre på morgonen och kände hans närvaro i rummet. Jag såg honom inte. Jag kände honom. På samma sätt som du känner att någon står bakom dig innan du ens vänder dig om.

Sedan började han tala igen. Första gången satt jag på sängkanten med min Bibel uppslagen, samma spanska Bibel som jag hade tagit med till USA och som hade följt med tillbaka i en plastpåse. Det var som om orden på sidan började röra sig. Inte som magi, utan som om de började röra sig inom mig.

Jag hörde honom säga: ”Luciana, skriv ner detta.”

Jag är inte bra på att skriva. Min handstil är ful. Men jag hämtade ett litet anteckningsblock i köket och skrev ner det. Jag har det här med mig. Det är fullt nu. Fullt av sådant som han har visat mig sedan jag kom tillbaka.

Jag berättade för min pastor. Han är en enkel och god man. Han lyssnade länge och sa sedan något som jag aldrig kommer att glömma:

”Luciana, när Gud skickar tillbaka någon skickar han inte tillbaka den människan tomhänt. Han skickar tillbaka henne med ett budskap. Ibland kommer budskapet inte på en gång. Det kommer som bröd, en bit varje dag.”

Så har det varit för mig. En bit varje dag. Den här sista delen är den tyngsta han har gett mig. Tyngre än vatten. Tyngre än eld. För den här ser man inte komma. Man ser inte en våg av sjukdom som man ser en våg av vatten. Den låter inte. Den får inte marken att skaka. Den kommer in i tysthet. Den sätter sig vid ditt bord. Den sover i ditt hus.

Den öde gatan

Låt mig berätta vad som hände. Det var en tisdagskväll. Jag kom hem trött efter att ha städat två hus den dagen. Ryggen värkte. Jag åt lite ris och ett ägg, läste min psalm och gick och lade mig tidigt. Jag somnade snabbt.

Sedan vaknade jag. Jag vet inte vad klockan var. Det var helt mörkt. Gatan utanför var tyst, och gatan där jag bor är aldrig tyst. Det hörs alltid en motorcykel, alltid en hund, alltid någons radio. Men den natten hördes ingenting.

Jag kände honom i rummet, starkare än någonsin. Så starkt att jag inte kunde röra mig. Jag var inte rädd. Det var inte rädsla. Det var som när man är en liten flicka och ens mamma kommer in i rummet på natten, och man vet att det är hon utan att behöva titta.

Han sa: ”Luciana, res dig. Jag vill visa dig något.”

Sedan var jag inte längre i mitt rum. Jag stod på en gata, en stor gata i en stor stad. Jag visste att det var i USA på grund av den gula skolbussen som stod parkerad i hörnet och flaggan på ett hus.

Det var morgon. Solen gick upp. Ingen fanns där. Förstår ni? Ingen. En stor stad på morgonen och ingen på gatan. Trafikljusen slog om. Grönt, gult, rött. Grönt, gult, rött. Fortfarande ingen. Ett kafé med stolarna uppställda på borden. En busshållplats med en tom bänk.

Jag kände det i kroppen. Jag kände igen det. Det här är tystnaden från 2020. Samma tystnad som jag såg från fönstret i Columbus. Tystnaden från en värld som håller andan.

”Herre”, sa jag, ”det här har hänt förut. Jag har sett det förut.”

Han sa: ”Nej, Luciana. Du såg början på lärdomen. Titta nu igen.”

Jag tittade igen. Den här gången såg jag husens fönster. I varje fönster lyste en lampa. I varje hus fanns människor. Familjer i köket. Äldre som satt ensamma framför tv:n. Mammor som gick fram och tillbaka i hallen med ett barn som hade feber. En man som satt vid köksbordet med huvudet i händerna. Människorna var hemma, och människorna var rädda.

Sjukdomen som vandrade

Han förde mig högre upp. Jag såg hela landet ovanifrån, som jag hade sett det första gången. Jag såg något som jag bara kan beskriva så här: Vet ni hur det ser ut när man droppar lite bläck i ett glas vatten? Först är det bara en liten prick. Sedan börjar den öppna sig och spridas, med tunna linjer åt alla håll, tills hela glaset har ändrat färg. Det var det jag såg.

Det började i liten skala på några få platser. Sedan spred det sig längs vägarna, genom flygplatserna och längs förbindelserna mellan städerna. Tunna linjer överallt. Snabbare än nyheterna. Snabbare än läkarna hann förstå.

”Vad är det, Herre?” frågade jag. ”Är det covid igen?”

Han sa: ”Det spelar ingen roll vilket namn de ger den. Människorna kommer att ge den ett namn. De kommer att diskutera namnet. De kommer att diskutera varifrån den kommer. De kommer att diskutera vem som bär skulden. Och medan de diskuterar kommer den att fortsätta vandra.”

Vandra. Det var ordet han använde. När jag vaknade öppnade jag min Bibel och fann det ordet i Psalm 91: pesten som vandrar i mörkret, sjukdomen som vandrar i mörkret.

Jag hade läst den psalmen hundratals gånger i mitt liv och aldrig stannat upp vid ordet ”vandra”. Som en människa. Som någon som går från dörr till dörr.

Sjukhusen var överfulla

Sedan visade han mig sjukhusen. Jag vill vara försiktig när jag berättar detta, för jag vill inte skrämma er mer än nödvändigt. Jesus visade mig inte detta för att göra mig rädd. Det förstod jag. Han visade mig det för att jag skulle säga till er att förbereda er. Inte få panik, utan förbereda er i lugn och ro.

Jag såg överfulla sjukhus. Inte förstörda sjukhus, utan överfulla. Korridorer med sjukhussängar. Sjuksköterskor som skyndade fram med trötta ansikten.

Jag såg en ung kvinnlig läkare som satte sig på golvet i en trappa. Hon satt där i två minuter. Bara två minuter. Hon blundade en stund innan hon reste sig och gick tillbaka till arbetet. Jag såg hennes ansikte. Och när jag såg henne lade Jesus sin hand på min axel och sa:

”Be för dem. De tillhör också mig. Jag har gett dem mina händer.”

Jag vill att ni ska komma ihåg detta. Läkare och sjuksköterskor är inte våra fiender. Gud har gett dem vishet. Gud har gett dem händer som kan hjälpa. När situationen blir allvarlig ska ni be, men också söka medicinsk hjälp. Gör båda delarna.

Min mor brukade säga: ”Be som om allting berodde på Gud och arbeta som om allting berodde på dig.” Det är så tron visar sig i handling.

Församlingslokalerna stängdes igen

Sedan visade han mig församlingarna. Och det var den delen som fick mig att gråta. Jag såg hur församlingslokalerna återigen stängdes. Samma kedjor på samma dörrar. Jag såg pastorer stå utanför sina egna församlingslokaler och titta på de låsta dörrarna. Jag såg återigen människor sitta i sina kök och följa gudstjänsterna på mobiltelefonerna.

Och jag sa: ”Herre, inte igen! Snälla, låt det inte hända igen! Inte församlingarna igen!” Det hade varit det värsta.

Han var tyst en lång stund. Sedan sa han något som jag inte hade väntat mig. ”Luciana, förra gången lärde sig många av mina barn att vara rädda. Den här gången vill jag att de ska lära sig att vara förberedda.” Och han visade mig skillnaden.

Två hus på samma gata

Han visade mig två hus på samma gata. De var lika stora, hade samma färg och samma slags familjer bodde i dem. Men det fanns en skillnad.

I det första huset rådde rädsla. Tv:n stod på hela dagen och visade nyheterna. Mamman kontrollerade sin mobiltelefon var femte minut. Pappan var arg och skrek åt tv-skärmen. Barnen var rädda och förstod inte vad som hände. Ingen bad. Alla väntade bara på nästa dåliga nyhet.

I det andra huset härjade samma sjukdom utanför. Samma nyheter. Samma fara. Men där inne var någonting annorlunda. Familjen satt tillsammans vid bordet. Pappan läste högt ur Psaltaren. Mamman lade handen på sin yngste sons axel. De hade mat i skafferiet. Enkel mat, men tillräckligt. De ringde den äldre grannkvinnan på andra sidan gatan och frågade om hon behövde någonting.

Och det fanns en frid i det huset som jag bara kan beskriva som ett ljus. Inte ett ljus som man ser med ögonen. Ett ljus som man känner.

”Samma gata, Luciana”, sa han. ”Samma sjukdom, men två olika hem.”

Och då förstod jag. Sjukdomen avgör inte vilket slags hem du har. Det gör du.

Sedan sa han: ”Innan vintern är över kommer människor att känna kylan. Många kommer att vara rädda. Men mitt folk behöver inte leva i rädslans hus. Säg åt dem att välja det andra huset innan vintern är över.”

Det var vad han sa. Jag frågade honom efter ett datum. Men han gav mig inget datum. Han talade bara om årstiden. Och jag förstod varför. För det handlar inte om en viss dag i kalendern. Det handlar om ett hjärta som är redo eller ett hjärta som inte är redo.

Sedan vaknade jag. Klockan var fyra på morgonen. Min kudde var våt av tårar. Jag steg upp, tände den lilla lampan och skrev ner allting i mitt anteckningsblock innan jag skulle hinna glömma det. Men jag glömde inte. Det kommer jag aldrig att göra. Sedan jag dog har det han visar mig stannat kvar inom mig som om det hade bränts in med ett glödande järn.

Jag ringde mitt barnbarn

Sedan gjorde jag det som vilken mormor som helst skulle ha gjort. Jag ringde Valentina. Jag kunde inte vänta. Jag hade inte mycket pengar kvar på mitt kontantkort, men jag ringde ändå.

Min dotter svarade först. Hon var sömnig och rädd. ”Mamma, vad har hänt? Är du okej? Är det hjärtat?”

”Jag mår bra, min flicka. Jag mår bra. Jag behöver bara få prata med Valentina.”

Hon gav telefonen till Valentina. Mitt barnbarns ansikte dök upp på den lilla skärmen. Hennes hår var rufsigt efter sömnen. Tretton år gammal. Hon blir vackrare varje gång jag ser henne.

”Mormor, det är mitt i natten”, sa hon.

”Jag vet, älskling. Jag vet. Jag ville bara se dig.”

Vi pratade en stund. Jag frågade hur det gick i skolan. Då sa hon något som fick det att isa inom mig.

”Mormor, halva min klass är sjuk. Vi var bara elva elever på mattelektionen i dag. Läraren sa att influensasäsongen bara har börjat.”

Kanske var det så. Kanske var det bara influensa. Jag är ingen läkare. Jag vet inte. Jag är en städerska. Men jag hade just vaknat ur den där drömmen. Jag hade sett den öde gatan och hur färgen spred sig genom vattnet. Och nu berättade mitt barnbarn att halva hennes klass var hemma.

Sedan hostade hon. Bara en liten hostning. Ingenting märkvärdigt. En sådan hostning som alla barn kan få i oktober. Och jag vet det. Mitt förstånd vet det. Men mitt hjärta, mitt mormorshjärta, stannade nästan för ett ögonblick. Precis som mitt hjärta hade stannat på golvet hemma hos Doña Cecilia.

Jag sa: ”Valentina, lyssna på mig. Brukar du be?”

Hon skrattade lite, så där som tonåringar gör. ”Mormor, du frågar alltid det!”

”Och jag kommer alltid att fråga dig. Lyssna nu. I kväll, innan du somnar, vill jag att du läser Psalm 91. Din mamma har min gamla Bibel där, den på spanska. Läs Psalm 91 högt. Lova mig det.”

Hon var tyst en stund. Sedan svarade hon: ”Okej, mormor. Jag lovar.”

Då tog pengarna på mitt kontantkort slut och samtalet bröts. Jag satt kvar på sängen i mörkret med telefonen i handen. Och jag grät. Inte för att jag var rädd. Utan för att jag befann mig så långt borta.

Om något händer kan jag inte åka dit. Jag kan inte sätta mig på ett flygplan. Jag kan inte knacka på deras dörr. Jag kan inte lägga handen på hennes panna för att känna om hon har feber. Det enda jag kan göra är att be. Och tala till den här kameran.

Kanske, bara kanske, finns det någon i Columbus som tittar på mig just nu. Någon som går i samma skola. Någon som bor på samma gata. Om det är du ber jag dig: Ta hand om barnen omkring dig. Varje barn du möter är någons Valentina.

Tecknen som redan finns

Nu vill jag tala om tecknen. För några av er kommer att säga: ”Luciana, människor är alltid rädda för en ny pandemi. Det betyder ingenting.”

Och ni har rätt. Rädsla i sig betyder ingenting. Men jag vill visa er vad som redan händer. För när jag frågade Jesus: ”Herre, hur ska de veta att detta är verkligt?” svarade han: ”Visa dem dörrarna som redan håller på att öppnas.”

Jag läser inte tidningar. Det har jag redan berättat. Men min grannes son studerar på universitetet och hjälper mig att söka information på telefonen. Jag bad honom undersöka några saker. Och det här var vad han hittade.

I Afrika, i Kongo, pågår enligt hans uppgifter ett ebolautbrott. En typ av ebola som kallas Bundibugyo. Han visade mig informationen på telefonen. Enligt uppgifterna började det i maj och är det största utbrottet av den här typen av ebola som världen någonsin har sett. Tusentals människor ska ha blivit sjuka och tusentals ska ha dött.

Världshälsoorganisationen ska ha utlyst ett internationellt nödläge i maj, och enligt uppgifterna gäller det fortfarande. Ni kanske inte ens har hört talas om det. Ingen pratar om det. Det är långt borta. Det är i Afrika. Precis som en liten stad i Kina kändes väldigt avlägsen i december 2019.

Sedan visade han mig något annat. I Tyskland, nära den stora flygplatsen i Frankfurt, ska människor ha smittats av malaria. Malaria! Det är en sjukdom som vi förknippar med varma, tropiska länder. Men de här människorna hade enligt uppgifterna aldrig rest utomlands. Det handlade om flygplatsanställda och människor som bodde i området. De blev sjuka i Tyskland utan att ha lämnat landet. Några av dem ska också ha dött.

Det finns dessutom en ny covidvariant med ett märkligt namn. De kallar den Cicada. Läkarna säger att den inte är farligare än andra varianter. Och jag tror dem. Jag påstår inte att den är farligare. Men den har genomgått många mutationer och forskarna följer utvecklingen.

Denguefeber, den myggburna sjukdom som vi känner så väl här i Colombia, sprider sig också till Italien och Florida, platser där den tidigare inte har varit vanlig.

Jag är ingen forskare. Jag säger inte att någon av dessa sjukdomar är den farsot som Jesus visade mig. Jag vet inte. Han berättade inte vad den skulle heta. Han sa bara att människorna skulle diskutera namnet.

Men när jag ser allt detta kommer jag ihåg vad han sa: ”Visa dem dörrarna som redan är öppna.”

Sjukdomar dyker upp på platser där de tidigare inte har funnits. De kommer från djungeln, passerar genom flygplatser och reser tillsammans med oss. Världen är så sammanlänkad i dag att en sjukdom i en liten by kan nå din stad på bara några dagar. Det är läkarna som säger det. Inte jag.

En stor rapport från personer som arbetar med Världshälsoorganisationen har enligt uppgift slagit fast att världen är mer sårbar för en pandemi i dag än den var före covid. Mer sårbar, trots allt vi har gått igenom.

Så jag frågar er: Om forskarna säger detta, om Bibeln talar om sådant och om Jesus har visat det för en städerska vars hjärta stod stilla i åtta minuter – vad väntar ni då på? Varför förbereder ni er inte?

Gud beskyddade sitt folk i Egypten

Nu vill jag berätta vad han visade mig efteråt. För han lämnade mig inte bara med bilder av tomma gator och överfulla sjukhus. Det gör han aldrig. Han visar alltid en väg framåt.

När jag hade vaknat den natten och skrivit ner allt i mitt anteckningsblock kunde jag inte somna om. Så jag öppnade min Bibel och frågade: ”Herre, vart ska jag gå? Vad ska jag läsa?”

Jag slog upp Andra Moseboken och berättelsen om plågorna i Egypten. Ni känner till berättelsen. Mose går till farao och säger: ”Släpp mitt folk!” Men farao säger nej. Då sänder Gud plågorna. Vattnet förvandlas till blod. Grodor, mygg, flugsvärmar, boskapspest, bölder, hagel, gräshoppor och mörker. Och slutligen den sista och värsta plågan. De förstföddas död.

Jag hade känt till berättelsen sedan jag var liten. Min mor brukade berätta den för mig. Men den natten, efter drömmen, läste jag den på ett sätt som jag aldrig tidigare hade gjort. Och jag upptäckte något som jag aldrig hade lagt märke till.

I kapitel 8, när Gud sänder flugsvärmarna, säger han att han ska göra skillnad på landet Gosen, där hans folk bor, så att inga flugsvärmar ska finnas där.

Gosen! Det var landet där Guds folk bodde. Mitt inne i Egypten. Inte utanför landet. Inte långt därifrån. De befann sig i samma land som plågorna drabbade.

Och i kapitel 9, när sjukdomen drabbade boskapen, dog egyptiernas boskap. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. Inte ett enda!

När haglet föll över Egypten föll det inte över Gosen. Där fanns inget hagel. Och när mörkret kom, tre dagar av ett så tätt mörker att det nästan gick att ta på, säger Bibeln: ”Men alla Israels barn hade ljus där de bodde.”

Ljus i deras hem! Förstår ni? Utanför var det mörkt. Samma mörker. Men inne i deras hem fanns ljus.

Jag stängde min Bibel och började gråta. För det var ju precis vad jag hade sett i drömmen. Två hus på samma gata. Samma sjukdom utanför. Ett hus fyllt av rädsla. Ett annat hus fyllt av ljus.

Gud förde inte ut sitt folk ur Egypten innan plågorna kom. Han lät dem vara kvar i Egypten medan plågorna pågick. Och han beskyddade dem där. Han gjorde skillnad mellan sitt folk och de andra. Inte för att de var bättre. Inte för att de var starkare. Utan för att de tillhörde honom.

När jag ser blodet

Sedan kom den sista plågan. Den allra värsta. Hur blev israeliterna beskyddade? De strök lammets blod på dörrposterna till sina hus. Och Gud sa: ”När jag ser blodet ska jag gå förbi er, och plågan ska inte drabba er.”

När jag ser blodet! Bröder och systrar, vi har blodet! Lammets blod. Jesu Kristi blod. Det är det som övertäcker ditt hus. Inte ett munskydd. Inte ett förråd av mat. Inte ett gömställe. Utan blodet.

Och sedan, ja, naturligtvis också munskydd om det behövs. Också mat i skafferiet. Också hjälp från läkare. Men först blodet. Alltid blodet först.

Psalm 91 under den Allsmäktiges skugga

Sedan ledde han mig till psalmen. Samma psalm som jag hade bett Valentina att läsa. Psalm 91. Och jag vill läsa den tillsammans med er nu, långsamt. För jag tror att den här psalmen är det viktigaste jag kan ge er i hela den här videon. Viktigare än drömmen. Viktigare än min berättelse. Om ni inte kommer ihåg något annat av det jag säger, så kom ihåg den här psalmen.

”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga.”

Den hemliga platsen. Var finns den hemliga platsen? Det är inte en bunker. Det är inte en stuga uppe i bergen. Den hemliga platsen är där du möter Gud i ensamhet. Ditt rum med stängd dörr. Ditt kök klockan fem på morgonen, innan alla andra har vaknat. Golvet bredvid din säng där du knäböjer, precis som min mor brukade göra.

Om du lever där, om du bor där och inte bara besöker platsen en gång i månaden, då befinner du dig under hans skugga.

”Jag vill säga om Herren: Han är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.”

Säg det högt! Psalmen säger: ”Jag vill säga.” Inte bara tänka. Jag vill säga! Det finns kraft i att bekänna med sin mun. Säg det nu, var du än befinner dig: ”Han är min tillflykt och min borg. Min Gud, på honom förtröstar jag.”

Han ska rädda dig från fågelfängarens snara och från den fördärvliga pesten. Pesten! Det är farsoten. Sjukdomen. Bibeln nämner den. För omkring tre tusen år sedan visste Gud redan att vi skulle vara rädda för den. Och han hade redan gett oss svaret. Han ska rädda dig från den.

”Med sina fjädrar ska han övertäcka dig, och under hans vingar ska du finna tillflykt.”

När jag var liten i San Cristóbal hade min granne höns. En eftermiddag kom ett fruktansvärt oväder. Det regnade kraftigt och blåste hårt. Jag såg hur hönan bredde ut sina vingar och hur alla kycklingarna sprang in under dem. Regnet föll över hennes rygg och fjädrar. Men kycklingarna under vingarna var torra. Helt torra.

Det är den bilden Gud använder. Han tar emot regnet på sin rygg. Och du får vara skyddad under hans vingar.

”Du ska inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i mörkret eller farsoten som härjar mitt på dagen.”

Pesten som smyger i mörkret. Det var det ordet Jesus använde när han talade till mig i drömmen. Den vandrar. Men du behöver inte vara rädd för den. Inte för att den inte är verklig. Den är verklig. Utan för att han som beskyddar dig är större.

”Om tusen faller vid din sida och tiotusen vid din högra hand, ska det ändå inte drabba dig.”

Jag vet att det här bibelordet kan vara svårt. Några av er har förlorat nära och kära i covid. Goda människor. Människor som älskade Gud. Och nu hör ni mig läsa detta och tänker: ”Men varför dog då min mamma? Varför dog min man? De hade ju tro!”

Jag vet inte. Jag tänker inte låtsas att jag vet. Jag är bara en enkel kvinna. Men en sak vet jag. De människor ni har förlorat, som tillhör Jesus, är inte förlorade. De är hos honom. Jag har varit där. Jag har sett den platsen. Och jag lovar er att de som gick dit i tro inte lider. De befinner sig i ett ljus som får den här världen att likna ett smutsigt fönster.

Psalmen är inte ett löfte om att ingen troende någonsin kommer att dö. Den är ett löfte om att döden aldrig kommer att vara slutet för dem som befinner sig under hans vingar.

”Ingen olycka ska drabba dig och ingen plåga närma sig din boning.”

Din boning. Ditt hem. Din familj. Be detta över ditt hem. Gå genom varje rum och be. Lägg handen på dörren. Lägg handen på dina barns sängar. Lägg handen på stolen där din gamle far brukar sitta. ”Ingen plåga ska komma nära detta hem, i Jesu namn.”

För han ska ge sina änglar befallning om dig, att bevara dig på alla dina vägar.

”Eftersom han älskar mig ska jag rädda honom. Jag ska beskydda honom, eftersom han känner mitt namn. Han ska åkalla mig och jag ska svara honom. Jag ska vara med honom i nöden. Jag ska rädda honom och ge honom ära. Jag ska mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning.”

Jag ska vara med honom i nöden! Inte att jag ska hålla honom borta från all nöd. Utan: ”Jag ska vara med honom i nöden.” Det är löftet. Vad som än händer den här vintern, om du tillhör honom, kommer du inte att behöva gå igenom det ensam.

De kristna som gick mot de sjuka

Nu måste jag berätta den allra vackraste delen. Den del som Jesus sparade till sist. Den del som förändrade hela mitt sätt att se på allt detta.

Efter att han hade visat mig de två husen frågade jag honom: ”Herre, hur blir det med församlingen? Förra gången stängdes församlingslokalerna. Förra gången gömde sig församlingen. Vad vill du att din församling ska göra den här gången?”

Då visade han mig något som hände för mycket länge sedan. Jag såg en stad med gamla stenmurar och smala gator. Människorna bar långa klädnader. Och det härjade en farsot i staden. En fruktansvärd farsot.

Jag såg människor fly. Rika människor lastade sina vagnar och lämnade staden genom portarna. Familjer övergav sina sjuka på gatorna eftersom de var rädda för att röra vid dem. Det låg döda människor på gatorna som ingen tog hand om.

Men sedan såg jag en liten grupp människor som gick åt motsatt håll. De gick mot de sjuka. Inte bort från dem. Utan fram till dem. De bar med sig vatten. De bar med sig bröd. De knäböjde bredvid människor som låg döende på gatorna. De torkade deras ansikten och bad tillsammans med dem. Det var människor som inte ens tillhörde deras egna familjer. Främlingar. Till och med fiender.

Jag frågade: ”Herre, vilka är dessa människor?” Och han svarade: ”Det är de kristna.”

När jag berättade detta för min pastor blev han alldeles tyst. Sedan gick han in på sitt lilla kontor och kom tillbaka med en gammal bok. Han berättade att något liknande verkligen hade hänt under Romarrikets tid, för mer än 1 700 år sedan.

Det förekom fruktansvärda epidemier. Många hedningar flydde från städerna, men de kristna stannade kvar. De tog hand om de sjuka. Inte bara sina egna, utan också andra människor. Många av dem blev själva smittade och dog.

Men så många såg vad de gjorde att människor i hela riket började fråga: ”Vilka är dessa människor som inte är rädda för att dö? Vilka är dessa människor som till och med älskar främlingar?”

Och detta var en av anledningarna till att den kristna tron spreds så mycket under den tiden. Inte bara genom predikan. Utan genom kärlek mitt under farsoten.

Jag vill att min församling ska vara känd för att tjäna

Och Jesus sa till mig: ”Luciana, den här gången vill jag inte att min församling ska vara känd för att gömma sig. Jag vill att min församling ska vara känd för att tjäna.”

Att tjäna! Att ringa den gamla kvinnan som bor ensam. Att lämna mat utanför dörren hos familjen där alla är sjuka. Att be över telefonen tillsammans med en utmattad sjuksköterska. Att skicka ett meddelande till någon som inte har någon annan. Att vara ljuset i sitt eget hus. Och sedan bära det ljuset vidare till huset bredvid.

Sedan sa han de ord som jag aldrig kommer att glömma. Han såg på de kristna som gick fram till de sjuka i den gamla staden. Sedan visade han mig kristna i vår egen tid. Människor i kök, lägenheter och små församlingar som gjorde samma sak på sitt eget sätt.

Och han sa: ”Precis som första gången tillhör dessa mig. Dessa är mina.”

Inte de som hade samlat på sig mest. Inte de som hade gömt sig bäst. Utan de som visade kärlek mitt under farsoten.

Sju saker du kan göra redan nu

Så vad ska du göra nu? Låt mig förklara det enkelt. Precis så som han berättade det för mig. Som en mormor skulle säga det.

1 Sök dig tillbaka till din böneplats

Börja i kväll. Inte i morgon. I kväll. Innan du går och lägger dig, knäböj vid din säng precis som min mor brukade göra och tala med Gud. Om du inte vet vad du ska säga, läs Psalm 91 högt.

2 Be för ditt hem

Gå genom varje rum. Lägg handen på dörren. Be att din familj ska vara beskyddad genom Jesu blod.

3 Förbered ditt hem i lugn och ro

Inte i panik. Se till att ha lite enkel mat hemma som håller länge. Vatten. De mediciner som din familj redan använder, så att ni inte behöver rusa till apoteket samtidigt som alla andra. Tänk också på era husdjur. Din hund kan inte tala om för dig att den är hungrig.

Gör detta lugnt. Gör det en gång och sluta sedan oroa dig för det. Förtrösta på Gud.

4 Lyssna på läkarna

Jag säger detta tydligt, eftersom en del människor kommer att förvränga mina ord. Gud har gett läkarna vishet. Om du är sjuk, sök läkare. Om de säger att du ska stanna hemma, stanna då hemma. Tro och vishet hör ihop. Min mor bad varje kväll under hela sitt liv. Men hon tog mig också till vårdcentralen när jag hade feber.

5 Tänk på människorna omkring dig som är ensamma

Gör en lista över dem. Den äldre grannkvinnan. Änkan i församlingen. Den ensamstående mamman med tre barn. Mannen som just har förlorat sitt arbete. Skriv ner deras namn. När tiden kommer kan du bli deras Gosen. Du kan bli ett ljus i deras hem.

6 Stäng av nyheterna en stund

Jag menar allvar. Nyheterna kan ge näring åt rädslan. Titta tillräckligt mycket för att veta vad som händer. Stäng sedan av. Och öppna din Bibel. I rädslans hus står tv:n på hela dagen. I ljusets hus ligger Bibeln uppslagen på bordet.

7 Skaffa frid med Gud

Gör det nu. Om du har skjutit upp det. Om du har sagt: ”En dag ska jag komma tillbaka till församlingen. En dag ska jag ge mitt liv till Jesus.” Då är den dagen i dag.

Inte för att du nödvändigtvis kommer att dö. Det kanske du inte gör. Utan för att du aldrig var skapad för att leva utan honom. Och när tystnaden återvänder, när gatorna återigen ligger tomma, kommer du inte att vilja vara ensam i den tystnaden.

Jag har befunnit mig i den största tystnad som finns. Jag var död i åtta minuter. Och jag lovar dig: Det enda som betyder något i den tystnaden är om han känner ditt namn.

Du behöver inte leva i rädsla

Jag vill säga ytterligare en sak till er som är rädda just nu. Jag vet att ni finns där. Jag ser det i kommentarerna. Några av er har haft ångest ända sedan covidpandemin. Några av er har aldrig riktigt återgått till det normala. Några blir fortfarande rädda när någon hostar i närheten av er i mataffären.

Jag förstår. Jag dömer er inte. Den rädslan är begriplig. Ni har gått igenom något fruktansvärt. Men lyssna på mormor nu. Rädsla är inte synd. Men du behöver inte bo kvar i den. Du får flytta till det andra huset. Huset med ljuset.

Jesus står just nu vid dörren till ditt hus, där rädslan bor, och säger: ”Kom! Följ med mig. Jag har ett bättre hus åt dig.”

Jag vet inte exakt vad som kommer att hända den här vintern. Han gav mig inget datum. Han gav mig ingen siffra. Han visade mig en öde gata. Två hus. En psalm. Och en grupp kristna som gick fram till de sjuka. Det är vad jag har fått. Och jag delar det med er precis så som han gav det till mig.

Låt oss be tillsammans

Nu vill jag be för er. Blunda om ni kan. Om ni kör bil ska ni naturligtvis hålla ögonen öppna, men ni kan ändå be med mig i era hjärtan.

Herre Jesus!

Du mötte mig på andra sidan när mitt hjärta stannade. Du talade till mig på spanska. Du sände mig tillbaka. Och du fortsätter att visa mig sådant som jag inte förstår, men som jag lyder dig i.

Herre, jag ber nu för varje människa som ser detta. För varje hem. För varje barn. Täck dem med dina fjädrar. Låt ditt blod beskydda deras hem, precis som blodet på dörrposterna i Egypten. Låt ingen farsot komma nära deras boningar.

Ge läkarna vishet. Ge sjuksköterskorna styrka. Ta bort den rädsla som har legat och sovit inom dem sedan 2020. Led dem till ljusets hus. Och använd dem, Herre. Använd ditt folk till att bära vatten, bröd och förbön till dem som är ensamma. Låt din församling återigen bli känd för sin kärlek.

Och Herre, vaka över min Valentina i Columbus, Ohio. Lägg din hand på hennes panna i kväll. För jag kan inte göra det.

I Jesu namn. Amen.

Kom ihåg de två husen

Nu vill jag be er om en sak. Skriv i kommentarerna varifrån ni tittar. Skriv namnet på er stad. Jag ber för alla städer varje kväll sedan jag kom tillbaka. Jag skriver ner namnen i mitt anteckningsblock. Förra veckan var det så många att jag fyllde fyra hela sidor.

Och under namnet på din stad vill jag att du skriver: ”Psalm 91 över mitt hem.” Då kommer alla som läser kommentarerna att se hur många hem som omfattas av samma bön. Jag vill se tusentals hem som omsluts av denna bön.

Och om den här videon har berört något inom dig, behåll den inte för dig själv. Skicka den till någon. Bara en enda människa. Skicka den till den person du känner som är allra mest rädd. Den som fortfarande bär med sig rädslan från 2020 som en gammal kappa. Kanske vill Gud använda dig för att leda den människan till ljusets hus.

Mitt namn är Luciana Marcela Opina. Jag är 65 år. Jag är colombianska. Jag har blivit deporterad. Jag arbetar som städerska. Jag var död i åtta minuter och Jesus förde mig tillbaka. Och sedan jag kom tillbaka har han inte slutat tala. Och jag kommer inte att sluta berätta.

Kom ihåg de två husen. Samma gata. Samma sjukdom. Men två helt olika hem.” Slut på berättelsen.

Att det kommer oerhörd pandemi, det är inte tagit ur tomma intet. Björn Olsen är professor i infektionssjukdomar. Han sa i Aktuellt den 30 mars 2021: ”Corona en smekning i jämförelse med det som kommer. Vi skrev en artikel om det: Inse allvaret | Flammor - profetisk tidskrift Det är det vi kan stå inför.

Vi har nu återgett två varningar för en kommande pandemi. Det är klok att förbereda sig för att det kan komma. Den som inte gör det kan i alla fall inte säga att vi inte varnade innan den kom. Vi vill inte bära på ansvaret att inte har gjort det.

Vi behöver nu vara redo ifall denna syn snart kommer att gå i uppfyllelse.

Naturligtvis skall även denna uppenbarelse prövas, men inte förkastas. Stämmer uppenbarelsen så

kan det kan vara så att en fruktansvärd pandemi kommer att drabba jorden, det är inte bara denna berättelse som har samma budskap, det är flera som fått förvarning om en stor pandemi kommer. Men vi ger här en länk till videon som bilden här ovan är hämtad ifrån: https://www.youtube.com/watch?v=lkYGnO5Gb-k&t=879s

Om du har svårt för att förstå engelska kommer här en Översatt och korrekturläst text:

Om du just har öppnat den här videon, lyssna noga på det jag nu ska säga. Det är ingen tillfällighet att du är här just nu.

I dag behöver jag berätta något för dig som Gud har lagt på mitt hjärta med en angelägenhet som jag aldrig tidigare har känt. Rubriken är ingen överdrift. Det handlar inte om sensationsmakeri. Och jag är inte här för att skrämma någon.

Jag är här därför att Gud talade tydligt till mig. Före slutet av 2026 kommer något värre än covid. Och när han talar lyder jag.

Innan jag fortsätter, skriv gärna i kommentarerna varifrån du tittar. Jag vill be för dig och din familj.

Det här budskapet är inte bara information. Det är en förberedelse. Och om du stannar kvar till slutet kommer du att förstå varför Gud lät den här videon nå dig just i dag, vid just den här tidpunkten i ditt liv.

Det han visade mig var inte lätt att ta emot. Jag såg saker som skakade mig, saker som fick mig att stanna upp och fråga:

”Herre, vad vill du att jag ska göra med detta?”

Svaret var enkelt och direkt:

”Varna. Förbered. Väck.”

Jag är ingen berömd predikant. Jag har ingen stor verksamhet. Jag står inte på stora scener. Och de flesta som känner mig skulle aldrig kunna föreställa sig att jag skulle sitta här och spela in något sådant här.

Jag är bara en människa som ber, någon som genom åren har lärt sig att när Gud insisterar på något är det inte klokt att ignorera honom.

Det jag nu ska berätta hände under en helt vanlig kväll då jag bad ensam på mitt rum. Jag bad helt enkelt Herren att leda mig under årets sista månader.

Det var sent. Huset var tyst.

Jag minns klockans tickande på väggen och det svaga ljudet från en bil som körde förbi ute på gatan. Jag knäböjde bredvid min säng, så som jag har gjort i många år, och började be för min familj, min stad och de människor jag älskar.

Ingenting skilde sig från någon annan kväll. Jag fastade inte.

Jag bad inte om att få en syn. Jag sökte inte efter något övernaturligt. Jag kände bara i mitt hjärta att jag för ett ögonblick behövde sluta tala och i stället lyssna.

Och det var då någonting förändrades.

Det är svårt att beskriva. Det var som om allt oväsen i mitt huvud plötsligt tystnade. Och i den tystnaden fanns en närvaro – tung men inte skrämmande, allvarlig men samtidigt full av kärlek.

Jag visste att det var Gud. Och jag visste att han ville säga mig något viktigt, något som inte bara skulle påverka mitt liv utan miljontals människors liv över hela världen.

Jag höll ögonen slutna, tog ett djupt andetag och sa:

”Herre, jag är här. Tala.”

De första orden som kom till mitt hjärta var:

”Var uppmärksam.”

Bara två ord.

Men de kom med en sådan tyngd att hela min kropp blev stilla. Det var ingen röst utifrån. Det var en röst inom mig – fast, lugn och omöjlig att förväxla med mina egna tankar.

Jag hade tidigare hört människor beskriva något sådant, men jag hade aldrig riktigt förstått det förrän den natten. Det var som om rummet blev mindre och Gud kom närmare.

Och jag visste att vad som än skulle komma härnäst skulle jag behöva bära det.

I det ögonblicket visade Gud mig något om en ny pandemi, olik allt vi tidigare hade upplevt.

Jag såg människor instängda i sina hem, inte därför att någon hade beordrat dem att stanna inne, utan därför att de själva var rädda för att gå ut.

Det kändes som om hela världen hade blivit förlamad, som om varje stängd dörr var ett tecken på förtvivlan.

Det som slog mig var att till skillnad från under covid, då många trotsade reglerna, ville ingen i den här synen ta någon risk.

Sjukdomen angrep flera delar av kroppen samtidigt och försvagade människor snabbt. Det skapade en tyst panik.

Det var en tung och sorglig syn. Allting verkade stå stilla – gatorna, husen, byggnaderna.

Det var som om världen höll andan och väntade på ett mirakel.

Sedan fick Gud mig att se på kalendern.

Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. I synen såg jag årets sista månader passera som sidor som vändes av vinden:

Oktober. November. December.

Och jag förstod i min ande att det var denna tid det handlade om. Inte någon avlägsen framtid. Inte något som skulle drabba våra barnbarn.

Slutet av 2026.

En rysning gick genom hela min kropp när jag insåg att Gud inte talade om någonting långt borta. Han talade om nu. Om den här julen. Om de dagar då familjer vanligtvis samlas runt bordet.

Och jag såg dessa bord stå tomma.

Jag frågade honom:

”Herre, varför visar du mig detta?”

Och i mitt hjärta svarade han:

”Därför att mitt folk har somnat.”

Den meningen gjorde ont, därför att jag visste att den var sann.

Efter covid lovade många människor att de aldrig mer skulle bli desamma. De lovade att be mer, värdesätta sina familjer mer och söka Gud mer.

Men tiden gick. Livet återgick till det normala. Och lite i taget kom samma kyla tillbaka. Samma distraktion. Samma jäkt.

Gud visade mig att församlingen hade somnat igen och att tiden som låg framför oss skulle kräva att hans folk var vaket.

Sedan fortsatte synen.

Gud förde mig till veckorna före krisen och visade mig de tecken som först skulle komma.

Jag såg nyhetsrapporter som ingen tog på allvar. Små rubriker gömda bland andra nyheter.

En märklig sjukdom här. Ett kluster av sjukdomsfall där.

Experter sa att det förmodligen inte var någonting att oroa sig för. Människor scrollade förbi, skrattade och delade skämt.

Och Gud sa till mig:

”Det börjar alltid i det lilla, och det börjar alltid med att människor ignorerar det.”

Jag såg människor på fester, arenor och köpcentrum leva som om ingenting någonsin skulle kunna drabba dem igen.

Inte därför att glädje är synd, utan därför att deras hjärtan inte längre hade någon plats för Gud.

Allting var fullt – fullt av oväsen, fullt av underhållning, fullt av bekymmer – men tomt på hans närvaro.

Sedan såg jag något annat som fick mig att bäva.

Innan sjukdomen spreds, spreds rädslan.

Jag såg den spridas genom skärmar, telefoner och meddelanden som skickades från den ena människan till den andra.

Rykten. Panik. Falsk information. Människor som anklagade varandra.

Och Gud visade mig att fienden skulle använda rädslan som sitt första vapen, redan innan själva sjukdomen kom.

Han sa:

”Rädslan kommer att nå deras hem innan viruset gör det.”

Och jag förstod att striden inte bara skulle utkämpas på sjukhusen. Den skulle utkämpas i människors tankar, i deras hjärtan och i deras familjer.

En annan sak jag lade märke till i synen var att människor, trots all rädsla, försökte kommunicera genom internet, telefoner och appar.

Men på många platser fungerade ingenting.

Gud visade mig hela områden där systemen inte längre underhölls därför att ingen vågade gå ut och arbeta. Det var som om hela världen hade stängts ner.

Jag kände ett tryck över bröstet när jag såg familjer försöka kontakta sina anhöriga utan att lyckas.

Det var en blandning av ångest och hjälplöshet som gör ont bara att minnas.

Sedan lyfte Gud min blick och jag såg en stor stad om natten, sedd ovanifrån.

Först var den fylld av ljus – miljontals ljus som lyste från fönster och gator.

Men sedan började ljusen slockna, ett efter ett.

Först ett kvarter.

Sedan ett annat.

Sedan hela stadsdelar.

Ingen explosion. Inget oväsen.

De bara försvann tyst, som om någon långsamt slöt sina ögon.

Men mitt i det växande mörkret lade jag märke till någonting.

Några små ljus slocknade inte.

De var utspridda här och där – i lägenheter, i enkla hus, på platser som man annars aldrig skulle lägga märke till.

De var svaga, men de fortsatte att lysa.

Och jag hörde Herren viska:

”Det är mitt folk som ber. När allt annat mörknar kommer de fortfarande att brinna.”

Jag såg en äldre kvinna sitta vid ett fönster med en telefon i handen som inte fungerade. Hon försökte gång på gång ringa någon. Hennes händer skakade.

Hon tryckte på skärmen, väntade och försökte igen.

Ingen svarade.

Och jag kände i min ande att hon försökte nå sina barn som bodde långt borta.

Mitt hjärta brast.

För hur många av oss lever inte så redan i dag?

Vi är omgivna av kontakter, meddelanden och notiser. Men om allt detta försvann i morgon – vem skulle vi egentligen ha kvar? Vem skulle vi verkligen kunna nå?

Och Gud viskade till mig:

”När alla andra förbindelser bryts kommer förbindelsen med mig fortfarande att vara öppen.”

När jag hörde det brast något inom mig.

För det är sant.

Ingen storm, ingen kris och inget sammanbrott i något mänskligt system kan bryta förbindelsen mellan ett bedjande hjärta och Guds tron.

Det som tyngde mig allra mest var när Gud visade mig matbristen.

Jag såg tomma butikshyllor och lastbilar som stod stilla därför att leveranskedjorna hade brutit samman.

Det var som om allting hade stannat på en gång.

Människor lämnade inte sina hem, och de som arbetade med transporter vågade inte ge sig ut.

Det kändes som om rädslan hade tagit över allt och familjer försökte överleva på det lilla de hade sparat.

Det var ingen högljudd kaosscen utan en djup tystnad.

En sådan tystnad som talar högre än vilket skrik som helst.

Jag såg en pappa öppna ett tomt skåp och snabbt stänga det igen så att hans barn inte skulle se hans ansikte.

Jag såg en mamma dela upp en enda måltid i små portioner för att få den att räcka i flera dagar.

Jag såg köer utanför de få butiker som fortfarande var öppna.

Människor stod långt ifrån varandra med masker över ansiktet och blicken riktad mot marken.

Ingen talade. Ingen log.

Och priserna steg för varje dag.

Det som tidigare hade varit självklart – en påse ris, en liter mjölk, ett bröd – hade blivit dyrbart.

Medan jag såg allt detta kunde jag bara säga:

”Gud, vad vill du att jag ska göra med detta?”

Det var då Gud talade till mitt hjärta med något som gav mig styrka:

”Detta är fiendens plan, men jag uppenbarar den för att ni ska kunna be och förbereda er.”

Jag förstod att syftet inte var att skapa panik utan att väcka vaksamhet.

Gud gjorde det tydligt att detta scenario inte var definitivt och att han ger styrka att ta sig igenom svåra tider.

Jag fick en djup övertygelse om att de som har gått igenom covid kan möta vad som än kommer när de är med Gud.

Inte genom mänskligt mod, utan därför att han uppehåller dem.

Synen visade ett enormt problem, men budskapet Gud lade inom mig var större än problemet.

När synen försvann stannade jag länge kvar på knä.

Mina ben hade domnat bort. Mitt ansikte var vått.

Jag skakade inte av rädsla utan av ansvarets tyngd, därför att jag visste att det jag hade sett inte var avsett att stanna kvar i det rummet.

Gud visar inte sådana saker för att vi ska lägga dem i en låda.

Han visar dem för att hans folk ska resa sig och be innan stormen kommer.

Jag viskade:

”Herre, vem är jag att bära detta?”

Och han svarade med en frid som jag fortfarande inte kan förklara.

Det var som om han sa:

”Du behöver inte bära det ensam. Berätta bara för dem.”

Nästa morgon försökte jag leva en vanlig dag. Jag gjorde kaffe. Jag svarade på meddelanden. Jag gjorde det jag alltid brukar göra.

Men ingenting kändes normalt längre.

Varje gång jag gick förbi en mataffär såg jag de tomma hyllorna framför mig. Varje gång min telefon ringde tänkte jag på den äldre kvinnan vid fönstret.

Varje gång jag såg en familj skratta tillsammans ute på gatan fylldes jag av en blandning av kärlek och angelägenhet.

Och jag ska vara ärlig mot dig: en del av mig ville glömma alltihop.

En del av mig ville tro att det bara hade varit min fantasi, stress eller helt enkelt en dålig natt.

Men varje gång jag försökte skjuta det ifrån mig hörde jag samma röst igen:

”Jag visade dig detta för att du inte skulle ignorera det.”

Så jag gick tillbaka till bönen, och den här gången bad jag om en bekräftelse.

Jag sa:

”Herre, om detta verkligen kommer från dig, bekräfta det. Jag vill inte tala i mitt eget namn. Jag vill inte skrämma någon med något som bara kommer från mitt eget sinne.”

Och Gud svarade mig i sin godhet.

Inte med åska. Inte med något tecken på himlen.

Utan med frid och med fler detaljer.

Den tredje natten öppnade jag min Bibel utan att välja något särskilt ställe.

Mina ögon föll på Psalm 91:

”Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar mitt på dagen.”

Jag hade läst den psalmen hundratals gånger. Men den natten var det som om varje ord var skrivet i eld.

Jag stängde Bibeln och satt länge på golvet, därför att jag visste att Gud talade.

Han förnekade inte det han hade visat mig.

Han visade mig var jag skulle söka skydd när det kom.

Under hans vingar.

I hans skugga.

I hans närvaro.

Samma vecka hände något annat som jag inte kan bortse ifrån.

En person som jag inte hade talat med på nästan två år skickade plötsligt ett meddelande till mig.

Det var någon som bor i ett annat land. Någon som inte visste någonting om det jag hade sett.

Meddelandet var kort:

”Jag drömde om dig i natt. I drömmen sa du till människor att förbereda sina hem för en lång vinter. Jag vet inte vad det betyder, men jag kände att jag måste berätta det för dig.”

Jag läste meddelandet tre gånger.

Sedan lade jag ifrån mig telefonen och satt bara där i tystnad, överväldigad.

Jag hade inte berättat för någon.

Inte en enda människa.

Och Gud hade använt någon på andra sidan jordklotet för att bekräfta det han hade lagt på mitt hjärta.

När jag fortsatte att söka honom började Gud förklara något som jag aldrig tidigare hade förstått.

Han visade mig att det som skulle komma inte var hans plan.

Sjukdom, rädsla och förtvivlan är inte hans vilja för sina barn.

Men han låter oss se vad fienden förbereder för att vi ska kunna ställa oss i gapet innan det sker.

Det var som om en slöja lyftes från mina ögon.

Synen var ingen dom.

Den var en inbjudan.

En inbjudan att be.

Att gå i förbön.

Att kämpa i anden.

Sedan sa han något till mig som jag aldrig kommer att glömma:

”Bön är inte bara att be om något. Bön är också att göra motstånd.”

Från den stunden slutade jag fråga varför.

I stället började jag fråga hur.

Hur ska jag förbereda mig?

Hur ska jag varna?

Hur ska jag hjälpa andra att stå fasta?

Den femte natten kom synen tillbaka.

Men den här gången var den annorlunda.

Gud förde mig in på ett sjukhus.

Jag såg långa korridorer med svag belysning. Jag såg läkare och sjuksköterskor gå långsamt genom korridorerna, utmattade, med röda ögon och ansikten märkta av munskydd.

Jag såg en ung sjuksköterska sitta på golvet i en korridor med huvudet i händerna.

Hon grät inte högt.

Hon bara satt där och andades och försökte samla kraft för att resa sig igen.

Och en röst inom mig sa tydligt:

”Be för dem som kommer att stå i gapet.”

Jag förstod att många återigen skulle befinna sig i frontlinjen, precis som under covid.

Läkare.

Sjuksköterskor.

Städare.

Chaufförer.

Människor som skulle hålla samhället igång medan alla andra stannade hemma.

Och Gud ville att hans folk skulle omsluta dem med bön.

I samma syn såg jag något vackert.

Mitt i det utmattade sjukhuset fanns ett rum där ljuset var annorlunda – varmare och mjukare.

Där inne låg en äldre man i en säng. Han var mycket svag.

Bredvid honom stod en ung städerska som för ett ögonblick hade lagt sitt arbete åt sidan.

Hon höll hans hand och bad med låg röst.

Ingen hade sagt åt henne att göra det.

Ingen såg henne.

Men hon bad.

Och medan hon bad såg jag hur mannens andning blev lugnare. Jag såg färgen återvända till hans ansikte.

Sedan hörde jag orden:

”Det är så jag kommer att verka. Genom de små. Genom de undangömda. Genom dem som fortfarande tror.”

Jag vaknade ur synen med tårar på kudden.

Jag vill vara mycket tydlig med en sak, därför att Gud var mycket tydlig med mig.

Han sa aldrig åt mig att förakta medicin, läkare eller vishet.

Han sa aldrig åt mig att handla vårdslöst.

Tvärtom visade han mig att vishet och tro går hand i hand.

Samme Gud som helar genom bön ger också kunskap åt dem som vårdar de sjuka.

Det han sa till mig var att jag inte enbart skulle sätta mitt hopp till människor.

För när systemen sviktade – och i synen gjorde de det – var det bara de som hade sin grund i Gud som stod fasta.

Under de dagarna förde Gud hela tiden covid tillbaka till mitt minne.

Inte för att göra mig rädd, utan för att påminna mig om något.

Han sa:

”Minns du hur jag bar dig då?”

Och jag mindes.

Jag mindes nätterna av ovisshet.

Jag mindes människorna vi förlorade.

Jag mindes rädslan över att inte veta vad morgondagen skulle föra med sig.

Men jag mindes också att Gud aldrig lämnade oss.

Inte en enda dag.

Och inom mig sa han:

”Om jag bar dig genom det, kommer jag också att bära dig genom detta. Du är inget offer. Du är en segrare.”

De orden stannade kvar i mitt hjärta som ett sigill.

Jag upprepade dem medan jag diskade, medan jag gick på gatan och medan jag låg i sängen på kvällen:

”Du är inget offer. Du är en segrare.”

Det jag nu ska berätta känner mycket få människor till.

Jag tvekade länge innan jag berättade den här delen, eftersom det var den som skakade mig allra mest.

Så om du funderar på att lämna videon, stanna kvar några minuter till.

Det är detta ögonblick jag har väntat på att få berätta om.

Den sjunde natten hann jag inte ens gå ner på knä.

Så snart jag slöt ögonen stod jag ovanpå en stor mur.

Det var muren runt en gammal stad, mycket hög och byggd av enorma stenar.

Det var natt och en kall vind blåste.

Längs muren, så långt jag kunde se, stod människor på vakt.

Väktare.

Var och en hade en fackla i handen.

Men när jag gick längs muren lade jag märke till något fruktansvärt.

Nästan alla sov.

Några satt med huvudet lutat mot stenarna.

Andra låg på marken.

Deras facklor hade fallit bredvid dem och de flesta hade slocknat.

Sedan såg jag ut över muren, in i mörkret.

Där såg jag någonting röra sig.

Det var ingen armé.

Det var ingen människa.

Det liknade en tjock, tung och grå dimma som långsamt rullade mot staden.

Överallt där dimman drog fram bleknade gräset och träden förlorade sin färg.

Jag ville ropa, men inget ljud kom ur min mun.

Jag sprang fram till den närmaste väktaren och skakade honom, men han vaknade inte.

Jag sprang till nästa.

Och nästa.

Ingenting hände.

Då hörde jag Guds röst starkare än jag någonsin tidigare hade hört den:

”På dina murar har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna.”

Jag kände omedelbart igen orden.

Det var Jesaja 62.

Och jag förstod att väktarna var vi – församlingen, Guds folk, de som ska hålla sig vakna och be för sina städer, sina nationer och sina familjer.

Och de flesta av oss sov.

Men synen slutade inte där.

Långt borta på muren såg jag en enda fackla som fortfarande brann.

Den hölls av en helt vanlig människa som skakade av köld men fortfarande var vaken.

Den personen gick fram till väktaren bredvid sig, tände den slocknade facklan och skakade försiktigt väktaren tills han öppnade ögonen.

Sedan gick de två tillsammans till nästa.

Och sedan till nästa.

Och nästa.

En efter en började facklorna åter tändas längs muren.

Och ju starkare ljuset blev, desto mer bromsades dimman utanför muren.

Den försvann inte genast.

Men den slutade röra sig framåt.

Den kunde inte komma närmare ljuset.

Gud sa till mig:

”Det är därför jag visar dig detta. Väck en människa, och den människan kommer att väcka en annan.”

Jag öppnade ögonen i mitt rum och mitt hjärta slog snabbt.

Jag förstod att den här videon, det här budskapet, var min fackla.

Och nu när du har hört det är det också din fackla.

Du behöver inte väcka hela världen.

Väck bara människan bredvid dig.

Sedan kom den del av uppenbarelsen som jag tror är den viktigaste av alla.

Gud började visa mig vad som skulle hända i människors hjärtan före slutet av detta år.

Han visade mig tre saker.

Tre andliga tecken som skulle komma före krisen.

Och han sa att den som känner igen dessa tecken inte kommer att bli överraskad.

Det första tecknet var kyla.

Gud visade mig församlingar som utåt sett var fulla av människor men som inombords var tomma.

Människor sjöng sånger som de inte kände något inför.

Människor bad böner som de själva inte trodde på.

Människor gick på gudstjänster av vana, inte därför att de hungrade efter Gud.

Och Gud sa:

”Många av mina barn har lärt sig att leva utan mig samtidigt som de fortfarande använder mitt namn.”

Den meningen träffade mig hårt, för jag var tvungen att se på mitt eget hjärta och fråga:

”Herre, är det jag?”

Och nu frågar jag dig, med kärlek och inte för att döma:

Är det du?

När bad du senast därför att du längtade efter Gud och inte bara därför att du behövde någonting?

När öppnade du senast Bibeln därför att du ville höra hans röst och inte bara därför att du kände dig skyldig att läsa?

Kylan kommer långsamt.

Den tillkännager inte sin ankomst.

Och när stormen kommer har ett kallt hjärta ingen eld att värma sig vid.

Det andra tecknet var distraktion.

Gud visade mig miljontals människor med blicken fäst vid skärmar.

Scrollande.

Scrollande.

Scrollande.

Timme efter timme, varje dag.

Och han visade mig att fienden inte behöver förstöra en människas tro direkt.

Han behöver bara hålla människan distraherad.

Tillräckligt upptagen för att aldrig ha tid att be.

Tillräckligt underhållen för att aldrig känna något behov av Gud.

Tillräckligt orolig för att inte kunna höra hans röst.

Herren sa:

”De kommer att tillbringa timmar med att se på sådant som inte kan rädda dem och inte ens en minut med att se på mig.”

Och jag förstod att denna distraktion var en del av planen, därför att ett distraherat folk är ett oförberett folk.

När krisen kommer kommer de inte att veta vart de ska fly, därför att de aldrig har lärt sig vägen till den fördolda platsen.

Det tredje tecknet var splittring.

Gud visade mig familjer som splittrats på grund av små gräl.

Syskon som inte längre talade med varandra.

Föräldrar och barn som skilts åt på grund av stolthet.

Församlingar som splittrats på grund av olika åsikter.

Vänner som blivit fiender på grund av politik, pengar eller oförrätter.

Och Gud sa:

”Fienden skiljer dem åt nu för att de ska vara ensamma när de svåra dagarna kommer.”

Det skakade mig djupt.

Jag tänkte på synen av den äldre kvinnan vid fönstret som försökte ringa någon som inte svarade.

Och jag insåg att många människor kommer att möta slutet av det här året isolerade – inte på grund av ett virus utan på grund av en trasig relation som de aldrig gjorde upp.

Gud kallade sitt folk att försonas nu, medan det fortfarande finns tid.

Att ringa den där släktingen.

Att förlåta den där människan.

Att lägga stoltheten åt sidan.

För när dörrarna stängs kan det vara för sent att knacka på dem.

När Gud hade visat mig dessa tre tecken blev rummet fullständigt tyst.

Jag kände tyngden av det jag hade sett.

Men jag kände också hans kärlek.

För en Gud som varnar är en Gud som bryr sig.

Om han inte älskade oss skulle han vara tyst.

Men han talar.

Han visar.

Han varnar därför att han vill att vi ska vara redo.

Innan jag fortsätter med det Gud har visat mig vill jag be dig som är här tillsammans med mig om en enkel sak.

Skriv i kommentarerna varifrån du tittar på den här videon. Det kan vara din stad, ditt landskap eller ditt land.

Jag vill verkligen veta hur långt det här budskapet når, eftersom jag i dag ska avsätta tid för att be för var och en som skriver i kommentarerna.

Det spelar ingen roll om du tittar från Brasilien, Portugal, USA eller någon annanstans i världen. Skriv namnet på platsen där du befinner dig.

Jag ber för ditt hem, din hälsa och din familj.

Och jag ber också att Gud ska ge dig urskiljning så att du kan förstå varje del av denna uppenbarelse.

Om det här budskapet berör dig, dela det med någon du älskar. Du vet aldrig vem som behöver höra detta just i dag.

Och om du ännu inte prenumererar på kanalen, gör det nu.

Jag säger inte detta för siffrornas skull. Jag säger det därför att Gud har visat mig mer än vad som ryms i en enda video.

Under de kommande veckorna, före slutet av detta år, kommer jag att fortsätta dela varje varning och varje ord som han ger mig.

Om internet blir instabilt, så som jag såg i synen, kommer du att vilja ha hört dessa budskap medan det fortfarande fanns tid.

Så prenumerera, slå på aviseringarna och stanna kvar hos mig, för nu kommer en av de vackraste delarna av allt det Gud uppenbarade.

Nu när jag vet att du är kvar kan jag berätta vad som hände sedan.

Några nätter senare återkom synen ännu en gång.

Men den här gången visade Gud mig inte gatorna, butikshyllorna eller sjukhusen.

Han visade mig ansikten.

Tusentals ansikten.

Och han fick mig att noga se på vad som fanns i deras ögon.

Det var inte bara rädslan för att bli sjuk.

Det var något djupare.

Rädslan för att förlora kontrollen.

Rädslan för att bli bortglömd.

Rädslan för att ingen skulle komma och hjälpa.

Jag såg starka människor bryta samman.

Jag såg människor som alltid hade varit självsäkra plötsligt stå rådvilla utan att veta vad de skulle göra.

Och jag hörde honom säga:

”Det är här den verkliga striden kommer att stå. Inte i deras lungor, utan i deras hjärtan.”

Jag förstod att fiendens främsta mål inte var att göra människor sjuka.

Det var att få dem att känna sig övergivna.

För ett hjärta som känner sig övergivet slutar att tro.

Men sedan förändrades synen, och mitt hjärta förändrades tillsammans med den.

Medan jag betraktade allt detta visade Gud mig grupper av människor som bad i sina egna hem.

Några bad ensamma.

Andra bad tillsammans med sina familjer.

Ytterligare andra bad tillsammans över internet, så länge det fortfarande fungerade.

Och den här delen berörde mig djupt.

Det var som om en andlig eld började tändas på olika platser över hela världen samtidigt, mitt i all rädsla.

Det var ingen organiserad rörelse.

Det var inget evenemang.

Det var ingen församlingskampanj.

Det var något spontant som föddes i enkla hem, i vanliga bostadsområden, på platser där ingen skulle ha väntat sig det.

Och Gud fick mig att förstå att detta uppvaknande skulle bli ett av de största i historien.

Där rädslan försökte tränga in skulle han sätta tro.

Där ensamheten försökte ta över skulle han låta sin närvaro komma.

Jag såg en liten lägenhet där en familj som inte hade bett tillsammans på flera år satt på golvet i vardagsrummet och höll varandra i händerna.

Tonårssonen, som alltid hade hånat sina föräldrars tro, var den som ledde bönen.

Hans röst darrade.

Han visste inte vilka ord han skulle använda.

Men han bad.

Och jag såg hans mamma gråta, därför att hon hade bett om detta ögonblick under lång tid.

Då kom orden till mitt hjärta:

”Det som åratal av lugn inte kunde åstadkomma kommer några veckors kris att göra.”

Och jag förstod att Gud skulle vända fiendens plan emot honom.

Den isolering som var avsedd att förstöra familjer skulle i stället bli den plats där familjer återupprättades.

Jag såg också en man sitta ensam i ett mörkt rum.

Han hade ingen familj i närheten.

Inga vänner ringde.

Det fanns ingenting på bordet.

Han hade vänt Gud ryggen många år tidigare och hade sagt till alla att han inte behövde någon tro.

Men i synen såg jag honom långsamt glida ner från stolen och falla på knä.

Han visste inte längre hur man bad.

Så han upprepade bara ett enda ord:

”Hjälp.

Hjälp.

Hjälp.”

Och jag såg hur rummet fylldes av ett mjukt ljus.

Inget dramatiskt.

Inga änglar som sjöng.

Bara ljus.

Och mannen började gråta som ett barn.

Och Gud förklarade:

”Ingen som ropar till mig i mörkret kommer att lämnas kvar i mörkret.”

Jag vill att du ska höra detta i dag.

Om du känner dig långt borta från Gud, om du känner att du har gått för långt, om du känner att det är för sent – så är det inte det.

Ett enda ord räcker:

”Hjälp.”

Och han kommer.

Sedan övergick synen till en scen av helande.

Gud visade mig människor som bad för sjuka i sina hem och lade händerna på dem i enkel tro.

Ingen teknik.

Ingen formel.

Bara förtröstan.

Och han visade mig att många skulle bli helade på detta sätt.

Jag såg människor återfå sin styrka.

Jag såg familjer bevittna under.

Jag såg grannar söka hjälp hos varandra.

Och Gud förklarade för mig i mitt hjärta att han, även inför en så allvarlig pandemi, inte skulle låta sin smörjelse försvinna.

Tvärtom.

Han skulle utgjuta helande just där fienden försökte föra in död.

Den delen berörde mig, därför att jag förstod att Gud visade mig att han fortfarande har allting under kontroll.

Ingenting ligger utanför hans räckvidd.

Inte ens i kristider.

Det fanns en annan bild som jag aldrig kan glömma.

Gud visade mig dörrar.

Tusentals ytterdörrar i alla slags områden – hos rika och fattiga, i städer och på landsbygden.

Och på några av dörrarna fanns ett märke.

Det var inte målat.

Det var ingenting som människor kunde se med sina naturliga ögon.

Det var något andligt, som ett sigill av olja som lyste svagt över dörrkarmen.

Och omedelbart kom jag att tänka på berättelsen om påsken i Egypten, när Guds folk märkte sina dörrar och fördärvaren gick förbi deras hem.

Jag frågade:

”Herre, vad är detta för märke?”

Och han svarade:

”Det är bönen från dem som bor därinne.”

Jag förstod att Gud inte lovade att hans folk aldrig skulle möta svårigheter.

Men han visade att hem som var omslutna av bön skulle vara tillflyktsorter.

Platser där rädslan inte fick regera.

Platser där hans närvaro skulle förbli, oavsett vad som hände utanför.

Efter detta talade Gud till mig om barnen.

Det var ett av de ömmaste ögonblicken i hela uppenbarelsen.

Jag såg små barn sitta vid fönster och titta ut på tomma lekplatser utan att förstå varför de inte fick gå ut.

Jag såg hur de tog in de vuxnas rädsla.

De oroliga ansiktena.

De viskande samtalen.

Nyheterna som stod på hela dagarna.

Och Herren sa till mig:

”Skydda deras hjärtan. De ser på er.”

Jag förstod att barnen under de kommande dagarna inte främst skulle lära sig om Gud genom predikningar, utan genom hur deras föräldrar och mor- och farföräldrar reagerade på krisen.

Om de vuxna greps av panik skulle barnen lära sig panik.

Men om de vuxna bad skulle barnen lära sig att Gud är en tillflykt.

I synen såg jag en liten flicka, kanske sex eller sju år gammal, som knäböjde bredvid sin mormors eller farmors säng.

Hon bad en enkel bön, en sådan som bara ett barn kan be:

”Jesus, gör min mormor stark.”

Och jag såg den äldre kvinnan le och krama hennes hand.

Gud sa till mig:

”De små barnens böner når mig först.”

Så om du har barn eller barnbarn i ditt liv – be tillsammans med dem nu.

Undervisa dem nu.

Låt dem se din tro nu.

För det de lär sig under dessa månader kommer att följa dem under resten av deras liv.

Sedan riktade Gud min uppmärksamhet mot de äldre.

Han visade mig så många av dem ensamma.

De bodde i lägenheter där ingen kom på besök.

På äldreboenden där dörrarna skulle stängas.

I små hus långt utefter vägar, långt från sina familjer.

Det var de som drabbades hårdast under covid.

Och i synen var det återigen de som löpte störst risk.

Inte bara på grund av sjukdomen.

Utan på grund av ensamheten.

Gud sa:

”Glöm inte dem som bar er.”

Mina ögon fylldes av tårar när jag tänkte på de äldre människorna i mitt eget liv.

De som bad för mig när jag själv inte visste hur man bad.

De som lärde mig de första bibelverserna jag någonsin lärde mig.

Och jag insåg hur ofta vi glömmer dem.

Hur ofta vi är för upptagna för att ringa.

Gud bad sitt folk att komma ihåg dem nu.

Att besöka dem nu.

Att försäkra sig om att de, om dörrarna stängs, inte blir bortglömda bakom dem.

Det fanns också ett ord till dem som redan är trötta.

Gud visade mig människor som var utmattade redan innan någon kris hade kommit.

Människor som bar på skulder.

Sjukdomar.

Trasiga äktenskap.

Förlorade arbeten.

Sorg som aldrig hade läkt.

Och jag hörde deras hjärtan säga:

”Jag klarar inte en sak till.

Inte en storm till.”

Och Gud svarade med en sådan mildhet att jag var tvungen att stanna upp och andas.

Han sa:

”Jag vet. Jag ser dig.

Och jag kommer inte att ge dig mer än jag ger dig styrka att bära.”

Om det är du i dag – om du redan är utsliten, om du känner att du knappt står på benen – vill jag att du ska höra detta tydligt:

Det här budskapet är inte till för att lägga ytterligare bördor på dina axlar.

Det är till för att påminna dig om att du har en Far som ser dig, som känner dina gränser och som har lovat att aldrig lämna dig.

Du behöver inte vara stark i dig själv.

Du behöver bara hålla dig nära honom.

Och Gud talade ytterligare ett ord om den tid som ligger framför oss, och jag måste berätta det.

Han sa att månaderna före slutet av 2026 skulle vara ett fönster.

Ett nådens fönster.

En tid då han skulle vara särskilt nära dem som söker honom.

En tid då böner snabbt skulle bli besvarade.

Då hjärtan skulle mjukna.

Då människor som hade stått emot honom i åratal plötsligt skulle öppna sig.

Han sa:

”Ta vara på den här tiden. Slösa inte bort den.”

Jag tror att vi befinner oss i det fönstret just nu, medan du tittar på detta.

Det är därför jag känner en sådan angelägenhet i mitt hjärta.

Inte därför att Gud vill skrämma dig.

Utan därför att han vill omfamna dig före stormen, inte efter den.

Sedan började Gud tala till mig om förberedelser.

Inte den sorts förberedelser som kommer ur rädsla, utan sådana som kommer ur vishet.

Han lade sju saker på mitt hjärta som hans folk skulle göra före slutet av 2026.

Och jag vill dela dem med dig nu, eftersom jag tror att detta är den mest praktiska delen av budskapet.

Om du bara kommer ihåg en del av den här videon, kom ihåg detta.

Det första Gud sa till mig var:

Bygg ett altare i ditt hem.

Inte ett altare av sten, utan en plats och en tid för bön.

Ett hörn av ditt rum.

En stol i köket.

En stund varje morgon eller kväll då du möter honom.

Gud sa:

”När församlingarnas dörrar stängs måste hemmens dörrar öppnas för mig.”

Under covid insåg många människor att de inte visste hur de skulle be utan en pastor, utan en gudstjänst, utan en byggnad.

Gud vill inte att det ska hända igen.

Han vill att varje hem ska vara en plats för hans närvaro.

Börja nu.

Vänta inte tills krisen tvingar dig att lära dig.

Det andra var:

Fyll dig med Ordet.

Gud visade mig att många under isoleringens dagar inte skulle ha någonting inom sig att hålla fast vid.

Deras tankar skulle vara tomma och rädslan skulle fylla tomrummet.

Men de som hade gömt Ordet i sina hjärtan skulle ha styrka.

Läs Psaltaren.

Läs löftena.

Lär dig bibelverser utantill.

Skriv ner dem på papper.

Sätt upp dem på väggarna.

För när telefonen inte fungerar och nyheterna bara förmedlar rädsla kommer Ordet som finns inom dig att tala högre.

Det tredje var:

Försonas.

Kom ihåg det tredje tecknet – splittringen.

Gud sa till mig:

”Laga det som är trasigt medan dörrarna fortfarande är öppna.”

Om det finns någon du behöver förlåta – förlåt.

Om det finns någon du behöver be om förlåtelse – gör det.

Om det finns en släkting som du inte har talat med på månader eller år – ring.

Låt inte stoltheten beröva dig de människor Gud har gett dig.

För under svåra dagar kommer ni att behöva varandra.

Det fjärde var:

Ta hand om din nästa.

Gud visade mig att de människor som klarade sig bäst genom krisen inte var de som hade mest, utan de som hade gemenskap med andra.

Grannar som kände varandra.

Gemenskaper där människor hjälpte varandra.

Församlingar som tog hand om änkor, äldre och ensamma.

Gud sa:

”Lär känna namnen på människorna som bor nära dig.”

I dag vet många inte ens vem som bor i lägenheten eller huset bredvid.

Börja förändra det.

En enkel hälsning.

Ett samtal.

Ett erbjudande om hjälp.

Du vet inte hur mycket det kan komma att betyda när dagarna blir svåra.

Det femte var:

Förbered ditt hem med vishet, inte med panik.

Gud påminde mig om Josef i Egypten, som samlade förråd under de goda åren för att kunna försörja många under hungersnödens år.

Han sa inte åt mig att rusa till mataffären och tömma hyllorna.

Det skulle vara rädsla, inte tro.

Han sa åt mig att vara förståndig.

Att ha ordning.

Att inte leva som om morgondagen alltid kommer att se ut precis som i dag.

Och framför allt:

Att ha något att dela med sig av.

För Gud visade mig att de som förberedde sig med vishet skulle bli till välsignelse för andra.

Det sjätte var:

Vakta dina tankar.

Gud visade mig att rädslan skulle spridas genom skärmarna innan sjukdomen spreds genom människors kroppar.

Var därför försiktig med vad du tar in.

Var försiktig med vad du delar vidare.

Alla meddelanden är inte sanna.

Alla videor kommer inte från Gud.

Alla röster förtjänar inte din uppmärksamhet.

Stäng av bruset.

Tillbringa mindre tid med sådant som gör dig orolig och mer tid med det som gör dig stark.

Gud sa:

”Den som livnär sig på rädsla kommer att styras av rädsla. Den som livnär sig på mig kommer att styras av frid.”

Det sjunde var det som berörde mig allra mest.

Gud sa:

”Förkunna mina löften över ditt hem varje dag.”

Säg dem högt.

Inte som en magisk formel, utan som en handling i tro.

Ställ dig vid dörren till ditt hem och säg:

”Detta hus tillhör Herren.

Ingen plåga ska komma nära min boning.

Ingen rädsla ska regera över min familj.

Herren är min tillflykt och min borg.”

Gud visade mig att trons ord skapar en andlig atmosfär.

Och medan världen skulle fyllas av ord av rädsla skulle hans folk fyllas av ord av liv.

När Gud hade visat mig dessa sju saker kände jag något som jag bara kan beskriva som lättnad.

För jag insåg att Gud inte bara visade mig problemet.

Han gav mig också svaret.

Han lämnade inte sitt folk utan vägledning.

Han gav oss en karta för dagarna som ligger framför oss.

Och jag vill berätta något som jag själv gjorde direkt efter detta.

Jag väntade inte.

Nästa morgon valde jag ut ett hörn i mitt sovrum. Jag ställde dit en liten stol, lade fram en Bibel och ett anteckningsblock.

Det blev mitt altare.

Sedan tog jag upp telefonen och ringde en person i min familj som jag länge hade undvikit.

Vi hade grälat om något litet – något som jag knappt ens kunde komma ihåg längre.

Men stoltheten hade hållit oss åtskilda i flera månader.

När personen svarade blev det först alldeles tyst.

Sedan sa jag bara:

”Förlåt mig. Jag saknar dig.”

På andra sidan hörde jag gråt.

Vi pratade i nästan en timme.

När jag lade på kände jag mig lättare än jag hade gjort på flera år.

Det var då jag förstod att den förberedelse Gud kallade oss till inte bara handlade om den kommande krisen.

Den handlade om våra liv här och nu.

Han skyddade oss inte bara inför det som skulle komma.

Han helade oss från det som redan fanns här.

Så låt mig fråga dig innan vi går vidare:

Vem behöver du ringa?

Vem behöver du förlåta?

Var i ditt hem ska ditt altare finnas?

Titta inte bara på den här videon och gå sedan vidare som om ingenting har hänt.

Gör något redan i dag.

Även om det bara är något litet.

För små steg av lydnad som tas i dag kommer att bli fast mark under dina fötter när de svåra dagarna kommer.

Allteftersom dagarna gick förstod jag mer och mer att Gud inte bara varnade för en ny pandemi.

Han förkunnade att en särskild tid låg framför oss.

En tid av skakningar, ja – men också en tid av uppvaknande.

Han sa till mig att många som aldrig hade känt honom skulle finna honom mitt i denna kris.

Många som hade gått bort från honom skulle komma tillbaka hem.

Slutet av 2026 och början av det följande året skulle präglas av helande, återupprättade familjer och människor som upptäckte en tro som de aldrig trodde att de kunde ha.

Mitt hjärta fylldes av hopp.

För fienden förberedde mörker, men Gud förberedde ett ljus som skulle lysa ännu starkare mitt i mörkret.

Gud visade mig också hur andliga ledare oväntat skulle resas upp.

Enkla människor som aldrig hade kunnat föreställa sig att de skulle predika eller undervisa skulle användas med auktoritet.

Gud talade till mitt inre och sa att det inte skulle bli en tid för titlar, utan för kallelse och uppgift.

Han visade mig män och kvinnor fyllda av mod att hjälpa sina grannar, sina vänner och sina familjer.

Jag såg människor dela med sig av mat.

Dela Ordet.

Dela tröst.

Jag såg hem återupprättas mitt i stormen.

Jag såg tron födas på nytt hos människor som redan hade gett upp allt hopp.

Och Gud sa till mig:

”Jag förbereder ett starkt folk.”

De orden ekade inom mig i timmar.

De gav mig en visshet om att synen inte slutade i lidande.

Den pekade mot återupprättelse.

Jag såg en äldre kvinna i en liten stad som i årtionden hade bett i det tysta utan att någon lagt märke till henne.

Plötsligt blev hennes hem den plats dit hela gatan kom för att få tröst.

Jag såg en ung arbetare som aldrig tidigare hade talat offentligt om Gud börja skicka enkla böner till sina arbetskamrater varje morgon.

Jag såg en kvinna som hade förlorat allt öppna sitt kök för att ge mat åt barnen i huset där hon bodde.

Ingen av dem hade någon titel.

Ingen av dem hade någon plattform.

Men Gud använde dem på mäktiga sätt.

Och han sa till mig:

”Under dagarna som ligger framför er kommer jag inte att söka efter de mest berömda. Jag kommer att söka efter de mest trofasta.”

Kanske är det du.

Kanske tycker du att du är för liten.

För enkel.

För trasig för att Gud skulle kunna använda dig.

Men i synen var det just sådana människor han valde.

Det fanns en sista scen som Gud visade mig, och jag har burit den i mitt hjärta sedan den natten.

Jag såg krisens slut.

Jag såg dörrarna öppnas igen.

Jag såg människor långsamt och försiktigt gå ut i solljuset, som om de såg världen för första gången.

Och jag såg dem omfamna familjemedlemmar som de hade varit skilda från.

Grannar som hade bett för varandra genom väggarna.

Vänner som hade försonats över telefon under de mörkaste dagarna.

Och jag såg församlingarna fyllas igen.

Men den här gången var det annorlunda.

Människorna var inte där av gammal vana.

De var där därför att de hade mött Gud i sina hem.

I sina kök.

I sina sovrum.

I tystnaden.

Och de hade kommit ut ur krisen förändrade.

Inte svagare, utan starkare.

Inte kallare, utan brinnande.

Gud sa till mig:

”Det är detta jag gör.

Fienden planerar förstörelse, men jag kommer att använda det till ett uppvaknande.”

I det ögonblicket ersattes all den tyngd jag hade burit sedan den första natten av hopp.

Jag förstod att slutet av 2026 inte skulle innebära slutet för dem som är i Gud.

Det skulle bli en början.

Det är därför jag är här.

Det är därför jag bestämde mig för att spela in den här videon.

Jag vet att en del kommer att håna detta.

En del kommer att kritisera det.

Andra kommer bara att scrolla förbi utan att lyssna.

Jag hade kunnat vara tyst.

Det hade varit enklare.

Men jag kunde inte.

För om Gud visade mig detta var det därför att någon behövde höra det.

Och om någon behövde höra det måste jag tala.

För mig är detta inte längre ett val.

Det är lydnad.

Kanske är du anledningen till att den här videon finns.

Kanske lät Gud detta budskap nå dig därför att du har börjat glida bort.

Därför att du har kallnat.

Därför att du har varit så upptagen och så distraherad att du har glömt hur det är att bli stilla inför honom.

Om det är du säger jag inte detta för att ge dig skuldkänslor.

Jag säger det därför att Gud kallar dig tillbaka i dag.

Inte i morgon.

Inte när krisen kommer.

I dag.

Han väntar på dig med öppna armar, på samma sätt som fadern väntade på den förlorade sonen.

Du behöver inte först ordna upp ditt liv.

Du behöver bara komma.

Om du vill be tillsammans med mig just nu, var du än befinner dig – i bilen, i köket eller i sängen – slut då ögonen ett ögonblick och be tillsammans med mig:

”Herre, jag vill inte sova när du verkar.

Väck mig.

Förlåt min kyla.

Förlåt min distraktion.

Hela det som är trasigt i min familj.

Gör mitt hem till en plats för din närvaro.

Sätt ditt beskyddande tecken över min dörr.

Beskydda mig och dem jag älskar.

Och vad som än händer före slutet av detta år, låt mig bli funnen trofast.

I Jesu namn.

Amen.”

Om du bad den bönen, skriv ”amen” i kommentarerna.

Jag vill se det och jag vill be särskilt för dig.

När allt Gud hade visat mig var över kände jag ingen rädsla.

Jag kände klarhet.

En djup visshet om att detta budskap inte var avsett att skapa panik, utan att väcka Guds folk.

Inget av detta överraskar honom.

Ingenting som fienden planerar är dolt för hans ögon.

Det jag såg om det som skulle komma före slutet av 2026 var allvarligt.

Det var tungt.

Men det jag hörde från Gud var ännu större:

”Mitt folk kommer att övervinna.”

Och det är detta jag vill att du ska ta med dig från den här videon.

Du är inte ensam.

Och vad du än kommer att möta behöver du inte möta det ensam.

Gud är redan framför dig.

Han förbereder.

Han beskyddar.

Han styrker.

Det gör han alltid.

Alltid.

Om det här budskapet talade till dig, lämna gärna en kommentar.

Berätta varifrån du tittar.

Jag vill be för dig, din familj och din hälsa.

Jag ber verkligen för dem som skriver kommentarer, och jag gör det med ansvar inför Gud.

Prenumerera på kanalen, för Gud har visat mig mer och jag kommer att fortsätta dela det han uppenbarar.

Och bevara nu detta i ditt hjärta:

Bygg ditt altare.

Fyll dig med Ordet.

Försonas.

Ta hand om din nästa.

Förbered dig med vishet.

Vakta dina tankar.

Förkunna hans löften över ditt hem.

Förbered din ande.

Stärk din tro.

Var vaksam – inte för att leva i rädsla, utan för att leva medvetet.

Gud kommer att uppehålla dig varje steg på vägen.

Må hans frid vila över dig och ditt hem.

Stå fast.

Mycket ligger fortfarande framför oss.

Men Gud är redan där innan du kommer dit.” Slut på budskapet.

Det finns några avsnitt som vi återupprepar:

”Det som tyngde mig allra mest var när Gud visade mig matbristen.”

Det är det svåra och det blir hemskt då man inte kan få tag i mat, då affärerna inte kan släppa in folk.  Därför bör varje kristen nu bygga upp ett matförråd, annars kommer man att få hungra.

Det positiva är att nöden kommer att göra att människor vänder sig till Gud och blir bärgade för himlen:  Gud sa till mig: ”Det är därför jag visar dig detta. Väck en människa, och den människan kommer att väcka en annan.” Och Gud fick mig att förstå att detta uppvaknande skulle bli ett av de största i historien. Bygg ett altare i ditt hem. Inte ett altare av sten, utan en plats och en tid för bön. Ett hörn av ditt rum. En stol i köket. En stund varje morgon eller kväll då du möter honom.

Nu behöver detta hopp förkunnas i alla församlingar!

Vi står inför svåra tider, allt tyder på det. Det profetiska ordet stämmer överens med de allvarliga varningar som nu går ut. Vi har kommit så långt när det gäller avslutningstiden att vi måste inse att det som profetiorna har talat om det kommer att ske – därför att det måste ske. Det var också det budskap som Johannes fick och skrev ner i sin Uppenbarelse: ”Därefter såg jag, och se: en dörr stod öppen i himlen. Och rösten som jag först hade hört tala till mig som en basun sade: "Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste ske efter detta." Upp 4:1.

Budskapet var alltså att det ”måste ske”. Det går inte att be bort, det går inte att önska bort, det kommer att ske vad Gud visade Johannes. Det hans såg och som finns beskrivet i huvuddelen av Uppenbarelseboken är den mest fasanfulla tid som kommer att övergå världen. Skulle kristna gå igenom den tiden så är det inget att se fram emot och det är bara hopplöshet. Men nu har vi det saliga hoppet som vi skall ha medan vi väntar på Jesu tillkommelse, så här uttrycks det: ”medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. ” Titus 2:13.

Nu finns det de som berövar de kristna det hoppet och menar att vi skall gå igenom vedermödan. Visst kan vi få uppleva svåra tider, vi har verkligen varnat för det. Men hur svårt det än blir med krig, nöd och död är det inget att jämföra med att leva under vedermödan.

Har vi det perspektivet blir det lättare att hålla ut i väntan på Jesus. Det var en pastor som uttryckte det: ”Vi skall inte skrämma människor med budskapet om att Jesus kommer”. Då har man missförstått att det är hoppets budskap till frälsning och räddning inför det som världen står inför.

Det är inte skrämmande att Jesus kommer – det som är skrämmande är att antikrist kommer!

Den ledde till att flera miljoner blev frälsta.

Filmen ”Som en tjuv om natten” (A Thief in the Night), som kom 1972, fick en enorm evangelistisk spridning. Filmens producent Russell S. Doughten Jr. uppskattade att över fyra miljoner människor hade blivit omvända genom filmen. Senare uppgifter från Russ Doughten Films anger omkring sex miljoner människor som fattat beslut för Kristus genom deras verksamhet. Uppgifterna kommer från filmens producenter och är därför inte oberoende verifierade, men de visar vilken evangelistisk betydelse filmen tillmättes.

Länk till filmen: A Thief In The Night | Full Movie | Patty Dunning | Thom Rachford - YouTube

Det finns dessutom uppgifter om att filmen sågs av mer än 300 miljoner (!) människor världen över, enligt Christianity Today.

En svensk akademisk uppsats från Uppsala universitet där författaren, som växte upp under 1970- och 1980-talen, skriver att han aldrig glömmer den stora påverkan filmen hade på honom när den kom 1972.

Det visar åtminstone att filmen blev en del av den svenska kristna föreställningar om uppryckandet, vedermödan och Jesu återkomst.

Att så många människor blev frälsta måste ha gjort djävulen vred, det handlar ju om så många som vände sig till Jesus för att bli frälsta. Visst reagerade de religiösa andarna och många började kritisera filmen. Alla som verkligen gläds över att människor blir frälsta blev naturligtvis glada och tackade Gud för detta. Det är konstigt om kristna inte kan vara glada över att miljoner blev frälsta, då få man ta sig en funderare på vilken konstig inställning man har.

Vi var med om visning av denna film i Vetlanda och under den efterföljande veckan fick vi be med flera till frälsning. Vi kan alltså intyga filmens betydelse för att väcka upp människor till frälsning innan Jesus kommer. 

Nu när över 50 år har gått sedan filmen var aktuell så lever vi naturligtvis mycket närmare den stund då skyn brister och Jesus hämtar hem sitt folk. Därför behöver filmens budskap åter klyftas fram så att människor gör sig redo.

Filmen är skrämmande säger en del. Skrämmande? Det är inget emot den verklighet som kommer under vedermödan och Antikrist och det som beskrivs i Uppenbarelseboken. Det är verkligen skrämmande – enormt mycket mer än filmen. Därför är vi tacksamma för vad filmen betydde och alla dessa som slipper att gå under i vedermödan och gå förlorade. Det är förvånande om inte alla kristna är glada över det. 

Är Du redo inför denna händelse då Jesu kommer? Om inte kontakt kristna för vägledning via något av dessa telefonnummer: Flammor: 0383 - 161 64. Du kan också söka kontakt och förbön via dessa kontaktvägar: Bönemobilen: 073 - 748 0 753. Ring eller skicka sms om ditt böneämne. På detta nummer kan du få vägledning och själavårdssamtal 0381-77 30 80. Tiderna för denna tjänst är: måndagar 18.00-20.00, tisdagar 09.00-11.00, onsdagar 09.00-11.00, torsdagar 18.00-20.00.  Du kan vara anonym om du så önskar.

Ta del av detta som borde övertyga alla tvivlare.

Här kan du ta del av två filmer om detta, det handlar om Svepeduken i Turin: Shroud of Turin Expert: 'Evidence is Beyond All Doubt'

Här är en intervju gjord av Tucker Carlson om denna svepeduk: The 5 Scientific Facts That Prove the Shroud of Turin Really is Christ's Burial Cloth

Forskare inom 102 vetenskapliga grenar har lagt ner mer än 600 000 timmar på vetenskapliga studier av Turinsvepningen, och den stora majoriteten har kommit fram till att svepningen verkligen är 2 000 år gammal.

Vad mer behövs för att vi skall tro?